Begravningsplatsen vid Östanå bruk

Det finns två enskilda begravningsplatser i Östra Göinge kommun. Den ena finns i Denningarum och har tidigare beskrivits. Den andra finns i nära anslutning till Östanå pappersbruk och att det finns en koppling mellan begravningsplatsen och bruket är kanske inte helt oväntat.

Platsen är registrerad som fornlämning nr 94 i Östra Broby socken, under sakordet kyrka/kapell. I beskrivningen noteras att det rör sig om ett gravkapell som är 4×4 m i diameter och 2,2 meter högt, byggt av tuktad gråsten och omgivet av en oregelbunden stenmur. Gravkapellet har välvt tak med gavlar som är försedda med fem upprättstående stenar. Ingången till gravkapellet är en trädörr på norra sidan.

Mausoleet, som Hagemann själv kallade det. Foto: Ingela Frid.

Mannen som är gravsatt i denna något ovanliga och uppseendeväckande byggnad hette Moritz Hagemann, levde 1810 -1884 och var godsägare och brukspatron dvs ägare till pappersbruket. Inskriptionen på plåten ovanför dörren till gravkapellet lyder som följer:  

Brukspatron, Etatsrådet Moritz Hagemann
Riddare av Dannebrog
Födt 3 mars 1810 i Holstein
Dödt på Östanå bruk den 10 mars 1884
Som slesvigsk godsägare
4 danske kongers tro undersåte valgte dette siste vilested
efter Pragerfreden av den 23 Aug. 1866
för att blifve fri för Preussisk Regement

Inskription i upphöjd relief på gjuten platta ovanför dörren till gravkapellet. Foto: Ingela Frid.

Innehållet kan behöva viss förklaring. Etatsråd var ett slags hederstitel som den danske kungen kunde dela ut till förtjänta personer. Det ska inte förväxlas med statsråd och har ingenting med adelskap att göra.

Därefter står att att han var född i Holstein och ägde gods i Schleswig. Holstein och Schleswig var arvslän som tillhörde den danske kungen personligen och de räknades därför till Danmark. Vid freden efter dansk-preussiska kriget 1866 övergick dock Schleswig till Preussen och därmed var det oundvikligt att Hagemann, som bodde där, skulle tvingas bli preussisk undersåte. Det ville han till varje pris undvika. Hagemann var hela livet en mycket hängiven dansk medborgare, eller undersåte som det alltså hette på den tiden. Den djupa samhörigheten med Danmark understryks i lydelsen: han var ”fyra danska kungars trogna undersåte”.

Omkring 1869 flyttade Hagemann till Östanå på inrådan av en släkting, grevinnan Holck på Skeinge säteri utanför Osby. Då hade pappersbruket redan funnits länge.

Korsvirkesbyggnaden på pappersbruket 2022.
Fabriksbyggnaden närmast ån. Foto: Ingela Frid.
Plan- och profilritning av Östanå pappersbruk med byggnaderna som de såg ut då Hagemann tillträdde som ägare. Korsvirkeshuset hade en utskjutande flygel mot ån. Bildkälla: Brandverkets arkiv, Riksarkivet.

Senast vid slutet av 1700-talet grundades en pappersmölla vid Helgeå i Östanå. Ägare vid 1800-talets början var Joachim Stael von Holstein, som 1836 sålde pappersmöllan till industriidkaren O. Olcén, som redan ägde flera bruk i trakten. Denne sålde i sin tur pappersmöllan till Ludvig Littorin, som drev tryckeri och pappersaffär i Kristianstad. Det var först under Littorins tid som Östanå pappersbruk byggdes ut och utvecklades till en omfattande industri. Littorin var bosatt omväxlande i Denningarum och Hemmestorp, båda närbelägna Östanå, samt i sin våning i Kristianstad.

Ludvig Littorin sålde Östanå pappersbruk 1872 till Moritz Hagemann för 70 000 riksdaler. Ett gravationsbevis utfärdades för Hagemann vid Östra Göinge Häradsrätt den 2 december 1873. Originalhandlingen finns i Huseby bruks arkiv, som förvaras på Linnéuniversitetet i Växjö.

Eftersom Hagemann inte var svensk medborgare krävdes kungligt tillstånd för att få äga fast egendom.

Kungörelse i Nya Dagligt Allehanda 16 april 1872 att Hageman fick äga Östanå bruk.

Hagemann bodde på bruksområdet, vilket är lika med fastigheten Möllarp nr 1. Han var aldrig gift och hade inga barn, men som sig bör fanns det förstås tjänstefolk i hemmet. Med tiden skaffade Hagemann en yngre kompanjon, Herman Fratscher, med syftet att denne skulle överta bruket successivt. Fratscher bodde också på bruket med sin familj och hade bl.a. en guvernant för barnens räkning.

Hagemann lät genast uppföra ett träsliperi vid Östanå bruk, ett av de första i landet, som tillverkade trämassa. Under Hagemanns tid övergick tillverkningens tyngdpunkt vid pappersbruket från handpapper till trämassa. Man hade även en stor tillverkning av kimrök (kolpulver som används som svart färgämne).

Moritz Hagemann stannade i Östanå till sin död, totalt 15 år. Att han valde att begravas där tyder på att det var en plats där han trivdes.

Moritz Hagemann. Bildkälla: Ekman 1965. Bilden är beskuren.

Planeringen av det sista vilorummet tycks ha upptagit en stor del av Hagemanns tankar. Det finns en väl omhuldad berättelse om att han först lät uppföra ett gravkapell centralt på bruket, men då han en vacker dag såg att ormar och grodor trivdes bra därinne ångrade han sig. Dessa djur ville han inte dela sin sista boning med. Han lät istället bygga ett nytt gravkapell i utkanten av ”pappbacken”, som området kallas. Sanningshalten i berättelsen kan ifrågasättas av flera skäl, men den muntliga traditionen är stark.

Den första eventuellt tilltänkta gravkammaren.
Foton av Ingela Frid.

Rätten att anlägga en enskild begravningsplats var inte given. Det krävdes tillstånd som endast gavs av regeringen och därtill skulle beslutet bekräftas av kungen i konselj. Moritz Hagemann skrev den 17 oktober 1872, direkt till kungen så som rutinen var, men han sände sin anhållan via den svenska beskickningen i Köpenhamn eftersom han inte var svensk medborgare:

Til Hans Majestaet Kongen af Sverrig och Norg

Allernaadigste Konge!

Paa min Eiendom Östanå Bruck i Broby socken Christianstad Län har jeg paa ett smukt beliggende sted ved Helge Aa bygget et Mausoleum som jeg önsker at skulde benÿttes efter min Död til min sidste Hvilested her paa Jorden. Med Hensÿn hertil tillader jag mig allerundaanigst at beder Deres Majestaet Allernaadigst at ville forunde mig at dette min Önske maa opfÿldes.

Allerunderdaanigast

Etatsraad M. Hagemann
Brugseier

Östanå Bruck Christianstad Län per Hestveda den 17 October 1872.

Källa: Riksarkivet, Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07.

Eftersom det var ett ärende av kyrklig natur skickades det ecklesiastikdepartementet för beredning. Ecklesiastikminister G. Wennerberg vände sig till Lunds stift som i sin tur inhämtade synpunkter från den lokala församlingen, dvs Broby. Saken togs upp på kyrkostämman i Broby den 8 december 1872. I protokollet (jag har moderniserat stavningen) framgår att kyrkostämman tillstyrker ansökan på två villkor:

… att 1) lag och författning noga iakttoges av sökanden angående platsens inhägnad, vård och begagnande, och 2) att en tillräcklig kontant penningsumma av honom anslogs för dess årliga tillsyn och underhåll, och för samma ändamål ställdes under under härvarande kyrkoråds förvaltning, dels emot det, att denna summa, vilken förslagsvis antogs vara behövlig till ett belopp av 1000 (ett tusen) riksdaler riksmynt, av sökanden till nämnde kyrkoråd utbetaldes före platsens invigning eller ock då, när hans ansökan möjligen blivit av Hans Kong. Maj:t bifallen.

Efter en förhållandevis snabb expediering fick Hagemann sitt tillstånd redan i februari året därpå. Det är värt att notera att han inte hade bott i Östanå särskilt länge, högst tre år, då han lät uppföra sitt ”mausoleum” som han kallade det.

Det finns en uppgift om att det ska finnas ett gravationsbrev som stipulerar att företaget, alltså Östanå bruk, ska sköta gravplatsen i all framtid. Om det verkligen stämmer och hur det i så fall hänger ihop med församlingens önskemål om en säkrad penningsumma för framtida underhåll, skulle vara intressant att få reda på.

Moritz Hagemann dog den 10 mars 1884, i lunginflammation, och jordfästes exakt en vecka senare. Med jordfästning menas akten som ägde rum i Broby kyrka. Det kan ha dröjt någon eller några dagar ytterligare, innan sarkofagen placerades i gravkapellet. I samband med det att skedde invigdes begravningsplatsen och fick juridisk status som kyrkogård. Det gäller marken innanför stenmur och staket, alltså inte enbart gravkapellet som byggnad.

Inskriptionen ovanför dörren till gravkapellet är inte den enda på det lilla området. På en av de små jordfasta stenarna inom området finns ytterligare en järnplåt, med texten:

DRISTIG GIENNEM LUNDEN SKUER
KAEMPEHOIENS MOSSEDE STEEN,
ASERNES AELDGAMLE GRAV
FRA NORDENS FIRNE HELTEOLD

Foto: Harry Olsson.

Ett tungt epos som passar till gravkapellets drag av nationalism och göticism. Jag har inte lyckats hitta källan. Det är sannolikt hämtat ur ett samtida danskt verk som inte tillhör de mer kända. Upplysningar är mycket välkomna!

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Riksarkivet Stockholm: Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07, konseljakt och statsrådsprotokoll.

Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning. Byggnadsvärdering k28026001.

Landsarkivet Lund: Östra Broby kyrkoarkiv.

Ekman, Johan. 1965. Några anteckningar om Östanå bruks historia. Osby.

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar, FMIS.

Muntliga uppgifter från Hans Kristian Durán, Knislinge.

Kviinge nya kyrkogård

I förra inlägget presenterades Kviinge kapellkyrkogård, som togs i bruk 1887. På 1940-talet blev det tydligt att församlingen snart skulle behöva ännu fler gravplatser. Lösningen blev att anlägga en ny begravningsplats, som utvidgning av kapellkyrkogården söderut. Åren 1948-49 köpte församlingen loss marken från Kviinge nr 10 (Sigridslund) och Kviinge nr 14, som ägs av Västerslövs gods. Nya kyrkogården omfattar cirka 3600 kvm.

På drönarbilden ses kapellkyrkogården till vänster (norr) och nya kyrkogården till höger (söder). Vid grinden till kapellkyrkogården buktar muren svagt cirkelformat mot kapellkyrkogården. Foto: Mikael Persson, MiP Media februari 2021.

Länsarkitekt Allan Nilsson gjorde upp ritning och arbetsbeskrivning. Entreprenaden tillföll Carl Jönsson och Edvin Klang från Hässleholm. I söder uppfördes en stenmur och i väster och öster avgränsades kyrkogården av häckar. En bred rak gång anlades från nya kyrkogårdens grind i söder fram till kapellkyrkogårdens ingång.

Grinden in till nya kyrkogården från parkeringen. Mittgången är belagd med grus. Den asfalterades i slutet av 1960-talet, men asfalten har senare tagits bort. Foto: Ingela Frid.

Kvarteren delades in med låga avenbokshäckar. Den västra delen av nya kyrkogården togs i anspråk först och där finns de äldsta gravarna. Första gravsättningen ägde rum den 30 oktober 1951, i kvarter A på gravplats 1-2.

Det första dryga decenniet skedde begravningar i kvarteren A t.o.m. J. De allra flesta är familjegravar. I slutet av 1960-talet ställdes kvarteren K t.o.m X samt Ö i ordning efter en ritning av den välbekante trädgårdsarkitekten Haldo Edlund.

Gravkartan visar tydligt att dessa senare anlagda kvarter skiljer sig från de första, framför allt i att de löper i nord-sydlig riktning, men även i de väl inplanerade grönområdena. Kvarteret Z, avsett för kistgravar, tillkom inte förrän 1989.

Kvarteret Y är senast omritat 1999 av Maria Södergård och är avsett för urngravar. Det har inte tagits i bruk. Urngravsättningar sker regelmässigt i naturlunden (invigd 1998) som är belägen i anslutning till Kviinge kyrka.

Gravkarta med förtydligade kvarter. Bakgrunden utgörs av Maria Södergårds uppmätning från 1999.
Kvarteren S, T och Ö söderifrån. Foto: Ingela Frid.
Kvarteret H med kapellkyrkogårdens sydöstra mur i bakgrunden.
Foto: Ingela Frid.
Grönyta i anslutning till kvarter K med planteringar av lagerhägg, som är vintergrön. Foto: Ingela Frid.
Kvarter E, på västra sidan av nya kyrkogården. Foto: Ingela Frid, november 2020.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Muntliga uppgifter från fd kyrkvaktmästare Jan Nilsson.

Kviinge kapellkyrkogård

I början av 1800-talet började man inse att utrymmet för nya gravsättningar på Kviinge gamla kyrkogård skulle ta slut på sikt. I samband med laga skiftet 1828-31 passade man därför på att avtala inom skifteslaget om en bit mark för kommande begravningsplats. Den förlades en bit utanför bykärnan, i enlighet med då gällande lag och sed. Gården som upplät mark på en av sina vångar var Kviinge nr 10, vid den tiden kallad ”Kitta-Tuves” eller ”Kitta-Tuans”. Idag heter gården Sigridslund.

I skifteshandlingarna står: ”… till kyrkogård och begravningsställe utstakas ett halvt tunneland norr om byen av höjden på Höka eller hörnetofterne i Norre vång och till denna plats utstakas 6 alnar bred väg från blivande allmän väg.”

Laga skifteskarta för Kviinge by 1828-1831. Figuren B är det område som avsattes för kommande kyrkogård. Kyrkan syns som röd korsformad symbol i bildens nedre del. Källa: Lantmäterimyndigheternas arkiv, Historiska kartor, Lantmäteriet.

Det dröjde ända till 1880-talet innan man satte igång att anlägga kapellkyrkogården. Muren runt kyrkogården byggdes 1881 av sprängsten från Västerslövs vång. Den var två alnar hög och lika bred (två alnar är ungefär 1,2 meter). Vägen upp till kyrkogården från byvägen kantades av ett stängsel, som 1909 byttes ut mot en hagtornshäck. Även almar planterades, de måste dock fällas på 1990-talet på grund av almsjuka.

Ingången sedd inifrån kapellkyrkogården. Foto: Ingela Frid, juli 2019.

Vid ingången till kyrkogården satte man upp grindstolpar av ek, som senare byttes ut mot stenstolpar. Fyra grindar tillverkades av smeden Thulin. Inne på kyrkogården anlades en grusgång längs murarna och en som löpte tvärs över kyrkogården i nord-sydlig riktning.

Kapellkyrkogården invigdes och togs i bruk 1887. Redan 1889 blev man tvungen att ordna med dränering. Åren 1905-1906 dränerades kyrkogården ytterligare och man grävde en brunn som försågs med pump. Gångarna på kyrkogården har ändrats några gånger efter behov; dels då kapellet byggdes och dels på 1930-talet då man ändrade kvartersindelningen på kyrkogårdens östra sida.

Översikt från sydöstra hörnet av kapellkyrkogården, november 2020. Foto: Ingela Frid.

Begravningskapellet

Eftersom kyrkogården anlades en bit från kyrkan, behövdes ett kapell för förrättningar. Greve Wachtmeister på Hanaskogs gods lämnade 1886 in en ritning med kostnadsförslag, upprättad av byggmästare Hammarlund. I sedvanlig ordning bjöds byggnadsarbetet ut på entreprenad till lägstbjudande.

Kyrkorådet annonserade i bl.a. Skånska posten den 22 juli 1886. Klippet till höger är hämtat därifrån.

Byggmästare Lundqvist från Tollarp vann auktionen med ett bud på 1300 kronor. Det var inte särdeles lång tid han hade på sig att bygga. Enligt annonseringen ägde auktionen rum den 31 juli och kapellet skulle stå klart för besiktning den 1 oktober, alltså en byggtid på maximalt två månader. Kapellet byggdes och tycks ha stått klart i god tid till kyrkogårdsinvigningen 1887.

Juldagen 1902 drog ett kraftigt oväder in över Danmark och södra Sverige, med vindar av orkanstyrka som förstörde byggnader och fällde mängder av träd. Ovädret gick till historien som ”julstormen 1902” och när man läser tidningsrapporteringen är det omöjligt att inte dra paralleller till stormen Gudrun. Gravkapellet på kyrkogården i Kviinge hörde till de byggnader som skadades i julstormen. I början av 1903 reparerades kapellet.

Foto: Ingela Frid, juli 2019.

Med förändrade seder och bruk vid begravningar minskade användandet av gravkapellet under 1900-talet. Till slut var det inte längre försvarbart att underhålla ett kapell som sällan eller aldrig nyttjades. Man beslöt därför att avsakralisera kapellet, vilket skedde 2005 i en ceremoni ledd av vikarierande kyrkoherde Nils Forsberg. Byggnaden används numera av kyrkvaktmästarna som förråd för maskiner och redskap. Exteriören är välbevarad och gravkapellet är en viktig del i kyrkogårdsmiljön.

Sockel av grå granit, bruten i närheten.
Dekorativ murning av fönsteromfattning.
Foton: Ingela Frid
Tvärslå i gavelröstet på västra sidan.

Kapellkyrkogårdens gravkvarter

När kapellkyrkogården anlades 1887 kunde församlingsbor köpa sin gravplats i kvarter A, längst norrut på kyrkogården. Gravplatserna som var till salu var nio eller arton fot breda (ungefär 2,75 respektive 5,5 meter).

En gravplats var dyr och därmed viktig som statusmarkör. Därför hittar vi familjer från några av Kviinges större gårdar i kvarter A. Där finns också kapellkyrkogårdens äldsta bevarade gravar.

Kvarter B anlades 1905 och liksom i kvarteret A kunde man betala för en gravplats för sig och sin familj. Före 1905 löpte en grusgång längs stenmuren. Den flyttades fem meter österut, till nuvarande läge. Det dröjde till 1916 innan första nyttjanderättsavtalet för en gravplats i kvarter B skrevs.

Även i kvarter C, som anlades 1921, kunde gravplatserna köpas. Då kvarteret anlades försvann den grusgång som tidigare löpt rakt västerut från kapellets dörr. Kvarter C är idag ett av kapellkyrkogårdens mest välbevarade kvarter.

Gravkarta med förtydligade kvarter. Som grund har Maria Södergårds gravkarta upprättad 1999 använts. Kapellet ligger mellan nordliga och sydliga delarna av kvarteret D.

Att köpa gravplats var fram till 1909 enda möjligheten för makar och familjer att begravas tillsammans. I avtalet för betalda gravplatser ingick att de uppläts för all framtid. Så har det dock inte alltid förblivit.

De som inte ville, eller hade råd, att köpa en egen gravplats blev begravda på kyrkogårdens s.k. allmänna del i den ordning i de dog. Allmänna delen fanns på kapellkyrkogårdens mellersta och östra del, kvarteren som idag heter D, E, F och G. Kvarteren E, F och G fick sin nuvarande utformning 1937, med gångstigar emellan plus en väst-östlig stig som delar in varje kvarter i en nordlig och en sydlig del.

Kapellkyrkogårdens äldsta bevarade grav, kvarter A nr 17. Hanna Johnsdotter född 1864, död 1888, fick en påkostad gravsten av vit marmor. Foto: Ingela Frid.
Äldsta bevarade gravstenen på allmänna delen, kvarter G nr 14. Håkan Cato (1841-1890) brukade torpet Västra Hed som låg ungefär där byns idrottsplats ligger idag. Foto: Ingela Frid.

Längs östra gången står 24 gravstenar som sparats när gravarna tagits bort. År 1981 togs beslut att gjuta en sockel och angöra de avställda gravstenarna. De står alltså inte lutade mot muren, vilket man ofta ser på kyrkogårdar. Med hjälp av gravregister och andra källor går det att avgöra var 13 av stenarna stått. 

Avställda, sparade gravstenar längs kapellkyrkogårdens östra mur. Foto: Ingela Frid, april 2019.

Dokumentation av gravplatserna

På sidan www.kviingekyrkogardar.se, som skapats och drivs av undertecknad, finns dokumentation av gravplatserna, samt den historik som ligger till grund för denna text.

I slutet av 1940-talet anlades Kviinge nya kyrkogård direkt söder om kapellkyrkogården. Nya kyrkogården presenteras i nästa inlägg.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se.

Källor:
Historiska kartor, Lantmäteriets hemsida
Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Skånska posten, 22 juli 1886.

Knislinge kyrkas interiör och inventarier

Kyrkans byggnadshistoria beskrivs i ett tidigare inlägg. Här följer en kort redogörelse över kyrkans inre. Men först ett par ord om de senaste seklernas om- och tillbyggnader av kyrkan. Dessa har varit många genom århundradena och det finns inte utrymme att ta upp alla. De viktigaste kan i korthet beskrivas enligt följande:

År 1803 beskrevs den gamla absiden som förfallen. Skadorna bestod bland annat i sprickbildning i tribunbågsmuren och korgaveln. Absiden revs och ersattes samma år av den nuvarande sakristian. Även korgaveln och tribunbågen mellan koret och den nya sakristian byggdes om. Kyrkans västra ingång togs upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen.

Under 1924 genomfördes en stor renovering. De då kvadermålade väggarna vitmålades och kyrkans medeltida kalkmåleri togs fram av konstnär Yngve Lundström. Under 1935 kompletterades sakristians och korets fönster med glasmålningar av Lundström.

Glasmålningarna av Yngve Lundström. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kalkmålningarna

Under 1966-67 konserverades de romanska målningarna av Våga Lindell-Andersson. Den romanska sydportalen, som varit igenmurad, öppnades återigen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, fanns utmed långhusets murar.

En läktare upptar hela långhusets västra travé och når också ett stycke in i nästa. Läktarbjälklaget bärs upp av fyra åttkantiga träpelare i fyra rader. Pelarnas kapitäl har lite olika form och har olika tillkomsttid. De äldsta delarna kan vara från 1700-talet och kanske återanvända från de läktare som tidigare funnits i kyrkan. Under listverket finns en svartmålad bård med inskrift i guld och i speglarna mellan pilastrarna finns målade tavlor utförda av Alexander Jungner 1748. Tavlorna har tidigare suttit i barriären till två läktare byggda 1746. Motiven kommer från bibeln och föreställer; Syndafallet, Jesus på korset, Israels strid mot Amalek, Jacobs dröm med himlastegen, Andeutgjutelsen samt Jesu uppståndelse ur graven. Trappinbyggnadernas paneler föreställer; Adam och Eva, Noas offer, Moses på Sinai, Jesu dop, Moses i vassen samt Elia med korparna. Jungner har också målat liknande tavlor till Kviinge och Gryts kyrkor.

Målningarna i valven antas vara utförda omkring 1460, kort efter att koret och långhuset fick stjärnvalv. Målningarna är utförda av mästare som tillhörde Vittskövlegruppen. Dessutom har Nils Håkansson medverkat.

De senmedeltida valvmålningarna av Vittskövlegruppen. Ovan: Valven är rikt utsmyckade med gruppens målningar och det finns inte utrymme att beskriva alla här. Till vänster i bild ser vi draken (leviatan); en bild av djävulen och vid denna ser vi prinsessan, symboliserande tron och kyrkan. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Från vänster Jakob den äldre, Nicolaus av Myra med hjälpsökande och Jakob den yngre. Foto: Ingela Frid.

Fotot till höger: Målningarna i triumfbågen och triumfbågsväggen är från romansk tid och sannolikt tillkomna i nära anslutning till att kyrkans äldsta delar stod färdiga, sannolikt flera årtionden före sekelskiftet 1200. Målningarna som håller mycket hög kvalitet döljs delvis av de senare slagna valven. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Triumfbågens fint huggna kvaderstenar syns genom den tunna putsen. Målningarna på valvbågens undersida är tydligast och föreställer Agnus Dei, Guds lamm, flankerat av två biskopsfigurer som trampar på drakliknande figurer eller möjligen fiskar eller delfiner. En målad bård finns också på vederlagen och under denna på vägglivet syns fragment av målningar. Målningsrester finns bevarade på östra sidan kring valvbågen och ovanför valvbågen. Ovan valven kan man ännu se triumfmursmålningarnas övre parti. På flera ställen i triumfbågen finns inmurat ekträ. Dessa har sannolikt utgjort fästen för ett krucifix eller en hel kalvariegrupp. Trästycken finns även på triumfbågsmurens östra sida, kanske fästen för ett korskrank eller liknande.

I den västra valvkappan finns en dekormålning från 1700-talet i form av en baldakin i gult och svart. Liknande baldakinmålningar har varit vanliga intill predikstolar, exempelvis den i Hjärsås kyrka.

I södra bänksidan finns ett uppehåll framför sydportalen som leder in till tornet. Dörröppningen består av en rundbågig öppning med invändigt raksluten nisch. I dörröppningen sitter den medeltida porten av kraftiga, breda ekplankor. Insidan är rödmålad med fragment av en svartmålad inskrift. Utsidan är beslagen med smala järnband, fastspikade med kraftiga nitar och med ett ringhandtag av smidesjärn. I muren, vid sidan om dörren, sitter en dragbom av ek, vilken stänger porten från insidan.

Detalj av den medeltida järnbeslagna dörren framför sydportalen. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Tornets murverk är oputsat med undantag av långhusets södra mur, den forna yttermuren där puts och kalkavfärgning ännu finns bevarad. Små kvadratiska fönsteröppningar med träluckor finns i söder, öster och väster. I södra långhusmuren kan man ännu se den yttre mursmygen till ett av kyrkans ursprungliga fönster. Mot norr finns även en liten rundbågig öppning med tegelmurad omfattning vilken leder in till vinden. På klockvåningen står en klockstol av kryssförsträvade bockar av fur och ek. Ovanför klockstolen finns en inbyggnad för det mekaniska tornuret från 1781. Det mekaniska urverket är sedan 1977 ersatt av ett elektriskt urverk.

Inredning och inventarier

Altare och altaruppsats

Altaret är tillverkat av målat och skulpterat trä. Dess ålder är okänt men kan delvis vara samtida med altaruppsatsen från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaret är ett s.k. additionsaltare (enbart texter, inga bilder). Altaruppsatsen är möjligen tillverkat vid Daniel Thomisen. Thomisen hade gått i lära för Mogens Snedker  i Malmö och någon gång efter 1582, när han fått mästarvärdighet etablerade han en egen verkstad i Malmö. Thomisen största och mest självständiga verk är predikstolen i S:t Petri kyrka, 1599.  Thomisen avled 1603. Altaruppsatsen restaurerades 1724.

Altare av okänd mästare och altaruppsats sannolikt tillverkad av Daniel Thomisen. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Predikstol

Predikstolen tillverkades 1747 av bildhuggaren och före detta gästgivaren Johan Ullberg den yngre (1708-1778) i Finja och anses tillhöra ett av hans främsta verk. Ullberg var mycket produktiv och var verksam i 48 kyrkor. Till predikstolen hör en baldakin tillverkad några år efter korgen samt en vinkelbyggd trappa med uppgång från koret.

Predikstolen tillverkad 1747 av bildhuggaren Johan Ullberg. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Orgeln

Orgeln på läktaren är ett verk av orgelbyggaren Johannes Künkel, och den invigdes 1980. Künkel byggde också en orgel till Kviinge kyrka (1983–1984).  Delar av en äldre orgel byggd av E. A. Setterquist & Son år 1892, finns magasinerad. Fasaden från 1892 är dock kvar i kyrkan och är återanvänd till den nuvarande orgeln.

Vy mot väster med kyrkans västra travé med orgelläktaren, orgeln och målningarna av Alexander Ljungner. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrksilver

De flesta silverpjäserna gick förlorade i branden i Hjärsås prästgård 1895. Samma år köptes kommunionskalk, patén, vinkanna och oblatask från guldsmed B. Erlandsson i Kristianstad. Brudkronan skänktes till kyrkan nyårsafton 1950.

Sockenbudskalken från 1732 var fram till 1876 skriven på Knislinge kyrka, Den förvaras nu bland Hjärsås kyrksilver. En sockenbudsflaska stämplad 1869, finns också i behåll. Resten av silvret förstördes i branden.

Klockorna

Kyrkan har två klockor. Storklockan gjöts 1728 av Andreas Wetterholtz i Malmö. Vid gjutningen användes malmen från kyrkans två äldre klockor. Lillklockan gjöts av Gehr Meyer 1731.

/ Nils-Åke Sjösten,  bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, KerstinKnislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11.

Cronwall Mabel. Byggnadsarkeologisk undersökning av Knislinge kyrka. Kristianstads läns museum 1989.

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. (Postumt utgiven av Knislinge hembygdsförening)

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Utgiven av Knislinge Hembygdsförening.

Svenskt konstnärslexikon V (1967), s 427, Allhems förlag.

https://wikipedia.org/wiki/daniel_thomisen

Övraryds missionshus

En samlingslokal för många!

I Övraryd, i norra delen av Glimåkra socken, bildades en friförsamling inom missionsförbundet år 1880. Församlingen höll under de första fyrtio åren bönemöten i olika gårdar i trakten; framför allt hos familjen Ekstrand i Norraryd vilka även drev söndagsskola under många år. Gösta Olsson har i Göinge hembygdsförenings årsbok för 1991 skrivit en artikel som belyser verksamheten i Övraryd.

Övraryds missionshus i maj 2020. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.

År 1920 bildades Öfraryds och Kräbbleboda missionsförening ur friförsamlingen, för att bättre ordna verksamheten på platsen. Ett erbjudande om en mindre fastighet med en befintlig byggnad på hade inkommit och den 30 mars samma år skrevs köpebrevet under; föreningen och friförsamlingen hade fått sin första, egna möteslokal. Missionsföreningen hade vid tiden 20 medlemmar. Den första styrelsen bestod av tre kvinnor och fyra män varav ordföranden, Lars Svensson, var den som undertecknade köpekontraktet med Olu Olsdotter, ägare till fastigheten. 

Köpebrevet från 1920.
Missionshustomten avsöndrades från Övraryd 1:5.

Byggnaden på den inköpta tomten användes som snickeri, enligt uppgift för tillverkning av spinnrockar. När den uppförts ursprungligen är oklart. Föreningens medlemmar började genast att ställa i ordning salen i byggnadens östra del och en veranda, riktad mot vägen i söder, som skulle utgöra entré. Sedan fortsatte man med renovering av ett kök och en kammare som fanns i byggnaden. Längre fram inreddes även ett rum på övervåningen.

I församlingsboken för åren 1914-1951 för Glimåkra socken kan man utläsa att köket och kammaren åtminstone under några år användes som bostad. Men tillgången på samlingslokaler i trakten var dålig och byggnaden hyrdes tidvis ut till socknen som småskolebyggnad, lånades ut till en lokal småbrukarförening för föredrag och senare även till Frälsningsarmén och till en pingstförsamling. Den generösa inställningen att dela sina lokaler hade enligt uppgift sin grund i predikanten Måns Månsson som ansåg att alla missionsvänner – oavsett om de tillhörde missionsförbundet, EFS, baptistsamfundet, statskyrkan m.fl. – borde få använda byggnaden för sina sammankomster. Hur det blev med det ekumeniska samarbetet vet vi inte riktigt. Vad vi däremot vet är att en pingstförsamling uppförde ett kapell i Hackeboda 1932 och att Svenska kyrkan i början av 1940-talet byggde en egen lokal i Kräbbleboda. Allt inom en radie av två kilometer.

Kopplade till den äldre friförsamlingen i Övraryd fanns sedan tidigare en syförening och en ungdomsförening. Till detta kom söndagsskolan där ca 60 barn var inskrivna under 1920-talet. I det nya missionshuset och dess trädgård grundades en tradition med heldagsmöten med tre predikningar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen.

Söndagsskola i Övraryd på 1920-talet. Söndagskollärarna heter Karl Johan Andersson och Vendela Månsson. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.

Övraryd finns skriftligen belagt första gången 1555, då det skrevs Øffraryett. Vid enskiftet 1816 utgjordes byn av två större gårdar och ett antal torp, varav ett låg i anslutning till den plats där Övraryds missionshus ligger idag.

Missionshuset ligger med långsidan lite snett ställd mot vägen. I dess östra del finns en delvis glasad veranda som utgör entré till bönesalen. Dessa delar var de första att iordningställas av föreningen efter tillträdet. I den västra delen av byggnaden ligger en kammare och ett kök, med utgång mot baksidan. Byggnaden är invändigt välbevarad och även om salen målats och underhållits vittnar detaljer som takbjälkar och golvplankor om byggnadens ålder. Ett äldre, handkolorerat fotografi – gissningsvis från tiden kring 1930-40-tal – visar byggnaden med en grund av plocksten lagd i kalkbruk.

Framför missionshuset står Johannes Ekstrand (1875-1958), son till predikant Måns Månsson i Norraryd som var med och startade missionsföreningen. Söndagsskollärarinnan Vendela på föregående bild var Johannes syster. Fotografiet hänger inom glas och ram i missionshuset. Avfotograferat av Ingela Frid.

Fasaden är klädd med rödmålad locklistpanel medan fönstersnickerier, dörrar och knutar är vitmålade. Gavelpanelen åt väster är ännu inte färdigmålad. Byggnaden täcks av ett sadeltak med tvåkupiga pannor. Längsmed vägen sitter ett trådstängsel mellan stolpar av granit. En gånggrind sitter mitt för verandan och en bredare körgrind finns väster om huset. Under 1900-talet har byggnaden tilläggsisolerats och panelen bytts mot en grövre så kallad lockpanel.

Den lilla förrådsboden i förgrunden har Sven-Erik Johansson byggt tillsammans med ett av sina barnbarn. Den ersatte en större, fallfärdig vedbod. Foto: Ingela Frid, maj 2020.

Interiör

Invändigt har bland annat bönesalen målats och fått en ny altarmålning av den lokale konstnären Linderoth. Salens långbänkar med profilsågade gavlar är sannolikt desamma sedan byggnaden blev missionshus.

Bakom tavlan i fonden döljer sig ett litet fönster. Foto: Åsa Eriksson Green.
Ett minne av dåtidens uppvärmning.
Bänkdetalj.
Än dricks här kyrkkaffe med jämna mellanrum…
… i samband med gudstjänstfirande.

Övraryds missionshus är ännu i bruk, om än sällan. Osby missionsförsamling (ansluten till Equmenia) ordnar gudstjänst här ett par gånger om året. (De sista fyra bilderna är tagna av Ingela Frid.)

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Olsson, Gösta. 1991. ”Övraryd – gammal väckelsebygd, snickarverkstad blev missionshus”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1991. Broby.

https://kartbild.com/#14/56.4218/14.1926/0x40010

https://www3.isof.se/beb/

https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

Muntliga uppgifter från Sven-Erik Johansson, Kräbbleboda, april och maj 2018.

Knislinge kyrka

Byggnadshistoria

Knislinge kyrka från öster, foto: Nils-Åke Sjösten. Knislinge kyrka från söder, brefkort  4156c, N:s L, Sthlm.

Knislinge kyrka, helgad åt S:t Hans, började byggas före sekelskiftet 1200. Bygget anses vara utfört av Tove Stenmästare (även kallad Knislingemästaren) och han högg även dopfunten. Detta antagande bygger på tesen att byggmästaren som regel även högg funten. Några skulpturala utsmyckningar i kyrkobyggnaden som styrker detta samband, finns inte. Den höga kvalitén på stenhuggeriet i kyrkans utsmyckning som portalomfattning och triumfbågens utförande pekar snarare på att delar av kyrkan kan vara något äldre än dopfunten (Börjesson 2019).

Knislinge kyrkas proportioner, de höga murarna, tillsammans med den välhuggna romanska sockeln, påminner inte alls om kyrkorna i Kviinge och Gryt, utan snarare om de äldre kyrkorna i Vä och Vinslöv, inga jämförelser i övrigt. Utifrån det enda suddiga fotografi av Broby medeltidskyrka som jag funnit, taget 1858, synes dess proportioner påmint om Kyrkan i Knislinge. Kyrkorna i Knislinge och Kviinge antas ha byggts ungefär samtidigt. Om Tove Stenmästare som har huggit funten inte är byggherre till kyrkans kor och långhusets två första travéer (i överförd mening: två valv) så bör denna del av kyrkan vara äldre än Kviinge kyrka, vilken anses vara uppförd av Tove Lärling runt sekelskiftet 1200.

Ovan: den välgjorda romanska sockeln. Till höger dopfunten, huggen av Tove Stenmästare (Knislingemästaren). Foto: Nils-Åke Sjösten.

En absid har också funnits vilken bör ha tillhört den första byggnadsperioden. Omfattningar kring dörrar och fönster samt hörnkedjor och sockel är kvaderhuggna. Kyrkan har varit putsad utvändigt redan under romansk tid. Till en början hade kyrkan syd- och nordportal samt två högt sittande rundbågiga fönster på vardera norra och södra sidorna. Uppgifter om ursprungliga fönster i koret eller absiden saknas.

Långhusets västra del har tillkommit senare, med samma bredd som långhuset. Långhusets ursprungliga västgavel har varit lite tjockare än kyrkans övriga murar vilket kan tyda på att ett torn varit påtänkt redan vid kyrkans första byggnadsfas.

Omkring 1400-talets mitt försågs långhuset och koret med stjärnvalv av tegel. Valven dekorerades med kalkmålningar av en mästare som tillhörde Vittskövlegruppen. En av dess mästare var Nils Håkansson vilken är känd genom en inskription i Ysane kyrka. Håkansson kan även ha varit verksam i Knislinge kyrka. I samma skede som valvslagningen uppfördes också ett torn framför sydportalen. Samtidigt som sydtornet byggdes kan ett eventuellt äldre västtorn ha raserats ned till samma höjd som långhuset.

S:t Hans kyrka, långhus kor och absid. De byggnadsdetaljer som tillhör senare byggperioder är tornet, förmodligen byggt i mitten av 1400-talet. Absiden ersattes 1803 med en sakristia. Vapenhuset byggdes sannolikt 1843. Bilden är hämtad ur: Johnsson, Folke. Sankt Hans kyrka i Knislinge, Lund 2004.

Under senmedeltid byggdes ett vapenhus framför nordportalen. Konturerna efter dess spetsigt formade takfall syns ännu i norra fasaden. Norra vapenhuset finns avtecknat i plan år 1786 i samband med uppmätning av byns inägor. Vapenhuset tycks ha haft ungefär samma storlek i plan som tornet i söder. Så småningom revs större delen av långhusets ursprungliga västgavel, mellan långhusets västparti och de två östra valvtravéerna, och västpartiet valvslogs.

På 1600-talet omtalas i räkenskaperna virke till en ”kyrkstapel”. Om denna stått på kyrkogården är dock osäkert. Kyrkstapeln kan avse en träkonstruktion för klockorna i tornet. Möjligen kan klockorna ha hängt i en fristående stapel under en period då brister funnits i klocktornet.

Sydportalen murades igen under 1747-1748.

Enligt kyrkans underhållsplan togs Kyrkans västra ingång upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen. År 1901 genomfördes restaurerings- och ombyggnadsarbeten som innebar att västra vapenhusets murar höjdes cirka en halv meter.

Åren 1966-67 öppnades den igenmurade romanska sydportalen upp igen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. I triumfbågsmuren bakom altarna hade det funnits rundbågsformade nischer. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, syntes utmed långhusets murar. Av kyrkans ursprungliga fasadutsmyckning kan nämnas nordportalens rika utförande genom den profilerade omfattningen av välhuggen ljusgrå kalksten. Ingen tympanonsten är synlig idag och har sannolikt inte funnits. I dörrnischen ligger en tröskelsten.

Av den äldsta kyrkans ursprungliga fönsteröppningar finns ett fönster ännu synligt i västpartiets södra fasad. Konturerna efter två romanska fönsteröppningar anas utvändigt på långhusets norra sida. Långhuset och koret saknar murat listverk men murarna avslutas upptill av en kraftig rundstav av vitmålat trä. Ett liknande listverk finns på Kviinge kyrka och bör ha tillkommit på 17- eller 1800-talen. Sakristian har formen av en halv oktagonal och är uppmurad av tegel vars konturer syns genom den tunt pålagda putsen. Längst ned på fasaden finns en låg sockel av kalkstenskvader som sannolikt är återanvänd från den nedrivna absiden. Kvadrar ingår också i trappan till prästingången i östra sidan. Konturerna efter ytterligare två romanska fönsteröppningar syns utvändigt på långhusets norra sida. Långhusets östra och västra gavlar har murats på med trappsteg av tegel.

Nordportalen. Foto: Nils-Åke Sjösten.

På långhusets östra gavel, som är kyrkans romanska långhusgavel, är påmurningen sekundär medan den västra trappgaveln kan ha gjorts under sen medeltid när södra tornet byggdes och försågs med trappgavlar. Även koret bör ha varit påmurat med tinnar men östra gaveln murades om i början av 1800-talet och saknar trappsteg idag.

Läs mer om kyrkans interiör och inventarier i ett annat inlägg.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Broby hembygdspark: Göinge hembygdsförenings arkiv.

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11.

Cronwall Mabel. Byggnadsarkeologisk undersökning av Knislinge kyrka. Kristianstads läns museum 1989.

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. (Postumt utgiven av Knislinge hembygdsförening).

Johnsson, Pehr. 1929. Anteckningar om Knislinge socken i Kristianstads län.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademin, Stockholm.

Kviinge kyrkas inventarier

I förra inlägget beskrevs Kviinge kyrkas byggnadshistoria. Här följer en genomgång av de viktigaste inventarierna.

Dopfunten

Med dopfunten återvänder vi till kyrkans byggnadstid. Dopfunten höggs troligen någon gång under 1190-talets sista år av ”Tove Lärling”, lärling till Tove Stenmästare. Dopfuntarna i Kviinge, Knislinge och Oppmanna visar en allmän stilgemenskap. Den ursprungliga foten till funten är borta, men ersattes av en ny 1954, ritad av Erik Cinthio. Bilderna runt funten förmedlar berättelser ur bibeln  och om tillvarons innersta väsen. Det stora dopfatet i driven mässing tillverkades 1645, liksom dopskålen skänktes det till kyrkan av Jens Peder Olsager. 

Till vänster: Dopfunten huggen av Tove Lärling, ovan dopfatet tillverkat 1645 och skänkt av ”Jens Pederssen udi Olsager”, d.v.s. Ålsåkra; ett hemman i Kviinge socken någon kilometer söder om kyrkbyn.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Predikstol och altaruppsats

Predikstolen i Kviinge har tillskrivits Statius Otto von Lüneburg. Den tillkom 1605. I sin senare gärning kallades han bland annat 1611 till Malmö för att tillsammans med Jakob Kremberg utföra altartavlan för Sankt Petri kyrka. Statius Otto har tillskrivits skulpturverken på många predikstolar i Skånska kyrkor, bland andra den i Färlöv. Han kom så småningom i tjänst hos Christian IV. Professor Gregor Paulsson (1915) talar i sin akademiska avhandling om en grupp predikstolar som kallas Kviingegruppen.

Till vänster predikstolen tillverkad av bildhuggare Statius Otto, daterad 1605. Till höger Maglovaltaret skapat av skulptören  J N Coldingius, 1671. Foto: Nils-Åke Sjösten.

I tidiga skrifter benämns altartavlan i Kviinge för Maglovaltaret efter kyrkoherde Maglow (1621-1700), som beställde den 1671. Maglov ansåg inte att den medeltida altaruppsatsen stämde överens med tidens krav. Skulptören som skapade den hette Jan Nicolai Coldingius och den målades av Jac Per Traegardus.

Orglarna

Den första orgeln i Kviinge kyrka byggdes 1835 av den kände orgelbyggaren Pehr Zacharias Strand (1797-1844). Orgeln med orgelläktaren kostade 2177 riksdaler, det vill säga 47 riksdaler mer än kyrkans takstol, eller motsvarande halva koppartaket.

Strandorgeln på den gamla läktaren i Kviinge kyrka.

Strand var en av Sveriges främsta orgelbyggare och upphovsman till ett 80-tal orglar. Hans mästerverk i Lunds domkyrka har 61 stämmor och fyra manualer.

Det beslutades 1931 att en ny orgel skulle uppföras i Kviinge kyrka av orgelbyggare Carlsson. Genom musikdirektör A Halls försorg sparades tre pipor från Strandorgeln. År 1981 sattes dessa pipor i Strandorgeln i Gryts kyrka, vilket gjorde den till en av de få kompletta Strandorglar som finns bevarade i Sverige. Den nuvarande orgeln i Kviinge kyrka är byggd 1983-84 av Johannes Künkel.

Kyrksilvret

Av kyrksilvrets delar är nattvardskalken (kommunionskalken) och patenen de intressantaste. Kalken från 1609 är tillverkad av Vä-mästaren Hans Klausen och härstammar från kyrkoherde Claus Pedersens tid. Kalken är av förgyllt silver i rikt drivet och ciselerat arbete. Cuppan har mittrand, och dess fot är klädd med drivna akantusblad. På fotens insida finns två stämplar: Vä stadsstämpel samt H. K. i monogram. Hans Klausen var en av de främsta  bland sin samtids nordiska konstnärer. Samtliga av Klausens verk i Broby, Kviinge, Kristianstad, Mörrum, Nävlinge och Vankiva finns bevarade.

Inskrift på kalkens fot: ”Denne Kalck Blef Giort Thil Qvidinge Kierke i Göinge Herrit Anno 1609.” Patenen (Oblattallriken) är av förgyllt silver och den är gjord av samme mästare. Patenen har på undersidan inskriptionen: HR CLAUS PEDERSÖNN LOD GIÖRE DENNE TIL QVIDINGE. –  VEBGE – SÖN. 1609. Av det äldre silvret kan även nämnas oblatasken som tillverkades 1762.

/ Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Landsarkivet i Lund: Kviinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13222)

Regionmuseet i Kristianstad: Leon-Nilsson, Torsten, ritningsarkiv

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Paulsson, Gregor. 1915. Skånes dekorativa konst under tiden för den importerade renässansens utveckling till inhemsk form. Lunds universitet (diss.), tryckt i Stockholm.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge/Vinslöv.

Svenskt biografiskt lexikon. 2007-2011.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademien, Stockholm.

Ångström, Inga-Lena. 1992. Altartavlor i Sverige under renässans och barock : studier i deras ikonografi och stil 1527 – 1686.  Stockholms universitet (diss.).

Kviinge kyrka

Kviinge kyrka ligger på den norra delen av Kristianstadsslätten, där den bryts av mindre skogsområden och vid den plats där Helgeå möter sitt biflöde Almaån. Kyrkan är som många andra kyrkor i området ett exempel på en tidigmedeltida östdansk kyrkobyggnad. Byggnadsstilen är följaktligen romansk, dess form är typisk för tiden, ett rektangulärt långhus, ett lägre smalare kor och i det här fallet avslutat med en absid i öster.

Kviinge kyrka från norr idag. Foto: Ingela Frid, januari 2021
Kyrkan från söder för mer än 100 år sedan. Anonymt vykort.

Kviinge kyrka anses ha byggts strax före sekelskiftet 1200 och strax efter att Knislinge kyrka byggts, eller rentav samtidigt. Dateringen baseras på dopfuntens ålder och den mästare som ackrediteras till denna. Byggnadens typiska romanska formspråk, resterna av ett romanskt fönsterfall, triumfbågens form och den släthuggna sockeln runt det som återstår av den ursprungliga kyrkan säkrar dateringen. Ett vapenhus har funnits där markeringen i putsen visar läget för den nu igensatta södra ingången. Vapenhuset kan ha byggts 1390. Dateringen grundas på en inskription i en numer försvunnen sten som stod utanför vapenhuset vid den södra kyrkdörren. På stenen stod ett bakvänt P, N 1390, och mellan P och N en symbol bestående av ett kors stående på ett hjärta. Vapenhuset revs 1869. I dag kallas tornrummet för vapenhuset.

Kyrkans tidigmedeltida utseende enligt rekonstruktion av artikelförfattaren.
Till höger: Planritning från 1939, ur Borgman (1962)

Tornet tillkom någon gång efter 1450, sannolikt i nära anslutning till valvslagningen som genomfördes under perioden 1450-1470. Fundamenten till två altare finns i kyrkan, i långhusets sydöstra del (under predikstolen) och i det nordöstra hörnet. Det norra sidoaltaret var av tradition vigt åt jungfru Maria.

I dag finns synliga kalkmålningar enbart i absiden. Tre gånger har har man frilagt och kalkat över valvmålningar i kyrkan. 1941 upptäcktes målningar av Vittskövletyp från 1470-talet i ett långhusvalv. Kormålningarna under Skyvalvet, framme vid altaret har inte undersökts men är sannolikt även de från 1470-talet. Målningarna i absiden som togs fram vid renoveringen 1971 har tillskrivits ”Fjälkingegruppen” ,vilken var verksam under perioden 1430-1460. Motivet föreställer: ”Gud Fader på regnbågstronen med den korsfäste sonen i sina armar”, ett motiv typiskt för tiden. Dessa målningar är de enda som är synliga i dag.

Till vänster de senmedeltida målningarna i absiden. Foto: Nils-Åke Sjösten. Till höger kortakets skymålning och devisen på triumfbågen: ”Ära vare Gud i höjden”. Målningarna kalkades över vid renoveringen 1971. I bild syns också de gamla kyrkbänkarna. Foto ur restaureringsunderlaget.

Tak och golv

Trots problem med trasiga blytak genom århundradena och därav regelbundna restaureringar av takstolarna, vilket bokföringen kunnat ge besked därom, finns fortfarande medeltida partier av takstolen i behåll. Kyrkan är byggd på mark som uppenbart inte lämpat sig för odling, den består av fuktig pinnmo i vilken kapillarkrafterna bidrar till att dra upp fukt i kyrkan. Grundförhållandena har medfört ständig golvfukt och rörelser i konstruktionen som lett till sprickbildningar. Vid restaureringen 1971 hittades flera golvskikt, det första bestående av lera, över det sand och kullersten. Kullerstenen som tillkommit under 1300-talets slut följdes under renässansen av ett enfärgat blyglaserat plattgolv i brunt eller grönt, av tegel.

Plattorna var dekorerade med en fransk lilja infälld i en snedställd kvadrat. Motivet förekommer ofta på mynt från tiden och liknande plattor finns på Regionmuseet i Kristianstad. Golven, som senare har varit av trä, har fått bytas ut flera gånger de senaste århundradena på grund av fukt.

Golvplatta efter teckning av C-A Mildner 1972.

Golvet lades om 1971 och en arkeologisk undersökning genomfördes.  C-A Mildners planritning (1973) över den arkeologiska utgrävningen visar att långhusets norra port var belägen vid nykyrkans västra del. På ritningens övre vänstra hörn syns den romanska gravhäll som nu står i tornrummet (se bild längst ner i artikeln). Stenen hade använts som trappsteg.  Det framgrävda kullerstensgolvet och altarfundamentet finns också inritat.

C-A Mildners planritning över de arkeologiska utgrävningarna 1973.

Nykyrkan

Nykyrkan byggdes 1792 sannolikt för att möta den nya, mer utrymmeskrävande nattvardsgångs-ordningen i första hand och en kommande platsbrist i kyrkan i andra hand. Befolkningsökningen i Kviinge gjorde sig inte gällande förrän under 1840-talet enligt befolkningsstatistiken, vilken dock tidvis var illa skött. Statistiken fördes av prästen, och är långt ifrån tillförlitlig i det här fallet. Uppgifterna kunde variera med +/- 100 personer på en befolkning runt 600 personer, under ett år. Sett över årtionden ses en befolkningsökning som synes vara rimlig i förhållande till kringliggande socknar.

Dessin till utvidgande af Qviinge kyrka i Christianstads län. Approberas Stockholms slott 10 maji 1790. 

Ur sockenstämmoprotokoll i Kviinge kyrkoarkiv (förvaras på Landsarkivet i Lund).

Läktarbarriären som tidigare satt på den gamla kyrkans läktare, vilken utvidgades 1751,  flyttades sedan till nykyrkan. Alexander Jungner (eller Jonger) har, för 200 riksdaler, målat tavlorna på läktarbarriären 1752. Liknande barriärer finns även i Knislinge (1751) och Gryts (1750) kyrkor. Barriärerna är målade i brunrött med textfält i guldskrift. I fälten finns oljemålningar med bibelmotiv.

Del av läktarbarriären.
En av tavlorna på läktarbarriären med korsfästelsemotivet. Fotona är tagna av Nils-Åke Sjösten.

Fukt och byggproblem

Kyrkan har krävt fortlöpande restaurering och underhåll genom århundradena. Det skulle ta för stor plats i en framställning av det här formatet för att redogöra för en bråkdel av det. Vi kan konstatera att många renoveringar beror av kyrkans placering på vattensjuk mark. Byggandet av nykyrkan medförde nya problem och orsakade stora kostnader, vilka mycket berodde på konstruktionsfel och andra brister. I samband med renoveringen 1971 upptäcktes  en lutning på kor och absid. Valvet över absidens dörröppning visade stora svagheter. De uppkomna sprickorna i absiden murades igen och det drogs ett dragstag tre meter över marknivån, med ankarslut. Konstruktionen är väl synlig på murens utsida. Ett 1700-talsfönster i absiden murades också igen. Utan dessa åtgärder hade sannolikt absiden förr eller senare rasat.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Landsarkivet i Lund: Kviinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13222)

Regionmuseet i Kristianstad: Leon-Nilsson, Torsten, ritningsarkiv

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Paulsson, Gregor. 1915. Skånes dekorativa konst under tiden för den importerade renässansens utveckling till inhemsk form. Lunds universitet (diss.), tryckt i Stockholm.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge/Vinslöv.

Svenskt biografiskt lexikon. 2007-2011.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademien, Stockholm.

Ångström, Inga-Lena. 1992. Altartavlor i Sverige under renässans och barock : studier i deras ikonografi och stil 1527 – 1686.  Stockholms universitet (diss.).

Den romanska gravhällen som fungerat som trappsteg vid den södra porten, hittades och togs upp vid en arkeologisk undersökning 1971. Den förvaras nu i tornrummet.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Hjärsåslilla nya missionshus

I förra inlägget berättade vi om när Norra Skånes missionsförening år 1860 köpte in brunnssalen i Hjärsåslilla och gjorde om den till missionshus. När föreningens femtioårsjubileum närmade sig var missionshuset nedgånget och i stort behov av en upprustning – säkert ville man också att byggnaden skulle vara i fint skick till jubileet. En artikel i Nya skånska posten från 1899 bekräftar bilden; missionshuset saknar orgel och ”det förefaller tomt efter föredragens slut, att ingen musik presteras, utan endast en av Ahnfelts sånger unisont avsjunges … Dessutom är det så stelt och gammalmodigt der inne. Skäl vore att modernisera den rymliga lokalen litet.” När beräkningarna visade hur kostsam en upprustning skulle bli beslutade föreningen att riva den gamla brunnssalen och bygga ett helt nytt missionshus.

Foto hämtat ur jubileumsskriften från 1933, då missionsföreningen fyllde 75 år.

Det nya missionshusets utformning berättar tydligt att det är ett helgat rum, till skillnad från många tidiga missionshus och kapell, som saknat utvändiga symboler som visat deras användning. Hjärsåslilla missionshus visar i sin utformning dels att det är en offentlig byggnad med representativ entrégavel mot vägen, dels att det är en religiös byggnad med en sexuddig stjärna i gavelröstet. Den stora panelklädda byggnaden var målad i en ljus kulör med listverk, fönster och dörrar i en mörk, kontrasterande kulör som delade in fasaden i olika fält. Entréfasaden markeras av ett stort fönsterparti ovanför två dubbeldörrar. Dörrarna var glasade upptill och över varje dörrparti satt också så kallade överljus – liggande fönsterpartier som släppte in ljus i entréhallen. Gaveln avslutas upptill av en svängd vindskiva under vilken, målat på fasaden, står Hjärsåslilla missionshus. Byggnaden täcks till största delen av ett sadeltak som är förhöjt i anslutning till entrégaveln i väster. Det förhöjda taket avslutas med plåtklätt torntak med krönklot. Missionshusets stora sal är väl upplyst av de stora fönstren och hade ett högrest, välvt tak, läktare längs långväggarna och mot östra väggen ett upphöjt podium med predik- eller talarstol.

Fasadskisserna av gavel respektive långsida är hämtade ur Nordöstra Skånes missionsförenings jubileumsskrift från 1908, då föreningen fyllde 50 år.

I minnesskriften från föreningens 75-årsjubileum (1933) står att predikningar generellt hölls i missionshuset två söndagar varje månad, och att ungdomsföreningen höll möten övriga söndagar. Söndagsskola drevs i byggnaden sedan 1903. Predikningar hölls under åren även i sparbankslokalen i Knislinge, i Helgedal och hemma hos Olof Svensson i Hjärsåslilla. Församlingens syförening, med 30-40 medlemmar, höll sina möten i medlemmarnas hem, ofta gästade av en predikant. Försäljningarna av syföreningarnas alster inbringade ”ganska avsevärda belopp” som bl.a. gick till underhåll av missionshuset. Varje höst hölls dessutom en skördeauktion där behållningen främst gick till Bibeltrogna vänners mission.

Hjärsåslilla missionshus år 2020. Foto: Åsa Eriksson Green.

Hjärsåslilla missionshus ligger 96 år senare kvar på samma plats. Byggnaden har genomgått två större renoveringar under 1900-talet. Vid den första tillkom en kor/altarmålning av den lokale konstnären Gert Kaffa över podiet i öster. Under 1970-talet grävdes en källarlokal ut under huset för att skapa lokaler för barn- och ungdomsverksamheten. Sannolikt försågs entrén vid samma tillfälle med en förstukvist med trappor till källarplanet på var sida. Utvändigt förenklades byggnadens fasader då fönster och dörrar byttes och byggnaden tilläggsisolerades och kläddes med lockpanel som målades gul.

När verksamheten i missionsföreningen minskade hyrdes missionshuset ut till den eritreanska ortodoxa tehwado kyrkan, som 2021 tog över ägandet och numera firar sina mässor där. De har givit missionshuset namnet S:t Gabriels kyrka.  

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018

Karlsson, Börje. Hjärsåslilla missionshus är nu sålt! opublicerat 2021.

Sjösten, Nils-ÅkeKnislinge förr och nu: 1938 och 80 år senare, Knislinge hembygdsförening 2020.

Nordöstra Skånes missionsförening: Några minnesanteckningar till sjuttiofemårshögtiden 1933: Utarbetad av Kommitterade. (1933)

Nordöstra Skånes missionsförenings historia: Strödda drag 1858–1908, 1908.

Nya Skånska Posten, Kristianstad Läns tidning, måndagen den 2 juli 1906 (https://tidningar.kb.se/)

Hjärsåslilla första missionshus

Danssalongen som blev missionshus!

Byn Hjärsåslilla ligger på västra sidan av Helge å, i höjd med Knislinge. Namnet finns skriftligen belagt sedan 1569 då det skrevs lille Hiersaass. Här kom Nordöstra Skånes Missionsförening att skaffa sin första gudstjänstlokal på 1860-talet. Vid byns laga skifte 1839 ägdes fastigheten av Greve Wachtmeister på Wanås. Marken är på kartan angiven som äng och odlingsmark utan markerade byggnader, vid stranden finns en plats som benämns mineral-källan.

Renritat utsnitt ur karta från 1839 års laga skifte. Den blåkantade figuren i mitten är fördämningen som kallas Hölen.
Källa: Historiska kartor, Lantmäteriet.

I en insändare i Christianstads bladet år 1847 framgår att det inte fanns några byggnader vid brunnsplatsen vilket skribenten ansåg vara märkligt eftersom vattnet var förträffligt och greve Wachtmeister snart skulle tjäna in den investering som krävdes. När de första byggnaderna uppfördes på platsen är alltså oklart, men någon gång mellan 1847 och 1860 byggdes en brunnssal som också kom att användas som dansbana.

Nordöstra Skånes missionsförening bildades 1858 och ledde sitt ursprung från Kristianstads traktatsällskap. Föreningen beslutade sig år 1860 för att köpa in brunnssalen i Hjärsåslilla, förutsatt att greven på Wanås ville sälja. Enligt församlingens minnesskrift från 50-årsjubileet 1908 hade brunnsplatsen utvecklats till ett tillhåll för traktens ungdomar. Det dansades, spelades och gick allmänt vilt till. Greven själv ska ha blivit överfallen när han passerade där en kväll, och sägs därför ha varit synnerligen positiv till att sälja fastigheten till missionsföreningen.

Innan föreningen beslutade att köpa brunnssalen hölls bönemöten och annan verksamhet på olika gårdar i trakten. När verksamheten ökade i omfattning blev det till slut för trångt att samlas i gårdarna och en egen lokal sågs som nödvändig.

Brunnssalen finns bevarad på ett äldre fotografi, se nedan. Byggnaden tycks ha haft ett rätt ordinärt utseende, som en samtida bondgård med en våning och vind under ett sadeltak. Väggarna var troligtvis klädda med brädpanel och rödfärgade medan fönster- och dörrsnickerier var målade i en ljus kulör.

Brunnsalen till vänster i bild med den vinkelbyggnad som Missionsföreningen byggde till 1863.
Bildkälla: Boken Hus i Guds tjänst – Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, 2018.

Den nya byggnaden var snart också för liten och redan 1863 byggdes en vinkelbyggnad ut åt norr. I salen uppfördes tre läktare, vilket bör betyda att byggnaden var öppen upp i nock för att dessa skulle rymmas. I tidningen Fosterlandet skriver man den 19 januari 1893 att missionshuset är föreningens centralplats ”med ett stort, i korsform bygdt och med en trädpark omgifvet missionshus”.

I Nya Skånska Posten kan man några år senare, den 12 januari 1899, läsa;

Hjersåslilla missionshus är ett af de äldsta i nordöstra Skåne och på samma gång äfven det största. Då brunnsdrickningen för en del år tillbaka var så modern, var här danssalong. Utanför salen finnes nämligen en helsokälla, hvilken dock numera icke begagnas. Under 1860-talet var den emellertid mycket anlitad, och dans anordnades då i salen hvarje söndag. Danssalongen inköptes sedan av missionsföreningen, tillbygdes och iordningställdes för sitt nya ändamål… För några år sedan insatte man värmeledning i missionshuset, men hvad man saknar inom densamma är en orgel. Det förefaller tomt efter föredragens slut, att ingen musik presteras, utan endast en av Ahnfelts sånger unisont afsjunges. Dessutom är det så stelt och gammalmodigt der inne. Skäl vore att modernisera den rymliga lokalen litet.

I den tillbyggda gamla brunnssalen bedrev missionsföreningen sin verksamhet i femtio år. Vid 1900-talets början var byggnaden mycket nedgången. En nödvändig upprustning visade sig bli mycket kostsam och istället beslutades att uppföra ett nytt missionshus. Det nya missionshuset stod färdigt 1908 och kommer att presenteras i ett annat inlägg.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018

Laga skifteshandlingar för Hjärsåslilla 1839

Karlsson Börje, Hjärsåslilla missionshus är nu sålt! opublicerat 2021.

Nordöstra Skånes Missionsförening 1858-1933

Knislinge förr och nu 1938 och 80 år senare, Knislinge hembygdsförening.

Nya Skånska Posten, den 12 januari 1899 (https://tidningar.kb.se/)

Fosterlandet, den 19 januari 1893 (https://tidningar.kb.se/)