Helgade rum i Östra Göinge – Sida 4 – Kyrkor, kapell, missionshus, begravningsplatser

Swedenborgare i Göinge

Detta inlägg handlar inte om ett helgat rum som vi definierar det i projektbeskrivningen. Men det är intressant att lyfta fram swedenborgarnas verksamhet, eftersom den aldrig varit särskilt utbredd och känd i Sverige. Just därför är det lite märkvärdigt att en av de få swedenborgska fästpunkterna i vårt land funnits i just Göinge, närmare bestämt i Västraby.

*Nils Johan Ek. Bildkälla: Norling 1940.*

Det hela beror helt och hållet på en man som hette Nils Johan Ek. Han var född i Önnestad 1847 och flyttade till Västraby som ung med sina föräldrar, för vilka han var enda barnet. Fadern var snickare och Nils Johan följde som brukligt var i sin fars fotspår, blev snickarlärling och sedan gesäll.

På vägen mot vuxenlivet blev det dock ett radikalt byte av yrkesinriktning för Nils Johans del. Han utbildade sig till homeopat och verkade som sådan i många år, till både provinsialläkarens och apotekarens förtret.

År 1883 rapporterade provinsialläkare J W Pihl i Broby till Medicinalstyrelsen angående förekomsten av ”quacksalvare” i hans verksamhetsområde:

”…f.d. Snickaregesällen Nils Ek, som sedan början af år 1883 mottager sjukbesök, gör resor och enligt Apothekare Wejdlings m.fl:s utsago försäljer af honom sjelf tillagad, eller, som det ock säges, från Köpenhamn inköpt medicin vanligen i pulverform. Han eger och bebor på Westraby egor, tätt invid Broby, en liten lägenhet, umgås nästan alls icke med sina grannar och skall tillhöra den Svedenborgska religionssekten. Ek, numera vanligen kallad ”nya doktorn” har i flere år på egen hand sysslat med studier till maturitets examen, och då och då besökt Lund, för att taga lektioner, hvaraf det rykte bland allmogen uppkommit, att han på senare stället genomgått läkarestudier. Äfven anses mannen, som något studerat botanik, vara en stor kännare af växternas medicinska egenskaper. Han tyckes dessutom vilja gifva sin verksamhet ett slags sken af mysticism, hvilket ej skämmer saken.”

Nils Johan Eks homeopatiska gärning är nog så intressant, men det är inte om den detta ska handla, utan om ”den Svedenborgska religionssekten” som dr Pihl uttryckte saken. En mera korrekt benämning, då som nu, är Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Medlemmarna kallar sig själva i dagligt tal nykyrkovänner eller swedenborgare.

Vilka är swedenborgarna?

”Nya Kyrkan” förkunnar en kristen tro med influenser av Emanuel Swedenborgs böcker och förklaringar. Swedenborg var en man som under sitt långa liv (1688-1772) hann uträtta mycket inom ett otal områden. Han var vetenskapsman och assessor i Bergskollegium, han grundade en vetenskaplig tidskrift och var lärjunge till Christoffer Polhem. Det bör även noteras att han var son till Jesper Svedberg som blev biskop i Skara.

Vid 56 års ålder fick Swedenborg ett andligt uppvaknande och inspirerades att förnya tolkningen av de bibliska böckerna. Han menade bl.a. att han kunde röra sig över gränserna mellan himmel och helvete, tala med såväl avlidna som änglar och demoner. Det var förstås redan under hans livstid kontroversiella tankar som inte föll statskyrkan eller upplysningens företrädare i smaken.

Mot bakgrund av detta kan man tro att Swedenborg allmänt betraktats som en ”kuf”. Några har säkert gjort det, men långtifrån alla. Alltsedan Swedenborgs egen tid har människor fascinerats av honom som författare, intellektuell mystiker och andlig förnyare. Swedenborgs litterära och andliga arv har inspirerat många stora författares och konstnärers verk; Strindberg och Dostojevskij för att nämna två.

Först 1874 grundades Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Att det inte skedde tidigare berodde förstås på lagstiftningens hinder men det handlade också i viss mån om att swedenborgarna i första hand inte ville bilda en egen kyrka, utan fann sig hemma i den lutherska statskyrkan.

Emanuel Swedenborg.
Porträtt av Carl Fredric von Breda. Bildkälla: Wikipedia.

Swedenborgarnas verksamhet i Göinge

Åter till Nils Johan Ek. Det finns uppgifter om att hans föräldrar ska ha varit swedenborgare. Dock finns inga noteringar i husförhörslängderna som antyder något i den vägen – vilket för all del inte behöver betyda att det inte var så.

I Kristianstad fanns sedan 1858 ett Swedenborgssällskap. Det var inte fråga om en kyrklig verksamhet (i alla fall inte utåt sett) utan snarare ett litterärt sällskap. Med all sannolikhet var det denna gemenskap som Eks föräldrar ingick i eller hade kontakt med. En av de drivande medlemmarna var Johan Adolf Sevén som arbetade flitigt med att översätta och trycka Swedenborgs skrifter. (Liksom alla lärda på sin tid skrev Swedenborg på latin).

Då Sevén ville träda tillbaka av åldersskäl efterträddes han av Carl Johan (Nilsson) Manby. Manby var född i Östergötland 1839 och en av grundarna till Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare 1874. Han blev sedermera pastor i deras församling i Stockholm.

*Annons inför ett av Manbys besök i Kristianstad.* *Kristianstadsbladet 24 juli 1894.*

Manby besökte nordöstra Skåne flera gånger. Första besöket i Göinge 1886 har beskrivits av honom själv. Han kom med ångare från Göteborg till Helsingborg, tog tåget till Hästveda där han blev hämtad av Nils Johan Ek. Broby beskrivs av Manby som ”en folkrik och vacker köpstadsby”.

Manby planerade att hålla offentliga föredrag men ingen i Broby ville upplåta lokal. Genom godtemplarlogen Ljusets Härold fick man dock tillträde till skolsalen i Västraby skola, där Manby höll två välbesökta föredrag. Året därpå, 1887, återkom han för att hålla nya föredrag. Den här gången stängde kyrkoherde Lindkvist Västraby skola för sällskapet. Smeden Nils Rosqvist i Västraby upplät då sitt hem. Nästa dag blev Manby inbjuden att tala i godtemplarlokalen i Gryt.

Ytterligare en rad möten och andakter hölls hos Nils Rosqvist, lantbrukaren Nils Jönsson i Västraby, Nils Johan Ek och slutligen hos lantbrukaren Per Bengtsson i Lunnom, som uttryckligen beskrivs som nykyrkovän.

Bilden till höger visar Nils Johan Eks hus, tillika föräldrahem, på Emmislövsvägen i Västraby som det såg ut 1961. Huset finns kvar men har idag annan fasad och en inbyggd gavelbalkong.

*Eks hus 1961. Bildkälla: Arkiv Digital.*

Nils Johan Eks engagemang

Vid ungefär samma tid som Manby besökte Göinge skrev Ek om sin swedenborgska livssyn till en annan person som utmärkt sig lokalt, nämligen trädgårdsarkitekten Nils Emitslöf som just då vistades i Tyskland:

”Tack för ditt kärkomna bref […] Du tror att det finns en Gud; du gör rätt däri ty hela naturen talar högt om Honom. Huru skulle hela denna underbara skapelse hava tillkommit av sig själv? Då man betraktar den underbara ordning som råder i det hela av skapelsen så tvingas man att erkänna att det finns en skapare som med oändlig vishet ordnat det hela. […] Bibeln är icke en bok för okunnigt folk utan för de visaste, men de som bordt för allmänheten tyda denna bok hafva istället fördunklat densamma (jag menar prästerna)”.

Angående Bibelns texter skriver Ek till Emitslöf:

”… medan människorna var i sitt råhets- och okunnighetstillstånd var den bokstafliga meningen passande för dem, men då de nått till en grad af upplysning och bildning att Gud ansåg den lämpliga tiden vara inne, sände Han åter tjenare hvilka äfvenledes, genom inspirationens ljus ledde fanns och framburo en tydning af de Heliga Skrifterna, eller rättare en claf efter hvilken de kunna tydas. Det skulle göra mig en obeskriflig glädje, om du ville göra dig bekant med denna claf, den fås renast i den så mycket förtalade Svedenborgs skrifter. Det fägnar mig på det högsta att du i så unga år redan nått så hög grad av förstånds- och själsodling att du kan vara mogen för den höga andeliga upplysning som fås i Svedenborgs värk. Att dessa värk äro så illa förtalade, är derföre att så få begripa dem […]”

I följande två passusar fångar Ek mycket av kärnan i Swedenborgs lära:

”Du tror att Bibeln ej är förmer än hvilken annan bok som helst; detta skulle den ej heller vara derest den ej hade en djupare mening än den som synes utanpå. Bibeln är en allegori eller en framställning, i bilder, af menniskans andeliga tillstånd.”

”Du tror dig hafva funnit bedrägeri i Bibeln, men detta bedrägeri är hos dem som vilja narra folk att tro det de i […] Bibelns böcker berättade händelser i värkligheten timat då de i själfva värket ej äro annat än poetiska framställningar af menniskans olika själstillstånd.”

Ek var aktiv i swedenborgarnas nätverk och hade kontakter över landsgränserna. Han var dessutom en generation äldre än Emitslöf och tonen i breven för ibland tankarna till en fader-son-relation.

”Jag skulle gerna vilja råda dig att söka bekantskap med någon gammal Nykyrkman (Svedenborgare) här finns sådana i nästan alla städer på jorden. Underrätta mig blott om den stad der du ämnar nedslå dina bopålar och jag skall straxt sända dig adressen på de förnämsta Nykyrkvänner som finnas i den staden. Du kan lätt blifva bekant med dem och få ett slags hem i deras hus om de blott se att du uppriktigt söker sanningen.”

*Ett av Nils Johan Eks brev till Nils Emitslöf, daterat 1 februari 1885. (Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby)*

Även på hemmaplan byggde Ek sitt nätverk. År 1886 bildades Nykyrkliga studieförbundet som hade så kallade lånebibliotek på 12 platser i landet. Biblioteken erbjöd låneböcker och ordnade en typ av studiecirklar där man diskuterade böckernas innehåll. Ett av dessa 12 bibliotek fanns i Broby, hemma hos Nils Johan Ek.

Nils Johan Ek avled den 3 februari 1938. Han var aldrig gift och hade inga bröstarvingar. Vid bouppteckningen visade det sig att han hade testamenterat 500 kronor till Nykyrkliga församlingen i Köpenhamn och 2000 kronor till Nykyrkliga bokförlaget i Stockholm. Samma bokförlag fick även Eks samling av böcker på engelska, latin och hebreiska.

Troligen finns böckerna idag hos Swedenborgskyrkan eller Swedenborg Forum & Bibliotek i Stockholm. Det finns förstås också en risk att samlingen har skingrats. Jag har ännu tyvärr inte lyckats få kontakt med någon som kan ge närmare upplysningar.

Som en epilog till berättelsen om Ek och den swedenborgska verksamheten kan nämnas, att det nästan aldrig går att spåra eller identifiera swedenborgare i de vanligt förekommande lokala arkiven. I de fall det händer, rör det sig om tillfällighetsfynd. Ett sådant är pigan Ingeborg Augusta Andersson, född 1896 i Stockholms S:t Jacob. Hon flyttade till Östra Broby församling 1913, närmare bestämt Nöbbelöv nr 4. Det står noterat i församlingsboken att hon ”tillhör Nya Kyrkans svenska församling. Har inom samma församling i Stockholm konfirmerats o begått H nattvard”. Ingeborg lämnade dock Nya Kyrkan den 7 april 1916 och upptogs i Svenska kyrkan den 5 september samma år. Kort därefter återvände hon till Stockholm. Vem vet, kanske hon även återvände till Nya Kyrkan.

*Nils Johan Eks gravsten på Broby gamla kyrkogård, öster om kyrkan. Foto: Ingela Frid.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Göinge hembygdsförenings arkiv. Nils Emitslöfs brevsamling

Medicinalstyrelsen, äldre huvudarkivet. Årsberättelser från provinsialläkare (SE/RA/420177/04/E 5 A/11)

Östra Broby församlings kyrkoarkiv (SE/LLA/13515)

Östra Göinge häradsrätts arkiv, bouppteckningar.

www.swedenborgskyrkan.se

Kristianstadsbladet 1894-07-24

Skånska Posten 1898-12-14

Bergquist, Lars. 1999. Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Natur och Kultur, Stockholm.

Norling, N.S. 1940. ”Nils Ek, Swedenborgarne och Godtemplarne. Ett litet kapitel ur de religiösa rörelsernas historia i Göingebygden”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1940.

Tack till Nina Holmberg, Broby som förtecknat Nils Emitslöfs stora brevsamling i Göinge hembygdsförenings arkiv och är en levande källa till Emitslöf och hans liv.

Gryts kyrkogård

*Kyrkogården och del av muren, mot öster. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Kyrkan ligger mitt på den lilla kyrkogården som kan ha kvar sin ursprungliga storlek sedan kyrkan anlades. Kyrkogården ligger i en backe med sluttning ned från öster och norr. Den omges av en låg kyrkogårdsmur som finns omnämnd sedan tidigt 1600-tal. Liksom idag bestod muren av fogstruken gråsten avtäckt av tjocka gråstensflis. Mellan flisen ligger enkupiga tegelpannor som fungerar som vattenrännor. Två ingångar finns till kyrkogården genom två stigluckor. Ytterligare en stiglucka har tidigare funnits, den så kallade ”likporten”. Likporten fanns möjligen i nordvästra delen av muren där sockenstugan ligger. Den västra stigluckan är större än den södra. Båda stigluckorna är murade av stora gråstenar med en rundbågsformad öppning med valv murat av rött tegel. Öppningarna är invändigt murade med ett språng för inåtgående portar. Upptill avslutas stigluckorna med ett sluttande tegeltak. Ingångsgrindarna kom till 1888. Tidigare var luckorna av trä. Stigluckorna torde ha samma ålder som den nuvarande muren, men de ger i sitt nuvarande skick inte intryck av att vara medeltida.

*Stigluckan mot väster och stigluckan mot söder. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Byggnader på kyrkogården

Intill kyrkogårdens nordvästra sida ligger sockenstugan uppförd 1869 av material som återbrukades från det tidigare rivna vapenhuset. En del ektimmer ingår i byggnadens taklag, vilket kan ha hög ålder. Kyrkstugan uppfördes till en början som materialbod och uppställningsplats för likvagnen. Kring 1896 inrättades byggnadens västra del till sockenstuga och på 1940-talet och fram till 1970-talet användes den östra delen till bårhus. Sockenstugan används numera som kyrkomuseum. Sockenstugan är byggd av putsad och vitmålad sten med tegelmurade omfattningar och gavelrösten i svartmålad korsvirke och rött tegel. Yttertaket till sockenstugan består av ett fjälltegel, eller så kallat ”bäversvanstegel”, plattor med rundad nederkant, lagda på öppen läkt utan brukstätning. I museet förvaras bland annat ett skåp från 1712, vilken tidigare stått i sakristian och ett par likbårar, den ena daterad 1743. Värt att nämna är också kollekthåvarna skänkta av Betty Jennings 1766. Här förvaras också föremål från Knislinge och Kviinge. Från Knislinge finns en stol avsedd för en särdeles kortvuxen präst och en gravvårdshuv. Gravvårdshuven skyddar gravvården, denna gravvård av trä finns också i muséet. Ett par av bänkarna från Kviinge kyrka, vilka byttes ut i samband med att nya inköptes 1971 förvaras här, en i museet och en på vinden (se bild nedan).

Ekonomibyggnaden

Söder om sockenstugan ligger en ekonomibyggnad av okänd ålder vilken byggdes om och moderniserades 1983. På skifteskartan från 1840 finns en byggnad på den plats där boden nu ligger. I längan förvarades likbårarna till relativt nyligen. Längans södra del inrymmer personalrum och offentlig toalett.

Kyrkogårdsmuren mot sydväst. Murtäckning med ”gråstensflis”, stora flertalet tidigare resta stenar från det närliggande järnåldersgravfältet. Uthuslängan syns i bakgrunden. Till höger sockenstugan. Nedan till vänster: Vinden med det gamla bjälklaget och en kyrkbänk från Kviinge. Nedan till höger: sockenstugans tak med ”bäversvanstegel”. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkogårdens äldsta bevarade gravsten är huggen till åminnelse av ryttmästare Carl Jacob Böckler, 1710. (Ryttmästare motsvarar kaptens grad idag). Gravstenens ursprungliga plats var i koret, men den flyttades ut till kyrkans sydsida 1888 eller 1889.

Ytterligare en orubbad gravplats från 1700-talet finns söder om kyrkan. Under stenhällen vilar frälseinspektor Holm på Wanås och troligen två av hans barn. Hans maka Elisabeth Palm levde 1751-1781. En frälseinspektor var högsta chef och ansvarig för driften av ett frälsegods. Han lydde direkt under godsägaren.

I östra delen av kyrkogården finns flera större familjegravplatser upplåtna till ägarna av Wanås slott.

*Vid kyrkans södra mur står Ryttmästare Carl Jacob Böcklers gravsten från 1710*.

*Till vänster: Frälseinspektor Holms grav.*

*Nedan: Gravplatserna för ägarna till Wanås och dess inspektorer finns på kyrkogårdens östra, högst belägna del. Se även bilden i början av artikeln.*

*Samtliga foton är tagna av Nils-Åke Sjösten.*

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.

Dahlberg, M. 2015. (red) Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.

Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Riksantikvarieämbetet. 2008. Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.

Gryts kyrka – interiör och inventarier

Tornets bottenvåning täcks av ett kryssvalv, en valvform som är vanlig under 1500- talet. Långhuset och de västra delarna bestående av den romanska torndelen och det senmedeltida tornets östra halva är möblerat med bänkar. Mellan de båda tornen samt mellan det äldre tornet och långhuset finns gavelmurarna kvar med spetsbågiga tornbågar.

Den äldre torndelen har en mycket smal rektangulär planform. Valvet påminner om kryssvalvet i det senmedeltida tornet och kan vara från samma tid. Sidopartierna täcks av höga tunnvalv. Det egentliga långhuset täcks av två travéer med stjärnvalv. Det västra valvet har lite enklare form än det östra.

Längst fram i långhusets nordöstra hörn, intill gravkoret där kyrkan står den medeltida dopfunten. Intill denna finns ett bevarat parti av ett äldre golv av rött murtegel lagt på flatan där dopfunten tidigare varit placerad. Mot triumfbågsmuren i öster finns ett medeltida, murat altare. Altaret är putsat och vitkalkat och upptar i stort sett hela norra triumfbågsmurens bredd. Delar av ett likadant altare finns bevarat under predikstolen från 1600-talet, på södra sidan av triumfbågen. Koret är mycket högt beläget i förhållande till långhusets golvnivå och en trätrappa med sex steg leder upp till koret i triumfbågen.

Triumfbågen förefaller vara ursprunglig och har mycket hög, rundbågig form med profilerade vederlag. Sockeln är skråfasad. Triumfbågens synliga sockel visar att korets golvnivå bör vara nära den ursprungliga. Inne i koret syns också grundstenar till tegelvalvets pilastrar vilket också tyder på att golvnivån sannolikt inte har höjts under senare tid.

Kalkmålningar är framtagna på insidan av triumfbågen, mot norr. Kalkmålningen är utförd som en baldakin över dopfunten från 1600-talet som står intill triumfbågen. Baldakinmålningen har troligen utförts av målare Maltzan från Kristianstad som vid mitten av 1700-talet utförde liknande målningar i Hjärsås och Knislinge kyrkor.

I absidens nordvästra hörn sitter ett väggfast skåp infällt i muren. Skåpet är av svartmålat trä med skuren dekor i renässansstil. I skåpet förvarades kyrkans nattvardstyg. I söder leder en dörr ut till kyrkogården. Dörren är gammaldags med narar (reglar) på insidan och gångjärnsbeslag i 16-1700-talsstil.

Gravkoret eller ”Grevekoret”, ligger ett halvplan högre upp från golvnivån i långhuset och fungerar som en läktare ovanför gravvalvet. Gravkoret är öppet mot kyrkorummet med en valvöppning som går att stänga till med en järngrind. Grindens ramverk är av smide och har ett rikt dekorerat överstycke med familjen Jennings vapensköld. Norra muren upptas av en stor minnessten över Friherre Carl Axel Hugo Hamilton som var landshövding i Kristianstads län och köpte slottet Wanås 1756. Efter hans död lät Betty Jennings uppföra gravkoret där de sedan kom att vila. Vid västra väggen, under fönstret, står en mindre gravhäll vilken anger namnen på de sex gravlagda i gravkoret. Mot öster leder en dörr ut till kyrkogården.

*Greveläktaren. Foto: okänd.*
*Källa: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.*

Kyrkklockorna

Tornets Klockvåning upptas av klockstolen för kyrkans två klockor. Torntaklaget är av ek och möjligen ursprungligt. Vindarna över långhus, kor och absid nås via en högt placerad lucka i långhusets norra fasad. Ingen ingång finns från tornet eller från kyrkorummet. Gryt har två klockor, en stor och en liten. Den stora är troligen gjuten någon gång under 1600-talet och omgjuten 1708 i Malmö av mäster Lars Wetterholtz. Den blev omgjuten ytterligare en gång 1762, den här gången av Gerhard Meyer i Stockholm. En ny klocka gjuten av klockgjutaren Palmberg i Kristianstad omnämns i 1778 års inventarium. 15 år senare skulle den gjutas om, men det blev aldrig av eftersom Palmberg hann avlida. Den lilla klocka som finns i dag gjöts 1801 av Magnus Fries i Jönköping.

Dopfuntarna

Det finns två dopfuntar i kyrkan. Den äldsta består av en cuppa från 1100-talet kompletterad med en fot från 1959 ritad av Erik Cinthio. Cinthio har också kompletterat dopfunten i Kviinge med en fot, samma år. Funten hade varit försvunnen i närmare tre århundraden när den återfanns. Under tiden hade den används både som matho till grisar och som trädgårdskruka. Den yngre dopfunten med tillhörande baldakin är från 1600-talet. Både dopfunten och baldakinen är sjusidiga till sin form och tillverkade av mörk ek med mångfärgad (polykrom) bemålning. 1646 skänktes ett dopfat och en dopskål till kyrkan. Alexander Joungner restaurerade den nya dopfunten 1749. Denna funt syns i interiörbilden nedan.

*Luckan till vindarna i långhusets norra del. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

Predikstol och altaruppsats

Predikstolen med tillhörande dörr och trappuppgång, väggpanel och baldakin är från 1634. Samtliga delar är av ek rikt skulpterad i renässansstil med tidstypisk dekor. av beslagsornament. Predikstolens korg är uppbyggd av fyra sidopaneler samt en femte panel mot trappuppgången. Under väggfälten finns ett smalare sockelparti med 15 små ornerade tavlor och en inskrift med namnen Ky Peder Nellson, Olle Fayerson som var kyrkvärdar i socknen vid denna tid.

Den medeltida dopfunten återbördad till kyrkan 1959.
Foto: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.

På sidostycket till trappan finns inskriften; D Clavdivs Petri Qvidingis. Pastor A. Pavlo Pictore Labor Finitivs est, av vilket framgår dåvarande pastorns namn Claus Pedersen Qviding och målarens namn Paulus. Väggpanelen bakom predikstolen är uppbyggd av kanellerade (lodrätt räfflade) pilastrar mellan tre rundbågar med Christian IV:s monogram och släkterna Juels och Ramels vapen samt initialerna MI och AR. Upptill på väggpanelen finns ett inskriftsfält som berättar om predikstolens tillblivelse och årtalet 1634.

Ovan till vänster: Predikstolen med trappuppgång från 1634. Foto: Nils-Åke Sjösten. Ovan till höger: Altare och altaruppsats samt, till vänster i bild en av kyrkans två dopfuntar, denna är från 1600-talet och av trä. Foto: Vykort av J. Reinbach, Äspö (före 1950).

Kyrkans huvudaltare är av trä, med snidad och bemålad dekor i renässansstil. Altaret kan vara från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaruppsatsen av ek är från 1636. Stilen är typisk för barocken. Den nedre tavlan föreställer korsfästelsen och en mindre tavla i krönpartiet föreställer uppståndelsen där Jesus bär på den danska flaggan. Överst kröns altaruppsatsen av Christian IV:s monogram. På predellat finns två speglar med målade vapensköldar med initialerna MI och AR tillhörande för Malte Juul och Anne Ramel till Wanås slott. Mellan vapensköldarna finns initialerna DCPQ och DAAM vilket står för Claus Pedersen Qviding (född i Kviinge 1577, död 1642) och Anders Andreae Maglowius (1621-1700), båda präster i socknen. Maglow beställde också altaruppsatsen till Kviinge kyrka, 1672.

Orgeln

Orgelläktaren utgör ett rätt stort utrymme under tornvalvet. Orgeln står intill läktarens östra sida och består av en enkel gråmålad inbyggnad med en fasad. Kyrkans orgel byggdes 1837 av Peter Zacharias Strand (1797–1844), den hade då åtta stämmor. Orgeln har blivit renoverad och kompletterad med nya delar flera gånger. 1932 utökades orgeln till 11 stämmor. 1981 kom tre pipor från Kviinge kyrkas Strandorgel som komplement till Gryt. 1982 byggde J Künkel en rekonstruktion av 1837 års orgel. Av den ursprungliga orgeln återstår fasaden, orgelhuset, bälgverket och större delen av orgelpiporna.

*Orgelläktare och orgel. Foto: okänd, källa: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.*

Läktarbarriären

I samband med orgelbyggandet togs möjligen den av Alexander Joungner målade läktarbarriären bort. Läktarbarriären hittades på sockenstugans vind 1964 och den finns nu att se i stugans lilla museum. Den har delvis förstörts av lång tids olämplig förvaring, men restaurerades 1995 av Våga Lindell.

Silvret

Den förgyllda silverkalken som nämns i 1692 års inventarium är fortfarande i bruk. I inventarieförteckningen nämns också en paten och en oblatask av silver. Kalken förbättrades med 27 lod silver (355 gram) år 1668. Kalken är alltså äldre än så. Det kan vara rimligt att anta att både kalken, den förgyllda patenen och oblatasken är tillverkade i 1600-talets början, kanske beställda samtidigt som motsvarande föremål i Kviinge. Oblatasken finns inte längre i kyrkan, sista gången den omnämndes var i 1884 års inventarium. Ett kuriosum är att oblaterna ett tag under 1800-talet bakades av Bengta Andersdotter i Kviinge.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.

Dahlberg, M. 2015 (Red). Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet, 2015.

Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (stencil).

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Gryts kyrka

Gryts kyrka och by ligger i ett välbevarat kulturlandskap. Bebyggelsen består huvudsakligen av äldre gårdsbyggnader och fornlämningsområdet norr om kyrkan är en länk till bygdens förhistoria. Även kyrkan har en ålderdomlig karaktär. Till denna karaktär bidrar även kyrkogårdsmuren med dess grova täckhällar, stigluckorna och sockenstugan med fjälltegeltaket. Kyrkans äldsta byggnadshistoria är till stora delar okänd, men vissa drag är ovanliga och pekar på att kyrkan kan var uppförd som privatkyrka, eller på initiativ av en storman, antingen med koppling till kyrkan eller ett profant gods. Wanås omnämns först under 1400-talet, men det kan möjligen röra sig om en föregångare till godset. Kyrkan är uppförd i romansk stil, vilket ger en byggnadsperiod 1100– 1200- talets mitt. Sannolikt rör det sig om samma byggnadstid som för övriga medeltidskyrkor i området, det vill säga runt sekelskiftet 1200, snarare några/något årtionde före, än efter. Kyrkans äldsta delar består av ett kor med absid, långhus och den nedre delen av ett ursprungligt västtorn. Kyrkans romanska murar är i övrigt höga och långhuset relativt brett vilket är ett karaktärsdrag som är typiskt för nordöstra Skåne.

Absiden från öst resp. norr.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Absidens möte med koret uppvisar flera märkligheter. Den romanska sockeln under absiden skiljer sig markant från den under kor och långhus. I korets östfasad syns en markerad list under gavelröstet, vilket kan innebära att absiden är sekundär i förhållande till koret. Absiden har alltså inte byggts samtidigt som koret eftersom listen indikerar att koret ursprungligen varit rakslutet. Om så är fallet så är absiden ändå byggd i nära anslutning i tid till koret, under romansk tid.

Fler drag kopplade till den romanska kyrkan är, den ovan nämnda, fint huggna sockeln och sidoaltarna i långhuset. Taklaget över tornet kan ha hög ålder liksom takstolarna över långhuset och koret. Kyrkan har genom åren bevarat karaktären av patronatskyrka.

Bilden nedan till vänster visar de bevarade delarna av det romanska tornet och dess anslutning till dess senmedeltida ersättare. Här syns också den välhuggna, höga romanska sockeln. till höger ser vi det romanska tornets anslutning till långhuset. Denna del av kyrkan, tillsammans med det nya tornet är ca en meter bredare än det ursprungliga långhuset.

*Gryts kyrka från norr, med grevekoret. Samtliga foton tagna av Nils-Åke Sjösten*

Det romanska västtornets bevarade delar är bredare än långhuset. Hur tornet kan ha varit inrett och hur det använts går inte att säga då endast yttermurarna finns kvar och del av tornbågsmuren. Det är inte omöjligt att tornet kan ha varit försett med en herrskapsläktare, en så kallad emporvåning med öppning mot långhuset, i likhet med en del andra breda västtorn från samma period.

Invändigt var det romanska kyrkorummet dekorerat med kalkmålningar. Spår av målningar från denna period har påträffats på långhusets östmur, triumfbågsmuren och i absiden. På var sida om triumfbågsmuren fanns murade sidoaltare. Ett vapenhus av sten byggdes utanför långhusets södra sida kring 1300- eller 1400-talet. På 1500-talet byggdes kyrkan till mot väster med ett nytt torn väster om det gamla. Det gamla västtornets nedre delar inkorporerades med långhuset som dess västförlängning. Det nya tornet har samma bredd som det gamla tornet.

Någon gång mellan 1760 och 1790 lät dåvarande ägarinnan till Wanås, Betty Jennings (1734–1801), uppföra ”grevekoret” eller gravkapellet vid långhusets norra sida. Hennes man Carl Axel Hugo Hamilton avled 1763.

Ett nytt fönster till sakristian togs upp 1758 i absiden. År 1821 ersattes ett fönster på absidens södra sida med en dörröppning. Taket över kyrkan var till en början blytäckt. I början av 1800-talet täcktes delar av kyrkan om med kopparplåt.

*Ett avbrott i sockeln någon meter från det romanska tornet visar platsen för den nu igenmurade sydportalen, och det 1869 rivna vapenhuset.*
*Foto: Nils-Åke Sjösten*

Under 1800-talet flyttas ingången till kyrkan från det medeltida vapenhuset till tornets västra sida. Vapenhuset togs i bruk som ”materialbod”, eller förråd, och så småningom, år 1869, revs vapenhuset. Rivningsmaterialet återanvändes till att bygga upp en ny förrådsbyggnad strax väster om kyrkan, den nuvarande sockenstugan.

/Nils-Åke Sjösten bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2020.

Dahlberg, Markus (red). 2015. Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.

Frid, Ingela & Nils-Åke Sjösten. 2020. Norra Strö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd. Hanaskog/Vinslöv.

Lilja, Helen. 1993. Gryts kyrka, Besiktning i samband med fasadrenovering. Kristianstads Läns museum, rapport.

Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (Stencil).

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/

Riksantikvarieämbetet. 2008. Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.

Sundnér, Barbro. Medeltida kyrkor i Skåne, databas. Svensk Nationell Datatjänst, https://snd.gu.se/sv/catalogue/study/snd0941

Södergård, Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Kviinge gamla kyrkogård med naturlunden och minneslunden

Med gamla kyrkogården menas den som omger Kviinge kyrka. Denna byns äldsta kyrkogård har använts (minst) lika länge som kyrkan har funnits. Det betyder att den närmaste dateringen som kan göras är att kyrkogården är tidigmedeltida.

*Kyrkans sydsida med kvarter B närmast. Fotot taget av Ingela Frid en eftermiddag i december 2021.*

Muren runt kyrkogården är delvis från 1700-talet. I räkenskaperna noterades 1722 att muren var förfallen och behövde repareras. Åren 1818 och 1823 ströks muren med rödfärg och tjära för att bättre stå emot vädrets makter. Öppningen i muren mot prästgården togs upp 1860. Den utformades i stil med en medeltida stiglucka, men höjden och proportionerna avslöjar att den är av betydligt senare datum.

*Norra delen av gamla kyrkogården, med kvarteren C och D. Foto: Ingela Frid, augusti 2021.*

I gammal tradition ansågs södra sidan av kyrkan vara att föredra som begravningsplats. I Kviinge syns detta tydligt då södra delen av kyrkogården har betydligt större yta än den norra. I mitten av 1800-talet var det så trångt på sydsidan, att saken togs upp i sockenstämman. År 1867 inskärptes att ”Innan hela norra sidan av kyrkogården är fullagd får intet lik annorstädes å kyrkogården nedläggas” och samma år utvidgades kyrkogården norrut. Anhöriga fick två veckor på sig att ta hem gamla gravstenar och gravmarkeringar för att frigöra utrymme och ge plats för dikningsarbeten och rörläggning. De som fanns kvar efter denna tidsfrist auktionerades ut. Av detta skäl finns knappt några gravvårdar kvar från tiden före 1869.

Illustrationen till höger: Nr 5 och 6 är de äldsta kända delarna av gamla kyrkogården och utgör kvarteren A till och med F.
Figur nr 7 är utvidgningen som gjordes 1867 och utgör kvarteren C och D.

Nr 9 och 10 är minneslunden/askgravlunden respektive naturlunden, se nedan.

Nr 8 är en bit mark som ägaren till den närliggande gården Kviinge 5 överlät till kyrkan 1859. Markbiten var tänkt att bli ett kyrktorg med brunn, men ingenting tyder på att så någonsin skedde.

Naturlunden och minneslunden

Söder om kyrkan och gamla kyrkogården finns naturlunden och minneslunden. Naturlunden (figur 10 på skissen ovan) invigdes 1998. Här finns urngravplatser med små enkla stenar med inskription. På denna del av kyrkogården tillåts endast liggande naturstenar och det är inte tillåtet för anhöriga att göra några fasta arrangemang typ inhägnader och liknande.

En särskild del för urngravar är ett steg i utvecklingen av gravskicket. Urngravar kräver mindre plats och det går att plantera träd tätt inpå gravplatserna.

Minneslunden (nedre delen av figur 9 på skissen) blev klar 1996 och svarar mot ytterligare ett alternativ till gravsättning som börjat efterfrågas på senare tid. Gravskicket innebär att kyrkans personal ombesörjer att de avlidnas aska nedsänks eller sprids. De anhöriga är inte närvarande och får inte veta vid vilken tidpunkt det ska ske. Det finns inga gravstenar eller andra markeringar, men det finns möjlighet att sätta blommor och tända ljus.

Minneslunden med blomsterbärare och en sten vars inskription är första versen i den populära begravningspsalmen ”Det finns djup i Herrens godhet”. Runt hasselbuskarna i bakgrunden kan man skönja en cirkel, inom vilken spridning eller nedsänkning av aska sker. Foto: Ingela Frid.

En mindre yta i anslutning till minneslunden (norra delen av figur 9, omedelbart vid kyrkogårdsmuren) är avsatt som askgravlund för urnor. Inte heller här är gravarna markerade, men minnesplattor med namn och årtal sätts upp på en gemensam gravsten, en sexkantig pelare av grå granit. Askgravlunden har ännu inte tagits i bruk.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).

Vård- och underhållsplan. Knislinge pastorat. Sweco architects AB (2017).

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Begravningsplatsen vid Östanå bruk

Det finns två enskilda begravningsplatser i Östra Göinge kommun. Den ena finns i Denningarum och har tidigare beskrivits. Den andra finns i nära anslutning till Östanå pappersbruk och att det finns en koppling mellan begravningsplatsen och bruket är kanske inte helt oväntat.

Platsen är registrerad som fornlämning nr 94 i Östra Broby socken, under sakordet kyrka/kapell. I beskrivningen noteras att det rör sig om ett gravkapell som är 4×4 m i diameter och 2,2 meter högt, byggt av tuktad gråsten och omgivet av en oregelbunden stenmur. Gravkapellet har välvt tak med gavlar som är försedda med fem upprättstående stenar. Ingången till gravkapellet är en trädörr på norra sidan.

*Mausoleet, som Hagemann själv kallade det. Foto: Ingela Frid.*

Mannen som är gravsatt i denna något ovanliga och uppseendeväckande byggnad hette Moritz Hagemann, levde 1810 -1884 och var godsägare och brukspatron dvs ägare till pappersbruket. Inskriptionen på plåten ovanför dörren till gravkapellet lyder som följer:

Brukspatron, Etatsråd Moritz Hagemann. Riddar av
Dannebrog födt 3 mars 1810 i Holsten. döet på Östanå bruk
den 10 Marts 1884 som Slesvigsk godsägare 4 Danske
Kongers tro undersåte valgte detta sista Hvilested efter
Prager freden af 23 August 1866 för att blifva fri för
Preussisk Regiment.

*Inskription i upphöjd relief på gjuten platta ovanför dörren till gravkapellet. Foto: Ingela Frid.*

Innehållet kan behöva viss förklaring. Etatsråd var ett slags hederstitel som den danske kungen kunde dela ut till förtjänta personer. Det ska inte förväxlas med statsråd och har ingenting med adelskap att göra.

Därefter står att att han var född i Holstein och ägde gods i Schleswig. Holstein och Schleswig var arvslän som tillhörde den danske kungen personligen och de räknades därför till Danmark. Vid freden efter dansk-preussiska kriget 1866 övergick dock Schleswig till Preussen och därmed var det oundvikligt att Hagemann, som bodde där, skulle tvingas bli preussisk undersåte. Det ville han till varje pris undvika. Hagemann var hela livet en mycket hängiven dansk medborgare, eller undersåte som man sa på den tiden. Den djupa samhörigheten med Danmark understryks i lydelsen: han var ”fyra danska kungars trogna undersåte”.

Omkring 1869 flyttade Hagemann till Östanå. Då hade pappersbruket redan funnits länge.

*Korsvirkesbyggnaden på pappersbruket 2022.*

*Fabriksbyggnaden närmast ån. Foto: Ingela Frid.*

*Plan- och profilritning av Östanå pappersbruk med byggnaderna som de såg ut då Hagemann tillträdde som ägare. Korsvirkeshuset hade en utskjutande flygel mot ån. Bildkälla: Brandverkets arkiv.*

Senast vid slutet av 1700-talet grundades en pappersmölla vid Helgeå i Östanå. Ägare vid 1800-talets början var Joachim Stael von Holstein, som 1836 sålde pappersmöllan till industriidkaren O. Olcén, som redan ägde flera bruk i trakten. Denne sålde i sin tur pappersmöllan till Ludvig Littorin, som drev tryckeri och pappersaffär i Kristianstad. Det var först under Littorins tid som Östanå pappersbruk byggdes ut och utvecklades till en omfattande industri. Littorin var bosatt omväxlande i Denningarum och Hemmestorp, båda närbelägna Östanå, samt i sin våning i Kristianstad.

Ludvig Littorin sålde Östanå pappersbruk 1872 till Moritz Hagemann för 70 000 riksdaler. Ett gravationsbevis utfärdades för Hagemann vid Östra Göinge Häradsrätt den 2 december 1873. Originalhandlingen finns i Huseby bruks arkiv, som förvaras på Linnéuniversitetet i Växjö.

Eftersom Hagemann inte var svensk medborgare krävdes kungligt tillstånd för att få äga fast egendom.

Kungörelse i Nya Dagligt Allehanda 16 april 1872 att Hageman fick äga Östanå bruk.

Hagemann bodde på bruksområdet, vilket är lika med fastigheten Möllarp nr 1. Han var aldrig gift och hade inga barn, men som sig bör fanns det förstås tjänstefolk i hemmet. Med tiden skaffade Hagemann en yngre kompanjon, Herman Fratscher, med syftet att denne skulle överta bruket successivt. Fratscher bodde också på bruket med sin familj och hade bl.a. en guvernant för barnens räkning.

Hagemann lät genast uppföra ett träsliperi vid Östanå bruk, ett av de första i landet, som tillverkade trämassa. Under Hagemanns tid övergick tillverkningens tyngdpunkt vid pappersbruket från handpapper till trämassa. Man hade även en stor tillverkning av kimrök (kolpulver som används som svart färgämne).

Moritz Hagemann stannade i Östanå till sin död, totalt 15 år. Att han valde att begravas där tyder på att det var en plats där han trivdes.

Moritz Hagemann. Bildkälla: Ekman 1965. Bilden är beskuren.

Planeringen av det sista vilorummet tycks ha upptagit en stor del av Hagemanns tankar. Det finns en väl omhuldad berättelse om att han först lät uppföra ett gravkapell centralt på bruket, men då han en vacker dag såg att ormar och grodor trivdes bra därinne ångrade han sig. Dessa djur ville han inte dela sin sista boning med. Han lät istället bygga ett nytt gravkapell i utkanten av ”pappbacken”, som området kallas. Sanningshalten i berättelsen kan ifrågasättas av flera skäl, men den muntliga traditionen är stark.

*Den första eventuellt tilltänkta gravkammaren.*

Rätten att anlägga en enskild begravningsplats var inte given. Det krävdes tillstånd som endast gavs av regeringen och därtill skulle beslutet bekräftas av kungen i konselj. Moritz Hagemann skrev den 17 oktober 1872, direkt till kungen så som rutinen var, men han sände sin anhållan via den svenska beskickningen i Köpenhamn eftersom han inte var svensk medborgare:

Til Hans Majestaet Kongen af Sverrig och Norg

Allernaadigste Konge!

Paa min Eiendom Östanå Bruck i Broby socken Christianstad Län har jeg paa ett smukt beliggende sted ved Helge Aa bygget et Mausoleum som jeg önsker at skulde benÿttes efter min Död til min sidste Hvilested her paa Jorden. Med Hensÿn hertil tillader jag mig allerundaanigst at beder Deres Majestaet Allernaadigst at ville forunde mig at dette min Önske maa opfÿldes.

Allerunderdaanigst

Etatsraad M. Hagemann
Brugseier

Östanå Bruck Christianstad Län per Hesteveda den 17 October 1872.

*Källa: Riksarkivet, Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07.*

Eftersom det var ett ärende av kyrklig natur skickades det ecklesiastikdepartementet för beredning. Ecklesiastikminister G. Wennerberg vände sig till Lunds stift som i sin tur inhämtade synpunkter från den lokala församlingen, dvs Broby. Saken togs upp på kyrkostämman i Broby den 8 december 1872. I protokollet (jag har moderniserat stavningen) framgår att kyrkostämman tillstyrker ansökan på två villkor:

… att 1) lag och författning noga iakttoges av sökanden angående platsens inhägnad, vård och begagnande, och 2) att en tillräcklig kontant penningsumma av honom anslogs för dess årliga tillsyn och underhåll, och för samma ändamål ställdes under under härvarande kyrkoråds förvaltning, dels emot det, att denna summa, vilken förslagsvis antogs vara behövlig till ett belopp av 1000 (ett tusen) riksdaler riksmynt, av sökanden till nämnde kyrkoråd utbetaldes före platsens invigning eller ock då, när hans ansökan möjligen blivit av Hans Kong. Maj:t bifallen.

Efter en förhållandevis snabb expediering fick Hagemann sitt tillstånd redan i februari året därpå. Det är värt att notera att han inte hade bott i Östanå särskilt länge, högst tre år, då han lät uppföra sitt ”mausoleum” som han kallade det.

Det finns en uppgift om att det ska finnas ett gravationsbrev som stipulerar att företaget, alltså Östanå bruk, ska sköta gravplatsen i all framtid. Om det verkligen stämmer och hur det i så fall hänger ihop med församlingens önskemål om en säkrad penningsumma för framtida underhåll, skulle vara intressant att få reda på.

Moritz Hagemann dog den 10 mars 1884, i lunginflammation, och jordfästes exakt en vecka senare. Med jordfästning menas akten som ägde rum i Broby kyrka. Det kan ha dröjt någon eller några dagar ytterligare, innan sarkofagen placerades i gravkapellet. I samband med det att skedde invigdes begravningsplatsen och fick juridisk status som kyrkogård. Det gäller marken innanför stenmur och staket, alltså inte enbart gravkapellet som byggnad.

Inskriptionen ovanför dörren till gravkapellet är inte den enda på det lilla området. På en av de små jordfasta stenarna inom området finns ytterligare en järnplåt, med texten:

DRISTIG GIENNEM LUNDEN SKUER
KAEMPEHOIENS MOSSEDE STEEN,
ASERNES AELDGAMLE GRAV
FRA NORDENS FIRNE HELTEOLD

Ett tungt epos som passar till gravkapellets drag av nationalism och göticism. Jag har inte lyckats hitta källan. Det är sannolikt hämtat ur ett samtida danskt verk som inte tillhör de mer kända. Upplysningar är mycket välkomna!

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Riksarkivet Stockholm: Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07, konseljakt och statsrådsprotokoll.

Brandförsäkringsverkets arkiv. Byggnadsvärdering k28026001.

Landsarkivet Lund: Östra Broby kyrkoarkiv.

Ekman, Johan. 1965. Några anteckningar om Östanå bruks historia. Osby.

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar, FMIS.

Muntliga uppgifter från Hans Kristian Durán, Knislinge.

Kviinge nya kyrkogård

I förra inlägget presenterades Kviinge kapellkyrkogård, som togs i bruk 1887. På 1940-talet blev det tydligt att församlingen snart skulle behöva ännu fler gravplatser. Lösningen blev att anlägga en ny begravningsplats, som utvidgning av kapellkyrkogården söderut. Åren 1948-49 köpte församlingen loss marken från Kviinge nr 10 (Sigridslund) och Kviinge nr 14, som ägs av Västerslövs gods. Nya kyrkogården omfattar cirka 3600 kvm.

På drönarbilden ses kapellkyrkogården till vänster (norr) och nya kyrkogården till höger (söder). Vid grinden till kapellkyrkogården buktar muren svagt cirkelformat mot kapellkyrkogården. Foto: Mikael Persson, MiP Media februari 2021.

Länsarkitekt Allan Nilsson gjorde upp ritning och arbetsbeskrivning. Entreprenaden tillföll Carl Jönsson och Edvin Klang från Hässleholm. I söder uppfördes en stenmur och i väster och öster avgränsades kyrkogården av häckar. En bred rak gång anlades från nya kyrkogårdens grind i söder fram till kapellkyrkogårdens ingång.

*Grinden in till nya kyrkogården från parkeringen. Mittgången är belagd med grus. Den asfalterades i slutet av 1960-talet, men asfalten har senare tagits bort. Foto: Ingela Frid.*

Kvarteren delades in med låga avenbokshäckar. Den västra delen av nya kyrkogården togs i anspråk först och där finns de äldsta gravarna. Första gravsättningen ägde rum den 30 oktober 1951, i kvarter A på gravplats 1-2.

Det första dryga decenniet skedde begravningar i kvarteren A t.o.m. J. De allra flesta är familjegravar. I slutet av 1960-talet ställdes kvarteren K t.o.m X samt Ö i ordning efter en ritning av den välbekante trädgårdsarkitekten Haldo Edlund.

Gravkartan visar tydligt att dessa senare anlagda kvarter skiljer sig från de första, framför allt i att de löper i nord-sydlig riktning, men även i de väl inplanerade grönområdena. Kvarteret Z, avsett för kistgravar, tillkom inte förrän 1989.

Kvarteret Y är senast omritat 1999 av Maria Södergård och är avsett för urngravar. Det har inte tagits i bruk. Urngravsättningar sker regelmässigt i naturlunden (invigd 1998) som är belägen i anslutning till Kviinge kyrka.

*Gravkarta med förtydligade kvarter. Bakgrunden utgörs av Maria Södergårds uppmätning från 1999.*

*Kvarteren S, T och Ö söderifrån. Foto: Ingela Frid.*

Kvarteret H med kapellkyrkogårdens sydöstra mur i bakgrunden.
Foto: Ingela Frid.

*Grönyta i anslutning till kvarter K med planteringar av lagerhägg, som är vintergrön. Foto: Ingela Frid.*

*Kvarter E, på västra sidan av nya kyrkogården. Foto: Ingela Frid, november 2020.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Muntliga uppgifter från fd kyrkvaktmästare Jan Nilsson.

Kviinge kapellkyrkogård

I början av 1800-talet började man inse att utrymmet för nya gravsättningar på Kviinge gamla kyrkogård skulle ta slut på sikt. I samband med laga skiftet 1828-31 passade man därför på att avtala inom skifteslaget om en bit mark för kommande begravningsplats. Den förlades en bit utanför bykärnan, i enlighet med då gällande lag och sed. Gården som upplät mark på en av sina vångar var Kviinge nr 10, vid den tiden kallad ”Kitta-Tuves” eller ”Kitta-Tuans”. Idag heter gården Sigridslund.

I skifteshandlingarna står: ”… till kyrkogård och begravningsställe utstakas ett halvt tunneland norr om byen av höjden på Höka eller hörnetofterne i Norre vång och till denna plats utstakas 6 alnar bred väg från blivande allmän väg.”

Laga skifteskarta för Kviinge by 1828-1831. Figuren B är det område som avsattes för kommande kyrkogård. Kyrkan syns som röd korsformad symbol i bildens nedre del. Källa: Lantmäterimyndigheternas arkiv, Historiska kartor, Lantmäteriet.

Det dröjde ända till 1880-talet innan man satte igång att anlägga kapellkyrkogården. Muren runt kyrkogården byggdes 1881 av sprängsten från Västerslövs vång. Den var två alnar hög och lika bred (två alnar är ungefär 1,2 meter). Vägen upp till kyrkogården från byvägen kantades av ett stängsel, som 1909 byttes ut mot en hagtornshäck. Även almar planterades, de måste dock fällas på 1990-talet på grund av almsjuka.

*Ingången sedd inifrån kapellkyrkogården. Foto: Ingela Frid, juli 2019.*

Vid ingången till kyrkogården satte man upp grindstolpar av ek, som senare byttes ut mot stenstolpar. Fyra grindar tillverkades av smeden Thulin. Inne på kyrkogården anlades en grusgång längs murarna och en som löpte tvärs över kyrkogården i nord-sydlig riktning.

Kapellkyrkogården invigdes och togs i bruk 1887. Redan 1889 blev man tvungen att ordna med dränering. Åren 1905-1906 dränerades kyrkogården ytterligare och man grävde en brunn som försågs med pump. Gångarna på kyrkogården har ändrats några gånger efter behov; dels då kapellet byggdes och dels på 1930-talet då man ändrade kvartersindelningen på kyrkogårdens östra sida.

*Översikt från sydöstra hörnet av kapellkyrkogården, november 2020. Foto: Ingela Frid.*

Begravningskapellet

Eftersom kyrkogården anlades en bit från kyrkan, behövdes ett kapell för förrättningar. Greve Wachtmeister på Hanaskogs gods lämnade 1886 in en ritning med kostnadsförslag, upprättad av byggmästare Hammarlund. I sedvanlig ordning bjöds byggnadsarbetet ut på entreprenad till lägstbjudande.

Kyrkorådet annonserade i bl.a. Skånska posten den 22 juli 1886. Klippet till höger är hämtat därifrån.

Byggmästare Lundqvist från Tollarp vann auktionen med ett bud på 1300 kronor. Det var inte särdeles lång tid han hade på sig att bygga. Enligt annonseringen ägde auktionen rum den 31 juli och kapellet skulle stå klart för besiktning den 1 oktober, alltså en byggtid på maximalt två månader. Kapellet byggdes och tycks ha stått klart i god tid till kyrkogårdsinvigningen 1887.

Juldagen 1902 drog ett kraftigt oväder in över Danmark och södra Sverige, med vindar av orkanstyrka som förstörde byggnader och fällde mängder av träd. Ovädret gick till historien som ”julstormen 1902” och när man läser tidningsrapporteringen är det omöjligt att inte dra paralleller till stormen Gudrun. Gravkapellet på kyrkogården i Kviinge hörde till de byggnader som skadades i julstormen. I början av 1903 reparerades kapellet.

Med förändrade seder och bruk vid begravningar minskade användandet av gravkapellet under 1900-talet. Till slut var det inte längre försvarbart att underhålla ett kapell som sällan eller aldrig nyttjades. Man beslöt därför att avsakralisera kapellet, vilket skedde 2005 i en ceremoni ledd av vikarierande kyrkoherde Nils Forsberg. Byggnaden används numera av kyrkvaktmästarna som förråd för maskiner och redskap. Exteriören är välbevarad och gravkapellet är en viktig del i kyrkogårdsmiljön.

*Sockel av grå granit, bruten i närheten.*

Dekorativ murning av fönsteromfattning.
Foton: Ingela Frid

*Tvärslå i gavelröstet på västra sidan.*

Kapellkyrkogårdens gravkvarter

När kapellkyrkogården anlades 1887 kunde församlingsbor köpa sin gravplats i kvarter A, längst norrut på kyrkogården. Gravplatserna som var till salu var nio eller arton fot breda (ungefär 2,75 respektive 5,5 meter).

En gravplats var dyr och därmed viktig som statusmarkör. Därför hittar vi familjer från några av Kviinges större gårdar i kvarter A. Där finns också kapellkyrkogårdens äldsta bevarade gravar.

Kvarter B anlades 1905 och liksom i kvarteret A kunde man betala för en gravplats för sig och sin familj. Före 1905 löpte en grusgång längs stenmuren. Den flyttades fem meter österut, till nuvarande läge. Det dröjde till 1916 innan första nyttjanderättsavtalet för en gravplats i kvarter B skrevs.

Även i kvarter C, som anlades 1921, kunde gravplatserna köpas. Då kvarteret anlades försvann den grusgång som tidigare löpt rakt västerut från kapellets dörr. Kvarter C är idag ett av kapellkyrkogårdens mest välbevarade kvarter.

*Gravkarta med förtydligade kvarter. Som grund har Maria Södergårds gravkarta upprättad 1999 använts. Kapellet ligger mellan nordliga och sydliga delarna av kvarteret D.*

Att köpa gravplats var fram till 1909 enda möjligheten för makar och familjer att begravas tillsammans. I avtalet för betalda gravplatser ingick att de uppläts för all framtid. Så har det dock inte alltid förblivit.

De som inte ville, eller hade råd, att köpa en egen gravplats blev begravda på kyrkogårdens s.k. allmänna del i den ordning i de dog. Allmänna delen fanns på kapellkyrkogårdens mellersta och östra del, kvarteren som idag heter D, E, F och G. Kvarteren E, F och G fick sin nuvarande utformning 1937, med gångstigar emellan plus en väst-östlig stig som delar in varje kvarter i en nordlig och en sydlig del.

*Kapellkyrkogårdens äldsta bevarade grav, kvarter A nr 17. Hanna Johnsdotter född 1864, död 1888, fick en påkostad gravsten av vit marmor. Foto: Ingela Frid.*

*Äldsta bevarade gravstenen på allmänna delen, kvarter G nr 14. Håkan Cato (1841-1890) brukade torpet Västra Hed som låg ungefär där byns idrottsplats ligger idag. Foto: Ingela Frid.*

Längs östra gången står 24 gravstenar som sparats när gravarna tagits bort. År 1981 togs beslut att gjuta en sockel och angöra de avställda gravstenarna. De står alltså inte lutade mot muren, vilket man ofta ser på kyrkogårdar. Med hjälp av gravregister och andra källor går det att avgöra var 13 av stenarna stått.

*Avställda, sparade gravstenar längs kapellkyrkogårdens östra mur. Foto: Ingela Frid, april 2019.*

Dokumentation av gravplatserna

På sidan www.kviingekyrkogardar.se, som skapats och drivs av undertecknad, finns dokumentation av gravplatserna, samt den historik som ligger till grund för denna text.

I slutet av 1940-talet anlades Kviinge nya kyrkogård direkt söder om kapellkyrkogården. Nya kyrkogården presenteras i nästa inlägg.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se.

Källor:
Historiska kartor, Lantmäteriets hemsida
Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Skånska posten, 22 juli 1886.

Knislinge kyrkas interiör och inventarier

Kyrkans byggnadshistoria beskrivs i ett tidigare inlägg. Här följer en kort redogörelse över kyrkans inre. Men först ett par ord om de senaste seklernas om- och tillbyggnader av kyrkan. Dessa har varit många genom århundradena och det finns inte utrymme att ta upp alla. De viktigaste kan i korthet beskrivas enligt följande:

År 1803 beskrevs den gamla absiden som förfallen. Skadorna bestod bland annat i sprickbildning i tribunbågsmuren och korgaveln. Absiden revs och ersattes samma år av den nuvarande sakristian. Även korgaveln och tribunbågen mellan koret och den nya sakristian byggdes om. Kyrkans västra ingång togs upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen.

Under 1924 genomfördes en stor renovering. De då kvadermålade väggarna vitmålades och kyrkans medeltida kalkmåleri togs fram av konstnär Yngve Lundström. Under 1935 kompletterades sakristians och korets fönster med glasmålningar av Lundström.

*Glasmålningarna av Yngve Lundström. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Kalkmålningarna

Under 1966-67 konserverades de romanska målningarna av Våga Lindell-Andersson. Den romanska sydportalen, som varit igenmurad, öppnades återigen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, fanns utmed långhusets murar.

En läktare upptar hela långhusets västra travé och når också ett stycke in i nästa. Läktarbjälklaget bärs upp av fyra åttkantiga träpelare i fyra rader. Pelarnas kapitäl har lite olika form och har olika tillkomsttid. De äldsta delarna kan vara från 1700-talet och kanske återanvända från de läktare som tidigare funnits i kyrkan. Under listverket finns en svartmålad bård med inskrift i guld och i speglarna mellan pilastrarna finns målade tavlor utförda av Alexander Jungner 1748. Tavlorna har tidigare suttit i barriären till två läktare byggda 1746. Motiven kommer från bibeln och föreställer; Syndafallet, Jesus på korset, Israels strid mot Amalek, Jacobs dröm med himlastegen, Andeutgjutelsen samt Jesu uppståndelse ur graven. Trappinbyggnadernas paneler föreställer; Adam och Eva, Noas offer, Moses på Sinai, Jesu dop, Moses i vassen samt Elia med korparna. Jungner har också målat liknande tavlor till Kviinge och Gryts kyrkor.

Målningarna i valven antas vara utförda omkring 1460, kort efter att koret och långhuset fick stjärnvalv. Målningarna är utförda av mästare som tillhörde Vittskövlegruppen. Dessutom har Nils Håkansson medverkat.

De senmedeltida valvmålningarna av Vittskövlegruppen. Ovan: Valven är rikt utsmyckade med gruppens målningar och det finns inte utrymme att beskriva alla här. Till vänster i bild ser vi draken (leviatan); en bild av djävulen och vid denna ser vi prinsessan, symboliserande tron och kyrkan. Foto: Nils-Åke Sjösten.

*Från vänster Jakob den äldre, Nicolaus av Myra med hjälpsökande och Jakob den yngre. Foto: Ingela Frid.*

Fotot till höger: Målningarna i triumfbågen och triumfbågsväggen är från romansk tid och sannolikt tillkomna i nära anslutning till att kyrkans äldsta delar stod färdiga, sannolikt flera årtionden före sekelskiftet 1200. Målningarna som håller mycket hög kvalitet döljs delvis av de senare slagna valven. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Triumfbågens fint huggna kvaderstenar syns genom den tunna putsen. Målningarna på valvbågens undersida är tydligast och föreställer Agnus Dei, Guds lamm, flankerat av två biskopsfigurer som trampar på drakliknande figurer eller möjligen fiskar eller delfiner. En målad bård finns också på vederlagen och under denna på vägglivet syns fragment av målningar. Målningsrester finns bevarade på östra sidan kring valvbågen och ovanför valvbågen. Ovan valven kan man ännu se triumfmursmålningarnas övre parti. På flera ställen i triumfbågen finns inmurat ekträ. Dessa har sannolikt utgjort fästen för ett krucifix eller en hel kalvariegrupp. Trästycken finns även på triumfbågsmurens östra sida, kanske fästen för ett korskrank eller liknande.

I den västra valvkappan finns en dekormålning från 1700-talet i form av en baldakin i gult och svart. Liknande baldakinmålningar har varit vanliga intill predikstolar, exempelvis den i Hjärsås kyrka.

I södra bänksidan finns ett uppehåll framför sydportalen som leder in till tornet. Dörröppningen består av en rundbågig öppning med invändigt raksluten nisch. I dörröppningen sitter den medeltida porten av kraftiga, breda ekplankor. Insidan är rödmålad med fragment av en svartmålad inskrift. Utsidan är beslagen med smala järnband, fastspikade med kraftiga nitar och med ett ringhandtag av smidesjärn. I muren, vid sidan om dörren, sitter en dragbom av ek, vilken stänger porten från insidan.

Detalj av den medeltida järnbeslagna dörren framför sydportalen. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Tornets murverk är oputsat med undantag av långhusets södra mur, den forna yttermuren där puts och kalkavfärgning ännu finns bevarad. Små kvadratiska fönsteröppningar med träluckor finns i söder, öster och väster. I södra långhusmuren kan man ännu se den yttre mursmygen till ett av kyrkans ursprungliga fönster. Mot norr finns även en liten rundbågig öppning med tegelmurad omfattning vilken leder in till vinden. På klockvåningen står en klockstol av kryssförsträvade bockar av fur och ek. Ovanför klockstolen finns en inbyggnad för det mekaniska tornuret från 1781. Det mekaniska urverket är sedan 1977 ersatt av ett elektriskt urverk.

Inredning och inventarier

Altare och altaruppsats

Altaret är tillverkat av målat och skulpterat trä. Dess ålder är okänt men kan delvis vara samtida med altaruppsatsen från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaret är ett s.k. additionsaltare (enbart texter, inga bilder). Altaruppsatsen är möjligen tillverkat vid Daniel Thomisen. Thomisen hade gått i lära för Mogens Snedker i Malmö och någon gång efter 1582, när han fått mästarvärdighet etablerade han en egen verkstad i Malmö. Thomisen största och mest självständiga verk är predikstolen i S:t Petri kyrka, 1599. Thomisen avled 1603. Altaruppsatsen restaurerades 1724.

*Altare av okänd mästare och altaruppsats sannolikt tillverkad av Daniel Thomisen.* *Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Predikstol

Predikstolen tillverkades 1747 av bildhuggaren och före detta gästgivaren Johan Ullberg den yngre (1708-1778) i Finja och anses tillhöra ett av hans främsta verk. Ullberg var mycket produktiv och var verksam i 48 kyrkor. Till predikstolen hör en baldakin tillverkad några år efter korgen samt en vinkelbyggd trappa med uppgång från koret.

Orgeln

Orgeln på läktaren är ett verk av orgelbyggaren Johannes Künkel, och den invigdes 1980. Künkel byggde också en orgel till Kviinge kyrka (1983–1984). Delar av en äldre orgel byggd av E. A. Setterquist & Son år 1892, finns magasinerad. Fasaden från 1892 är dock kvar i kyrkan och är återanvänd till den nuvarande orgeln.

Kyrksilver

De flesta silverpjäserna gick förlorade i branden i Hjärsås prästgård 1895. Samma år köptes kommunionskalk, patén, vinkanna och oblatask från guldsmed B. Erlandsson i Kristianstad. Brudkronan skänktes till kyrkan nyårsafton 1950.

Sockenbudskalken från 1732 var fram till 1876 skriven på Knislinge kyrka, Den förvaras nu bland Hjärsås kyrksilver. En sockenbudsflaska stämplad 1869, finns också i behåll. Resten av silvret förstördes i branden.

Klockorna

Kyrkan har två klockor. Storklockan gjöts 1728 av Andreas Wetterholtz i Malmö. Vid gjutningen användes malmen från kyrkans två äldre klockor. Lillklockan gjöts av Gehr Meyer 1731.

/ Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11.

Cronwall Mabel. Byggnadsarkeologisk undersökning av Knislinge kyrka. Kristianstads läns museum 1989.

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. (Postumt utgiven av Knislinge hembygdsförening)

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Utgiven av Knislinge Hembygdsförening.

Svenskt konstnärslexikon V (1967), s 427, Allhems förlag.

https://wikipedia.org/wiki/daniel_thomisen

Övraryds missionshus

En samlingslokal för många!

I Övraryd, i norra delen av Glimåkra socken, bildades en friförsamling inom missionsförbundet år 1880. Församlingen höll under de första fyrtio åren bönemöten i olika gårdar i trakten; framför allt hos familjen Ekstrand i Norraryd vilka även drev söndagsskola under många år. Gösta Olsson har i Göinge hembygdsförenings årsbok för 1991 skrivit en artikel som belyser verksamheten i Övraryd.

*Övraryds missionshus i maj 2020. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.*

År 1920 bildades Öfraryds och Kräbbleboda missionsförening ur friförsamlingen, för att bättre ordna verksamheten på platsen. Ett erbjudande om en mindre fastighet med en befintlig byggnad på hade inkommit och den 30 mars samma år skrevs köpebrevet under; föreningen och friförsamlingen hade fått sin första, egna möteslokal. Missionsföreningen hade vid tiden 20 medlemmar. Den första styrelsen bestod av tre kvinnor och fyra män varav ordföranden, Lars Svensson, var den som undertecknade köpekontraktet med Olu Olsdotter, ägare till fastigheten.

*Missionshustomten avsöndrades från Övraryd 1:5.*

Byggnaden på den inköpta tomten användes som snickeri, enligt uppgift för tillverkning av spinnrockar. När den uppförts ursprungligen är oklart. Föreningens medlemmar började genast att ställa i ordning salen i byggnadens östra del och en veranda, riktad mot vägen i söder, som skulle utgöra entré. Sedan fortsatte man med renovering av ett kök och en kammare som fanns i byggnaden. Längre fram inreddes även ett rum på övervåningen.

I församlingsboken för åren 1914-1951 för Glimåkra socken kan man utläsa att köket och kammaren åtminstone under några år användes som bostad. Men tillgången på samlingslokaler i trakten var dålig och byggnaden hyrdes tidvis ut till socknen som småskolebyggnad, lånades ut till en lokal småbrukarförening för föredrag och senare även till Frälsningsarmén och till en pingstförsamling. Den generösa inställningen att dela sina lokaler hade enligt uppgift sin grund i predikanten Måns Månsson som ansåg att alla missionsvänner – oavsett om de tillhörde missionsförbundet, EFS, baptistsamfundet, statskyrkan m.fl. – borde få använda byggnaden för sina sammankomster. Hur det blev med det ekumeniska samarbetet vet vi inte riktigt. Vad vi däremot vet är att en pingstförsamling uppförde ett kapell i Hackeboda 1932 och att Svenska kyrkan i början av 1940-talet byggde en egen lokal i Kräbbleboda. Allt inom en radie av två kilometer.

Kopplade till den äldre friförsamlingen i Övraryd fanns sedan tidigare en syförening och en ungdomsförening. Till detta kom söndagsskolan där ca 60 barn var inskrivna under 1920-talet. I det nya missionshuset och dess trädgård grundades en tradition med heldagsmöten med tre predikningar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen.

*Söndagsskola i Övraryd på 1920-talet. Söndagskollärarna heter Karl Johan Andersson och Vendela Månsson. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.*

Övraryd finns skriftligen belagt första gången 1555, då det skrevs Øffraryett. Vid enskiftet 1816 utgjordes byn av två större gårdar och ett antal torp, varav ett låg i anslutning till den plats där Övraryds missionshus ligger idag.

Missionshuset ligger med långsidan lite snett ställd mot vägen. I dess östra del finns en delvis glasad veranda som utgör entré till bönesalen. Dessa delar var de första att iordningställas av föreningen efter tillträdet. I den västra delen av byggnaden ligger en kammare och ett kök, med utgång mot baksidan. Byggnaden är invändigt välbevarad och även om salen målats och underhållits vittnar detaljer som takbjälkar och golvplankor om byggnadens ålder. Ett äldre, handkolorerat fotografi – gissningsvis från tiden kring 1930-40-tal – visar byggnaden med en grund av plocksten lagd i kalkbruk.

Framför missionshuset står Johannes Ekstrand (1875-1958), son till predikant Måns Månsson i Norraryd som var med och startade missionsföreningen. Söndagsskollärarinnan Vendela på föregående bild var Johannes syster. Fotografiet hänger inom glas och ram i missionshuset. *Avfotograferat av Ingela Frid.*

Fasaden är klädd med rödmålad locklistpanel medan fönstersnickerier, dörrar och knutar är vitmålade. Gavelpanelen åt väster är ännu inte färdigmålad. Byggnaden täcks av ett sadeltak med tvåkupiga pannor. Längsmed vägen sitter ett trådstängsel mellan stolpar av granit. En gånggrind sitter mitt för verandan och en bredare körgrind finns väster om huset. Under 1900-talet har byggnaden tilläggsisolerats och panelen bytts mot en grövre så kallad lockpanel.

*Den lilla förrådsboden i förgrunden har Sven-Erik Johansson byggt tillsammans med ett av sina barnbarn. Den ersatte en större, fallfärdig vedbod. Foto: Ingela Frid, maj 2020.*

Interiör

Invändigt har bland annat bönesalen målats och fått en ny altarmålning av den lokale konstnären Linderoth. Salens långbänkar med profilsågade gavlar är sannolikt desamma sedan byggnaden blev missionshus.

*Bakom tavlan i fonden döljer sig ett litet fönster. Foto: Åsa Eriksson Green.*

Än dricks här kyrkkaffe med jämna mellanrum…

Övraryds missionshus är ännu i bruk, om än sällan. Osby missionsförsamling (ansluten till Equmenia) ordnar gudstjänst här ett par gånger om året. (De sista fyra bilderna är tagna av Ingela Frid.)

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Olsson, Gösta. 1991. ”Övraryd – gammal väckelsebygd, snickarverkstad blev missionshus”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1991. Broby.

https://kartbild.com/#14/56.4218/14.1926/0x40010

https://www3.isof.se/beb/

https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

Muntliga uppgifter från Sven-Erik Johansson, Kräbbleboda, april och maj 2018.