Anno Domini nittonhundrafyrtiotvå
i eldskrift bör i Sibbhultshjärtan stå
Då, som ett synbart svar
på kristligt hopp och bön
en kyrka växte fram
på Färebackens krön….
Så diktade Mildred Hilleskog, tidningsreporter och känd profil i Göinge, till Sibbhults kapells 40-årsjubileum 1983. Det var således 1943, mitt under brinnande världskrig som kapellet stod färdigt. Planer på en kyrka, eller ett kapell som var den term som gällde vid tidpunkten, hade funnits ett tag. Vägen dit var inte problemfri och det berodde delvis på det pågående kriget.
I början av 1900-talet var Sibbhult en av flera byar i Hjärsås församling, välmående men utan någonting som stack ut förutom en glasfabrik. På 1920-talet kom smålänningen Bror Karlsson till Sibbhult för att bli disponent för den lilla fabriken. Glastillverkningen bar sig inte utan begärdes i konkurs efter några år. Bror Karlsson köpte konkursboet, lade ner glasdelen och utvecklade istället den tillhörande metallfabriken. Under hans ledning växte den till en blomstrande armaturfabrik. Redan 1930 omsatte den en miljon kronor (motsvarar drygt 36 miljoner idag). När Bror Karlsson, som snart tog namnet Färe, sålde armaturfabriken 1958 hade den 500 anställda.
Sibbhult växte alltså från by till industrisamhälle på några decennier, med allt vad det innebar; stor inflyttning, behov av bostäder, butiker, skolor osv. Bror Färe var inte bara Sibbhults största arbetsgivare. Han och hustrun Lilly månade om verksamheter som var bra för samhället, inte minst inom föreningslivet, och de gjorde tillsammans flera generösa donationer.
Samhällets expansion sammanföll med småkyrkorörelsen inom Svenska kyrkan, som propagerade för att bygga småkyrkor och kapell som komplement till församlingarnas moderkyrkor, för att öka kyrkans närvaro på mindre orter. Den växande frikyrkorörelsen spelade in, då missionshusen kunde upplevas som konkurrenter till statskyrkan. I Sibbhult fanns sedan 1909 ett missionshus och kanske hade det viss betydelse för beslutet att bygga ett kapell.
Planer och insamling av pengar
Det sägs att biskop Edvard Rodhe kom på tanken att bygga ett kapell i Sibbhult redan 1928. Frågan kom i alla fall upp 1937 då han besökte Hjärsås. Planerna tog omedelbart fart. Kyrkostämman i Hjärsås anslog 1000 kronor till projektet. En kollekt vid en gudstjänst i Sibbhults skola inbringade 14 kronor. En syförening bildades och på mindre än fem år samlade de sömmande damerna in 5500 kronor.
Kollekter togs upp i Knislinge och Hjärsås kyrkor och vid gudstjänst i Gyviks skola vid Immeln. Kommunalfullmäktige i Hjärsås anslog 4000 kronor och Emmislövs församling bidrog med 1000 kronor.
Bror och Lilly Färe skänkte en tomt intill sitt hem Sibbagården. Marken kallades trädgårdsvången och där hade tidigare bl.a. odlats grönsaker.
Marken överläts av paret Färe till Hjärsås församling genom gåvobrev den 29 april 1941. Det rörde sig då endast om marken där kyrkan ligger och närmast runt om. Området markeras av en stödmur, som uppfördes runt kyrkan 1946 av Nils Svensson från Tågaröd.
Slottsarkitekt Knut Nordenskjöld fick i uppdrag att rita kapellet och svara för projekteringen. Hans ritningar godkändes av Kungl. Majt. den 9 maj 1941 och i villkoren ingick att gudstjänst eller andakt skulle hållas i kapellet minst tre gånger i veckan.
Allt arbete och alla inventarier beställdes lokalt, så långt det gick. Byggmästare Harald Håkansson från Hjärsås anlitades. Virket hämtades från Hjärsås och Knislinge församlingars prästskogar och sågades upp av Hylta sågverk.
Elektricitet, vatten och värme installerades av hantverkare från Glimåkra och Broby. Bänkar, snickerier, ornamentssmide, glasdetaljer etc. tillverkades av lokala småföretagare och hantverkare.
Två saker som inte kunde köpas lokalt var orgel och kyrkklocka. Den första orgeln beställdes från Orgeltjänst i Uppsala och bekostades av makarna Färe. När det gällde kyrkklocka var situationen knepigare. Tanken var att skaffa två klockor, men man började med att beställa en, hos firma M & E Ohlsson i Ystad. Även klockan skänktes av makarna Färe. Men för att få gjuta en kyrkklocka under det pågående världskriget krävdes licens från Statens Industrikommission. Kyrkoherden skrev dit:
….. Enligt vad firman upplyst har den metall för gjutningen. Men då ifrågavarande metall är under statsbeslag erfordras licens för att kunna utföra arbetet. Nu erbjuda vi oss, att skulle det bli så, att metallen oundgängligen behövs för landets behov, genast ställa klockan till statens förfogande. Därför anhålles vördsamt om tillåtelse för firman att få utföra ifrågavarande klockgjutning. Hjärsås den 23/5 1942. A. Thomasson, Kyrkoherde.
Licens utfärdades och det blev en klocka, men den hann inte bli klar till kapellets invigning. Istället lånade Svenska kyrkans missionsstyrelse ut en klocka som var avsedd för en kyrka i södra Afrika. Den fick ”mellanlanda” i Sibbhult innan den transporterades vidare söderut.
Den 24 januari 1943 invigdes Sibbhults kapell av biskop Edvard Rodhe. Det var fullt intill sista sittplats. Ceremonin följdes av inte mindre än tre barndop. Ett av barnen som döptes var paret Färes son.
Katolska mässor i Sibbhult
Industrierna och behovet av arbetskraft medförde efter kriget att Sibbhult fick en hel del nya invånare från Italien och dåvarande Jugoslavien. Många av dem var katoliker och för deras behov firades katolsk mässa i Sibbhult från 1960-talet och framåt. Om detta skedde i Sibbhults kapell redan då är oklart, men troligen inte.
När jag själv flyttade till Broby från Lund 2000 firades fortfarande katolsk mässa i Sibbhult ungefär en gång i månaden. Hjärsås församlings kyrkoherde ställde kyrkan till förfogande och tiderna anpassades så att mässan inte skulle krocka med församlingens egna förrättningar. Några år in på 00-talet avsomnade mässfirandet i Sibbhult och som jag minns det så sammanföll det med att den katolska församlingen i Kristianstad-Hässleholm gick från att ha två präster till endast en. Denna enda präst har att fira mässa varje söndag i Kristianstad, Hässleholm och Bromölla. En fjärde mässa blev för mycket, även om det bara var en gång i månaden. Deltagarantalet i Sibbhult var dessutom inte särskilt stort, till skillnad från 1960-talet då mässorna på kroatiska kunde ha upp emot 40 deltagare. Och idag tar man ju sig lätt med bil eller buss till mässan på någon av de andra orterna.
Kyrkparken
Bror och Lilly Färe hade redan på sin tid tankar kring hur en kyrkogård skulle kunna utformas. Arkitekt Nordenskjöld menade dock att det var bäst att avvakta. Det hade just byggts ett krematorium i Kristianstad, kremeringar blev allt vanligare och Nordenskjöld spådde att folk snart skulle efterfråga urnlundar snarare än traditionella kyrkogårdar.
Först 1987 kom hela kyrkparken i församlingens ägo. Två år senare invigdes urnlunden och minneslunden och det var sannolikt då som kapellet bytte beteckning till kyrka. Med urnlund menas urngravplatserna i den terrasserade slänten vid kyrkan. Det är landskapsarkitekt Bengt Persson som har ritat urnlunden, och även minneslunden med ekar och andra träd och en liten damm i röd Vångagranit. Några gravplatser för kistbegravningar finns inte.
Ett speciellt och udda inslag i kyrkparken är lapidariet. Det kommer att beskrivas i en egen text senare.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Green Eriksson, Åsa. Sibbhults kyrka. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet och Svenska Kyrkan i Lunds stift 2019.
Hilleskog, Mildred. 1983. ”Sibbhults kapell 1943-1983”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1983.
Karlsson, Gunvald. 1993. ”Kyrkan i Sibbhult”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1993.
Maule, John. 2018. Sankt Andreas församling: katolsk historia i Hässleholm, Kristianstad och Bromölla. (Digital utgåva).
Thomasson, Lill. 2013. ”Kyrkan i Sibbhult 70 år”. I: Sibbhults hembygdsförenings årsskrift 2013.