Kyrklig verksamhet och Hoppets Kapell
Kristianstads läns landstingssanatorium, beläget strax utanför Broby, stod klart hösten 1913. Det var ett av Sveriges totalt cirka 70 sanatorier, där kampen mot den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen tuberkulos fördes. Sanatorierna byggdes vanligen i natursköna områden, gärna barrskog, avsides från större orter och städer. Platserna valdes medvetet för den friska, läkande luftens skull. Det fanns vid den tiden inget läkemedel som bet på tuberkulos. Sanatoriekuren gick ut på att med vila, näringsrik mat och isolering från den stressiga omvärlden göra patienten så stark att kroppen vann över sjukdomen.
I slutet av 1940-talet minskade trycket på vårdplatserna på Broby sanatorium och därför började man även ta in så kallade kroniker; det kunde röra sig om personer med svår reumatism, förlamning eller annat tillstånd som krävde mycket vård. Då polioepidemin bröt ut på 1950-talet veks ett antal vårdplatser till drabbade av denna sjukdom.
På 1940-talet upptäckte och utvecklade kemisten Jörgen Lehmann en substans med mycket god effekt mot tuberkelbaciller. Läkemedlet PAS ledde till att antalet patienter på sanatorierna minskade kraftigt under 1950- och 1960-talen.
I mitten av 1960-talet bytte sanatoriet namn till Brobysjukhuset och övergick snart helt och hållet till vård av äldre långtidssjuka. Den sista tiden innan nedläggningen hyste Brobysjukhuset i princip bara långvårdsavdelningar. Fram till 1995 fanns också ortens vårdcentral här.
Predikant och organist
Den präst som var kyrkoherde i Broby-Emmislöv hade också befattningen som predikant på sanatoriet. Gudstjänster hölls regelbundet och utlystes på samma sätt som övriga gudstjänster, i predikoturerna och församlingsbladet.
Många sanatorier hade eget kapell och vissa hade även egen kyrkogård, alternativt särskilda kvarter reserverade på närliggande kyrkogård. Så var fallet med bl.a. kustsanatoriet i Vejbystrand i västra Skåne och kyrkogården i Barkåkra.
När det gäller Broby sanatorium hittar vi inga uppgifter om något rum som var avskilt som kapell. Gudstjänster bör alltså ha hållits i samlingsrum som alla hade tillträde till. På fotot från stora salen 1929 (ovan) ses ett piano i hörnet som kanske använts under gudstjänster. Att musik förekom vet vi, eftersom det framgår i sanatoriets årsberättelser att en organist tjänstgjorde; sannolikt församlingens kyrkomusiker. Vid behov kunde säkert också musikaliska talanger bland personalen och patienterna tjänstgöra på gudstjänsterna.
Förrättningar
I prästens tjänst ingick också att ta hand om privata förrättningar och själavård när så behövdes eller önskades. Särskilt många vigslar var det väl knappast tal om, men det förekom att gravida kvinnor togs in som patienter och då fick prästen, i lyckliga fall, så småningom förrätta dop på sanatoriet.
Dödsfall var förstås desto vanligare. Utifrån läkarens dödsattest noterade prästen dödsfallet i kyrkoboken och sände ett utdrag till den avlidnes hemförsamling. Av olika skäl fördes inte alla avlidna till sina hemorter, utan blev kvar och begravdes i Broby, de flesta i nya kyrkogårdens allmänna kvarter (gravplatser som uppläts kostnadsfritt). Prästen hade då att förrätta begravning och sedan skicka en avis till hemförsamlingen. Om förhållandet var det motsatta, dvs att den avlidne begravdes i sin hemförsamling, så skickades motsvarande avis därifrån till pastorsexpeditionen i Broby för kännedom.
Åren 1929 till 1944 fördes en särskild död- och begravningsbok för Broby sanatorium, skild från övriga församlingen. Antalet avlidna per år på sanatoriet varierade mellan 33 och 69 under denna period. Det ska dock påpekas att personer som var skrivna i Östra Broby församling noterades i den vanliga död- och begravningsboken, så siffrorna ska vara något högre.
Ännu på 1960-talet, då sjukhusets verksamhet nästan helt övergått till långvård, höll församlingsprästerna regelbundet gudstjänster som aviserades i predikoturerna. Man alternerade då mellan de olika avdelningarna enligt ett schema.
Bårhuset – Hoppets Kapell
Inte förrän 1949 byggdes ett separat bårhus för sanatoriets räkning, beläget en bit från övriga byggnader. I årsberättelsen för detta år noteras ”Det gamla obduktionsrummet i huvudbyggnaden har, sedan det nya bårhuset blivit färdigt, delats och inretts till dels en frisersalong, dels ett rum där de kvinnliga patienterna kunna själva tvätta sina underkläder.” På detta sätt fick man användning för det redan framdragna vattnet i lokalen. Det är oklart var i huvudbyggnaden detta utrymme fanns, men sannolikt på bottenvåningen. Obduktionsverksamheten flyttades tydligen till bårhuset. Hur länge den pågick där är okänt.
Bårhuset var i bruk ända tills Brobysjukhuset slutligen lades ner 1995. Några år senare inredde några entusiaster ett museum i byggnaden. Under en period visades där olika föremål från sanatorietiden; medicinska instrument, apparater, husgeråd m.m. Broby sanatorium hade eget matporslin med initialerna B.S.
Sanatoriet och hela sjukhusområdet, inklusive bårhuset, är numera privat område!
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Andersson, Birgitta m.fl. 2000. Brobysjukhusets historia 1912-1995. Livet på ett sanatorium. Hässleholm.
Frid, Ingela. 2008. ”Tankar vid ett sanatorium”. I: Skånska läkekonster. Medicinhistoria och folkmedicin från forntid till nutid. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 2008 (red. Kerstin Arcadius). Lund.
Årsberättelse från Broby sanatorium och tuberkulosdispensärverksamheten i Kristianstads län. Årgångarna 1948-1961.
Östra Broby församlings kyrkoarkiv.