Knislinge kyrkogård och kyrka ligger på den medeltida kyrkogårdstomten som utvidgats i olika omgångar. Den äldsta delen av kyrkogården ligger närmast kyrkan och begränsas i norr, öster och väster av kyrkogårdsmuren av gråsten avtäckt med stora flata stenhällar. Muren finns omnämnd redan på 1600-talet. Från 1616 finns en notis om att fem famnar mur lades. Omkring 1850-talet utvidgades kyrkogården mot söder. I samband med utvidgningarna uppstod en utdragen kamp mellan kyrkoråd och kyrkostämma om de då 31 almarnas vara eller icke vara. Kyrkorådet försökte gång på gång, fram till långt in på 1900-talet, få bort de stora almarna utan att få något större gehör för det från kyrkostämman. I dag finns 7 almar kvar, flertalet av de övriga togs bort 2000 och 2001.
Ännu vid 1800-talets slut var kyrkogården uppdelad mellan byarna. Kyrkogårdens östra delar tillhörde framför allt sockenborna bosatta öster om ån och de västra delarna socknens västra delar. Ämbetsberättelsen från 1881 berättar att: grafplatserna äro fördelade bland de olika byelagen och deras hemman, hvilkas innehafvare enligt en i äldre tider upprättad bänklängd och hafva sina bestämda platser i kyrkan. Denna indelning fanns åtminstone 1795. Byarna hade alltså sina bestämda platser så väl i kyrkan som på kyrkogården. De äldsta kyrkogårdsdelarna, den gamla kyrkogården och den mellersta kyrkogården är inte enhetliga i sina utformningar. Här finns både låga och höga, äldre gravstenar, delvis med bevarade grusgravplatser och en del stenomgärdningar.
Gamla gravhällar och andra minnen efter äldre gravar
De tre äldsta gravhällarna är från 1600- och 1700-talen. De står resta mot vapenhusets norra vägg men har ursprungligen legat över gravar, vars läge man numera inte känner till. Det kan tänkas, att någon av dessa gravar låg inom det markområde som nu täcks av vapenhuset. En av stenarna, den kulturhistoriskt värdefulla Klockarestenen, tjänstgjorde som trappsteg utanför ingången till vapenhuset. Enligt äldre beskrivningar tillhör den klockarna Lars Olsson och hans efterträdare Hans Mortenson samt deras maka. (Hans Mortenson konserverade Lars Olssons änka). Den andra, något mindre stenen är den så kallade Barnastenen, rest över tre flickor och tre gossar till åboen Jöns Svensson i Knislinge. I inskriptionen anges också att vården är huggen av O: P: S i Tommarp 1787. År 1911 låg Barnastenen fortfarande kvar ute på gamla kyrkogården. På Barnastenen är fyra av barnen avbildade som lindebarn, ett av dem klätt i flickdräkt och det sjätte är ifört svepning (beteckning för dödfött). Bildhuggaren kan möjligen vara en av ”Apelgrenarna”- en stenhuggeriskola på Österlen. En liknande sten på S:t Olofs kyrkogård som återger fyra barn uppvisar stora likheter med den i Knislinge, och Knislingestenen tillhör sannolikt denna skola. Stenen har även en religiös text. Religiösa inskriptioner över barn är sällsynta runt sekelskiftet 1800, varför Knislingestenen är värd att uppmärksamma även i detta hänseende. Den tredje spruckna hällen togs upp från kyrkogården 1934 och är till åminnelse av Tufve Tufvesson och hans familj. Alla tre hällarna är av kalksten.
En udda kombination av stående gravhäll och treklöverkors finns på Knislinge kyrkogårds norra sida, till vänster om grindarna. Treklöverkors med kantiga former, i stil med detta, brukar benämnas ”Norgekors”. Norgekors förekom från slutet av 1850-talet till 1870-talet. Om korset, och hällen i det här fallet, är gjuten i Norge eller kopierad av ett svenskt gjuteri går inte att avgöra.
Mer om denna häll finns att läsa i min årsboksartikel ”Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge”, se källförteckningen. Artikeln kommer även att publiceras här på bloggen längre fram i höst.
Mellersta kyrkogården
På kyrkostämma den 6 juni och 20 november 1898 samt den 22 oktober 1899 beslöt man om en utvidgning av kyrkogården, dock först efter mycken diskussion rörande det lämpliga området. Bland annat nämns den så kallade pestkyrkogården vid Olingevägen. Till sist slog kyrkorådet fast att ingen annan placering än i kyrkans omedelbara närhet var intressant. Resultatet blev att kyrkogården skulle utvidgas åt söder. Den 23 november 1903 blev kyrkogårdsmuren avsynad och godkänd, den sista fasen av arbetet genomfördes 1913 och 1915 då dikningsarbeten genomfördes. Liksom på gamla kyrkogården delades mellersta kyrkogården in efter byarna.
Den södra kyrkogården och senare utvidgningar
I maj 1927 gav kyrkostämman rådet i uppdrag att vidta åtgärder för kyrkogårdens utvidgning mot söder i anslutning till den mellersta kyrkogården. Den skulle ske på mensalhemmanets ägor. I december 1927 togs beslut om att arealen skulle vara: längd 150 meter, bredd 75 meter. Anläggningsarbetet var slutfört i januari 1932. Enligt ett beslut från 1929 hade dock bara halva ytan tagits i anspråk. Den södra kyrkogårdsdelen har en strikt modern karaktär med gräsgravplatser liggande i raka linjer. Gravvårdarna är låga.
Urnlunden
En urnlund anlades 1939 i Nya kyrkogårdens västra ända, ritad av trädgårdskonsulent Gustav Ferlenius, Bäckaskog. På den senast tillkomna kyrkogården finns naturlund, urnlund, urngravplatser och en minneslund. De olika områdena omges av buskage och har i huvudsak gemensamma planteringar. Urnlunden är indelad i ”Raklunden” och ”Ringlunden”. I Raklunden skall gravvårdarna vara stående eller liggande och ej av natursten. Ringlunden anges i två kvarter, i den första skall gravvårdarna vara av liggande huggen eller bearbetad, ej polerad sten. I den andra utgörs gravvårdarna av naturstenar. Som framgår av bilden finns flera mindre ringar som komplettering till de ovan nämnda.
Naturlunden
Nästa utvidgning utfördes väster om gamla kyrkogården och invigdes 1986. I Naturlunden utgörs gravvårdarna av natursten.
Minneslunden ligger väster om mellankyrkogården och längst västerut ligger Dahlslunden. Dahlslunden är avsedd för kistbegravningar och gravstenarna utgörs av naturstenar.
Kyrkogårdsmuren
Murarna kring kyrkogården är lagda av gråsten med grovputsade fogar. De är täckta med flata stenhällar. I murens västparti finns fragment av äldre gravhällar. När den första muren byggdes vet vi inte. Muren runt den äldre kyrkogården har förbättrats under tidens lopp och lagts om i i flera omgångar. Sådana arbeten nämns bl. a 1616, då man lade fem famnar mur. På murens östra och västra sidor lades 1899 stenplattor från den gamla södermuren, medan den nya södermuren fick cementplattor. Muren kring nya kyrkogården av gråsten är lagd 1932.
Från äldsta delen av kyrkogården leder en västlig sidoingång till den tidigare komministerbostadens trädgårdstomt. Denna ingång togs upp 1952. Fram till sekelskiftet 1900, fanns en liknande port på samma ställe. Den var försedd med en valvbåge av tegel, troligen liknande de som finns på Gryts kyrkogård. Den östliga sidoingången mot församlingshemmets tomt togs upp 1948. Båda ingångarna har järngrindar. Kyrkogårdens huvudingång finns i norra muren. Grindstolparna från 1882 finns kvar men grindarna av gjutjärn byttes ut mot nya 1977.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Herjulfsdotter, Ritwa. 2012, 2014. Kulturhistorisk undersökning. Gravvårdar av gjutjärn. Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11 (s 18ff).
Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. Postumt utg. av Knislinge hembygdsförening. (s 107-122).
Sjösten, Nils-Åke. Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge i: Göinge Hembygdsförening, Hjärsås Hembygdsförening, Knislinge Hembygdsförening. Årsbok 2023 (s 41-55).
Knislinge kyrkogårdsförvaltning.