Ett av de mer okända helgade rummen i vår kommun är Betaniasalen i Hanaskog. Den var så kallad utpost till Betaniaförsamlingen i Vinnö i nuvarande Kristianstads kommun, ansluten till pingströrelsen. Med utpost menas en ”filial”, en plats i en församlings upptagningsområde med egen regelbunden verksamhet. Tanken med en utpost var att den skulle växa och bilda egen självständig församling så småningom. Så blev det förstås inte alltid. Hanaskog är ett sådant exempel.
Tillkomst och verksamhet
Församlingen Betania i det lilla stationssamhället Vinnö var en pionjär inom sydsvensk pingströrelse i början av 1900-talet, med livlig verksamhet och flera utposter. Vid tiden då utposten i Hanaskog bildades, hette församlingens pastor Harald Strömstedt. Han kom 1935 med sin familj från Finland till Vinnö, verkade där som pastor i två år och flyttade sedan vidare till en tjänst i Ronneby.
Hildur och Harald Strömstedt. (Föräldrar till Bo och farföräldrar till Niklas). Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv. Ovan en notis i Evangelii Härold 6/1937.
I protokollet från ett församlingsmöte i Betania i Vinnö den 2 februari 1936 finns första spåret av utposten i Hanaskog. Pastor Strömstedt informerar om att man hyrt en lokal i Hanaskog. Till lokalen behövdes tapeter, gardiner, elektriskt ljus och en kamin. Några systrar (kvinnliga medlemmar i församlingen) erbjöd sig att skura lokalen. Det gick imponerande snabbt att få Betaniasalen klar. Invigningen skedde redan två veckor senare, den 16 februari 1936.
Ur protokollsboken för Betaniaförsamlingen i Vinnö (Skånes arkivförbund).
De första månaderna fick man låna bänkar från sockerbruket i Karpalund. De återlämnades i slutet av sommaren 1936 och ersattes av några bänkar från Betania i Vinnö, plus sittmöbler skänkta av privatpersoner.
Våren 1937 köpte församlingen in bänkar till Betaniasalen i Hanaskog. Kanske drog gudstjänsterna då fler besökare, eller så hade verksamheten i Hanaskog blivit så pass stadig att man ansåg det motiverat att köpa in bänkar.
Vinnöförsamlingen ordnade regelbundet större möten på olika orter i Göinge. Förutom Hanaskog var det framför allt Knislinge och Gryt som fick besök av predikanter. Dessa möten annonserades i dagspressen. Hur ofta det hölls mer reguljära gudstjänster i Betaniasalen i Hanaskog vet vi inte. Det framgår dock av arkivhandlingarna att Ingegerd Lindholm var ansvarig för musik och vittnesbörd och att man inledningsvis hade problem med personer som störde de andliga mötena…
Den 18 september 1938 beslutades att köpa in en orgel till Betaniasalen i Hanaskog. Den då nytillträdda pastorn Albert Barth och församlingsmedlemmen Greta Wessberg utsågs att ordna med inköpet.
Greta Wessberg, folkskollärare och i många år sekreterare i Betaniaförsamlingen i Vinnö. Utsnitt från klassfoto, Färlövs skola 1958.
Ingegerd Lindholm som ansvarade för musik och vittnesbörd på utposterna i Hanaskog och Knislinge. Hon blev senare missionär i Kina. Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv.
I övrigt är upplysningarna om verksamheten i Betaniasalen i Hanaskog mycket sparsamma. Det framgår heller inte någonstans i protokollen exakt var i Hanaskog lokalen i fråga fanns. Hur kan det komma sig att denna utpost till Vinnöförsamlingen är så okänd och hur kan vi hitta mer information?
Var låg Betanisalen i Hanaskog?
Förutom arkivfynden har vi haft den stora glädjen att få muntliga uppgifter från några personer, födda på 1920- och 1930-talen, som har egna minnen! De berättar om ett stort hus som låg snett emot järnvägsstationen och som inrymt diverse verksamheter i olika omgångar. På övervåningen bodde på 1930-talet en familj som eventuellt hette Svensson.
Kjell Persson (f. 1932) har berättat att det funnits en byggnad snett emot järnvägsstationen som hyst Oredssons speceriaffär, sedan cykelverkstad och därefter” missionen”.
Eva-Stina Månsson f. Svennerfelt (1932-2020), som bodde i Hanaskog 1934-1944, berättade att hon som liten följde med familjens barnflicka, som var pingstvän, till ett möte i en missionssal som låg ”vid stationen” i Hanaskog.
Stationsområdet cirka 1900. Huset med Betaniasalen inringat. Fotokälla: Digitalt museum.
Byggnaden kan med hjälp av Hans Nilsson (f. 1927) identiferas på äldre vykort och flygbilder. Det var mycket riktigt en stor byggnad, som låg med långsidan längs ett stickspår och parallellt med ett mindre magasin beläget mittemot järnvägsstationen. Den stora byggnadens ursprungliga koppling till järnvägen är otvetydig. Sannolikt uppfördes den som magasin. Järnvägen kom till Hanaskog 1886, fullt så tidigt byggdes huset troligen inte men på vykortet daterat 1903 står det bevisligen där.
Hans Nilsson har också berättat att de lite äldre pojkarna ibland busade utanför huset när det pågick möten, vilket ju stämmer med församlingsprotokollet…
Flygfoto från 1939. I mitten av fotot ses det stora ljusa huset som rymde Betaniasalen. Kviinge bränneri ses i bildens ovankant. Byggnaden finns kvar. Fotokälla: Digitalt museum.
När upphörde Betaniasalen?
Utposten i Hanaskog tycks inte ha blivit långlivad. Vinnöförsamlingen lade stort fokus på att hitta en lämplig fastighet för utposten i Knislinge. Det fanns t.o.m. en idé om att flytta församlingens säte från Vinnö till Knislinge. I början av 1939 köptes en fastighet i Knislinge och senare samma år bildade utposten där en egen församling. Utposten i Hanaskog tycks ha hamnat lite mellan stolarna.
Betaniaförsamlingen i Vinnö upphörde 1940. Kanske en effekt av att många medlemmar anslutit sig till utposterna och därmed utarmat själva moderförsamlingen. De kvarvarande Vinnömedlemmarna anslöt sig till pingstförsamlingen i Kristianstad (som från början varit utpost till Vinnöförsamlingen!).
Protokollsboken från Vinnö slutar 1938 och vad som hände med utposterna de sista två åren är okänt. En notis i pingströrelsens tidning Evangelii Härold meddelar dock 1941 att Knislingeförsamlingen bedriver regelbunden verksamhet i Hanaskog. Hur länge den pågick vet vi tyvärr inte, men då Asta Jansson (f. 1927) flyttade till Hanaskog 1948 var huset vid stationen rivet, så senast det året måste Betaniasalen ha upphört.
F.d. stationsområdet i oktober 2022. Fotot taget från samma vinkel som vykortet daterat 1903 ovan. Stationsbyggnaden är privatbostad sedan många år. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Betaniaförsamlingen i Vinnö, protokollsbok. (Skånes Arkivförbund, Lund)
Projektet fortsätter och vi har kommit ungefär halvvägs i arbetet med att dokumentera helgade rum i Östra Göinge kommun. Nu finns en skärmutställning, där vi med hjälp av gamla och nya foton berättar om projektet och presenterar några av de helgade rummen. Utställningen är producerad av projektgruppen och Regionmuseet i samarbete med Sensus.
Utställningen visas just nu på biblioteket i Hanaskog, där den kan ses resten av april. Tidigare har den visats på Broby bibliotek under ett par veckor. Tanken är att den ska turnera runt till alla kommunens bibliotek samt Regionmuseet i Kristianstad. Utställningsplan för hösten 2023 kommer senare.
Lördagen den 1 april klockan 13.00 hälsar vi er välkomna till Hanaskogs bibliotek, till ett bildsatt föredrag om projektet. Fri entré och ingen föranmälan!
Föredraget arrangeras i samarbete med Östra Göinge Kultur och studieförbundet Sensus.
För mer information eller frågor, kontakta oss!
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se, tel 0765-596210
Fotografi taget 1858 av Broby första kyrka, en romansk kyrka med brett västtorn. Till höger syns fasaden av gästgivaregården som vid denna tidpunkt var relativt nybyggd. Bild: Göinge Hembygdsförenings arkiv (beskuren).
Den första kyrkan i Broby var en romansk kyrka med brett västtorn. Det finns inga säkra uppgifter om byggår. Kyrkotypen förekom under perioden 1150–1250, vilket är en avgränsning i tiden. Det förekom uppgifter i ett visitationsprotokoll från 1822, om att kyrkan byggdes 1197 och att årtalet fanns med järnsiffror insatta i muren. Det har talats om torrmuren, men också bara ”muren”, oklart vilken mur. År 1830 skriver kyrkoherde Hartelius att det inte finns något som anger kyrkans ålder, ingen handling och ingen inskription. Detta skrevs åtta år efter att uppgiften om siffrorna i muren lämnats, vilket lämnar dessa uppgifter i en märklig dager. En rimlig datering sett till övriga kyrkor i Helgeådalen är att kyrkan byggdes under något av de sista årtiondena före 1200.
Av förklarliga skäl finns det inte många fotografier av kyrkan, men det som finns från 1858 ger en god uppfattning om dess utseende. Proportioner och helhetsintryck påminner mycket om Knislinge kyrka, och det är rimligt att anta att de är nära samtida. Kyrkans storlek anges till 42×13 alnar, vilket ger ca 25×8 meter (vilket bör avse absid, långhus och kor) Pehr Johnsson har lämnat en beskrivning av kyrkan som han funnit i kyrkans bokföring för 1665, dock utan att ange källan. Eftersom beskrivningen visat sig inte vara rätt transkriberad i alla stycken så ges i stället beskrivningen troget originalet och som helhet i transkription av Ingela Frid. Text inom parentes är tillägg och kommentarer.
***
Broby Kirchess StructurMed sin willkoor, paa Ornamenter, Mobilier och Indkomster.
1. Kierchkens biugning
Kirchken er opbiugdt aff graasteen, med et Taarn sampt Waabenhuuss, alt tillhobe aff graasteen muuret, och lagt med blye. Inden er kirchken hwellnet, och hwellningen er Malet, men waabenhusset er lagt med lofft. Kirchken haffwer 9 winduer, 1 westen till, 5 sönder, och 3 Norden. Der er et smucht Altare, aff billedhuggeri, och stofferet. Item een skiön Praedichestoel aff billethuggerie, med een himling offwer, och gammell stoffering. Skunch (läktare) och stole ny aff reent Eege Timmer, och eij stofferit. Funten er opmuuret aff graa steen. Gulffwet er lagt med Muursteen saawell i kirchken som i waabenhuuset. Kirchegaardtz muuren er opmuuret aff graasten, och lagt de treij parter med spaan, den fierde part med Tagsteen, dog forfallden, der ere 5 laager och een Port, Ingen kichelade, eij heller kirchehuuss.
2.Kirchens Ornamenter och Mobilier
Een Missehage ll aff rödt caffa (en sorts ylletyg) och med guldsnorer stofferet Een nye Misseskiorte och een gammell Een nye Missedug Een skiön kallch och disk forgylt Een liden söllff kallch och disk at bruge i sognebud Een liden kalch och disk aff Tin som brugtis i feidetid Eet par store messing liusestager 2 Tinflasker Een molloje och eet bechken udj funten Een klochke udj Taarnedt, Jernstang, 4 öxer och een spade, een Brudekrone aff söllff forgylldt. Böger Een dansk Bibel in folio Een dansk Bibel in Octavo i 4 bind, sidste Edition Een Gradual och een Psalmebog
3. Kirchens Indkomster
Bestaar udj Tredings Tienden, noget landgillde, jord skylld och Tafflepenge med krunepenge. Decimantes ere : 50, foruden praeste och deignegaard. (decimant= gård som betalar tionde till kyrkan)
Tienden
Bestod Anno 1650 aff Welb. Steen Ridtz till Wandaass for affgifft Rug… 13 t(unnor) 2 skiepper Korn… 20 t(unnor) Er med ¼ part forhoygning tillsammen Rug…. 16 2/3 t(unnor) Korn… 25 t(unnor)
Foruden denne offwerskreffne affgifft 13 tönder 2 skiepper Rug, 20 t(unnor) Korn, som Sognemendene giffwer till Kirchen, yder de ungeferlig (tomrum) pd Rug och biug (= korn) till welb. Steen Ridtz till Wandaass, formedellst de tienden i wegen eij kand fremaage for den lange och beswerlige weij, hwilchen kirchken well kundet kommet till beste, om sognemendene sellff, tienden modte niude.
Landgildet smör
Jenss Sönnessön i Orarp och Broby sogn… 2 pd Jordskyld smör af kirchens jorder Niellss Maathissön i Tydinge for 4 aagre á 5 ½ skieppeland och 5 aagerlöder à 3 Les/Ls… 1 pd Peder Tröllssen i Nyre for nogen ager…. 1 pd Swend i Simmestorp och Hiersaass sogn, for en ager i Kalldiss Wangekulde a 7 skepeland… 1 pd
Hwad kirchenss behollden Middell eller gielld sampt extraordinaris udj Stedtzmaall, findiss aarligen udj Rechningen och Kirchestoellen indfört.
Datum Broby Praestegaard den 17 Febr. 1665.
***
Kyrkoherde Hartelius lämnade 1830 följande beskrivning av kyrkan och dess inventarier: Kyrkans innanrede: Altaret i öster, predikstolen på södra, och dopfunten i choret på norra sidan af kyrkan. I choret står altaret och på sidan i choret är en stol för klockaren och en stol gent emot för brudfolck. I kyrkan äro tvenne rader stolar från choret ned till västra ändan af kyrkan. Tornet som i väster är hopbyggdt med kyrkan är äfven inrett till stolsrum och försedt med valf af murtegel. I tornet hänga trenne ringklockor af malm, och där finns ett slaguhr temmeligen stort, men går blott 24 timmar emellan hwarje dragning. Uhrtaflan och visarna sitta utan på tornet. Nybygget som börjar vid stora gången af kyrkan, har tvenne rader stolar å östra och wästra sidan, och en läcktare vid norra ändan. … Läktaren flyttades 1760 från den gamla kyrkan till nybygget.
Dopfunten med krona af träd. Själva funten håller på huvudet en af träd gjord ängel. På kronan står flera bilder föreställande människor och på en upphöjning på kronan står Johannes döparen afbildad såsom döpande messias…. I kyrkan finns tvenne monumentra målade på duk. … öfver en kyrkoherde Finjanus & familie med latinsk inskription samt årtalet 1670…. Den andra är öfver en kyrkoherde Orman & famlilie…. Daterad anno 1705. Fem stycken gamla värjor hänga i kyrkan, hvilka tillhört aflidne och i Broby begrafne. … Trenne stycken murade gravkällare är i kyrkan, men man vet icke vilka familjer de tillhört. De blefvo täckte vid den reparation som tillställdes 1829. På kyrkogården finns en enda hel och läslig gravsten, den är från 1822. Kyrkans silver: En kanna om 104 lod med inskription (på latin) daterad anno 1707. Pastor Jakob Orman… en kalk med paten och lock, väger 90 lod… daterad 16 april 1598. En mindre sockenbudskalk och paten, väger 23 ¼ lod. En oblatask med lock, väger 22 lod.
Om dopfuntens anskaffande kan vi läsa följande i bokföringen från 1705:
Reparationsomkåstnat
Efter föregången Correspondence wederbörande emellan. Nembl: Een nÿ Funt med behörig Krona öfwer uti wackert bilt huggare arbete, hwarföre betalt efter nogaste Accord till Mäster Petter Norman i Christianstad emot des q:s: 18 Julii 1705…50:- Måhlaren Mester Hendrik Hendriksson i Christianstad för bemelte funts åg Cronas Stofferande med oljefärjor åg guld, samt des skiutzande inberäcknat, bekom:t efter qvit:ce d: 15 Octob: 1705…30:24:- Smeden Nils Bengtson för jern beslag till at hängia Cronan uti, bekom:t: efter dess qvit:ce d: 20 Sept 1705 …18:- Muhrmästaren Ingeman Nicklasson för en biälckes inmurande till bemelte Crones hengiande, betalt, efter des qvit:ce d:20 Sep 1705…16:- Timmer Mannen Swen Persson för et nyt gålf under nya funten, bekom:t efter des qvit:ce d: 16 Sep 1705 … 10:- För funtens hemtande i från Christianstad 2 ½ mÿhl wäg bet. Efter qvit:ce d: 22 Ap: 1706… 30:-
(Transkriptionen ur 1705 års räkenskaper utförd av Ingela Frid)
Dopfunt av Petter Norman i ett av Regionmuseets magasin i Kristianstad. Den kan ha tillhört Östra Broby medeltidskyrka, vars funt var snidad av Petter Norrman och enligt bokföringen målad av Hendrik Hendriksson. Bildkälla: Karlsson 1944.
Predikstolen kan ha tillverkats av Mogens Snedker eller en kollega till honom. Snedker kan ha haft en verkstad i Broby vid tillfället. Det finns ingen 100% klarhet i det sammanhanget. Om Snedker tillverkat predikstolen så kan vi i tid placera den till sent 1500-tal. En liknande predikstol, tillverkad 1593, finns i Hjärsås kyrka. Broby och Hästveda kyrkor fick nya klockor 1697. Klockan i Broby hade varit sprucken och obrukbar under många år. Båda klockorna göts i Wä efter att man först vägt de gamla i Kristianstad. Broby kyrka fick också en ny klockestol som kunde bära klockan.
År 1788 lagades kyrkans torn av murmästare Nils Billing som fick 202 riksdaler för arbetet. År 1797 ersattes taket med ett av valsat koppar till ett pris av 1304 riksdaler. År 1823 täcktes taket på den gamla kyrkan med liknande kopparplåt till en kostnad av 3800 riksdaler. År 1828 lades ett nytt golv i gamla kyrkan och 1847 uppstod sprickor i kyrkans torn, det måste säkras med 5 järnankare till en kostnad av 400 riksdaler. Fyra år senare blev kyrkan vitmenad, kostnad närmare 300 riksdaler. Det hade alltså lagts en hel del pengar på kyrkans underhåll bara några årtionden innan man valde att riva den. Pehr Johnsson ansåg att det är obegripligt att kyrkan revs, han menar att det berodde på att församlingen hade mycket pengar och ville ha en ny kyrka oavsett den nuvarande kyrkans skick.
Kyrkan var enligt Johnsson lika stark som de andra medeltidskyrkorna i trakten, och tillräckligt rymlig för invånarantalet. Så sent som 1759 hade ett 18 alnar långt och 20 alnar brett (ca 11×12 meter) tillbygge uppförts. Kyrkan tycktes var i bra skick och kunna använts några århundraden till. Uppfattningen om kyrkans skick kanske Johnsson bygger på Brunius rapport från sitt besök i kyrkan i slutet av 1840-talet.
Brunius besökte alltså Broby kyrka någon gång under sent 1840-tal och gav följande beskrivning: ”Broby kyrka… tornets nedersta afdelning betäckes med ett korsvalf, de öfra med bjelklager. Skeppet har tvenne, koret ett korshvalf, rundelen hjelmhvalf. Tornets öfversta del har en tvådelad glugg å hvarje smalare, och två sådana å hvarje bredare sida, samt ett nichprydt röste åt söder och ett åt norr. Å skeppets södra sida är en ingång, och en motsvarande å dess norra har i sednare tid blifvit bortbruten vid uppförande af en vanprydlig utbyggnad med kupig träbotten. Alla omgifningsmurar ha skråkantiga socklar, dubbla båggesimser, och äro uppförde af vältuktad gråsten med listverk, hörn, omfattningar och bågar af finhuggen sandsten. Alla korshvalf äro i spetsbågestil af tegelsten. Kyrkan som är ansenlig och välbyggd, har lidit af en häftig eldsvåda, som till betydlig del skadat hennes finare partier.” Inget nämns om vilka skador branden orsakat eller vad som avses med ”finare partier”. Sten som utsätts för eld blir skör, och möjligen kan detta ha påverkat kyrkans hållfasthet. Brunius hävdar också möjligheten att kyrkan varit en försvarskyrka, vilket tillbakavisas av flera nutida auktoriteter, som exempelvis konsthistorikern William Andersson.
Kyrkan döms ut och säljs på auktion
Biskopen och Kyrkostämman i Broby var av en diametralt motsatt uppfattning än både Pehr Johnsson och Brunius. Vid biskopsvisitationen 1830 nämndes att: kyrkan vid större nattvardsgångar och andra tillfällen icke var nog rymlig” varför en tillbyggnad borde genomföras snarast. I december 1866 tillsattes en kommitté som tillsammans med en byggmästare skulle utreda om man skulle reparera eller bygga om kyrkan. Den 9 juli 1868 visiterade biskop W. Flensburg i Broby och han hade många och stora anmärkningar att göra: Kyrkan befanns vara dålig och i flera afseenden ytterst bristfällig. Tornet syntes starkt buktande synnerligast å dess sydvästra del. I det inre förmärktes oroande rämnor å valvbågen mellan tornet och kyrkans skepp. Till utseendet vådliga rämnor visade sig jämväl å sakristians valv och sidomurar. Trävalvet i kyrkans norra sidobyggnad var vanställt av takdropp förorsakat därav att av vad som uppgavs takets kopparbeklädnad bortförts av vinden Taket hade dock blivit tillfälligt lagat. Predikstolen skulle dessutom ha varit: ”så vanprydig att den kunde icke skäligen bibehållas”.
Skillnaderna i omdömen är som synes enorma över en så kort period som några årtionden. Det märkligaste är nog det nedsättande omdömet över en predikstol tillverkad av Snedker, särskilt som en likadan fanns till beskådande i Hjärsås. Det finns några möjligheter: Predikstolen var inte tillverkad av Snedker, den var skadad– kanske av den tidigare nämnda branden, eller så fanns andra, mer dunkla motiv kopplade till kyrkostämmans önskan om ett nybygge.
Det dröjde till november 1868 innan kyrkostämman tillstyrkte en nybyggnad. Den 20:e november samma år ansågs tornet vara i så dåligt skick att man beslöt ta ner klockorna och ställa dem i en klockstol på kyrkogården. Arkitekt Wold visade en ritning på en kyrka i götisk stil. Ritningen uppskattades, men inte kostnaden för bygget. Kyrkostämman önskade ny ritning på en kyrka i samma stil, men den fick inte kosta mer än 30 000 riksdaler och värdet av den gamla kyrkan. Den 28 februari 1869 godkändes den nya ritningen och under 1871 revs den gamla kyrkan.
Resterna av Broby medeltidskyrka såldes ut på tre auktioner. Den första hölls den 22 oktober 1873, då såldes brädor, plankor m.m. Auktionens 131 poster inbringade 346 kronor. Den 27 december 1873 såldes inventarier. Ett bockbord från denna auktion hamnade så småningom i Göinge hembygdsförenings ägo. En svartpolerad pulpet kostade 1,25 och dopfunten 4,25. Kyrkovärd Måns Johnsson köpte predikstolen för 11,25. Han köpte även flera andra mindre föremål.
Ett märkligt skåp
Måns Johnsson var storköpare även vid den avslutande auktionen 27 augusti 1874. Han köpte bland annat ett tak till dopfunten för 2,20 och kapitäl till altaret för 4,25, samt diverse tillbehör till altaret för 10.30. Inventarieauktionerna gav totalt 579,49. Av altaruppsatsen och delar av predikstolen blev det ett praktfullt skåp. Det var snickare Johan Wilhelm Fredriksson som förfärdigade skåpet. Det var länge i privat ägo, men finns nu i Broby kyrka, i den södra korsarmen.
Predikstolen stod länge som ett duvslag utanför en gård i samhället och kom sedan till Kulturen i Lund. Den var dock i så dåligt skick att den senare kasserades. Målningarna som funnits på läktaren förvaras på Kulturen i Lund. Av altaret finner man enligt uppgift pelarna uppsatta till en öppen veranda på Folkets hus i Broby. Om altartavlans öde vet man inget. En snidad figur från altaruppsatsen, föreställande evangelisten Johannes, står numera på predikstolen i Norra Strö kyrka, väl synlig för församlingen
Skulpturen av Evangelisten Johannes står nu väl synlig på predikstolen i Norra Strö kyrka. Skåpet är tillverkat av delar från Broby medeltidskyrkas altaruppsats och predikstol. Foton: Nils-Åke Sjösten.
Verandastolparna som nu finns på Folkets hus i Broby ska ha tillhört medeltidskyrkans inredning. Foton: Ingela Frid.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Brunius, C G. 1850. Skånes Konsthistoria för medeltiden. (s 152-153)
Edvardsson, Viggo. 1987. ”Broby medeltidskyrka såldes på tre auktioner”, i Kristianstadsbladet 15/4 1987.
Frid, Ingela & Nils-ÅkeSjösten. 2020. Norra Strö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd. Vinslöv.(s 91)
Jacobsen, Henrik. 1993. (diss.) Romanske Vesttårne, deres indretning og funktion, Vesttorne för 1300 i det middelalderlige Danmark öst om Storebaelt. (s 146)
Johnsson, Pehr. 1935. ”Östra Broby kyrka, den gamla och den nya”, i Lunds stifts julbok 1935 (s 40-52)
Karlson, William. 1944. ”Petter Norrman, en kyrklig träskulptör i Skåne under barocken”. I: Gärds Härds Hembygdsförenings årsbok 1944. Degeberga.
Persson, B. E. 1979. ”Broby gamla kyrka och dess tillhörigheter 1830” i Norra Skåne 29/1 1979.
Kristianstadsbladet 27/3 1982; 26/2 1986
Norra Skåne 29/8 1984; 11/4 1988
LANDSARKIVET I LUND: Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515), Räkenskaper för kyrka L I a:1 (1662-1707). Domkapitlets i Lund arkiv (SE/LLA/13550), Allmän serie F II ja:45 (1828) ”Kyrkornas märkvärdigheter”.
Kyrkobyggandet var på sina håll i landet mycket aktivt på 1950- och 1960-talen. Stadsdelskyrkor uppfördes i de växande städerna och på vissa platser byggdes så kallade vandringskyrkor. Dessa var konstruerade för att kunna monteras ner och uppföras på annan plats, beroende på var de bäst behövdes för tillfället; en missionstanke anpassad till 60-talets flitiga nyproduktion av bostadsområden och stadsdelar.
Småkyrkorna kan sägas vara en egen kategori. Inom Svenska kyrkan utvecklades småkyrkorörelsen under 1900-talets första hälft, efter dansk förebild. På 1950-talet hände en hel del. Bland annat ordnades ett par nationella konferenser för att förmå de lite större församlingarna att utvidga verksamheten med småkyrkor. Vid samma tid fick vissa frikyrkor ett uppsving, vilket jämte 1951 års lag om religionsfrihet säkert bidrog till att Svenska kyrkan ville öka sin synlighet. Det gällde att finnas nära människorna, inte bara i församlingarnas huvudorter utan även i de små orterna och på landsbygden.
Planer på småkyrka i Östanå
På 1940-talet väcktes i Östra Broby-Emmislövs församling tankar på att skaffa en egen gudstjänstlokal i Östanå. Lunds stifts biskop Anders Nygren gav sitt stöd i frågan och instämde i att behovet fanns. Från och med 1949 öronmärktes en del av församlingsbornas kyrkoskatt till en fond för kyrkbygget i Östanå. Första året var det 5 öre per skattekrona, 1950 ökades summan till 10 öre.
Stenhuset i Östanå. Foto: Harry Olsson.
Det dröjde dock innan planerna på kyrka i Östanå tog konkret form. Från och med 1950-talets början ordnades gudstjänster i ”Stenhuset”, en tidigare personalbostad för Östanå bruk omgjord till samlingslokal.
Det var en lösning som fungerade bra i väntan på småkyrkan.
Församlingen var dessutom upptagen med andra angelägna och kostsamma projekt. Församlingshemmet i Broby påbörjades 1962 och samma år återinvigdes Emmislövs församlingshem (ursprungligen skolbyggnad från 1846) efter en genomgripande restaurering.
I april 1963 samlades runt 25 ungdomar i stenhuset för att bilda en kyrklig ungdomsgrupp, under kyrkoadjunkt Uno Karlssons entusiastiska ledning. En liknande grupp fanns redan i Emmislöv. En notis i Nyaste Kristianstadsbladet lät meddela att: Man bestämde att den nybildade gruppen skulle samlas till hobbykvällar, en gång i maj månad och en gång i juni. Till hösten blir det sedan sammankomster flera gånger i månaden.
I Östra Broby-Emmislövs första kyrkoblad året 1964 läser vi: Den ungdomsgrupp som nu är i stort behov av en trevlig lokal är Östanågruppen. När småkyrkan blir byggd, blir ju också ungdomslokaler ordnade men till dess skulle den lilla fina Östanågruppen ha någon lämplig tillflyktsort. Är det någon som har ett tips?
Tydligen hörsammades denna vädjan, för ungdomsgruppen i Östanå fick en egen lokal. Det var en källarlokal i byggmästare Edvalls hyresfastighet mitt i byn. Kyrkorådet anslog 1500 kronor och lokalen invigdes den 8 september 1965.
I slutet av 1966 hade skissritningar till den blivande småkyrkan i Östanå färdigställts av arkitekt SAR Ingvar Eknor, Örkelljunga.
Arkitektens skiss som presenterades i kyrkobladet 1966.
Kyrkofullmäktige fattade ett principbeslut om att kyrkan väsentligen skulle byggas enligt förslaget. Nästa steg var att göra en ny markundersökning på tomten och därefter ta fram reviderade ritningar. Själva kyrksalen skulle innehålla 110 sittplatser. ”Någon svårighet med finansieringen torde icke föreligga”, låter man meddela i kyrkobladet.
År 1967 hade kyrkobyggnadsfonden från 1949 nått ett belopp av 260 000 kronor, dessutom tillkom ett bidrag från syföreningen ”Nytta och nöje”. Därmed fanns gott och väl hälften av de 400 000 kronor som kyrkbygget beräknades kosta.
Småkyrkans plats, utseende och inredning
Kyrkan skulle byggas på en tomt längs Norreskogsvägen (som förut kallades Gamla Fremmenarydsvägen), på en liten höjd. Idag (2023) är tomten helt igenvuxen med skog och sly, men för 20 år sedan kunde man ännu se spår av utgrävningen för kyrkans grund, som hann påbörjas innan arbetet avbröts i ett tidigt skede.
Kartkälla: Open Street Maps. Den inlagda röda pricken markerar platsen där småkyrkan skulle byggas.
Kyrkan var planerad som en vinkelbyggnad med kyrksal i ena delen och församlingslokaler i den andra. I den gemensamma entrén skulle finnas kapprum och toaletter. Kyrkorummet skulle orienteras i norr-söder istället för det traditionella öst-väst. Ett stort fönster i västra fasaden skulle släppa in generöst med ljus. Framme i koret skulle ett östligt fönster kasta ljus över altaret, dopfunten och orgeln. Intill den 44 kvadratmeter stora församlingssalen skulle det finnas ett mindre grupprum på 16 kvadratmeter. Grupprummet skulle ge plats för träffar med syföreningen, kyrkobröderna, studiecirklar m.m. I nedervåningen planerades utrymmen för ungdomsverksamhet, bl.a. scouter. Byggnadens mindre lokaler skulle ha tillgång till ett pentry medan församlingssalen var tänkt att ha ett fullt utrustat kök. Slutligen skulle det finnas ett stort redskapsförråd under kyrkan.
Entréfasaden som den var tänkt att se ut. Kyrkorummets gavel till vänster och församlingslokalerna till höger. Bildkälla: Östanåboken.
Planerna var helt klart väl genomtänkta. Varför blev det ingen kyrka? Det fanns sega viljor i församlingen och man gav inte upp i första taget. Men tiden gick och byråkratin satte käppar i hjulet.
I slutet av 1967 rapporterar kyrkobladet:
Hur går det med småkyrkan i Östanå? I viss mån beror det på statsmakterna. Sträng är sträng. Tidigast hösten 1968, när det 25-procentiga tillägget för bl.a. kyrkobyggen beräknas upphöra, kan vi sätta i gång. Men då skall vi också vara färdiga att göra det omedelbart. Alla papper bör vara i ordning, ritningarna slutgiltigt godkända o.s.v.
Kungliga Byggnadsstyrelsen ansvarade på den tiden för alla statliga myndigheters lokaler. De hade flera synpunkter på ritningarna och ändringar måste göras. Chefen för Kyrkans Byggnadsbyrå, Lars Ridderstedt, hade stort inflytande i tillståndsprocessen och för att spara tid tog han emot arkitekt Eknor och kyrkoherde Braunstein på sitt sommarställe 1967. Efter mötet noterade kyrkoherden att ”det var ett i allo angenämt besök och vi var samtliga tämligen överens.”
Tillägget på 25% som nämns var ett kostnadspåslag som från och med 1964 lades på byggprojekt som enligt staten inte var högt prioriterade. Kyrkor, idrottsanläggningar och samlingslokaler hörde till denna kategori. Den Sträng som det refererades till var förstås Sveriges dåvarande finansminister Gunnar Sträng.
Sommaren 1968 verkade det skönjas ett ljus i tunneln för Östanåprojektet. Ur kyrkobladet för maj – augusti:
Småkyrkobygget i Östanå har nu avancerat så långt att kyrkofullmäktige vid ett sammanträde i augusti fattat principbeslut om byggnationen. Efter granskning av riksantikvarieämbetet och domkapitlet kan bygget påbörjas. Möjligheter finns att kyrkan skall stå färdig någon gång under slutet av 1969 och eventuellt kan den bli invigd i samband med en biskopsvisitation.
Det lät lovande, men kyrkofullmäktige hade ju redan två år tidigare fattat ett principbeslut om kyrkbygget. Den 26-28 september 1969 kom biskop Martin Lindström på visitation. Ingen småkyrka fanns att inviga, men ett besök på kyrkotomten i Östanå ingick i programmet. Alltid något.
Ingen kyrka här, inte… den tilltänkta kyrkotomten är bevuxen med tät sly. Foto: Ingela Frid, september 2022.
Projektet avsomnar för gott
Kyrkoherde Braunstein, som kanske var den som kämpat mest för att småkyrkan skulle bli verklighet, avled hastigt och oväntat den 19 mars 1970, knappt 61 år gammal. I en minnesruna står bl.a:
En fråga, som icke vann sin lösning under Karl-Eriks tid, var den om småkyrka i Östanå. Mot denna frågas lösning har tider och myndigheter rest oöverstigliga hinder. Men blir det ingen kyrka där, så nog ska det väl bli något av ett församlingshem, och då skall inte Karl-Eriks gärning glömmas.
Det verkar som att luften en gång för alla gick ur småkyrkoprojektet i och med Karl-Erik Braunsteins död. ”Något av ett församlingshem” blev det faktiskt till slut, trots allt. Mer om det i en senare artikel.
Arkitekt Ingvar Eknors memoarer
Som avslutning kan det vara på sin plats att nämna något om arkitekten som ritade den planerade småkyrkan och låta honom själv komma till tals.
Ingvar Eknor föddes 1918 i Örkelljunga och tog arkitektexamen på Chalmers 1945. Han arbetade som arkitekt både i privat regi och med offentliga uppdrag. Efter examen bodde Eknor många år i Etiopien med sin familj och ritade bl.a. skolbyggnader, kyrkor och missionshus på uppdrag av EFS och Bibeltrogna Vänner.
Vid hemkomsten till Sverige och Örkelljunga på 1960-talet anlitades Eknor flitigt av kommuner och kyrkor. Det var under perioden då många nya stadsdels- och småkyrkor byggdes. Eknor, som själv var medlem i EFS, ritade även flera missionshus och samarbetskyrkor (EFS och Svenska kyrkan). Han ritade Västerkyrkan i Hässleholm, som var Sveriges första samarbetskyrka av det slaget. Den stod klar 1964 och har senare byggts ut efter ritningar av en annan arkitekt.
Till vänster Västerkyrkan i Hässleholm, ritad av Ingvar Eknor, senare utbyggd. Till höger Åsljunga småkyrka, som byggdes om och till på 1970-talet efter Eknors ritningar. Foto: David Castor respektive Ulf Klingström. Båda från Wikipedia, public domain.
I sin memoarbok ”Nittiofyra års minnen” redogör Ingvar Eknor för sin uppfattning om varför Östanå småkyrka aldrig byggdes. Det började med att han anlitades för att projektera vissa ändringar i Örkelljunga kyrka. Året var 1964 och församlingen önskade bl.a. en toalett i kyrkan:
Folk tyckte det var besvärligt – när det tryckte på – särskilt vintertid att behöva gå ut till utedasset på kyrkogården. Alla missionshus hade ju numera inomhustoaletter och kyrkan borde ju inte vara sämre.
Efter viss vånda lyckades han hitta en bra plats för en toalett, i norra skeppet över pannrummet, där man inte skulle behöva göra så stor åverkan på kyrkan som trots allt är medeltida. Men det stötte på patrull hos Riksantikvarieämbetet.
Toalett inne i en gammal kyrka, nej aldrig, det hör inte dit, sa den gamle ”antike” tjänstemannen. Man har ”skitit” på utedass förr, det kan man fortsätta med.
Efter en viljornas kamp med många ändringar och justeringar fick Örkelljungaförsamlingen till slut sitt tillstånd och kunde bygga toalett.
Så fortsätter Ingvar Eknor att berätta:
1965 gjorde jag upp ett huvudritningsförslag till Småkyrka i Östanå. Församlingen godtog det, men eftersom det var fråga om Svenska Kyrkan, måste det först godkännas av riksantikvarieämbetet. Och där satt den gamle mannen som inte ville godkänna en toalett i vår gamla kyrka i Örkelljunga, och det här förslaget liknade ju inte de vanliga kyrkorna, så det blev ”njet”! Både 1:a, 2:a och 3:e gången. Sen gav vi upp. Ännu denna dag finns där ingen ny kyrka!
Där kyrkobladet diplomatiskt talar om ”myndigheter” som ”rest oöverstigliga hinder” klargör alltså arkitekt Ingvar Eknor rakt på sak sin uppfattning om den prestige som efter lång byråkratisk kamp vann och därmed en gång för alla satte stopp för kyrkobygget i Östanå.
Sträng, Maria & Åsa Eriksson Green. 2014. Det moderna kyrkobyggandet i Lunds stift 1940-2000. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, rapport 2016:44.
Muntliga uppgifter från Mats Ragnarsson, Oröd, fd kyrkvaktmästare.
Hur får man reda på något om en byggnad som när det inte finns några synliga trådar att dra i? Inga ledtrådar som leder vidare på vägen? I en tid när man kan googla nästan vad som helst så står man lite handfallen när man helt plötsligt inte får några träffar alls. Så var det i fallet med Östanå missionshus – ideligen återvändsgränder. Det var som att det bara var ett påhitt, ett spöke – hade det ens funnits ett missionshus i Östanå, på riktigt?
Utsnitt ur häradsekonomiska kartan som togs fram 1926–1934. Den röda pilen pekar ut missionshuset som ligger längs landsvägen mellan Östanå i norr och Glimminge i söder. Karta hämtad på kartbild.com.
Men så en dag får jag ett mail med ett klassfoto taget framför missionshuset 1927. Det är min projektkollega Ingela som ramlat över det på Facebook. ÄNTLIGEN! Där är huset! Och lärarparet Widing med en stor hög skolbarn, allvarligt tittandes in i kameran. Barnen längst fram sitter på en utrullad trasmatta för att inte bli smutsiga, finklädda som de är dagen till ära. I bakgrunden tronar missionshuset på en höjd. Det är ett helt vanligt hus, klätt med rödmålad locklistpanel, en ingång med en liten förstukvist i ena änden och tre fönster med korsspröjs som sannolikt vetter in mot salen. Byggnaden är täckt av ett sadeltak som ser ut att vara belagt med papp. Det är de tre fönsteraxlarna i rad som vittnar om att det sannolikt finns ett stort rum innanför – typiskt för en skolbyggnad eller ett missionshus. Detta ska visa sig ha varit både och.
Via en annan kollega får jag tips om hennes kursares sambos farbror som bor i byn. Det är ett samtal på vinst och förlust men det visar sig att jag hamnat hos grannen till missionshuset och att både farbrodern och hans hustru har flera goda ledtrådar till mig. Kanske det bästa av allt, de har fler foton som de generöst delar med sig av.
Så nystas sakta historien om det undflyende missionshuset upp. Foton och berättelser kommer så småningom från flera olika håll och det känns som att det var meningen att någon skulle skriva, åtminstone en del av, historien om Östanå missionshus. I skrivande stund låter den ungefär som följer:
Det var en gång… I de stora skogarna i norra delen av Östra Broby socken, där Helge å flöt fram och delade landskapet i två, som ett pappersbruk anlades och ett litet industrisamhälle växte fram. Men vi ska inte prata om pappersbruk, patroner eller arbetare. Vi ska klättra upp på höjden på Helge å västra strand, nästan mitt emot pappersbruket. Med hjälp av en karta över laga skifte år 1860 får vi veta att här låg två torp på behörigt avstånd från varandra längs landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Det ena torpet hette Svensatorp, och låg på marken till hemmanet Ryatorp. Det var från detta torps mark som tomten till missionshuset så småningom avstyckades. Exakt när detta skedde vet vi inte, året 1909 finns nedskrivet som byggår för missionshuset, men detta är overifierat.
Nästa karta är Häradsekonomiska kartan från 1926–34. Nu ligger missionshuset där, i sällskap med flera andra hus på båda sidor vägen. Vi kan sluta oss till att huset byggts efter 1860, men före 1926. Under ungefär samma period introducerades och utvecklades de stora folkrörelserna i Sverige varav frikyrkorörelsen var en, utöver bland andra nykterhets- och arbetarrörelserna. Annonser i dagstidningar från 1890-talet och tidigt 1900-tal vittnar om att olika rörelser ordnade missionsmöten i Östanå även innan missionshuset byggdes.
Nyaste Kristianstadsbladet 12 augusti 1891
Nyaste Kristianstadsbladet 13 augusti 1902
Från slutet av 1920-talet och under okänd tid framåt användes missionshuset som skola. Av ett protokoll från skolrådet i Östra Broby församling 1928, vilket återges i Östanåboken, framgår att klasserna på den ordinarie skolan i Möllarp var så stora att det rådde platsbrist. Missionshuset hyrdes därför in av skolrådet för att råda bot på situationen. Från 1920-talets sista år finns ett skolfoto med missionshuset i bakgrunden. Lärarna på bilden är makarna Widing vilka bodde i lärarbostaden i den närliggande Möllarps skola.
Skolklass med lärare framför missionshuset i Östanå. Byggnaden användes som skola under slutet av 1920-talet då barnen inte rymdes i den ordinarie Möllarps skola. Lärarna Lars och Hilda Widing är med på fotot. Fotot tillhandahållet av Lisbet Martinsson.
Från ungefär samma tidsperiod finns ett fotografi på landsvägen mellan Östanå och det söderut belägna Glimminge. På höjden på höger sida vägen ligger missionshuset. Byggnaden står på en hög stengrund med putsade fogar, som tar upp höjdskillnaden på tomten. Tomten är på framsidan gräsbevuxen med grusgångar fram till farstukvisten. I tomtgränsen mot landsvägen står två relativt storvuxna björkar. Tomtens södra gräns markeras av ett stenröse och den norra gränsen av en mindre väg till fastigheter längre västerut. Fasaden är målad i en mörk kulör, sannolikt en röd slamfärg. Knutar, fönsterbågar och foder samt delar av farstukvisten är vitmålade. Möjligtvis finns en tredje kulör på farstukvistens snickerier. Fönstren står öppna för vädring.
På landsvägen utanför kör en bil förbi, på höger sida vägen. Landsvägen är bred men oasfalterad. På andra sida vägen ligger en stor byggnad med rödmålade, brädklädda fasader på en hög sockel av huggen sten. Mot vägen vetter en stor farstutrappa vars snickerier, i likhet med fönstersnickerier, knutbrädor och vindskivor är vitmålade. I frontonen mitt över farstukvisten står namnet Fridhem högst upp i gavelfältet. Byggnaden rymde flera arbetarbostäder och revs 1954.
Odaterat fotografi av landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Bilen kommer körande från Glimminge i söder. På höjden till höger i bild ligger missionshuset. Två lummiga björkar avskärmar tomten från landsvägen. Till vänster i bild ligger Fridhem, eller Hälsingebygget, som det också kallades. Den stora rödfärgade byggnaden Fridhem, som rymde arbetarbostäder, revs 1954. Foto tillhandahållet av Gunilla Kärrdahl.
Under många år bedrevs söndagsskola i missionshuset. Åtminstone under 1960-talet var det makarna Rosa och Valter Persson från Marklunda i Osby socken som höll i undervisningen. Det är möjligt att de tillhörde Osby missionsförsamling och att initiativet till byggnaden en gång under 1900-talets början kom från det hållet, men detta är än så länge okänt. Även Hanna Vestesson, som bodde granne med missionshuset, var med om att driva söndagsskolan. Hanna var en äldre, tystlåten dam i svarta kläder och en traditionell knut i nacken som ordnade fika till barnen. I missionshuset bodde under flera år Oliva Hansson som föddes i Vånga socken 1878. Oliva försörjde sig som stickerska, men sannolikt fungerade hon också som vaktmästare för missionshuset. Enligt församlingsböckerna bodde Oliva kvar i huset in på 1950-talet. Att ensamstående kvinnor bodde i, och såg efter, missionshusen var ingen ovanlighet. Man kan fundera på om kvinnorna i missionshusen hittade en trygg och ordnad boendemiljö, eventuellt med en lägre hyra i utbyte mot att de höll ett öga på att allt fungerade som det skulle.
Om söndagsskolan under 1960-talet berättar Mats Ragnarsson, som växte upp i Hemmestorp på andra sidan ån från Missionshuset, att han och de andra barnen i området blev hämtade med taxi. Så många barn som kunde rymmas trängde in sig i bilen och skjutsades till söndagsskolan, trots att avståndet egentligen inte var särskilt långt. Från söndagsskolan har minnet etsat sig fast att barnen fick tavlor med bibliska motiv och för varje gång man närvarade fick man en guldstjärna att fästa på tavlan. På frågan vilka barn som deltog i söndagsskolan får jag som svar ”i stort sett alla, oavsett föräldrarnas kyrkotillhörighet”. Det var en social aktivitet för barnen. Om byggnaden minns Mats att det fanns ett kök och ett litet rum i byggnadens vänstra del, utöver farstun. Till höger låg missionssalen som var möblerad med enkla träbänkar och längs östra väggen var golvet upphöjt, likt ett podium. På väggen ovan podiet hängde ett träkors.
I början av 1970-talet såldes missionshuset och blev privatbostad. Detta sammanföll med att Östra Broby församling öppnade församlingshemmet i Östanå 1973.
Östanå fd missionshus i april 2018. Huset är idag privatägt och används som fritidsbostad. Foto: Ingela Frid.
Kapellets historia kan sägas bestå av två delar; dels Glimåkra prästgårds, dels EFS:s (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) historia. De båda sammanstrålar i Glimåkra 1959 med grundandet av folkhögskolan.
Glimåkra folkhögskola september 2022. Huvudbyggnaden (prästgårdens fd boningshus) närmast med röd gavel. Kapellet är det mindre stenhuset till höger i bild, som ligger i anslutning till parkeringsplatsen. Foto: Mikael Persson, MiP Media. Publicerat med tillstånd av fotografen.
Prästgården är den tredje kända i Glimåkra. På en ägomätningskarta från 1696 syns en fyrlängad gård, belägen ett stycke längre norrut än den nuvarande (se inlägget om Glimåkra medeltidskyrka). Den 3 juni 1741 brann prästgården ner till grunden. Dåvarande prosten Wankif lät uppföra en ny, av allt att döma på samma grund som den nedbrunna.
Då Roloff Andersson tillträdde som kyrkoherde 1781 fann han prästgården vara i tveksamt skick; åtminstone beslöt han sig för att låta bygga en ny. Den anlades ett stycke söder om den gamla, bl.a. för att ge plats åt en utvidgning av kyrkogården. Samma kyrkoherde lät för övrigt bygga Örkeneds kyrka (Lönsboda), då Örkened var en annexförsamling till Glimåkra vid den tiden.
Södra ladugården (idag kallad Fähuset) byggdes först och stod klar 1792. De båda flyglarna färdigställdes två år senare. Först 1799 var boningshuset färdigt och den stora gården ramades därmed in av de fyra byggnaderna. Hela byggprojektet kostade drygt 4848 riksdaler, varav knappt en tredjedel var löner, resten materialkostnader. Byggmästare var Nils Billing från Kristianstad.
Utsnitt från 1810 års enskifteskarta över Glimåkra. Prästgårdstomten är figur nr 7. Överst på tomten, närmast kyrkan, är prästgårdens boningshus, idag folkhögskolans huvudbyggnad. Längst söderut ”fähuset” från 1792 som idag rymmer bl.a. aula. På västra och östra sidorna finns två motstående stenhus. Det västra är idag kapell. Strax söder om detta låg ett mindre svinhus, som revs mellan 1937 och 1940. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.
Husets äldsta historia – brygghus och mangelbod
Sommaren 1824 inspekterades prästgården av vice häradshövding tillika särskild förordnad domare i Västra och Östra Göinge domsaga, med biträde av byggmästare Nils Billing från Kristianstad och nämndemännen Åke Swensson från Glimåkra och Måns Jönsson från Broby. Prosten Roloff Andersson var också närvarande i egen hög person.
Om det hus som långt senare skulle bli kapell, noterar man att det är ett stenhus uppfört 1794 i en våning, 22 alnar långt, 15 alnar brett, 5 alnar högt till utsidan och 7 alnar på inre sidan. Yttermurarna är 1½ aln tjocka och av klyvsten. Taket är täckt med halm, men nedre delen består av takpannor. Gavlarna är brädklädda.
Invändigt har huset, som det beskrivs 1824, brädgolv och innertak av brädor. Det finns också en trätrappa. Tre fönsterlufter (fönsteröppningar) med små blyglas utan luckor, med måtten 1½ aln höga och lika breda. Det finns tre dörrar till huset, alla rödfärgade och med olika mått. Samtliga dörrar är försedda med lås. Under huset finns en källare av gråsten.
Huset tjänar som brygghus med mangelbod och packhus.
Vid en brandsyn drygt 60 år senare tycks inte brygghuset ha förändrats nämnvärt, förutom att det har fått spåntak istället för halmtak. Det nämns specifikt att huset har en kölna (eldstad) av gråsten och bakugn med ram och dörr av järn, samt en malttorka.
Det noteras samtidigt att prästgården består av ett halvt mantal och att närmaste eldfarliga inrättning är ett färgeri som ligger 300 fot bort (drygt 91 meter), vilket anses vara ett betryggande avstånd.
Foto från 1952 taget från prästgårdens huvudbyggnad mot fähuset. Gårdsplanen var vid denna tidpunkt avdelad med ett staket. Huvudbyggnaden hade en trädgård med gräsmatta. Foto: Harald Olsson, Regionmuseets arkiv, Kristianstad.
1900-talet
År 1910 kom en ny lag som innebar att präster skulle få lön som andra tjänstemän i staten, istället för att försörja sig på prästgårdens lantbruk och tionden. Därför utarrenderades de flesta prästgårdars lantbruk, medan prästfamiljen bodde kvar i själva huvudbyggnaden. Så var fallet även i Glimåkra.
Brygghuset var en av de byggnader som arrendatorn disponerade. Därför behövde prästfamiljen ett nytt fristående hus för bakning, tvätt, mangling m.m. Ett sådant byggdes 1918 strax öster om huvudbyggnaden (nr 7 på följande skiss). Det nya brygghuset var byggt på stenfot i en våning med vind. Väggarna bestod av resvirke med röd brädbeklädnad. Huset revs någon gång mellan 1960 och 1975.
På 1920-talet byggdes en arrendatorsbostad på tomtens östra del. Innan den stod klar, bodde arrendatorn i det östra stenhuset, mittemot brygghuset.
Utsnitt ur skiss som hör till 1922 års värderingsinstrument upprättat i samband med brandsyn. Numreringen beskrivs enligt följande: nr 1 är fähuset, nr 2 brygghus (numera kapell), nr 3 är f.d. arrendatorsbostad, nr 4 svinhus av trä under spåntak, nr 5 arrendatorsbostad under uppförande, nr 6 prästgårdens corps-de-logi (boningshus), nr 7 ekonomibyggnad (nya brygghuset byggt 1918), nr 8 är en brunn och nr 9 uppställningsplats för lokomobil. Bildkälla: Brandförsäkringsverkets arkiv.
Fd scoutstugan som flyttats till prästgårdens område. Foto: Ingela Frid.
Arrendatorsbostaden byggd på 1920-talet. Foto: Ingela Frid.
Omkring 1940 kostade kyrkorådet på prästgården en omfattande renovering. Det gamla brygghuset försågs med eternittak och fick en modernare tvättstuga med två inmurade grytor. Vinden användes som spannmålsmagasin. Innertaket var fortfarande av brädor, men golvet i en del av huset var gjutet i betong. Det fanns ett rum med järnkamin i en tegelnisch, ett materialrum samt en vagnbod.
Foto troligen från 1962. Folkhögskolan är relativt nystartad. Till höger syns gaveln på ”fähuset”. Bakom gamla brygghuset – det blivande kapellet – syns en del av huvudbyggnaden. Okänd fotograf. Fotokälla: Regionmuseets arkiv, Kristianstad.
Folkhögskolans tid
År 1959 började en ny epok i Glimåkra prästgårds historia, då folkhögskolan grundades. Bakom de flesta folkhögskolor står idéburna rörelser, som präglar kursutbudet och verksamheten. Det finns idag (2023) 155 folkhögskolor i Sverige, varav EFS är huvudman för åtta. Två av dem ligger i Skåne, den andra förutom Glimåkra är Sundsgården utanför Helsingborg.
EFS bildades 1856, inspirerat av herrnhutismen som var en protestantisk andlig rörelse med rötter i Tyskland. På 1800-talet var rörelsen delvis kontroversiell och delade prästerna i flera läger. Idag har EFS mycket samarbete med Svenska kyrkan, vilket inte är konstigt eftersom det hela tiden varit en inomkyrklig rörelse som aldrig haft som mål att bryta med den lutherska kyrkan.
På en folkhögskola som drivs av EFS kan det tyckas vara en självklarhet att man har ett kapell inom skolområdet. Men det dröjde två decennier innan kapellet var färdigt. Drömmen om ett kapell fanns i minst 10 år innan det blev verklighet.
Den 24 augusti 1977 skrev Kristianstadsbladet:
Frivilligt arbete under sommarferierna kommer att ge Glimåkra folkhögskola ett kapell. Drömmen om ett kapell har hållits levande i 10 år, men de ekonomiska förutsättningarna har saknats. Nu ser det emellertid ut som om drömmen skulle kunna förverkligas. Efter flera upplagor av Operation Dagsverke, auktioner m.m. har fonden för kapellet nu vuxit till 23.000 kronor. Men den fonden kan inte bli mer än en grundplåt. Att bygga om den flygel, som avses bli kapell beräknas kosta ca 250 000 kr och då måste man ta i beaktande att folkhögskolans redan ansträngda ekonomi inte kan belastas ytterligare. Men bland de elever som lämnat folkhögskolan och som nu tänker kavla upp ärmarna och jobba för kapellet finns en arkitekt, två byggnadsingenjörer och en hel del annat sakkunnigt folk så fil mag Ingrid Hjalmarsson, som arbetar för kapellstiftelsen, och skolans rektor Knut Sturesson är optimister.
Sommaren 1977 hade man siktet inställt på att kapellet skulle kunna invigas sommaren 1978. Det kom dock att dröja lite längre än så. Projektet fick god skjuts av att Kamratförbundet, bestående av f.d. elever vid Glimåkra folkhögskola, engagerade sig. Ordförande i Kamratförbundet var Folke Carlsson, lämpligt nog byggmästare till yrket. Han blev även utsedd att ingå i kapellbyggnadskommittén tillsammans med Bertil Hamberger, Ingemar Arvidsson och Per-Olof ”POP” Persson.
För att få in mer pengar ordnade man bl.a. marknad och sålde begagnade, skänkta saker. En lärare på skolan som just blivit förälder kom på den listiga idén att låta nyfikna få beskåda den lille mot en kostnad av 15 kr/person, som gick oavkortat till kapellfonden.
Sommaren 1978 hade arbetet tack vare ideella insatser från elever, lärare samt Kamratförbundet kommit en god bit på väg. Arbetsledare var Folke Carlsson och ansvarig för arbetets genomförande var byggmästare Carl Sjöberg, Broby.
Den 14 december 1979 kunde så äntligen kapellet invigas av biskop Olle Nivenius. Det var en högtidlig dag som lockade runt 120 deltagare. Efter invigningsceremonin serverades en festmiddag i skolans matsal.
Kapellet augusti 2019. Foto: Ingela Frid. Den gamla brunnen är täckt med plankor. Foto: Ingela Frid.Kapellet augusti 2019. Foton: Ingela Frid.
Alltsedan dess används kapellet för olika samlingar och gudstjänster, ofta med musikalisk inramning. Kapellet är i första hand till för skolans elever och lärare, men man firar regelbundet gudstjänster tillsammans med Glimåkra-Hjärsås församling. Kapellet står öppet för besök dagligen.
Vy över delar av Broby, tidigt 1900-tal. Mitt i bilden syns lokstallet, och direkt bakom syns folkskolan. I fonden i vänstra delen av bilden syns Ekbacken och den Krookska villan dit Broby lutherska missionsförening sedermera flyttade 1951.
I Nyaste Kristianstadsbladet kunde man måndagen den 20 augusti 1894 läsa bland annat följande:
”I Östra Göinge härads centrum, Broby och Glimåkra församlingar, har lekmannaverksamhet länge ägt rum, men inga missionshus bygts (sic) förrän i år.
Missionsvännerna i Broby ha inköpt, för 1,800 kr., Hästveda-Karpalunds järnvägs nu utdömda lokomotivstall därstädes, hvilket hus med sin kapellartade bygnadsstil (sic) passar ej illa för ändamålet, beläget som det också är invid järnvägsstationen. Man arbetar nu med att inreda huset för det nya ändamålet. Det blir en hög och präktig sal med läktare samt med höga fönster som i en kyrka.”
Ja, en hög och präktig sal var det och efter att byggmästaren Åke Persson lett arbetet med att anpassa lokstallet till dess nya syfte kom det att tjäna som missionshus i 56 år. Lokstall bör det ha varit i mindre än tio år eftersom Broby järnvägsstation öppnades 1886. Ett äldre foto av interiören visar en traditionellt utformad missionssal med ett tunnvälvt tak. Väggarna var klädda med bröstningspanel. Långbänkar var ordnade i olika riktning i rummet; de bakre på var sida en mittgång, de främre på tvären; så att alla blickar riktades mot den upphöjda talarstolen i salens främre del. Inledningsvis användes lokstallet enbart sommartid eftersom ingen uppvärmning fanns, men tids nog installerades en gjutjärnskamin.
Missionssalen i det gamla lokstallet i början av 1900-talet. Fotokälla: Broby kristliga ungdomsförenings jubileumsbok 1901-1951.
Idag är föreningens tid i lokstallet nästan bortglömd, i likhet med själva lokstallet, som numera är rivet. Byggnaden låg i den norra delen av stationsområdet, på västra sidan av spåren. I norra delen av byggnaden fanns en vaktmästarbostad i bottenvåningen, och ovanpå denna en mindre sal som kunde öppnas upp mot den stora salen likt en läktare. På nordvästra sidan av gården byggdes ett uthus med förråd, vedbod och noggrant åtskilda dass för män respektive kvinnor.
Tjänsten som vaktmästare, eller föreståndare som det heter i församlingsboken, innehades under majoriteten av de 56 åren av Johanna Persson och det var hon som bodde i tjänstebostaden. Johanna – som ibland kallades ”Missions-Johanna” – var född i Lunnom 1860. Utöver tjänsten som föreståndare arbetade hon som sömmerska. Hon omnämns i varma ordalag i föreningens minnesskrift.
Johanna Persson, ”Missions-Johanna” bodde i missionshuset och verkade som vaktmästare under större delen av tiden i lokstallet. På bilden sitter Johanna (med sjalett) tillsammans med grannen Matilda Andersson vid kaffebordet i Matildas trädgård. I bakgrunden skymtar missionshuset. Bilden har tillhandahållits av Broby lutherska missionsförening.
Broby lutherska missionsförenings bildande och äldsta historia
Broby lutherska missionsförening hade bildats i början av 1870-talet och hållit till i den centralt belägna, privatägda Brobygården där både söndagsskola och predikoverksamhet bedrevs. I synnerhet söndagsskolans verksamhet var populär och omfattade utöver undervisning för barn på söndagar även traditionsenligt återkommande fester till midsommar och jul. Midsommarfesterna firades gemensamt med flera andra söndagsskolor i trakten och gav säkert en möjlighet att skaffa nya vänner. Barnen belönades för sin kunskap och för trogen närvaro med belöningskort och småskrifter. Föreningen ordnade även ett lånebibliotek och prenumererade på den kristna barntidningen Barnens vän.
Brobygården där missionsföreningen höll sina möten de första 20 åren. Ägarparet Nils Olsson (1845-1911) och Elsa Lavesdotter var starkt engagerade i verksamheten. Foto t.v. Göinge hembygdsförenings årsbok 2011, foto t.h. Ingela Frid.
Söndagsskoleföreningen gick sannolikt upp i Broby kristliga ungdomsförening när denna bildades 1901. I föreningens minnesskrift från år 1951 står att missionsföreningen av ekonomiska skäl bildades tillsammans ”med de få baptister och missionsförbundare som då funnos här”. I minnesboken nämns också att man tidigt samlades hos Nils Nicklasson i Västraby; samma Nicklasson lät för övrigt bygga Broby baptistkapell på Tydingegatan omkring 1910 (kommer att presenteras i ett senare inlägg). Redan 1906 gick grupperna skilda vägar och baptisterna fick tillbaka de pengar som de investerat i lokstallet.
Godtemplarlogen – det vill säga nykterhetsrörelsen – var missionsföreningen skeptisk till att samverka med då ”en föga kristlig ande” ansågs vara rådande där. I de fall som Godtemplarna ville hålla föredrag i kristlig anda så fick de trots allt låna missionshuset kostnadsfritt. Trots missionsföreningens inställning var lokstallet en period även godtemplarnas hemvist, och byggnaden användes också som en del av Broby realskola under en tid.
Inom ungdomsföreningens ramar bildades genast en sångförening och sång och musik har under många år haft stort utrymme i verksamheten. Band knöts till verksamhet och människor i Glimåkra, Sibbhult och Hjärsåslilla, liksom till liknande ungdomsföreningar i Hästveda, Osby och eventuellt även i Östanå.
Föreningslivet inom missionsföreningarna var en viktig del av verksamheten, inte minst syföreningarna vars alster såldes på missionsauktionerna och inbringade pengar till verksamheten. Här har De ungas syförening samlats till gruppfotografering 1925. Fotot är utlånat av Broby lutherska missionsförening.
I kontraktet för lokstallet som tecknades 1894 ingick 49 års fri besittningsrätt på tomten. Församlingen erbjöd sig att köpa tomten efter de 49 åren men fick avslag. Förutom det osäkra läget med en ofri tomt drogs missionshuset med ett läckande tak och vaktmästarbostaden lär ha varit i dåligt skick vilket hade kritiserats av hälsovårdsnämnden. 1949 lämnade föreningen lokstallet och flyttade in i den så kallade Krookska villan på höjden i västra delen av samhället. Lokstallet syns på flygbilder från 1975, men bör ha rivits snart därefter. Under åren användes byggnaden som lokstall, missionshus, godtemplarloge, skola, militärförläggning och fritidsgård.
Flygbilden visar missionshuset i nedre vänstra hörnet. Bilden är tagen 1962. I nedre högra hörnet skymtar uthuslängan. Bildkälla: arkivdigital.se.
Norra delen av det tidigare spårområdet, där lokstallet låg, finns idag en skulpturpark med sju stenskulpturer och en slingrande gångväg. Skulpturparken iordningställdes på Östra Göinge kommuns initiativ till Bodagarna 2006. Tittar man noga så syns några staket mitt i bilen. De omgärdar en brunn; samma brunn som syns på flygfotot från 1962. Det enda som finns kvar från lokstallets tid. Foto: Ingela Frid december 2022.
Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.
Broby Kristliga Ungdomsförening.1951. En återblick på föreningens 50-åriga verksamhet samt de andliga livsrörelser, som föregingo dennas bildande. Hässleholm.
Fotografiet är sannolikt taget kring 1911 då missionshuset – då samlingslokal för nykterhetsrörelsen – stod färdigt. Huset var utvändigt klätt med brädpanel och taket var täckt med papp. Framför byggnaden står en stor samling unga människor i högtidskläder. Männen i sällskapet, med blåsinstrument i famnen, kan ha tillhört Röetveds blåsorkester.Fotot tillhandahållet av Börje Andersson.
På en stenig och trädbevuxen liten ås i det flacka odlingslandskapet, strax sydväst om Röetveds by, ligger ett enkelt och vitputsat missionshus. Det är höstens första snödag och gräsmattan är hård och vit av frost när vi trampar uppför backen mot byggnaden. Börje Andersson från Knislinge missionsförsamling släpper in oss i det lilla köket som han värmt upp inför vår ankomst. I skenet av stearinljus berättar Börje om verksamheten i missionshuset, som i likhet med de flesta församlingars verksamhet har varierat i intensitet och omfattning under åren.
Vi befinner oss i Kristianstad kommun, men Östra Göinge ligger endast 500 meter bort och missionshuset tillhör Knislinge missionsförsamling vilken startades i Brännskulla år 1880, då under namnet Hjersås och Knislinge friförsamling.
Brännskulla, som bara ligger 4 km norrut, och Röetved präglades starkt av stenindustrin decennierna kring sekelskiftet 1800/1900. I båda byarna startades också blåbandsföreningar som verkade för nykterhet. Det var blåbandsföreningen Majblomman som den 15 november 1911 köpte tomten på åsen av ägarna till en del av Röetved 4, Nils och Hanna Larsson. Tomten hade redan tagits i anspråk av föreningen och vi kan förmoda att bygget av samlingslokalen redan var påbörjat.
Ett tidigt fotografi som Börje Andersson tillhandahållit visar ett femtiotal, huvudsakligen unga, människor framför den nyuppförda byggnaden. Det är sannolikt Blåbandsföreningen Majblomman – kanske vid själva invigningen av samlingslokalen? Flera av männen på bilden poserar med blåsinstrument. Musiken hade en central roll inom både frikyrkan och nykterhetsrörelsen och Röetved hade en egen blåsorkester. Den nyuppförda byggnaden är rektangulär under ett papptäckt sadeltak. Fasaderna är klädda med liggande träpanel, undantaget gavelröstets panel som är lodrät med spetsigt avslutade brädor nedtill. På byggnadens norra långsida, som är den enda som syns på bilden, finns tre fönster utplacerade med jämnt avstånd från varandra. De övre fönsterrutorna var spröjsade och separat öppningsbara. Ingången syns på byggnadens norra gavel. Bakom det festklädda sällskapet syns också en nyligen rest flaggstång.
Nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen var såväl i Röetved som i Brännskulla nära sammankopplade och år 1917 köpte missionsförsamlingen fastigheten av Blåbandsföreningen. I Röetved fanns makarna Maria och Viktor Larsson som var några av de drivande aktiva i församlingen. Maria var för övrigt dotter till Anders och Sissa Persson som byggde det första missionshuset i Brännskulla på 1890-talet.
Ett fotografi från mitten av 1900-talet visar att byggnaden då var putsad och att taket hade täckts med eternitplattor. Idag är missionshuset reveterat, alltså putsat utanpå träpanelen, och vitmålat. Fönster och dörrar är utbytta.
Röetveds missionshus ligger på en höjd i ett omgivande odlingslandskap. Byggnaden uppfördes av Blåbandsrörelsen och såldes 1917 till missionsförsamlingen. Foto: Åsa Eriksson Green.
Entrén på norra sidan av huset leder in i en rymlig farstu med ett litet kök med vedspis åt vänster. Både i farstun och köket finns ursprungliga detaljer såsom takpanel och en del av köksinredningen är bevarad och kompletterad under årens gång. Till höger i farstun leder en smal trappa upp till vindskammaren. Innanför farstun ligger missionssalen bakom dubbla spegeldörrar. Smala furubrädor utgör golv och väggarna är klädda med en mörkbrun bröstningspanel. Ovanför panelen är väggarna gråmålade och det pappspända taket är vitt. En väggmålning pryder den övre delen av salens södra vägg och avbildar en soluppgång vars strålar sträcker sig upp till taket. Mitt på målningen finns texten Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3. Under målningen finns ett podium med en talarstol bakom ett lågt skrank. Bakom talarstolen finns ännu en väggmålning föreställande ett kors inom en utsmyckad ram i olika grå toner. Till höger om podiet står en orgel och längst bak i salen finns en kamin.
Samlingssalen har ett för frikyrkobyggnader typiskt utseende, med ett podium och en talarstol längst fram i rummet. På väggen bakom podiet finns väggmålningar som avslöjar byggnadens syfte. I det övre väggfältet är en sol med varmgula strålar målad och över strålarna är ett bibelcitat skrivet: ”Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3”. Foto: Åsa Eriksson Green.I salens ena hörn står en orgel. Sång- och musik har varit centralt inom såväl nykterhets- som frikyrkorörelsen. Foto: Åsa Eriksson Green.
En av flera sångböcker i missionshuset som tillhört Röetved-Bränskulla ungdomsförening, knuten till församlingen. Den gamla kaminen har värmt besökarna vid många samlingar i Röetveds missionshus. Foton: Ingela Frid.
Foto: Åsa Eriksson Green.
I det lilla köket bakom salen ångar det ur kaffekopparna medan gamla fotografier, kassaböcker från syföreningen, mötesprotokoll och jubileumsböcker studeras. I diskussionerna utkristalliseras också några av sambanden mellan de många små missionshusen runt om i byarna: om församlingar och kretsar och släktband. Det slår mig att missionshuset i Röetved varit skådeplats för två av landets stora folkrörelser; nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Utöver religionen och nykterheten som så klart var centrala, så var musiken och kaffedrickandet populärt inom båda rörelserna. Det lär ha kokats mycket kaffe på den lilla vedspisen i kökets ena hörn under åren.
Perioder av intensiv verksamhet i missionshuset kan skönjas i köksinredningen. Den låga, bruna bänken till vänster på fotot är sannolikt samtida med att huset byggdes. Rakt fram finns inredning som troligtvis tillkommit kring 1940-1950-tal och på väggen till vänster sitter överskåp från 1970- eller 1980-tal.
Detaljer från 1696 års ägomätningskarta. Det södra vapenhuset och det smalare koret framgår tydligt. En brädklädd klockstapel finns på plats. En bevarad vindflöjel från 1686 kan indikera när den tillverkades eller renoverades. Kyrkan har här en spånbeklädnad av ek, vilken kan ha varit rödtjärad eller rödmålad. Ytterväggarna verkar ännu inte vara vitputsade.
Glimåkra medeltidskyrka byggdes med all sannolikhet i slutet av 1100-talet eller under 1200-talets första årtionde och bör ha haft ungefär samma övergripande historia som övriga tidigmedeltida kyrkor i närområdet. Uppgifter om att kyrkan skulle ha byggts på 1280-talet, verkar på inget sätt rimliga. Den romanska stenkyrkan stod på samma plats som dess efterföljare. Den bestod av kor, långhus och absid. Absiden kan möjligen ha varit sekundär, det vill säga att koret ursprungligen kan ha varit rakslutet och absiden lagts till något senare. I det här fallet är det inte troligt, men det går inte att utesluta. Kyrkans ursprungliga mått har uppskattats till 9×26 meter, vilket innebär att den höll ungefär samma mått som övriga medeltidskyrkor i området.
Kyrkan valvslogs, liksom de övriga, under senmedeltid. Det är rimligt att anta att dessa valv, i likhet med de i omgivande kyrkor, var bemålade. Vid samma tid byggdes ett vapenhus vid den sydliga ingången, men även den nordliga ingången behölls och försågs vid någon tidpunkt med ett mindre vapenhus. Det var troligen även vid denna tid som kyrkan fick sin första klockstapel.
År 1612 förstördes klockstapeln och kyrkan skadades av Gustav II Adolfs trupper. Kyrkan reparerades och en ny klockstapel fanns på plats senast 1696. Bland det som förstördes fanns många inventarier, något försvann säkert också genom plundring av kyrkan. Till det som förstördes hörde altaruppsats, predikstol och bänkar. Vad som eventuellt försvann från kyrkan vid detta tillfälle är inte känt. Räkenskaperna i Rigsarkivet i Köpenhamn 1619 beskriver kyrkans eländiga skick, dess brist på inventarier, avsaknad av tak över nordsidan och över absiden, en nedfallen välvning över koret, och att en klockstapel saknades. En nygjuten klocka hade hängts upp i ett tillfälligt klockhus som snickrats ihop 1616–18.
1615 års klockgjutning
Från 1615 finns det belagt genom kyrkans räkenskaper (förvarade i Danmarks riksarkiv i Köpenhamn) att församlingen anlitade en klockgjutarmästare vid namn Eggert Elerssen (möjligen var hans efternamn Rotgeter), bosatt och verksam i Malmö. Flera klockor från hans gjuteri finns inom stiftet från perioden 1615-1617. Till dessa hör en klocka i Glimåkra, gjuten 1616. (Eggert avled 1618.) Den finns inte längre i behåll, troligen blev den omgjuten 1790. Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd. i Stockholm 1731.
Bland Glimåkras utgifter 1616 finns följande post: ”Gifet den som skreff breff Klockestöberen och mig emellan”. Sannolikt avses med ”mig” kyrkoherden i Glimåkra, Mogens Ollsön eller Magnus Olai Cochus, som han kallas av Cavallin. Han skall ha varit född 1582 och verksam i församlingen 1614-1630. Enligt räkenskaperna 1615 användes delar av en äldre klocka i göten till den nya. Något har tydligen hänt den äldre klockan så att det bara fanns delar i behåll. Kyrkan eldhärjades 1612 under svenskarnas vinterfälttåg, och det är möjligt att klockstapeln brann då och klockan förstördes. Någon riktig stapel fanns inte 1620.
Malmstyckena från den gamla klockan vägdes först, detta kan ha skett i Åhus, därefter har delarna fraktats tillbaka till Glimåkra. Klockan betalades i tre poster under 1615 och 1616. Förutom de befintliga malmstyckena bidrog sockenmännen med pengar till klockan. Klockgjutaren bidrog med en del koppar han köpt. Vid ankomsten till Glimåkra vägdes den nya klockan. Uppenbarligen var den tung, Det var inte klockgjutarens uppgift att göra kläppen. Hällan skulle göras av läder, helst från halsen på en hjort.
Sedan fick en timmerman förse klockan med en axel av trä. Klockan skulle så transporteras till Glimåkra och gjutmästaren följde med för att hjälpa till med monteringen. I Glimåkra blev klockan upphängd i en provisorisk klockstol, i vilken den ännu hängde 1620. Det sägs att Glimåkrabönderna ville försäkra sig om klockans kvalité, den blev provringd natt och dag. Uppenbarligen utföll testet väl. Testet gick till så att tio karlar under ett dygn turades om att provringa den nya klockan, utsträckningen till ett dygn kanske inte bara hade praktiska skäl utan möjligen förelåg andra mer vidskepliga, dunkla orsaker. Samma sed finns noterad från Fulltofta. Glimåkra och Fulltofta socknar är de enda socknar i Norden där denna sed är bekant.
Bilden ovan: Jonas Wetterholtz klocka gjuten 1790, kanske av malm från Eggerts klocka. Klockan förvaras i den nuvarande kyrkans torn, till höger om dörren till långhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Detaljer från skifteskarta (1785): Den lilla byn om fem gårdar, en sjukstuga och den nu vitkalkade kyrkan. Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.
Den ökande befolkningen ledde till att man under 1600-talet byggde två läktare. Detta räckte ändå inte för att täcka behoven och 1706 utvidgades kyrkan med en nordlig korsarm. En av läktarna försvann då och ersattes av en ny i korsarmen. Koret breddades samtidigt till samma bredd som långhuset. År 1743 byggdes en sakristia norr om koret och kyrkans stenmurar vitkalkades på utsidan. I olika omgångar under 1700-talet ersattes det tidigare spåntaket av ett blytak. Åren 1773–1774 revs delar av långhusets tak i väst och efter att murarna höjts med omkring 2,5 meter byggde man där ett klocktorn av trä. Detta och dess luckor målades röda 1786. I samband med tornbygget målades kyrkan åter vit, denna gång även på insidan. Om kalkmålningar fanns tidigare, är det troligt att dessa övermålades då.
Detaljer från skifteskarta (1810): På denna karta finns nykyrkan med, medan torn, norra vapenhuset och sakristian saknas . Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.
En rejäl utbyggnad (8 x 9 meter) på nordsidan genomfördes under slutet av Paul Enertsens (1644-1718) period som kyrkoherde. Detta hade föreslagits redan i granskningen 1698. Såväl ovanför porten som på nykyrkans vindflöjel (numera på en byggnad i Broby) angavs årtalet 1706, vilket alltså är året då den kom till. Samtidigt verkar den gamla läktaren i långhuset ha byggts om eller i alla fall försetts med ett nytt skrank. Läktaren var byggd i vinkel. I nykyrkan byggdes också en läktare, kallad den lilla läktaren. Nykyrkans hela bredd fylldes av läktaren, men i Collins beskrivning framgår inte hur långt in i byggnaden den sträckte sig. Det är troligen nu som det smalare koret breddades till samma bredd som långhuset. Predikstolen flyttades sannolikt nu ned i bänkraderna så att även de som satt i nykyrkan kunde se och höra prästens predikan. Den nya dopfunten av trä placerades säkerligen i koret och då förmodligen på den norra sidan.
Denna dopfunt finns ännu i dag och är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden. Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Th en ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s namnchiffer. Den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” (Ranby 2016)
Bild: Dopfunten huggen 1698. Foto taget av Nils-Åke Sjösten.
Basunängel
Ett inventarium som kan vara kvar från den gamla kyrkan är den basunängel i trä från 1600- eller 1700-tal, som nu hänger över funten. Ängeln är målad och förgylld. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Det finns fler föremål i den nya kyrkan som härrör från den gamla kyrkan. De presenteras i nästa avsnitt i sitt nuvarande sammanhang . Medeltidskyrkan revs under vintern 1836–37 och den nya byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843.
Fotot visar basunängeln i trä från 1600-eller 1700-talet. Foto: Nils-Åke Sjösten.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Riksarkivet. Glimåkra kyrkoarkiv. Räkenskaper för kyrka. (SE/LLA/13111/L I/4)
Cavallin, Severin. 1857. Lunds stifts herdaminne IV.
Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Glimåkra.
Karlson, Torsten 1971. Göingekyrkorna under krigen på 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1971.
Detta inlägg handlar inte om ett helgat rum som vi definierar det i projektbeskrivningen. Men det är intressant att lyfta fram swedenborgarnas verksamhet, eftersom den aldrig varit särskilt utbredd och känd i Sverige. Just därför är det lite märkvärdigt att en av de få swedenborgska fästpunkterna i vårt land funnits i just Göinge, närmare bestämt i Västraby.
Nils Johan Ek. Bildkälla: Norling 1940.
Det hela beror helt och hållet på en man som hette Nils Johan Ek. Han var född i Önnestad 1847 och flyttade till Västraby som ung med sina föräldrar, för vilka han var enda barnet. Fadern var snickare och Nils Johan följde som brukligt var i sin fars fotspår, blev snickarlärling och sedan gesäll.
På vägen mot vuxenlivet blev det dock ett radikalt byte av yrkesinriktning för Nils Johans del. Han utbildade sig till homeopat och verkade som sådan i många år, till både provinsialläkarens och apotekarens förtret.
År 1883 rapporterade provinsialläkare J W Pihl i Broby till Medicinalstyrelsen angående förekomsten av ”quacksalvare” i hans verksamhetsområde:
”…f.d. Snickaregesällen Nils Ek, som sedan början af år 1883 mottager sjukbesök, gör resor och enligt Apothekare Wejdlings m.fl:s utsago försäljer af honom sjelf tillagad, eller, som det ock säges, från Köpenhamn inköpt medicin vanligen i pulverform. Han eger och bebor på Westraby egor, tätt invid Broby, en liten lägenhet, umgås nästan alls icke med sina grannar och skall tillhöra den Svedenborgska religionssekten. Ek, numera vanligen kallad ”nya doktorn” har i flere år på egen hand sysslat med studier till maturitets examen, och då och då besökt Lund, för att taga lektioner, hvaraf det rykte bland allmogen uppkommit, att han på senare stället genomgått läkarestudier. Äfven anses mannen, som något studerat botanik, vara en stor kännare af växternas medicinska egenskaper. Han tyckes dessutom vilja gifva sin verksamhet ett slags sken af mysticism, hvilket ej skämmer saken.”
Nils Johan Eks homeopatiska gärning är nog så intressant, men det är inte om den detta ska handla, utan om ”den Svedenborgska religionssekten” som dr Pihl uttryckte saken. En mera korrekt benämning, då som nu, är Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Medlemmarna kallar sig själva i dagligt tal nykyrkovänner eller swedenborgare.
Vilka är swedenborgarna?
”Nya Kyrkan” förkunnar en kristen tro med influenser av Emanuel Swedenborgs böcker och förklaringar. Swedenborg var en man som under sitt långa liv (1688-1772) hann uträtta mycket inom ett otal områden. Han var vetenskapsman och assessor i Bergskollegium, han grundade en vetenskaplig tidskrift och var lärjunge till Christoffer Polhem. Det bör även noteras att han var son till Jesper Svedberg som blev biskop i Skara.
Vid 56 års ålder fick Swedenborg ett andligt uppvaknande och inspirerades att förnya tolkningen av de bibliska böckerna. Han menade bl.a. att han kunde röra sig över gränserna mellan himmel och helvete, tala med såväl avlidna som änglar och demoner. Det var förstås redan under hans livstid kontroversiella tankar som inte föll statskyrkan eller upplysningens företrädare i smaken.
Mot bakgrund av detta kan man tro att Swedenborg allmänt betraktats som en ”kuf”. Några har säkert gjort det, men långtifrån alla. Alltsedan Swedenborgs egen tid har människor fascinerats av honom som författare, intellektuell mystiker och andlig förnyare. Swedenborgs litterära och andliga arv har inspirerat många stora författares och konstnärers verk; Strindberg och Dostojevskij för att nämna två.
Först 1874 grundades Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Att det inte skedde tidigare berodde förstås på lagstiftningens hinder men det handlade också i viss mån om att swedenborgarna i första hand inte ville bilda en egen kyrka, utan fann sig hemma i den lutherska statskyrkan.
Emanuel Swedenborg. Porträtt av Carl Fredric von Breda. Bildkälla: Wikipedia.
Swedenborgarnas verksamhet i Göinge
Åter till Nils Johan Ek. Det finns uppgifter om att hans föräldrar ska ha varit swedenborgare. Dock finns inga noteringar i husförhörslängderna som antyder något i den vägen – vilket för all del inte behöver betyda att det inte var så.
I Kristianstad fanns sedan 1858 ett Swedenborgssällskap. Det var inte fråga om en kyrklig verksamhet (i alla fall inte utåt sett) utan snarare ett litterärt sällskap. Med all sannolikhet var det denna gemenskap som Eks föräldrar ingick i eller hade kontakt med. En av de drivande medlemmarna var Johan Adolf Sevén som arbetade flitigt med att översätta och trycka Swedenborgs skrifter. (Liksom alla lärda på sin tid skrev Swedenborg på latin).
Då Sevén ville träda tillbaka av åldersskäl efterträddes han av Carl Johan (Nilsson) Manby. Manby var född i Östergötland 1839 och en av grundarna till Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare 1874. Han blev sedermera pastor i deras församling i Stockholm.
Annons inför ett av Manbys besök i Kristianstad. Kristianstadsbladet 24 juli 1894.
Manby besökte nordöstra Skåne flera gånger. Första besöket i Göinge 1886 har beskrivits av honom själv. Han kom med ångare från Göteborg till Helsingborg, tog tåget till Hästveda där han blev hämtad av Nils Johan Ek. Broby beskrivs av Manby som ”en folkrik och vacker köpstadsby”.
Manby planerade att hålla offentliga föredrag men ingen i Broby ville upplåta lokal. Genom godtemplarlogen Ljusets Härold fick man dock tillträde till skolsalen i Västraby skola, där Manby höll två välbesökta föredrag. Året därpå, 1887, återkom han för att hålla nya föredrag. Den här gången stängde kyrkoherde Lindkvist Västraby skola för sällskapet. Smeden Nils Rosqvist i Västraby upplät då sitt hem. Nästa dag blev Manby inbjuden att tala i godtemplarlokalen i Gryt.
Ytterligare en rad möten och andakter hölls hos Nils Rosqvist, lantbrukaren Nils Jönsson i Västraby, Nils Johan Ek och slutligen hos lantbrukaren Per Bengtsson i Lunnom, som uttryckligen beskrivs som nykyrkovän.
Bilden till höger visar Nils Johan Eks hus, tillika föräldrahem, på Emmislövsvägen i Västraby som det såg ut 1961. Huset finns kvar men har idag annan fasad och en inbyggd gavelbalkong.
Eks hus 1961. Bildkälla: Arkiv Digital.
Nils Johan Eks engagemang
Vid ungefär samma tid som Manby besökte Göinge skrev Ek om sin swedenborgska livssyn till en annan person som utmärkt sig lokalt, nämligen trädgårdsarkitekten Nils Emitslöf som just då vistades i Tyskland:
”Tack för ditt kärkomna bref […] Du tror att det finns en Gud; du gör rätt däri ty hela naturen talar högt om Honom. Huru skulle hela denna underbara skapelse hava tillkommit av sig själv? Då man betraktar den underbara ordning som råder i det hela av skapelsen så tvingas man att erkänna att det finns en skapare som med oändlig vishet ordnat det hela. […] Bibeln är icke en bok för okunnigt folk utan för de visaste, men de som bordt för allmänheten tyda denna bok hafva istället fördunklat densamma (jag menar prästerna)”.
Angående Bibelns texter skriver Ek till Emitslöf:
”… medan människorna var i sitt råhets- och okunnighetstillstånd var den bokstafliga meningen passande för dem, men då de nått till en grad af upplysning och bildning att Gud ansåg den lämpliga tiden vara inne, sände Han åter tjenare hvilka äfvenledes, genom inspirationens ljus ledde fanns och framburo en tydning af de Heliga Skrifterna, eller rättare en claf efter hvilken de kunna tydas. Det skulle göra mig en obeskriflig glädje, om du ville göra dig bekant med denna claf, den fås renast i den så mycket förtalade Svedenborgs skrifter. Det fägnar mig på det högsta att du i så unga år redan nått så hög grad av förstånds- och själsodling att du kan vara mogen för den höga andeliga upplysning som fås i Svedenborgs värk. Att dessa värk äro så illa förtalade, är derföre att så få begripa dem […]”
I följande två passusar fångar Ek mycket av kärnan i Swedenborgs lära:
”Du tror att Bibeln ej är förmer än hvilken annan bok som helst; detta skulle den ej heller vara derest den ej hade en djupare mening än den som synes utanpå. Bibeln är en allegori eller en framställning, i bilder, af menniskans andeliga tillstånd.”
”Du tror dig hafva funnit bedrägeri i Bibeln, men detta bedrägeri är hos dem som vilja narra folk att tro det de i […] Bibelns böcker berättade händelser i värkligheten timat då de i själfva värket ej äro annat än poetiska framställningar af menniskans olika själstillstånd.”
Ek var aktiv i swedenborgarnas nätverk och hade kontakter över landsgränserna. Han var dessutom en generation äldre än Emitslöf och tonen i breven för ibland tankarna till en fader-son-relation.
”Jag skulle gerna vilja råda dig att söka bekantskap med någon gammal Nykyrkman (Svedenborgare) här finns sådana i nästan alla städer på jorden. Underrätta mig blott om den stad der du ämnar nedslå dina bopålar och jag skall straxt sända dig adressen på de förnämsta Nykyrkvänner som finnas i den staden. Du kan lätt blifva bekant med dem och få ett slags hem i deras hus om de blott se att du uppriktigt söker sanningen.”
Ett av Nils Johan Eks brev till Nils Emitslöf, daterat 1 februari 1885. (Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby)
Även på hemmaplan byggde Ek sitt nätverk. År 1886 bildades Nykyrkliga studieförbundet som hade så kallade lånebibliotek på 12 platser i landet. Biblioteken erbjöd låneböcker och ordnade en typ av studiecirklar där man diskuterade böckernas innehåll. Ett av dessa 12 bibliotek fanns i Broby, hemma hos Nils Johan Ek.
Nils Johan Ek avled den 3 februari 1938. Han var aldrig gift och hade inga bröstarvingar. Vid bouppteckningen visade det sig att han hade testamenterat 500 kronor till Nykyrkliga församlingen i Köpenhamn och 2000 kronor till Nykyrkliga bokförlaget i Stockholm. Samma bokförlag fick även Eks samling av böcker på engelska, latin och hebreiska.
Troligen finns böckerna idag hos Swedenborgskyrkan eller Swedenborg Forum & Bibliotek i Stockholm. Det finns förstås också en risk att samlingen har skingrats. Jag har ännu tyvärr inte lyckats få kontakt med någon som kan ge närmare upplysningar.
Skånska Posten den 14 december 1898.
Som en epilog till berättelsen om Ek och den swedenborgska verksamheten kan nämnas, att det nästan aldrig går att spåra eller identifiera swedenborgare i de vanligt förekommande lokala arkiven. I de fall det händer, rör det sig om tillfällighetsfynd. Ett sådant är pigan Ingeborg Augusta Andersson, född 1896 i Stockholms S:t Jacob. Hon flyttade till Östra Broby församling 1913, närmare bestämt Nöbbelöv nr 4. Det står noterat i församlingsboken att hon ”tillhör Nya Kyrkans svenska församling. Har inom samma församling i Stockholm konfirmerats o begått H nattvard”. Ingeborg lämnade dock Nya Kyrkan den 7 april 1916 och upptogs i Svenska kyrkan den 5 september samma år. Kort därefter återvände hon till Stockholm. Vem vet, kanske hon även återvände till Nya Kyrkan.
Nils Johan Eks gravsten på Broby gamla kyrkogård, öster om kyrkan. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Göinge hembygdsförenings arkiv. Nils Emitslöfs brevsamling
Medicinalstyrelsen, äldre huvudarkivet. Årsberättelser från provinsialläkare (SE/RA/420177/04/E 5 A/11)
Bergquist, Lars. 1999. Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Natur och Kultur, Stockholm.
Norling, N.S. 1940. ”Nils Ek, Swedenborgarne och Godtemplarne. Ett litet kapitel ur de religiösa rörelsernas historia i Göingebygden”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1940.
Tack till Nina Holmberg, Broby som förtecknat Nils Emitslöfs stora brevsamling i Göinge hembygdsförenings arkiv och är en levande källa till Emitslöf och hans liv.
