Med gamla kyrkogården menas den som omger Kviinge kyrka. Denna byns äldsta kyrkogård har använts (minst) lika länge som kyrkan har funnits. Det betyder att den närmaste dateringen som kan göras är att kyrkogården är tidigmedeltida.
Muren runt kyrkogården är delvis från 1700-talet. I räkenskaperna noterades 1722 att muren var förfallen och behövde repareras. Åren 1818 och 1823 ströks muren med rödfärg och tjära för att bättre stå emot vädrets makter. Öppningen i muren mot prästgården togs upp 1860. Den utformades i stil med en medeltida stiglucka, men höjden och proportionerna avslöjar att den är av betydligt senare datum.
I gammal tradition ansågs södra sidan av kyrkan vara att föredra som begravningsplats. I Kviinge syns detta tydligt då södra delen av kyrkogården har betydligt större yta än den norra. I mitten av 1800-talet var det så trångt på sydsidan, att saken togs upp i sockenstämman. År 1867 inskärptes att ”Innan hela norra sidan av kyrkogården är fullagd får intet lik annorstädes å kyrkogården nedläggas” och samma år utvidgades kyrkogården norrut. Anhöriga fick två veckor på sig att ta hem gamla gravstenar och gravmarkeringar för att frigöra utrymme och ge plats för dikningsarbeten och rörläggning. De som fanns kvar efter denna tidsfrist auktionerades ut. Av detta skäl finns knappt några gravvårdar kvar från tiden före 1869.
Illustrationen till höger: Nr 5 och 6 är de äldsta kända delarna av gamla kyrkogården och utgör kvarteren A till och med F.
Figur nr 7 är utvidgningen som gjordes 1867 och utgör kvarteren C och D.
Nr 9 och 10 är minneslunden/askgravlunden respektive naturlunden, se nedan.
Nr 8 är en bit mark som ägaren till den närliggande gården Kviinge 5 överlät till kyrkan 1859. Markbiten var tänkt att bli ett kyrktorg med brunn, men ingenting tyder på att så någonsin skedde.
Naturlunden och minneslunden
Söder om kyrkan och gamla kyrkogården finns naturlunden och minneslunden. Naturlunden (figur 10 på skissen ovan) invigdes 1998. Här finns urngravplatser med små enkla stenar med inskription. På denna del av kyrkogården tillåts endast liggande naturstenar och det är inte tillåtet för anhöriga att göra några fasta arrangemang typ inhägnader och liknande.
En särskild del för urngravar är ett steg i utvecklingen av gravskicket. Urngravar kräver mindre plats och det går att plantera träd tätt inpå gravplatserna.
Minneslunden (nedre delen av figur 9 på skissen) blev klar 1996 och svarar mot ytterligare ett alternativ till gravsättning som börjat efterfrågas på senare tid. Gravskicket innebär att kyrkans personal ombesörjer att de avlidnas aska nedsänks eller sprids. De anhöriga är inte närvarande och får inte veta vid vilken tidpunkt det ska ske. Det finns inga gravstenar eller andra markeringar, men det finns möjlighet att sätta blommor och tända ljus.
En mindre yta i anslutning till minneslunden (norra delen av figur 9, omedelbart vid kyrkogårdsmuren) är avsatt som askgravlund för urnor. Inte heller här är gravarna markerade, men minnesplattor med namn och årtal sätts upp på en gemensam gravsten, en sexkantig pelare av grå granit. Askgravlunden har ännu inte tagits i bruk.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Vård- och underhållsplan. Knislinge pastorat. Sweco architects AB (2017).
Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.