Glimåkra kyrka

Glimåkra nya kyrka och dess omgivningar runt sekelskiftet 1900. Vykort, okänd upphovsman.

Glimåkra medeltidskyrka revs under vintern 1836–37, den nya kyrkan byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843. Kyrkan byggdes efter 1835 års ritningar. Vid uppförandet av kyrkan frångick man till största delen den, troligen av A. Nyström, utförda ritningen och följde i stället den egna till Överintendentsämbetet insända ritningen. De flesta av de arkitekter som ritade kyrkor under 1800-talet och en bit in på 1900-talet var knutna till överintendentsämbetet. Det var vanligt att arkitekter arbetade för ämbetet i början av sin karriär. Byggmästare var Ola Borgström från Sölvesborg, vilken vann budgivningen med en offert på 16 400 riksdaler. Kyrkan invigdes 1843 av prosten Peter Samuel Ström.

För att finansiera bygget såldes en mängd inventarier från medeltidskyrkan på auktion. Den 20 december 1835 såldes hela orgelverket för 132 riksdaler 16 skilling Banco. Altartavlan såldes för 35.46 och predikstolen för 13.2. Trästatyer föreställande Moses och Kristus gick tillsammans för 18 Rdr och takblyet för 5136.5. Moses och Kristusstayerna gick till Truedseröd (Trutseröd?). Efter 50 år hamnade dessa slutligen på museet i Kristianstad. Figurerna antas härstamma från 1600-talet. Under de följande två åren fortsatte försäljningarna. Efter orgelverket följde utöver det redan nämnda: takresningar, bjälkar sparrar och bräder, hela sakristian, järn och fönsterluckor och så vidare. 1836 gav försäljningen 3668 riksdaler och 1837 fortsatte som sagt försäljningarna. Bland godset fanns en vindflöjel med texten ”1686 c”. En Kilingebo ropade in flöjeln och först 1975 återbördades den till den nya kyrkan. Fler inventarier från medeltidskyrkan har genom åren funnit sin väg till den nya kyrkan, vi återkommer till det.

Kyrkorummet

Kyrkans långhus mot öster. Foto: Ingela Frid.
Kyrkans långhus mot väster. I väster finns orgeln byggd 1980 med fronten från 1873 års orgel.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkorummet är rektangulärt med en utbyggd sakristia i öster. Kyrkan har ett västligt torn med huvudingång. Ingång finns också mitt på sydfasaden. Ursprungligen fanns också en ingång på nordsidan, samt en separat ingång till sakristian. Byggnaden är uppförd av gråsten, putsad och vitkalkad. Ett ursprungligt skiffertak ersattes 1960–1961 av ett tegeltak, medan torn och sakristia är belagda med kopparplåt, tidigare järnplåt. Räcket på taket plockades ner vid denna renovering. Smeden Kenneth Svensson fick 2001 i uppdrag att renovera räcket och åter få det på plats. Restaureringar har genomförts i flera etapper under 1900-talet. Sakristian och läktaren, samt utrymmet under denna, byggdes delvis om 1979–1980. Föregående renovering genomfördes 1950 och den nästföljande kom 1988. Av medeltidskyrkan finns endast några murrester synliga i tornrummet. Vid renoveringen 1980 upptäcktes små askar, företrädesvis av näver, instuckna i luftgluggarna i kyrkans stenfot. Askarna innehöll för tidigt födda, ofullgångna foster. Seden att begrava ofullgångna foster i kyrkmuren var vanlig i nordöstra Skåne och en bit upp i Småland. Tanken var att fostren skulle få vila i vigd jord. 10 askar hittades, dessa sattes tillbaka på plats efter renoveringen och luftgluggarna sattes för med nät.

Kyrkklockorna

Storklockan från 1790 i vapenhuset.
Foto: Nils-Åke Sjösten.
Storklockan från 1975 i tornet. Foto: Wikipedia, creative commons.

Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd i Stockholm 1731. I kyrkans torn finns även i dag två klockor, en storklocka från 1975 med en diameter på 103 centimeter och den bevarade lillklockan från 1731. Den gamla storklockan från 1790, med vikten 850 kilo och diametern 118 centimeter, finns utställd i vapenhuset.

År 1973 konstaterar man att storklockan var spräckt och en omgjutning föreslogs. Ett förslag gick ut på att ha tre klockor. Lillklockan skulle kompletteras med två något större i stället för en stor klocka. Det skulle harmoniera bättre än att ha en 900 kilos och en 300 kilos klocka. Storklockan hade spruckit två gånger på mindre än 200 år. Riksantikvarieämbetet var emot en omgjutning och föreslog att klockan skulle svetsas. De fann det dessutom olämpligt att ersätta storklockan med två mindre. I april 1974 beslutades att storklockan skall bevaras och tidigare beslut om omgjutning upphävdes. Det som återstod var en gjutning av en helt ny klocka. Den nya klockan invigdes den 17 september 1975. Klockan var då inte uppsatt i tornet utan stod i en ställning på kyrkogården. Ceremonin började klockan 11 och den hölls alltså ute på kyrkogården. Den nya klockan höll de två första ringningarna och kallade sedan med den befintliga lillklockan till gudstjänst. Den nya klockan lyftes sedan upp i tornet med en kran.

Den nya klockan nere på marken. Ur Norra Skåne 18/9 1975.

Interiör

Altarpredikstolen

På den till Överintendentsämbetet insända ritningen har en altarpredikstol markerats. Nyströms ritning visar däremot en konventionell predikstol placerad i söder och en altarprydnad i form av ett kors inom bågställning. Det blev en altarpredikstol av trä tillkommen samtidigt som kyrkan 1837–38, senare tillbyggd med de två sidopartierna med målningar i samband med kyrkans renovering 1900.  Predikstolen stod tidigare mot en målad fond omgiven av två joniska pilastrar med oljelampor och en båge krönt med ett kors. I centrum finns nu en cylindrisk predikstol. På båda sidor om predikstolen finns rundbågeformade målningar föreställande evangelisterna Markus respektive Matteus. De är målade 1899 av dekorationsmålare Brink från Kristianstad med verk i Kristianstads Trefaldighetskyrka som förebilder. Målningarna är utförda som olja på duk och signerade K. BRINCK. PINX. 02. Tavlan med Markus dessutom ATELIER JOH. KLEMAN.  (Ranby C, 2016).

Dekormålningen i korväggens gavelfält är utförd av K Brinck 1900. Altarringen tillkom samma år. Glasmålningarna i korfönstren av Anders Nilsson härrör från 1919.

Altarpredikstolen omgiven av K Brincks målningar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Glasmålning av Anders Nilsson, 1919. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Bänkinredningen samt läktaren är delvis ursprungliga. Församlingens ritning till Överintendentsämbetet 1835 anger 4 bänkrader med två sidokvarter.

Dopfunten

Den medeltida funten i Glimåkra är sedan länge borta. Den dopfunt som finns i dag är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden… Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Then ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s   namnchiffer och den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” Påståenden i flera källor om att funten skulle vara huggen runt 1620, är alltså felaktiga. Det kan noteras att slutlikviden för dopfunten erlades 26 augusti 1700 enligt kassaboken, Funten restaurerades 1986 av Våga Lindell till en kostnad av 7000 kronor. Dopfatet av mässing är präglat med årtalet 1743 och tillverkat av mässingsslagare Japhet Ahlström (omkr. 1690–1754) i Kristianstad.

Den snidade dopfunten från 1698 är ett
inventarium som följt med från medeltidskyrkan.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Över dopfunten hänger en målad och förgylld basunängel av trä från 1600- eller 1700-tal. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Ängeln kan möjligen ha hängt i den rivna medeltidskyrkan.

Basunängeln över dopfunten i Glimåkra kyrka.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Orgeln

År 1752 byggde Gustaf Gabriel Woltersson, Glimåkra, en orgel med 10 stämmor. Gustaf Gabriel Woltersson, föddes 13 augusti 1717 i Falun och avled 18 juli 1785 i Glimåkra. Han var tingsnotarie, orgelbyggare och instrumentmakare verksam i Glimåkra. Woltersson tillhörde den nordtysk-svenska blandtraditionen inom klavikordbyggeri. (en enklare typ av klaverinstrument).  Orgeln såldes på auktionen 1835.

År 1873 byggde Knud Olsen, Köpenhamn en orgel med 16 stämmor. Kyrkan saknade alltså orgel under 38 år. År 1931 byggde A. Mårtenssons Orgelfabrik AB i Lund en orgel med 22 stämmor. Orgeln krävde mycket underhåll. De 1500 små bälgarna av tunt fårskinn sprack och måste ideligen repareras. Att restaurera orgeln skulle ha kostat 200 000 kronor 1976. Det skulle kosta lika mycket att bygga en ny orgel av samma slag och problemet skulle kvarstå. Ett tredje alternativ togs fram, man beslöt att ta in offerter på en kororgel. En sådan skulle kosta runt 100 000. Flera förslag på orglar diskuterades. Bland annat en elorgel. En sådan skulle bli billig i inköp, men bara ha en livstid på 10 år. Kantorn Rune Låstbom motsatte sig detta förslag så kraftigt att han valde att säga upp sig. Den nya och nuvarande orgeln har 18 stämmor och byggdes 1980, även den av A. Mårtenssons Orgelfabrik AB, och är en mekanisk orgel. Fasaden är bevarad från 1873 års orgel. Bygget kostade totalt 341 383 kronor enligt offert, med tillägg för arbeten som behövde göras för att installera orgeln.

 Den nya orgeln byggd 1980 med bevarad fasad från 1873 års orgel. Till höger och vänster om orgeln, vid ingången hänger två av kyrkans tre tavelskåp.
Foto: Ingela Frid.

Kungörelsetavlorna

År 1991 lämnades en kungörelsetavla (tavelskåp) från medeltidskyrkan till församlingen. Den kom från Göinge hembygdsförenings museum i Broby. Hembygdsföreningens ordförande Uno Berggren meddelade att föreningen ansett att tavelskåpet skulle återbördas. Det kan vara tillverkat av snickaren Lars Erlandsson i Önnestad, men det kan också vara äldre. På tavlan satt en kungörelse om Karl XI:s begravning. I kyrkan fanns vid överlämnandet redan två identiska tavelskåp, även dessa skänkta av Göinge hembygdsförening 1956. I medeltidskyrkan fanns åtta tavelskåp, 4 av dessa skall ha funnit sin väg till Göinge hembygdsförenings museum.

Närbild av tavelskåp. Foto: författaren.
Från vänster: Uno Berggren, Ingemar Svensson, Per Görnebrand och Lennart Ekstrand vid det gamla tavelskåpet som överlämnades till församlingen 1991. Ur Norra Skåne 9/3 1991.

Kyrkans biblar

Kyrkoherde Uno Oredsson visade upp kyrkans biblar i en artikel i Norra Skåne den 15 oktober 1981. Då fanns provöversättningen från 1774 och Carl XII:s bibel i en upplaga från 1843. År 2001 återfick församlingen sin Fredrik II bibel från 1589, vilken lär ha försvunnit i samband med härjningarna 1612. Hur den försvann och vem som tog den är höljt i dunkel, men den har kunnat spåras till Fellingsbro i Västerås stift där den befann sig 1620.

Kyrkoängeln

År 1837 såldes en snidad kyrkoängel från medeltidskyran till en man som lär ha kallats ”Myllejössen”. Ängeln skänktes 1988 till Glimåkra församlingshem av Nils A Persson som bodde på samma gård som ”Myllejössen” en gång bebodde. Innan ängeln hamnade i församlingshemmet hade den under en längre tid hängt utomhus på Perssons gård i Glimåkra.    

Kyrkoängeln som sannolikt kom från medeltidskyrkan. Ur Norra Skåne 9/1 1988.

Sockenbudskalken

I kyrkans räkenskaper för 1618 finns noteringen: ”låtit göra till bägge socknarna bruk (Glimåkra och Örkened) en liten kalk och disk av silver med mässingshus att förvaras uti, till att besöka sjukt folk med..” … ”kostade hos Clas Hansön, guldsmed på staden 7 ½ daler, Örkens kyrka skall betala hälften och Glimåkra kyrka hälften”.

Stora delar av Hans Clausens kalk bör finnas kvar i den nuvarande sockenbudskalken i Glimåkra.

Hans Clausens sockenbudskalk från 1618 avsedd för Glimåkra och Örkeneds socknar. Foto: Norra Skåne 1 april 1971.

Henry Carlssons målning

Konstnär Henry Carlsson skänkte 1990 en oljemålning till kyrkan. Enligt konstnären föreställer tavlan: ” En göingsk familj som promenerar i en ljus bokskog, precis som den var då Annalill Grönqvist skulle sluta sin tjänst i Glimåkra.” Enligt Henry Carlsson är inte motivet särskilt religiöst, men fyllt med symbolik.

Henry Carlssons oljemålning till kyrkan. Verket är omnämnt i Norra Skåne 6/6 1990. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Epitafium

Epitafium över kyrkoherde Paul Enertsen, församlingens siste danske präst, död 1718. Porträttmålningen är utförd som olja på duk, vilken framställer Enertsen i prästdräkt. I höger hand håller han en bok, i vänster en klocka som visar 11.25.

Ovanför klockan finns den målade texten ”AEtatis Suae. 72. Die. 3 April 1716”.

Sidorna består av marmoreringsmålade pilastrar som bär ett rundat entablement med Lammet överst och vid sidorna skulpturer av Lukas och Johannes. Pilastrarna flankeras av skulpturer av Matterus och Markus. Nederdelen består av akantusblad kring en kartusch med text. 

Epitafium över kyrkoherde Paul Enertsen, 1644–1718. Nedan: Detalj. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kartuschens text i guld på svart botten lyder: ”Her Under hwilar ährewyrdige och wällärde Hr. Paul Enertson, fordom Kyrckioherde til Församlingerne Glimåkra och Ørkenet, Barnfödt. 1644, den 3 April, Ordinerat. Den 20 Decembr: 1674, af D: Petro. Winstrupio, Död 1718 den 20 october Siälen ähr i Himmelsk Frögd och Glädie, Kroppen hwilar I sitt Sofwe kammer Grafwen, Gud gifwe den en Frögdfull och gladerlig upståndelse.”

Glimåkra sockens sigill

Glimåkras sigill från 1787. Foto: G. Hultzén, Göinge hembygdsförenings årsbok 1965.

Sockensigill är en ganska ovanlig företeelse i Skåne. Torsten Lundberg beskriver i Glimmarebygdens saga (1938) ett sigill från Kviinge och två från Glimåkra, respektive Örkened. Några andra är inte kända från Häradet. Glimåkra sockensigill är känt genom Torsten Lundbergs frihandsteckning av det, och senare genom det fotografi som finns av detta tillsammans med Örkeneds sockensigill. Bilden ovan visar Glimåkrasigillet. (Sigillet förvaras nu i församlingshemmet).

”Stampen är tillverkad av mässing, sigillet är ovalt, 26 mm högt och 24mm brett och visar en vänsterhänt, framåtlutad man, som med klumpig hacka bearbetar jorden. Framför honom står ett större och ett mindre träd, vars stiliserade krona och blad icke tillåter någon närmare bestämning, men som avgjort ger intryck av ett ädlare lövträd. Över ”gubben” svävar (något omotiverat) en stor adelskrona under fyra långa och fem korta strålar från en stjärna, som nätt och jämnt skymtar under en pärlrand som utgör sigillets kant. I nederdelen finns en bladrosett. I skrivbokstäver läses ”Glimåkra sochn”.

Med hjälp av socknens räkenskaper kan sigillet dateras till 1787, inköpspriset var 16 skilling specie. Det var kyrkoherden Roloff Andersson som lät tillverka både sigillet för Glimåkra och det för Örkened. Han var kyrkoherde 1783–1828. Det var också han som låg bakom prästgårdsbygget. Roloff var känd som en ”upplyst despot” som för det mesta fick sin vilja igenom.  Det finns exempelvis inget i protokollen som antyder att sockenstämma eller kyrkoråd varit inblandad i båda sigillens tillblivelse.

Färgstarka predikanter och förkunnare

Vi behöver inte leta särskilt länge för att hitta färgstarka personer som tjänstgjort i Glimåkra kyrka, eller bara haft enstaka förrättningar däri. I samband med att Skåne blev svenskt var det svårt att få prästerskapet att anpassa sig till det svenska kyrkoskicket och att få dem att predika på svenska. En av anledningarna var att bara en fjärdedel av prästerna i Skåne var svenskar under perioden 1678–1700.

Trots oviljan att acceptera nyordningen avsattes bara fyra präster för nationell opålitlighet. Inte förrän 1688 hade kyrkorna svenska biblar. Alla danska biblar, även de i privat ägo, skulle lämnas in till Domkapitlet. När det gäller språket hade biskopen mest besvär med den ovan nämnda pastorn Paul Enertsen i Glimåkra, som predikade på ren danska både vid prästmötet i Lund 1703 och därhemma till sin död 1718. Han var den sista dansktrogna prästen i Skåne.

Kyrkoherden Per Nyman i Stenbrohult

Per Nyman (1794–1856) innehade aldrig en prästerlig befattning i Nordskåne, men denne omstridde folkpredikant hade ändå inflytande över fromhetslivet i nordöstra Skåne. Under sin skoltid i Växjö eller under sin vistelse i Lund visade han ingen större dragning åt det religiösa hållet. Även efter 1820, då han vigts till präst sågs han inte som en ”andans man” i djupare mening. En olyckshändelse ändrade hans liv och han blev ivrig att ta igen det han tidigare försummat. I sina predikningar verkar han ha påverkats av komminister Hoof i Svenljunga, vilket kanske inte var till hans fördel i förhållande till Domkapitlet. Per Nyman predikade utan koncept, på ett vulgärt språk med många drastiska vändningar … och ”benägenheten att till övermått utnyttja den dämagogiska föreställningskretsen”.

Redan under sin vistelse i Burseryd i början av 1820-talet började Nyman verka som väckelsepredikant i Hoofiansk anda (en pietistisk väckelserörelse grundad av ovan nämnda Jacob Otto Hoof ). På grund av hans redan nu framträdande vana att i sina predikningar framställa verkliga och förmenta motståndare i en mindre fördelaktig dager, flyttades han 1822 från Växjö till Öhr.

Nyman fortsatte i samma anda och råkade snar ut för ett ”ordentligt tilltal i konsistorium”, detta på grund av en anmäld predikan i Aringsås.  Han fick en skrapa av Domkapitlet i Växjö, lovade bot och bättring varpå han blev anmäld igen mindre än två veckor senare. Domen blev hård, man fann att han, fritt översatt och förkortat:

1: Använde ett ovårdat språk med otjänliga uttryck, 2: Fullkomlig planlöshet och täta utsvävningar från ämnet, 3: En till fanatism och mysticism ledande åsikt av predikoämbetet, 4: Uppenbara åsyftningar på visa samtida personer och förhållanden.

Han hade dessutom börjat hålla konventiklar (religiösa uppbyggelsesammankomster) med folk från när och fjärran. Resultatet blev att Nyman suspenderades från prästämbetet under obestämd tid. Två månader senare var han adjunkt i Hälleberga efter en komminister Sellergren som lovade att ansvara för honom. Ur stiftsstyrelsens synpunkt blev situationen värre än förut. Han blev 1824 flyttad till Växjö där han kunde hållas under uppsikt. Nymans manus för predikan skulle dessutom läsas och godkännas i förväg. Han hamnade efter några turer i Vemmerlöv, där han också blev föremål för en inspektion, ur vilken han för ovanlighetens skull kom ur med hedern i behåll. Men det innebar ingen lugn och ro. Nyman fortsatte med personangreppen från predikstolen och råkade ut för en ny visitation och varning. Under årens gång fick han flera varningar. Nu till historien om ett nykterhetsmöte med efterspel i Glimåkra 1840.

Vid detta möte hade Nyman och Peter Wieselgren varit talare. En del ”underliga” rykten hade nått pressen, varför stiftsstyrelsen krävt utlåtanden från kyrkoherden i Glimåkra, prosten M Elmgren-Collin och dennes adjunkt C O Olin, kaplan Danielsson med flera.

Nyman och Wieselgren hade besökt nykterhetsmötet i Jönköping 1–2 juli 1840. På hemresan hade de träffat de nämnda prästmännen och lovat att de skulle göra ett uppehåll i Glimåkra för att tala om nykterhet. Talen skulle hållas i kyrkan inför församlingen. Prosten Collin hade inget fått veta om dessa planer. Orsaken till denna medvetna försummelse var att Nyman och Collin inte drog jämnt och Danielsson ville hålla Collin utanför saken på grund av sina sympatier för Nyman. Danielssons brev till Collin vid midsommartid 1840 om att låta Nyman predika i kyrkan möttes med svaret att Collin bestämt avslog detta. Danielsson gav sig inte, den 14:e juli anlände Wieselgren, Nyman med flera till Glimåkra.

I Domkapitlets referat (brottsmålsprotokoll 4/11 1840) står att läsa: 

”Redan före deras ankomst och ända från morgonen hade, utan att anledningen var bekant för ställets kyrkoherde, en stor folkmängd från flera orter samlat sig. Efter en af Comminister Danielsson derom framställd begäran och sedan prosten Wieselgren enskildt för kyrkoherden på stället redogjort för beskaffenheten af det tillämnade sammanträdet, har den sistnämnda låtit öppna kyrkan för det så oväntadt församlade folket, anseende denna åtgärd vara den enda medlet till befrielse från folkmängden. Sedan folket inkommit i kyrkan, som deraf blifvit nästan överfull har prosten Eurenius, befarande oordningar af den på en ovanlig tid och utan tillsyn af någon tillstädesvarande polismyndighet församlade folkskaran, föreslagit allmän sång och bön såsom det bästa medlet mot oro, ifall en sådan skulle visa sig.

Per Nymansson (1830–1900)

En av de färgstarka personer som predikat i Glimåkra kyrka är torparsonen Per Månsson från Loshult. Han fick som liten höra Per Nyman i Stenbrohult. Det avgjorde hans val av levnadsbana. Han studerade till präst och antog så småningom namnet Nymansson för att hedra den man som han betraktade som sin andlige fader. Nymansson verkade som kyrkoherde i Skepparslöv. Han svängde från högkyrklighet till religiös och politisk radikalism för att längre fram på nytt närma sig väckelsekristendomen. Hans intresse för religiösa frågor kom dock allt mer att överskuggas av hans verksamhet inom läkekonsten, som till slut helt dominerade. En levnadstecknare kallar den radikale Nymansson för ”kättare, orosande, undergörare” och en annan ”prästen som helade både kropp och själ”. Nymansson som började sin bana som baptistpredikant gav 1858 ut boken ”Baptismen vapenlös”. Trots prästvigningen 1861, vidhöll han sina åsikter som ofta gick på kollisionskurs med kyrkans tänkesätt. Vid ett tillfälle (7/9 1891) hölls en ”disputation” mellan Nymansson och fritänkaren (utilisten) Lennstrand. Det handlade i korthet om en diskussion om Kristendomen kontra materialismen, skäl och motskäl.  Senare i livet tog Nymansson kraftigt avstånd från baptismen och lär ha halvsulat sina skor med baptistskrifter.

Nymansson gav ut skriften: En öfwerklagad predikan på annandag påsk hållen i Glimåkra och Örkeneds socknar 1853. Han gav också ut tidskriften ”Mänskligheten” och ett antal predikningar.

För att säga något om predikan i Glimåkra: Det visar på en viss stridbarhet att låta trycka en överklagad predikan i minst två upplagor. En överklagad predikan innebar att den i något hänseende har uppfattats stötande av Domkapitlet.

En genomläsning av predikan visar att han i denna gör upp räkningen med avgudadyrkarna och skrymtarna- många har säkerligen blivit förargade över att tycka sig utpekade, på en eller annan grund. I förordet gör han upp med kyrkan: ”Måtte den tid snart vara inne då Christus får vara kyrkans enda hufwud och herre och alla christna få fritt och öppet bekänna och beprisa sin frälsare för wärlden och hwarandra, utan att bli hotade med werldsliga swärdet, och måtte kyrkans enda stridswapen blifwa Andens swärd, som är Guds ord”.

Per Nymanssons överklagade predikan, vilken kom att ges ut i två upplagor. Foto: Nils-Åke Sjösten.

En ovanlig dekorationssed

Ovanlig dekorationssed inför begravningar i Glimåkra kyrka. Foto: Thore Brogårdhs samlingar, Osby bibliotek.

I norra Skåne 8/4 1988 beskrivs en dekorationssed av udda slag. Inför varje begravning i Glimåkra kyrka görs en grandekoration vid kyrkogårdsgrindarna. En fyrkant, ca tre gånger fyra meter med ett kors i centrum. Ingen vet hur gammal denna tradition är, mer än att den är mycket gammal, dessutom är den ovanlig och inte förekommande någon annan stans i bygden. En liknande smyckning skall ha lagts i Jordbro 1904 då kantor Norling begravdes.

I skrivande stund, våren 2024, är traditionen avsomnad.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

KÄLLOR:

Bjerstedt S. 1891. ”Guds kamp i Skepparslöv”. I: Gärds härads hembygdsförenings årsbok 2002.

Hultzén, G. 1965. Fig. 3 och 4. (Foto). I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1965, s. 58

Glimberg, C.F. 1965. ”Glimåkra och Örkeneds socknars sigill”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1965, s 56-57.

Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Simrishamn.

Newman E. 1925. Nordskånska väckelserörelser. Stockholm (diss. Lunds universitet).

Nymansson P. 1854. En öfwerklagad predikan på annandag påsk hållen i Glimåkra och Örkeneds kyrkor 1853.

Ranby, Caroline. 2016. Vård- och underhållsplan för Glimåkra kyrka, Östra Göinge kommun, Skåne län. Ranby Text & kulturmiljö.

Johansson, Tore (red.) .1988. Inventarium över svenska orglar 1988:1 Lunds stift.

Svenskt biografiskt handlexikon (1906, s 223)

I förekommande fall: artiklar ur Kristianstadsbladet och Norra Skåne: 10/12 1956; 1/4 1971;11/11 1972; 6/3 1973; 21/3 1974; 11/7 1974; 4/11 1974; 17/5 1975; 16/9 1975; 18/9 1975; 26/2 1976; 28/2 1976; 18/6 1977; 28/10 1977; 1/11 1977; 2/6 1979; 4/1 1980; 31/1 1980; 2/3 1980; 2/4 1980; 28/9 1980; 15/10 1981; 7/6 1986; 8/4 1987; 9/1 1988; 8/6 1988; 6/6 1990; 9/3 1991;23/8 1991; 3/11 1999; 1/3 2001; 8/8 2001.

Digitala källor:
Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, www.raa.se.
Wikipedia.org

Sibbhults missionshus

Sibbhults missionshus idag, privatägt sedan många år. Foto: Åsa Eriksson Green.

Vårt inlägg om Glimåkra Betel handlar till stor del om pastor Betty Svensson, en kvinna som inte accepterade de begränsningar som hennes plats, tid och könstillhörighet medförde för hennes valmöjligheter. Hon reste till Amerika och utbildade sig till pastor och återvände sedan för att verka i sina barndomstrakter. I berättelsen om Sibbhults missionshus dominerar en kvinna med samma driftighet att skapa sig plats i världen utifrån sin egen övertygelse, nämligen Hanna Persson, som föddes 1873 i Västraby i Emmislövs socken.

Hanna Persson (1873-1959).
Foto: Herve Hilleskog.

Hanna ville bli skollärare men familjens knappa ekonomi tillät henne inte att studera vidare. Hon försörjde sig istället som sömmerska. Vid 24 års ålder blev hon också söndagsskollärare vilket blev ett sätt för henne att förverkliga sin dröm om läraryrket. De första åren ska söndagsskolan ha hållits på olika gårdar i närområdet, bl.a. på Sibbagården och gårdar i Broestorp.

Enligt notiser i dagstidningen Norra Skåne från 1900-talets första år höll Skånes missionssällskap regelbundet gudstjänster i Sibbhult. När missionsföreningen bildades i Sibbhult var det som en lokalförening av Nordöstra Skånes missionsförening (NSM). I jubileumsskriften från NSM:s 75-årsjubileum framgår att predikningar hölls i Sibbhults missionshus (benämnt som Feleberga missionshus) en söndag i månaden och att såväl söndagsskola som ungdomsverksamhet bedrevs.

Föreningen bildas och missionshuset byggs

När Sibbhults Lutherska missionsförening bildades 1909 hade Hanna Persson redan verkat som söndagsskollärare i över ett decennium. Hanna utgjorde tillsammans med Olof Jönsson i Feleberga, Otto Niklasson i Broestorp, Olof Nilsson i Hullingaröd och trävaruhandlare Per Persson i Svenstorp de grundande medlemmarna. Hanna Persson kom därtill att verka som ordförande i föreningen från grundandet 1909 till år 1955 då hon var 82 år gammal.

Missionshuset uppfördes samma år som föreningen bildades, och finansierades av insamlade medel och ett lån. Tomten bildades av ett allmänt grustag – som skänktes till föreningen av samtliga delägare – och en bit mark som skänktes av ägaren till en del av Feleberga nr 1.

Utsnitt från delningskarta över Feleberga nr 1 i Emmislövs socken från år 1881. Platsen som markerats med röd rektangel är tomten där missionshuset senare kom att uppföras. Ytan markerad med ”ik” var ett allmänt ägt grustag.

År 1913 upprättades kartorna för avstyckning av marken för missionshuset. Andra källor meddelar att missionshuset byggdes redan 1909 på ofri grund. Själva lantmäteriförrättningen är daterad 1918. Ovanstående karta till vänster visar den allmänning (mark avsatt för grustag) som skänktes till missionshuset av samtliga delägare. Kartan till höger visar den del av tomten som skänktes av Per Jönsson, ägare till Feleberga 1.

Utsnitt ur häradskartan från 1926–1934. Nu har missionshuset byggts, tomten markerad med röd rektangel. Området är fortfarande lantligt och till största delen obebyggt. Sibbhults samhälle är koncentrerat till området öster om ån.
På flygfotot från 1953 syns missionshuset i en skoglig omgivning utanför bykärnan. Fotot kommer från databasen Carlotta, Kulturen i Lund (creative commons).

Huset uppfördes på en grund av natursten som fogats och delvis putsats, sannolikt ursprungligen med en kalkputs. Troligtvis har huset en trästomme som utvändigt kläddes med rödmålad locklistpanel. I gavelpartierna har panelbrädorna avslutats med en spetsform så att ett zick-zack-mönster bildas i övergången mot den nedre delen av fasaden. Byggnaden täcks av ett sadeltak med kvadratiska eternitplattor på. Mot Möllegatan i norr byggdes en entré med en liten veranda. Trappan har steg av huggen granit och smidesräcken längs båda sidorna. Verandan har stolpar med dekorativt avfasade hörn, pärlspontsklädda sidopartier och ett gallerverk av smala träspjälor i gavelpartiet. Väggpartiet kring ytterdörren är klätt med liggande pärlspontspanel. Dörren är en fyllningsdörr med dubbla dörrblad. Äldre fotografier visar att huset hade två skorstensstockar.

Entrén mot Möllegatan. Foto: Åsa Eriksson Green.
Fasadförändringarna syns som tydligast på norra sidan, där de ursprungliga fyra fönstren satts igen. Foto: Åsa Eriksson Green.

Så sent som 1986 var verandans snickerier målade i rött och vitt och dörren hade en ljus kulör. Fönstersättningen var symmetrisk med två fönsteraxlar på var sida entrén. På gaveln mot öster (mot dagens Ringgata) fanns tre fönster på bottenvåningen och två i vindsgaveln.

Minnesbilder från verksamheten

En av missionsföreningens grundare och första styrelseledamöter var Otto Niklasson. Hans sonson, Torsten Niklasson (f. 1946), var ledamot i den sista styrelsen.

Missionshuset i Sibbhult och verksamheten där var en naturlig del av Torstens uppväxt. Där gick han i söndagsskola för ”tant Hanna” och där samlades familjen till möten tillsammans med andra medlemmar i missionsföreningen. Någon egen pastor hade missionsföreningen aldrig, utan man följde det traditionella mönstret med månatliga besök av resepredikanter, som skickades ut genom Nordöstra Skånes Missionsförenings (NSM) försorg.

Förutom månadsbesöket och söndagsskolan verkade en aktiv syförening. Dessutom hölls två lite större möten varje år; ett på våren och ett på hösten. Missionsföreningen var genom NSM ansluten till Bibeltrogna Vänner (idag ELM), som några gånger kom och satte upp ett stort tält där det hölls riktigt välbesökta möten.

”Tant Hanna”, som ju avled 1959, var på sin tid såväl ordförande som söndagsskollärare och vaktmästare. Efter Hanna minns Torsten ytterligare en kvinnlig vaktmästare, som gick under namnet ”Bagar-Anna”. Det hörde till vaktmästarens arbetsuppgifter att förbereda för möten och gudstjänster, elda i kaminen och se till att det var städat och snyggt. Till skillnad från många andra missionshus och kapell, så fanns i Sibbhult aldrig något bostadsrum för vaktmästaren, med tillhörande ved och andra förmåner. Vaktmästarsysslan skedde alltså helt ideellt.

Torsten minns att missionshuset renoverades grundligt omkring 1960. Ett bättre och mer lättarbetat kök installerades. Stora samlingssalen ändrades så till vida att predikantens talarplats flyttades och man bytte ut den gamla talarstolen mot en modernare, något mindre.

Verksamheten fortsatte under 1960- och 70-talen, men i allt mindre skala. I början av 1970-talet lades söndagsskolan ner, men syföreningen fortsatte och hade några arbetsmöten per år in i det sista. I början av 1980-talet hade verksamheten så gott som upphört i Sibbhults missionshus. Torsten menar att det fanns flera orsaker till det, och då kanske framför allt den ökade rörligheten som bilismen innebar. Missionsvännerna i trakten samlades gärna t.ex. i Lutherska missionshuset i Broby, dit man snabbt tog sig med bil.

I mitten av 1980-talet togs beslutet att lägga ner Sibbhults Lutherska missionsförening och sälja missionshuset. Föreningens tillgångar tillföll, enligt stadgarna, Nordöstra Skånes missionsförening. Det mesta av inventarierna såldes. Missionshuset i Sibbhult såldes 1986 och är sedan dess i privat ägo. Det har bl.a. använts som konstnärsateljé och -verkstad.

Åhuskonstnären Gustav Berggren (1914-1983) har målat denna tavla, som föreställer nattvardens instiftande. Den fanns i Sibbhults missionshus och flyttades till kapellet i Breanäs missionsgård då verksamheten i Sibbhult upphörde. Foto: Ingela Frid.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se och Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Frid, Ingela & Sven Jensén. 2018. Emmislöv – historia och kultur kring en medeltidskyrka. Göinge hembygdsförening. Broby.

Nordöstra Skånes missionsförening1933. Några minnesanteckningar till sjuttiofemårshögtiden 1933: Utarbetad av Kommitterade.

Nordöstra Skånes missionsförening. 1858-1983. Några minnesanteckningar vid 125-årsjubileet 1983 utgivna av styrelsens arbetsutskott. Knislinge 1983.

Historiska kartor, www.lantmateriet.se.

Kulturen i Lund, http://carl.kulturen.com.

Muntliga uppgifter: Torsten Niklasson, Broby.

Knislinges första Filadelfia

Sven Pettersson föddes i Oppmanna 1850. I unga år drabbades han av Amerikafebern och emigrerade. Han återvände till Sverige 1890, köpte hemmanet Knislinge nr 9, slog sig ner och bildade familj. Snart blev han en av ortens inflytelserika profiler med flera förtroendeuppdrag. Efter åren i Amerika var hans förnamn anglifierat och det är som Svan Pettersson han blivit känd.

Svan Petterson var en av stiftarna till Knislinges egnahemsförening, och den första i orten som lät avstycka mark från sitt hemman till tomter för byggnadsändamål i enlighet med egnahemsrörelsens idé. Knislinge hade på kort tid börjat förändras från bondby till välbefolkat samhälle med järnväg och flera fabriker. Behovet av bostäder ökade snabbt och Svan Pettersson drevs säkert av möjligheten att sälja egnahemstomter till bl.a. arbetare vid skofabriken som startat sin verksamhet i Knislinge 1899.

Den första avstyckningen lät Svan göra 1907 och den följdes av flera. Totalt sålde han ett 50-tal tomter, som än idag utgör större delen av villaområdet mellan Brogatan och Bygatan. En del av tomterna lät han bebygga innan han sålde dem, på andra fick köparen själv bygga sitt hus.

Lantmäterihandling från 1909, då 15 mindre tomter bildades genom avstyckning från Knislinge 9. Den inringade figuren är ”vår” tomt, 9:40. Mellan tomtraderna stakades en 3,5 meter bred väg ut. Till höger ses Helgeå med ön ”Svans holme”, där det bl.a. fanns ett varmbadhus under en period. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.

Husets första invånare

Svan Pettersson sålde Knislinge 9:40 år 1913 till maskinist Sven Nilsson från Kviinge. Köpesumman uppgick till 9 kr och 40 öre. Makarna Nelly och Sven Nilsson flyttade med sina sex barn till Knislinge den 17 oktober 1913. Vid det laget stod alltså boningshuset klart för inflyttning. Det är för övrigt samma hus som finns kvar idag, fast många förändringar och tillbyggnader har förstås gjorts under årens lopp.

Familjen Nilsson hade minst en inneboende familj, så det bör ha varit tämligen trångt i bostaden, då familjerna hade flera barn.

Nästa ägare blev makarna Sten Konrad Johansson och Ester Johansson, som köpte fastigheten 1930 av makarna Nilsson. Sten K. Johansson var tapetserare och möbelhandlare, och hade av allt att döma sin rörelse i huset. 1930-talet var en svår ekonomisk tid och i april 1938 gick firman i konkurs.

På flygfotot över Knislinge från 1935 syns ortens pågående utveckling från bondby till modernt villasamhälle. Vägen i bildens främre del har i stort sett samma sträckning idag (väg 19). Orienteringspunkter: (1) Lagerhuset (brann ner 1952, det nya ligger på samma plats). (2) ”Vita Skolan” byggd 1924. (3) Kraftverksdammen ”Hölen”. (4) Bankhuset, som numera innehåller lägenheter. Bilden är hämtad från databasen Carlotta, Kulturen i Lund.

Pingstförsamlingen Betania i Vinnö etablerar sig i Knislinge

Pingstförsamlingen Betania i Vinnö (nuv. Kristianstads kommun) bedrev utpostverksamhet med regelbundna möten i flera orter, däribland Hanaskog och Knislinge. I Knislinge brukade man sedan 1933 hyra godtemplarsalen. En önskan väcktes att bygga egen lokal i orten, och den 3 mars 1935 beslutade församlingen att ordna en särskild byggnadskassa för att samla medel. Flera av församlingens medlemmar bodde i Knislinge. Alma Svensson var en av dem och hon valdes till byggnadskassans första kassör.

På hösten 1935 fick Betaniaförsamlingen en ny pastor och föreståndare, Harald Strömstedt, som flyttade från Finland till Vinnö med sin musikaliska hustru Hildur och deras lille son Bo.

Strömstedt såg positivt på att bygga kapell i Knislinge och drev frågan ganska hårt. Han ansåg att så fort lokalfrågan i Knislinge var ordnad, borde församlingen flytta sitt säte dit.

Hildur och Harald Strömstedt. Bilden är lånad av Östra Göinge pingstförsamling.

En del medel flöt in till byggnadskassan. Man tog upp offer (kollekt) på möten och gjorde insamlingar med hjälp av listor där givarna fick teckna sig. En anonym person i Hanaskog skänkte 150 kronor. I februari 1936 fanns 502 kronor och 48 öre i kassan och man beslöt att köpa en tomt i Knislinge så fort summan uppgick till 1000 kronor. (Jämför med 9 kronor och 40 öre, som makarna Nilsson betalade för sin tomt 23 år tidigare).

Redan i slutet av mars 1936 innehöll byggnadskassan 1006 kronor. Samma vår blev en fastighet i Knislinge till salu och församlingen bestämde sig för att buda upp till 14000 kronor. Det blev ingen affär, och vi vet inte vilken fastighet det rörde sig om, men det måste ha varit en stor byggnad med tanke på priset. I december samma år blev ännu ett hus i Knislinge till salu. Även detta var intressant, men skulle behöva byggas till. Ritningar hade redan tagits fram. Men inte heller nu blev det något köp.

Det följande dryga året låg kapellfrågan på is. Harald Strömstedt fick en ny tjänst i Ronneby och flyttade dit med sin familj. Ny pastor i Betaniaförsamlingen i Vinnö blev Albert Barth.

Den 18 september 1938 kallades till ett extra församlingsmöte i Vinnö. Ännu en gång var en fastighet i Knislinge till salu. Det var nu makarna Johanssons hus, som de tvingades frånträda då Sten K Johanssons firma gick i konkurs. Auktion ägde rum den 22 oktober 1938. Betaniaförsamlingen vann och köpeskillingen landade på 9665 kronor, plus 250 kronor till konkursdomaren. Så mycket pengar fanns inte i byggnadskassan, men det löstes genom lån i Knislinge sparbank.

Invigning och verksamhet

Det är svårt att veta hur huset och tomten såg ut när församlingen förvärvade den. Sten K Johansson hade ju drivit tapetserar- och möbelaffär, vilket bör ha krävt ganska väl tilltaget utrymme. En diskussion om uthyrning av uthuslängan visar att det redan då fanns flera byggnader på tomten.

Invigningen annonserades i Evangelii Härold nr 5 1939.

Helgen 11-12 februari 1939 bestämdes för invigningen och bland de inbjudna talarna fanns den tidigare pastorn Harald Strömstedt. Församlingsmedlemmarna arbetade intensivt med att putsa upp salen, reparera bostaden, sätta värmeledningen i stånd och införskaffa bänkar.

Lokalen fick namnet Filadelfia, vilket broder Ellison fick i uppdrag att sätta in notiser i tidningarna om. En rad händelser tyder på att församlingens tyngdpunkt rätt omgående förflyttades från Vinnö till Knislinge. Det bestämdes att nästa församlingsmöte skulle hållas i Knislinge, och att möten tillsvidare skulle hållas i Knislinge så ofta som varje söndag, kl. 13.30. Och framför allt flyttade församlingens pastor Barth med familj in i det nya kapellets nyrenoverade bostad.

Församling bildas i Knislinge

Syftet med en utpost är att det så småningom ska bli tillräckligt stort underlag för att bilda en självständig församling. Pingstvännerna i Knislinge kände sig mogna för detta steg redan sommaren 1939. Den 11 juli bildades Knislinge Filadelfia med 34 medlemmar, varav 30 kom från Betaniaförsamlingen i Vinnö.

De två första som skrevs in i matrikeln var pastorsparet Albert och Jenny Barth. För min egen personliga del finns spännande namn; min farmors mor Anette Sjöberg och min farmors syster Karin med make John Nilsson. Bland de lite mer lokalt kända kan nämnas den legendariska distriktssköterskan Marta Gregorius, som givit namn åt ”Syster Martas väg” i Immeln, där hon bodde och verkade.

Marta Gregorius med barnbarn 1947. Foto: Oppmanna – Vånga hembygdsförening/ Regionmuseet.
Syster Martas väg i Immeln är namngiven efter Marta Gregorius, som var både sjuksköterska och en av Knislinge Filadelfias första medlemmar. Foto: Ingela Frid.

I nummer 13 av Evangelii Härold 1940 stod att läsa:

Filadelfiaförsamlingen härstädes höll sitt första årsmöte på trettondedagen – Egentligen hade församlingen existerat såsom församling omkring ett halvår. Den ordnades i juli månad förliden sommar. […] Församlingen bedriver verksamhet förutom i Knislinge på flera platser häromkring. Vi tro på Guds verks framgång i dessa bygder. Medlemsantalet vid årsskiftet var 38. Några ha också lämnat sig åt Herren till frälsning. Kassan omslöt på detta halvår en summa av i runt tal kr 2179. I denna summa ingår en gåva av moderförsamlingen å 600 kr. Församlingen har övertagit den fastighet, som inköptes för att tjäna till lokal, redan då vännerna här utgjorde utpost till Betaniaförsamlingen i Vinnö. Den är centralt belägen i samhället och betingade ett pris av kr 9400. Broder Alb. Barth, som tjänade församlingen som dess förste föreståndare, slutade sin tjänst i församlingen med oktober månads utgång för att upptaga arbetet i Betaniaförsamligen i Fagerås, och undertecknad blev då hans efterträdare. […] Axel R. Olsson.

Pastor Axel R. Olsson flyttade in i Knislinge Filadelfia i november 1939 med hustrun Rut och barnen Rakel, David, Levi och Evan. Familjen stannade till 1944. Fotot är utlånat av Östra Göinge pingstförsamling.

De följande årens noteringar i Evangelii Härold visar att församlingens verksamhet rullade på och utvecklades. Redan 1940 började man med utpostverksamhet i Värestorp plus att man övertog utposten i Hanaskog. Det nämns också att församlingen fått hyra en centralt belägen lokal i Sibbhults samhälle. Någon mer information om denna lokal hittar vi tyvärr inte.

I februari 1940 byggdes dopgrav och det förrättades dop tre gånger under året. Vid årsskiftet 1940/41 hade medlemsantalet ökat till 51. År 1941 blev församlingsmedlemmen Ingegärd Lindholm antagen som missionärskandidat till Kina, men det skulle dröja ända till 1948 innan hon kom iväg, vilket knappast är konstigt med tanke på världsläget. Pastorsfamiljen Axel R. Olsson avlöstes i början av 1944 av pastorn Arvid Fogelström och hans norskfödda hustru Rut. Det är oklart hur länge de stannade, då de aldrig folkbokfördes i Knislinge. Rut Fogelström avled i Linköping 1946.

Vid ett församlingsmöte 27 augusti 1944 fattades beslutet att upplösa Knislinge Filadelfia som egen församling och istället ansluta sig som utpost till Filadelfiaförsamlingen i Kristianstad. Det förhållandet kom att gälla tills Östra Göinge pingstförsamling bildades 1979.

År 1947 kom Olle Sandstedt som evangelist till Knislingegruppen, och 1948 inköptes en annan fastighet i Knislinge, dit verksamheten flyttades. Denna kommer att beskrivas en egen text.

Filadelfias sångare i Knislinge 1944 eller 1945. Fotot är med all sannolikhet taget i salen i Knislinges första Filadelfia. Stående till vänster ses John Nilsson, en av församlingens första medlemmar. Fotot är utlånat av Johns son Bertil Nilsson, Knislinge.

Den 23 juni 1945 samlades ett stort sällskap för att fira bröllop för Gunn Risberg från Hanaskog och evangelist Ivar Rudgard i Knislinge. Båda tillhörde Filadelfiaförsamlingen. Gunn och Ivar valde inte en borgerlig vigsel, som många andra i frikyrkan gjorde, utan vigdes av en pastorsadjunkt från statskyrkan. Men bröllopsfesten hölls i Filadelfia och där togs gruppfotografiet med familj, släkt och gäster.

Gunn Risbergs och Ivar Rudgards bröllop i Knislinge 23 juni 1945.
Knislinges första Filadelfia sommaren 2023. Privatbostad sedan slutet av 1940-talet, periodvis med flera lägenheter. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Knislinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13207)

Östra Göinge pingstförsamlings arkiv

Historiska kartor på Lantmäteriets hemsida www.lantmateriet.se.

Immelns bygdeförening. 2020. En bok om Immeln.

Johnsson, E. Folke. 1938. Knislinge: en bilderbok och några minnesblad. Knislinge.

Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.

Evangelii Härold, nummer och år framgår i texten.

Muntliga uppgifter: Thorwald Wämmerfors, Knislinge.

Stort tack till Inger och Magnus Persson, Knislinge, Bertil Nilsson, Knislinge och Harry Olsson, Hanaskog.

Glimåkra kyrkogård

Glimåkra kyrkogård

Kyrkogården i Glimåkra ger ett luftigt, prydligt och ”ungt” intryck. Avgränsningarna är få mellan den medeltida kyrkogården och de senare utbyggnaderna mot söder och öster. Kyrkogården avslutas i öster sömlöst upp mot en ekbacke. Den medeltida kyrkogården ligger runt kyrkan. Minneslunden ligger söder om den gamla kyrkogården upp mot folkhögskolans tomt och övriga nya delar ligger mot söder i kyrkogårdens nedre östra del. Flygfotot nedan ger en bra överblick av helheten.

Flygfoto över Glimåkra kyrka och kyrkogårdar. Kyrkan ligger i öst-västlig riktning och folkhögskolan i söder. Kyrkogården har byggts ut mot öster och de senaste delarna har lagts mot söder i kyrkogårdens nedre östra del. Foto: Pär-Martin Hedberg HioPhoto. Källa: Bebyggelseregistret (BeBR) – Riksantikvarieämbetet (raa.se)

Sedan den nya kyrkan stod färdig 1838 har kyrkogården byggts ut i flera steg. Tre nya delar tillkom under 1800-talet. Beslut togs 1843 om kyrkogårdens utvidgande med 6 och 9/10 kappland jord (1062 kvadratmeter).  Ersättning till prästgårdens ägare, vilken fick släppa till marken, skulle utgå med sex kappor, hälften korn och hälften råg årligen.

Beslut om ytterligare en kyrkogårdsutvidgning togs 1865. Den 18 september 1866, mättes ytterligare 2 och 9/10 kappland upp. (466 kvadratmeter) Denna gång togs en del av prästgårdens trädgård. År 1869 anlades kyrkogårdsmurar söder, väster och norr om kyrkogården. Som kuriosa kan nämnas att kartläggningen av utvidgningen 1867 kostade 34 riksdaler och 87 öre. Gode männens övervarande av lantmäteriförättningen kostade 10 riksdaler och 35 öre.

När sedan markberedning och annat nödvändigt förberedande arbete gjordes är mer oklart, sannolikt under 1870-talet. Det kunde gå lång tid mellan beslut och handling. Stora förändringar gjordes under 1870-talet, jorden omgrävdes och gångar stensattes. Femtio kastanjer och en hagtornshäck planterades. Två portar och fyra grindar i smidesjärn sattes upp vid kyrkogårdens ingångar.

Den 8 maj 1888 nämns ännu en kyrkogårdsutvidgning. Även denna gång skall marken tas från Glimåkra Nr 1, det vill säga det som då gick under benämningen kyrkoherdebostället.  Utvidgningen bestäms till att sträcka sig 83 alnar söder om kyrkogårdens dåvarande södra gräns och att norra ringmuren förlängs 91 alnar. Utvidgningen innebar att folkskolans brunn fick fyllas igen och flyttas till annan plats. En av skolans ekonomibyggnader fick också flyttas. Kyrkogårdsutvidgningen uppmättes under 1890. Först 1904 beslutade kyrkorådet att ofördröjligen börja markberedningen.

På kyrkogårdens sydvästra del uppfördes ett bårhus av länsarkitekten Manne Carlman. Ritningarna är daterade 1943.

Bårhuset byggdes ut 1999 och det blev nära dubbelt så stort. Det som saknades i det gamla var ”kylceller” och ett visningsrum. I samband med utbyggnaden upptäcktes en stenläggning, sannolikt rester av en byggnad från 1500- eller 1600-tal.

I mars 1974 godkändes ett förslag om utbyggnad av kyrkogården till en kostnad av 400 000 kronor. Utbyggnaden blev klar i maj 1975, den omfattar 960 gravplatser och senare en urnlund. I augusti 1991 får församlingen klartecken att anlägga urnlunden. Blickfånget blir det stora träkorset. Personal och redskapsutrymmet på kyrkogården  renoverades 1979 till en kostnad av 90 000 kronor.

Kyrkogården saknar synlig avgränsning mot öster och har en närmast sömlös övergång i ekdungen bakom. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Gravarna är överlag välvårdade och påtagligt många stenar visar stolt upp ägarnas yrkestitlar. Glimåkras näringsliv de senaste 100 åren går att följa på detta sätt. Att vara bonde var, och är, något man är stolt över. Om vi ser till antalet bönder på kyrkogården kan man förledas att tro att vi befinner oss på slätten och inte i en skogsbygd, men jordbruket har alltid varit viktigt här.

Här finns stolta stenar över allt från bankkamrer till orgeltramperska och lieslipare.  Karna (torpar Karna) Persson gick till historien som orgeltramperska i Glimåkra kyrka. Hon trampade alltså bälgarna som gav orgeln luft. Kanske är detta den mest udda titeln på kyrkogården, men det finns fler, ett urval: Stationsmästare, internatföreståndare, smedmästare, glasblåsare, bergbrytare, bagarmästare, målarmästare, verkmästare, källarmästare, folkskollärare, kontraktsprost, vagnfabrikör och smågrishandlare, köpman, järnhandlare, fältflygare, bergmästare, glasbruksdirektör, handlare, skogsägare, polis, kyrkvärd, stenhuggare, fanjunkare & svärdsman, kristallglasblåsare, åkeriägare, dragon, och ett antal titlar till.

Heinrich Richters och Karna Perssons gravvårdar. Heinrich Richter kom från Böhmen och var till yrket glasmålare. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkogården mot väster. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Det finns många enskilda vårdar värda att nämna, Blinda Bengtas minnessten är en av dessa.

Blinda Bengtas minnessten. Foto: Nils-Åke Sjösten.

”Blinda Bengta” är en av de som är kända i lite vidare kretsar. Den 3 februari 1845 föddes hon i Svenarps by, Glimåkra socken. Strax efter födseln drabbades Bengta av en ögonsjukdom som gjorde henne blind. Hemförhållandet var inte så bra och Bengta ansågs vanvårdad och vid åtta års ålder förflyttades hon till fattighuset. Bengta fick vara med i folkskolan och hon lyssnade sig till kunskaper. Hon var så läraktig att hon efter ett tag anlitades som biträdande lärare för barnen. Hennes första dikt beskrev hennes hem- fattigstugan. Tjugotre dikter samlades in till ett häfte år 1865 och upplagan på två tusen exemplar såldes slut. Förordet var skrivet av författaren Onkel Adam (Carl Anton Wetterberg, 1804-1889). Hon skrev dikter till bröllop, födelsedagar, begravningar, basarer och nykterhetsfester. Hon fick också ett vykort med sin bild infälld mot en bakgrund av sockenkyrkan. Blinda Bengtas dikter gavs ut en andra gång 1912. Bengta Lindh gick ur tiden den 9 augusti 1920.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Åsa Eriksson Green. (2019) Glimåkra kyrka Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne.

Glimåkra kyrkoarkiv O I Handlingar ang. kyrkogården, förekommande delar.

Äldre svenska måttenheter. längd-, yt-, vikt-, rymdmått WWW.ukforsk.se   

sv.wikipedia.org/wiki/Manne_Carlman

Riksantikvarieämbetet: bebyggelseregistret.raa.se

Filadelfia i Broby

Nya missionshuset i Broby del 2

I inlägget Baptisternas missionssal i Broby berättade vi om Nya missionshusets tillkomst omkring 1910 och Broby baptistförsamling som bildades 1911.

Församlingen upphörde år 1931 efter en stormig tillvaro. Därefter fortsatte ortens baptister samlas i missionssalen med jämna mellanrum, på initiativ av husets ägare, makarna Nils Niklasson och Bengta Jeppsdotter. Kanske var det först då lokalen fick den funktion som samlingsplats för bön och gemenskap, som makarna avsåg från början.

Februari 2021. Foto: Ingela Frid.

Mötesreferat i Kristianstadsbladet den 11 juni 1935, fyra år efter församlingens nedläggning.

Nils Niklasson erinrade på det refererade mötet att detta var det fyrtionde pingstmötet som han ordnat i Västraby och Broby. Det första bör ha ägt rum 1896, då paret Niklasson-Jeppsdotter ännu bodde i Västraby. Kontinuiteten och de positiva ordalagen i tidningen är en kontrast mot de problem som baptistförsamlingen tampades med under sin tid.

Den lilla notisen från 27 december 1939 visar att gudstjänster hölls även andra tider på året än pingsten.

Nils Niklasson dog 1938 och Bengta Jeppsdotter 1946. De bodde i missionshuset i Broby de sista åren. Mötena i missionshuset fortsatte ytterligare några år efter Nils död. I arvskiftet efter Bengta tillföll fastigheten makarnas son Josef, som var bankkamrer. Med honom började en ny epok i husets historia, som kom att bli kort.

En kort industriepok

Josef Niklasson sålde missionshusfastigheten, Broby 4:27, till den Norrköpingsbaserade firman C.A. Petersson AB. Köpeskillingen var 30 000 kronor. Den 8 november 1948 skrev Kristianstadsbladet:

En ny industri har under hösten sett dagen i Broby. Det gäller tillverkning av arbetskläder. Det är en norrköpingsfirma, som startat denna nya industri. För ändamålet inköpte man den Nicklassonska fastigheten invid stationen och den till denna hörande missionssalen, vilken på sin tid uppfördes av framlidne lantbrukaren Nils Nicklasson, men under senare tid icke för sitt ursprungliga ändamål varit använd. Här har man lämpliga lokaler och här finns jämväl tomtutrymme till utvidgning, ifall detta skulle bli behövligt. Ett tjogtal personer äro här dagligen sysselsatta. Detta är den andra fabriken i samhället, som till stor del sysselsätter kvinnlig arbetskraft. Vid bokbinderiet är ett liknande antal kvinnliga, men även manliga arbetare anställda.

Denna industriepok pågick i maximalt fem år och tycks helt ha fallit i glömska. Varför firman C.A. Petersson AB i Norrköping startade verksamhet i Broby är en öppen fråga. Tredje generationen efter C.A. Petersson driver ännu företag i textilbranschen i Norrköping. De har tyvärr inga upplysningar om den korta etableringen i Broby.

Nya missionshuset blir pingstvännernas Filadelfia

Pingstvänner etablerade sig i Broby omkring 1920, som en bönering kopplad till Betaniaförsamlingen i Vinnö (nuvarande Kristianstads kommun). Sommaren 1934 bildade man en egen fristående pingstförsamling i Broby, som kom att äga eller disponera en lokal på Storgatan, nära marknadsplatsen. Omkring 1950 flyttade en vaktmästarfamilj in i huset på Storgatan. Det var Holger Tydesjö (tidigare Persson) med hustru och en son. Under åren på Storgatan utökades familjen med ytterligare tre söner.

Pingstförsamlingen köpte Nya missionshuset vid Hövdingen 1953 och familjen Tydesjö flyttade dit. Holger Tydesjö var församlingens föreståndare och en flitig skribent i pingströrelsens tidning Evangelii Härold. Familjen bodde i lägenheten på bottenvåningen till 1956, då flytten gick till en nybyggd villa i västra Broby.

Bröderna Daniel och Emanuel Tydesjö på gårdsplanen söder om huset, senast vintern 1956. I källaren förvarades salt sill i lerkrus. Där nere fanns också ett badkar, som inte lockade till bad. Fotot utlånat av Emanuel Tydesjö.

En av sönerna i familjen Tydesjö, Emanuel född 1950, berättar att missionshuset var gult när de flyttade in, alltså samma färg som när det revs i början av 2023. I trädgården öster om huset (nuvarande ICA:s parkering) fanns fruktträd och grönsaksodlingar. Söderut, mot Folkets hus, fanns en stor äng där det ibland hölls tältmöten.

I lägenheten på andra våningen bodde ytterligare en familj, som också tillhörde pingstförsamlingen. Denna familj bodde kvar till 1962 och flera hyresgäster avlöste varandra därefter.

Till skillnad från baptistförsamlingen på sin tid, så hade pingstvännerna i Broby pastorer. Dessa bodde dock aldrig i missionshuset, utan i egna villor. Bostäderna i missionshuset var avsedda för vaktmästarfamiljer, som mot en låg hyra såg till att salen var uppvärmd, ren och snygg inför gudstjänsterna.

Hyresgäster och vaktmästare söktes via annonser pingströrelsens veckotidning Evangelii Härold. Bostad i missionshuset ingick som en del i lönen. Klipp ur EH nr 41/1956 och 41/1962.

Församlingsliv

I församlingens verksamhet ingick möten och gudstjänster, där inte bara predikan, utan även sång och musik var viktiga inslag. Söndagsskolan och missionen var också av stor betydelse. Insamlade pengar blev till stöd åt unga missionärsfamiljer som reste ut och arbetade på andra kontinenter.

Sångarna i Broby Filadelfia på 1950- eller 1960-talet. Foto utlånat av Emanuel Tydesjö.
Välkomstmöte för nya pastorn Olof Holm ägde rum helgen 10-11 mars 1962. Längst bak till vänster står Hildur och Olof Holm. Notera den dubbla dörren till höger i bild. Den ledde till en farstu. Senare sattes dörren igen och farstun revs. Fotot utlånat av Östra Göinge pingstförsamling genom Thorwald Wämmerfors.

En omfattande och välbehövlig renovering gjordes då pingstförsamlingen övertog huset. Vid ett senare tillfälle, på 1960-talet, sattes ytterdörren mot Tydingegatan igen, liksom ytterdörren och farstun på missionssalens östra sida (se föregående foto). En ny ytterdörr togs upp några meter norrut på östra fasaden; det innebar att besökarna inte kom in direkt i samlingssalen, utan till en foajé varifrån man kunde gå in i samlingssalen genom en dubbeldörr. Denna dubbeldörr finns redan på fotot från 1962 ovan.

Missionssalens södra fasad med spår av två igensatta fönster. Vi vet inte hur salen var inredd från början, men sedan minst 1950-talet har estraden varit åt detta håll. Man tog bort fönster på väggen bakom predikoestraden, för att undvika se predikanten och sångarna i motljus. Vi har sett flera exempel på detta i vårt projekt. Foto: Ingela Frid, 22 maj 2019.

Pingstvännernas organisation i Östra Göinge har ändrats ett par gånger. Brobyförsamlingen upphörde 1955 och anslöt sig till den utpost som Knislinges pingstvänner redan hade bildat, knuten till Kristianstads pingstförsamling. Förklaringen till att Brobyförsamlingen lades ner vid denna tidpunkt, lär ha varit ekonomiska bekymmer efter den kostsamma renoveringen av det nya Filadelfia.

Utposten Broby-Knislinge hade egen pastor och fanns kvar till 1979. Det året bildade utposten Östra Göinge pingstförsamling, som ännu finns. Filadelfiahuset i Broby, som detta inlägg handlar om, behöll man fram till 1991. Knislinge hade egna lokaler, som kommer att beskrivas i kommande inlägg.

En byggnad med värde?

Östra Göinge kommun gav i början av 1980-talet ut ett antal skrifter med beskrivningar av byggnader och miljöer i de olika orterna. En viss bedömning av byggnadernas kulturhistoriska värde gjordes, som vägledning för fastighetsägare och framtida kommunala beslut kring bebyggelsen. Om Filadelfia i Broby skrev man ”… trots en del förändringar i form av igensatta fönster och en ny dörr har byggnaden ett visst värde. Den är typisk för väckelserörelsens samlingslokaler kring sekelskiftet”.

Ur ”Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby.” Foto från 1983. Samlingssalen fanns innanför de tre fönstren till vänster i bild. Övriga huset rymde bostäder.

Sista epoken 1991-2023

Pingstförsamlingen sålde Filadelfiahuset till Uno Berg, som drev möbelbutik i grannfastigheten. Tillträdet skedde den 1 mars 1991. Uno Berg använde delar av huset som möbellager, medan bostadsdelen gjordes om till damfrisering och fotvård. Unos dotter Carina Sjöberg drev där damfriseringen Carinasalongen. Uno Berg avled 2017 och Carina Sjöberg ärvde fastigheten. Hon sålde den senare till Östra Göinge kommun med överenskommelse att driva sin frisersalong ytterligare en tid. I början av 2023 avslutades den sista epoken för missionshuset, som jämnades med marken.

Samlingssalen stod mestadels tom de sista åren. På fondväggen kan man skönja färgskiftningar där skylten med namnet Jesus har suttit. Framför trappan upp till estraden syns luckorna i golvet, som döljer dopgraven. Foto: Harry Olsson 2018.
Dubbeldörren till samlingssalen. Foto: Harry Olsson.
Under 2023 års första veckor revs det gamla missionshuset, som en gång kallats Nya Missionshuset. Huset jämnades med marken och numera finns inget spår kvar. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby hembygdspark: – Broby baptistförsamling, protokollsbok och matrikel. – Fotoarkiv.

Hässleholms baptistförsamlings arkiv, Skånes Arkivförbund, Lund: – Handlingar vid Skånes Distriktförenings av baptistförsamlingars årsmöten, årgångarna 1911-1932.

Östra Göinge kommuns arkiv: -Fastighetshandlingar, digitaliserade

Kristianstadsbladet, datum framgår i texten.

Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.

www.digitaltmuseum.se

Wall, Krister & Åström, Hans (red.), 1985. Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby, Kulturnämnden, Östra Göinge kommun. Broby.

Muntliga källor: Emanuel Tydesjö, Carina Sjöberg, Thorwald Wämmerfors, Eva Håkansson, Eddie Martinsson och Gert Persson. Tack till Mikael Persson, Kristianstadsbladet och Henrik Arvidsson, Östra Göinge kommun.

Pastor Betty och Betel i Glimåkra

Detta inlägg kommer att skilja sig från andra texter i vår blogg. Det är nämligen få av de helgade rum vi skrivit om i projektet som redan är så väldokumenterade och omskrivna som Lilla Hem och Betel i Glimåkra. Journalisten Gösta Olsson, bördig från Simontorp strax nordost om Glimåkra, har bl.a. skrivit Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, en uttömmande berättelse om missionsföreningen Betel utgiven 2019. Skriften är väl illustrerad med fotografier och rekommenderas varmt till den som vill veta mer. Detsamma gäller en artikel i Glimåkra hembygdsförenings årsbok från 2002 av samma författare.

Till höger, omslaget till Gösta Olssons skrift om Betel från 2019.

Jag har alltså fått leta efter en ingång i ämnet som inte redan är omskriven. Jag, liksom många andra före mig, fastnade i berättelsen om Emma Lindkvist och Betty Svensson som grundade församlingen i Glimåkra 1916. I synnerhet Betty Svensson är väl omskriven. Hon har ibland kallats Sveriges första kvinnliga präst vilket är en sanning med modifikation, eftersom hon inte var prästvigd enligt Svenska kyrkans regelverk där kvinnor fick tillgång till prästämbetet först 1959. Hon var däremot vigd till pastor i USA i the Pentecost Bands of the World – en rörelse som har nära band med pingströrelsen. Intyget över pastorsvigningen är utfärdat i Indianapolis i USA 1901 och är publicerat i skriften av Gösta Olsson. Det är här jag hittar min ingång till Betty och Betel i Glimåkra, för det visar sig att det inte finns så mycket skrivet om hennes tid i USA. Så, hur hittade hon dit? Vem var hon innan hon emigrerade?

Jag börjar från början och hittar Betty som Bengta Svensdotter i husförhörslängden för Jämshögs socken där hon föddes i Ljungryda år 1866, i flyttlängderna står det att hon är bonddotter, enligt husförhörslängden var hennes far murare. Den 27 oktober 1884 döptes hon i Oppmanna baptistförsamling. I husförhörslängden som börjar 1888 är det antecknat att Betty är baptist och hon verkar ha varit ensam om det i sin familj.

Från Ljungryda, Jämshög till Illinois, USA

Vid 23 års ålder, den 1 mars 1890, lämnar Betty sin familj och hemmet i Ljungryda och påbörjar sin resa till Illinois i USA. I Malmö poliskammares emigrantregister står att hon ska resa till Gerlaw i Illinois. Jag hittar inga spår av henne där. Men i den amerikanska folkräkningen för år 1900 finns hon i en annan liten stad; Oblong. Betty kallar sig i USA för Bessie Swanson. I Oblong delar hon ett hus med fyra andra unga människor som, liksom hon själv, är engagerade i the Pentecost Bands. Det är makarna Peter och Ina Hansen, och de ensamstående kvinnorna Retta Fields och Susie Schlatte. Alla utom Ina Hansen står angivna som ”minister” vilket motsvarar titeln pastor på svenska.

The Pentecost Bands of the world bestod till största delen av unga, ogifta kvinnor och män – absolut flest kvinnor – som spred sin tro genom missionsverksamhet i mellersta USA med början 1880. Under 1890-talet initierades missionärsverksamhet i Tyskland, Liberia, Norge, Australien och Kanada. En utbildningsinstitution fanns för att förbereda missionärerna innan de skickades ut i världen. Snart bytte rörelsen namn till Missionary bands of the world.

I efterforskningarna om Bettys liv i USA kom jag i kontakt med ett amerikanskt forskningsprojekt om rörelsen the Pentecost Bands. Det visar sig att forskarna är väl bekanta med Betty och att deras arbete kan komplettera min undersökning och ge ny insikt i Bettys liv och engagemang. Betty återvände efter 11 år i USA till Sverige 1901 just för att bygga upp en missionärsverksamhet. Hon reste i sällskap med makarna Hansen som skulle på ett liknande uppdrag i Norge.

Två kvinnor i The Pentecost Bands kring 1900. Den sittande kvinnan är möjligtvis Betty Svensson. Tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.
Gruppfoto taget vid sommarläger, Harvest Home camp meeting, år 1900. Lägret hölls i Terre Haute i Indiana i USA. Det kan möjligtvis vara Betty som står med axeln mot fönstret i bildens högre del. Fotot tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Åter i Sverige 1901

I tidskriften The Pentecost Herald framgår att Betty tillsammans med en kvinna vid namn Anette Persson drev verksamhet i Jämshög. Vid denna tid bodde Betty hos föräldrarna i Jämshög. 1910 flyttade hon till Oppmanna där hon bodde på en gård som ägdes av en annan baptist. 1911–1916 bodde hon i Vånga socken först i vad som i församlingsboken anges som ”Baptisthus”, sedan i en lägenhet i baptistförsamlingens ägo, lokaliserad på byns allmänning. Om Anette Persson är just nu inte mer känt än att hon deltog i verksamheten i Vånga.

Betty Svensson ”missionärinnan” från Amerika predikar hos baptistsamfundet i Lund 1903. Publicerat i Lunds dagblad, 1903-03-07.
Klipp ur The Pentecost Herald i mars 1905. Här står Bessie Swanson och Annette Pierson som ansvariga för missionsverksamheten i Sverige. Tidningsklipp tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Verksamheten i Glimåkra

År 1916 köper Betty och Emma Lindkvist det som ska bli deras första lokal i Glimåkra, ett före detta ölkafé och biljardhall längs Lönsbodavägen. Huset rymmer både bostad åt de två kvinnorna och möteslokal och får namnet ”Lilla hem”. Lilla hem är ett traditionellt gatehus eller torp och rymmer inte alla de människor som kommer dit och visar intresse för samlingarna.

Lilla Hem vid Lönsbodavägen i Glimåkra, foto från tidigt 1900-tal tillhörigt Glimåkra hembygdsförening.

Året därpå köper därför Betty och Emma en gammal skyttepaviljong belägen på Norregårds marker och denna paviljong blir det nya Glimåkra Betel. Här kom missionsförsamlingen att driva sin verksamhet till år 2001 då byggnaden förstördes i en brand.

Med tanke på de erfarenheter som Betty bör ha fått under sin tid med the Pentecost Bands så är det inte konstigt att verksamheten tog fart så snabbt i Glimåkra – engagemanget från Emma och Betty och, i synnerhet Bettys till synes aldrig sviktande tro på att Herren skulle ingripa och lösa alla deras motgångar ledde sannolikt till en del av de orädda beslut som fattades i verksamhetens namn. I Gösta Olssons skrift redogörs bl.a. för hur det gick till när Skyttepaviljongen köptes in – utan pengar på fickan men med blind tro på en lösning. Emma Lindkvist hade inte samma erfarenhet som Betty. Hon var född i en statarfamilj i Gudmuntorps socken och utbildade sig så småningom till sömmerska. Var och när hon träffade Betty är inte klarlagt, men kyrkböckerna visar att hon aldrig emigrerade till Amerika.

Fd skyttepaviljongen i Glimåkra som blev Betel, 1910-talet. Fotot hämtat ur en minnesskrift över Skånes baptistförsamlingar 1910-1920. Betel i Glimåkra benämns som ”alliansbönhus”, dvs ett bönhus som man delar med ett annat samfund. Betty Svensson rörde sig själv över gränsen mellan baptismen och missionsförbundet.

Emma Lindkvist gifte sig och flyttade från Glimåkra i början av 1920-talet. Betty Svensson bodde kvar i Lilla hem till sin död 1949. Hon ligger begravd på Glimåkra kyrkogård. På hennes gravsten står hon med titeln Evangelist.

Glimåkra kyrkogård. Här vilar evangelist Bettie Svensson, 1866-1949. Minnesversen är Matt. 5: 7-9, ur Bergspredikan: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Foto: Ingela Frid.

Det måste ha varit en omvälvande resa Bengta/Bessie/Betty gjorde under sitt liv. Född i skogsbygden i lilla Jämshögs socken, där hon som den enda i sin familj beslutade sig för att bli baptist. Det var ingen självklar eller enkel väg vid en tid då många baptister fortfarande utsattes för trakasserier för att de motsatte sig statskyrkans teologi. Hur detta tog sig uttryck varierade starkt från plats till plats och socken till socken.

Även om baptiströrelsen i Sverige är känd för att tidigt ha gett kvinnor förtroende så måste den radikala rörelse som Betty mötte i USA ha varit något aldrig tidigare skådat. En rörelse där kvinnor fick vara drivande och aktiva, där kvinnor och män hade samma förutsättningar att bli pastor och att predika, starta nya församlingar och bygga kyrkor!

………………..

Betels senare öden

Betel i Glimåkra var länge ett begrepp för många i orten med omnejd. Verksamheten var livlig, inte minst för barn och ungdomar och då särskilt kören ”Unga röster”. I början av 1970 beslutade Glimåkra missionsförsamling att bygga ut Betel. Behovet var stort, framför allt för söndagsskolans räkning. Lokalpressen rapporterade att man avsåg bygga till den 10-kantiga gamla skyttepaviljongen med 7 meter på byggnadens fulla bredd, så att lokaler för bl.a. hobbyverksamhet och bordtennis skulle kunna inredas i bottenvåningen. Ytterligare en rymlig lokal skulle byggas intill den befintliga möteslokalen. Kostnaden för det hela beräknades landa på cirka 60 000 kronor.

Betels årliga missionsauktioner var en viktig tradition för många besökare. Britt-Louise Ramsten beskriver detta på ett varmt och personligt sätt i kapitlet ”Betel i Glimåkra var något speciellt”, som gästskribent i Gösta Olssons skrift (se källförteckning).

Tidigt en morgon i mars 2001 totalförstördes Betel i en anlagd brand. Missionsförsamlingen beslutade sig för att inte återuppbygga sitt Betel, utan istället fortsätta sin verksamhet genom att samarbeta med EFS i Glimåkra i deras missionshus på Bagareliden. Tillsammans bildade man Glimåkra missionsförening.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

https://freemethodistfeminist.com/pentecost-bands/

Bengtsson, Jan & Ragnarson, Per, Glimåkra: en by, en bygd, ett sekel : 1900-talet i bilder, Glimåkra hembygdsförening, Glimåkra, 2007

Olsson, Gösta. 2002. ”Skyttepaviljongen i Björkbacken blev Glimåkrabornas Betel”. I: Glimåkra hembygdsförenings årsbok 2002. Glimåkra.

Olsson, Gösta, Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, [utgivare okänd], [Sverige], 2019

Kyrkoarkiven för Glimåkra, Vånga, Oppmanna och Jämshögs socknar.

Census records, folkbokföring, USA år 1900.

The Pentecost Herald, 1905-03-15.

Muntliga uppgifter från Chris Hansen, som forskar om the Pentecost Bands.

Knislinge missionskyrka

År 1880 bildades Hjersås och Knislinge Friförsamling som en lokalförsamling av Svenska Missionsförbundet. De grundande medlemmarna kom från olika byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga, Brännskulla och Knislinge.

En tomt vid Helge å

I en tidningsnotis från mars månad 1893 rapporteras från missionsförsamlingens årsmöte ”En viktig fråga diskuterades: Anser församlingen att Missionshus behöfver byggas och om så är, hvar?” Den lilla lokalförsamlingen hade avvaktat uppförandet av ett eget missionshus eftersom Hjersåslilla missionsförening hade ett missionshus i närheten och förhoppningen var att man skulle kunna samverka. Av någon anledning kom dessa planer på skam, och församlingen beslutade därför att bygga ett missionshus för egen räkning. Man kom att arrendera en tomt på Helge å östra sida som hörde till en del av hemmanet Hjärsåslilla nr 4. Ett drygt år senare, i augusti 1894, bjöd församlingen via en tidningsannons in till två dagars invigning under medverkan av flera predikanter.

Klipp ur Kristianstadsbladet 1893 resp. 1894-12-08.

Missionskyrkan

Missionskyrkan omkring 1955. Hämtat ur Minnesskrift för Knislinge missionsförsamling, som gavs ut samma år.

I samband med en lantmäteriförrättning 1905 köpte friförsamlingen tomten. Den tillhörande kartan visar att bebyggelsen var koncentrerad till tomterna närmast ån och att åkermark tog vid öster därom. Missionshustomten var den nordligast bebyggda tomten. Utöver missionskyrkan, där det också rymdes en bostad för predikant med familj, låg i tomtens nordöstra hörn en liten uthusbyggnad som förmodligen var ett dass. Närmaste granne i söder var ett bostadshus med uthuslänga som ägdes av församlingens ordförande Nils Jeppsson. 

Karta från lantmäteriförrättning 1905 i samband med att församlingen friköper tomten. Röd pil pekar ut fastigheten. Källa: Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor.
Häradskartan från 1926–1934. I bildens högra del syns Helge å och på dess östra strand är tomten med missionskyrkan och möjligtvis pastorsbostaden markerade med en röd cirkel. Häradskartan är hämtad från kartbild.com.

Många ombyggnationer

1938 renoverades missionskyrkan och direkt norr om detta uppfördes en fristående pastorsbostad. Fotografier från tiden vittnar om att båda byggnaderna var putsade och avfärgade i ljus kulör. Båda hade sadeltak, sannolikt täckta med ett flackt tvåkupigt tegel. Missionskyrkan hade en ingång i öster och stora fönster med två spröjsade lufter nedtill och två enkla lufter upptill. Längs fasaden fanns en frodig blomsterrabatt. Pastorsbostaden var en tidsenlig villa med dörr åt söder, i riktning mot missionskyrkan. Den predikantbostad som tidigare rymdes i missionshuset byggdes vid samma tillfälle om till en vaktmästarbostad och en mindre samlingslokal. På slutet av 1950-talet grävdes en källarvåning ut under huset för att rymma ungdomslokaler. 1965 renoverades den stora salen i missionskyrkan enligt tidens ideal; bland annat kläddes innertaket med brädor likt ett flackt tunnvalv och inredningen förnyades. Korpartiet markerades av en valvbåge i ek och i fönstren sattes gultonade glasrutor. Under 1970-talet kläddes både missionskyrkan och pastorsbostaden med vitt fasadtegel.

1938 byggdes en pastorsbostad direkt norr om Missionskyrkan. Det var en tidsenligt, slätputsad villa. Fotografiet är taget kring 1955 och hämtat ur Minnesskrift för Knislinge missionsförsamling utgiven samma år.
Knislinge missionskyrka med den före detta pastorsbostaden i bakgrunden, sommaren 2023. Foto: Åsa Eriksson Green.

Verksamheter

I minnesskriften från 1955 berättas om regelbundna gudstjänster och möten i församlingens samtliga missionshus, kör- och musikverksamhet och söndagsskola. Det berättas också om ett stort engagemang för ”den yttre missionen” genom ekonomisk stöttning av missionärer på olika platser i världen. Bland annat hölls en årlig auktion på annandag jul för att samla in pengar för syftet. Syföreningens arbete lyfts särskilt fram som en stor inkomstkälla som i sin tur möjliggjorde församlingens sociala arbete och stöttning av missionärer. Sedan 1959 drivs scoutverksamhet i församlingen. När verksamheten 1969 hade brist på lokaler fick man av dåvarande Knislinge kommun möjlighet att använda den gamla Åstringagården i samhällets centrum som sedan blev en vedertagen lokal för scoutrörelsen. Under 2000-talet har missionshuset återigen moderniserats och scoutverksamheten flyttat tillbaka till missionskyrkan.

Stora salen i missionskyrkan. Salen fick sin utformning vid en inre renovering på 1960-talet. Foto: Ingela Frid.
Efter många renoveringar och ombyggnationer finns inte många ursprungliga detaljer kvar i missionshuset. Men de dubbla fyllningsdörrarna som leder in i stora salen har sannolikt varit med under alla år. Foto: Ingela Frid.
Det unika och tidstypiska räcket kring nedgången till källarvåningen skvallrar om att källartrappan tillkom på 1950-talet. Foto: Ingela Frid.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Knislinge missionsförsamling. 1955. Minnesskrift utgiven vid Knislinge missionsförsamlings sjuttiofemårsjubileum den 17 – 18 september 1955. Knislinge.

Lantmäteriet, historiska kartor.

Kristianstadsbladet.

Börje Andersson, Knislinge, muntliga uppgifter.

Lapidariet i Sibbhult

Lapidariet på Sibbhults kyrkogård förtjänar att uppmärksammas i ett eget inlägg. Ordet lapidarium är bildat av det latinska ordet lapis och betyder ungefär ”samling av stenar”. I vid mening passar beskrivningen förstås in på i stort sett alla begravningsplatser. Men om man med lapidarium menar en utställning av en viss kategori stenar så blir begreppet mera korrekt.

Sibbhults kyrka sedd inifrån lapidariet. Foto: Ingela Frid, mars 2021.

Frågan om vad som händer med gravstenar från tillbakalämnade gravplatser är omstridd och ofta mycket känslig. På många håll har man sparat gravstenar t.ex. lutade mot en kyrkogårdsmur (på in- eller utsidan), eller lagt dem mer eller mindre välordnat på markyta på eller utanför kyrkogården.

Vad är då speciellt med Sibbhults lapidarium? Det är välordnat, genomtänkt och skapat vid ett och samma tillfälle. Gravstenarna är hämtade från flera olika kyrkogårdar. Syftet är alltså inte här att ta vara på avställda gravstenar från just denna kyrkogård (sådana finns för övrigt inte ännu, då kyrkogården är förhållandevis nyanlagd).

Projektet

Upprinnelsen till det hela är projektet Sibbhult – ett nav i stenhjulet som genomfördes under några år i början av 2010-talet. Det var ett samarbete mellan bl.a Stenindustriförbundet, SLU, Regionmuseet, Göinge utbildningscenter och Göinge hembygdsförening. Projektet fick finanisellt stöd huvudsakligen från Länsstyrelsen och EU genom jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Tanken var att på flera sätt framhäva stenindustrins betydelse för Sibbhult – och vice versa! Inom ramen för projektet producerades även en utställning om stenindustrins bakgrund och framväxt på gamla stationstomten, samt en slinga i landskapet med stopp vid olika minnesmärken från stenindustrin.

Vid ingången till lapidariet. Foto: Ingela Frid.

Utformning och urval

Visionen för lapidariet beskrivs i några punkter:
• att ta hand om och visa ett betydelsefullt kulturarv
• att presentera detta kulturarv på ett intressant och pedagogiskt sätt
• att öka intresset för natursten, såväl regionalt som nationellt
• att öka kunskaperna om hur natursten, i olika tider, kunnat bearbetats till gravstenar
• att visa hur gravstenar sett ut vid olika tider i olika delar av landskapet

Projektledare för lapidariet var Ann-Britt Sörensen och Anna Andreasson. För formgivningen stod landskapsarkitekt Mona Wembling. Femton kyrkogårdar runtom i Skåne inventerades i syfte att samla underlag och kunskap om gravstenars form och variationer under olika tider.

När lapidariet så småningom var färdigt för invigning, bestod det av 53 stående gravstenar och 6 hällar, som i en följd exemplifierar gravstensmodet (om ordet får användas) från 1800-talets första halva och framåt. Den nyaste gravstenen är från 1974. Stenarna är hämtade från ett femtontal kyrkogårdar, varav de närmaste är Broby och Hjärsås. Trelleborg, Malmö, Ängelholm och Veberöd är andra orter som är representerade. Gravstenarna är deponerade i lapidariet och kommer förstås från återlämnade gravar.

En pdf med kort beskrivning av lapidariets gravstenar samt landskapsarkitektens ritning, kan laddas ner. Den är hämtad från hemsidan sten.se, se källförteckningen.

För bättre läsbarhet, ladda ner en tvåsidig pdf med information och karta. Källa: sten.se.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Kristianstadsbladet 2012-01-26. Ett unikt lapidarium växer fram i Sibbhult. Byline: Emma Ståhl.

www.stenhistoria.nu

http://media.sten.se/2013/05/Sibbhult.pdf

www.wembling.com

Glimåkra missionshus

Missionshuset i april 2018, foto: Ingela Frid.

Missionshuset i Glimåkra är med sin långt mer än 100-åriga historia ett av de äldsta i kommunen som ännu är i bruk. Tillkomsten hänger ihop med den flitiga lekmannaverksamhet som bedrevs av predikanter och kolportörer från Kristianstads traktatsällskap och Nordöstra Skånes missionsförening under andra halvan av 1800-talet.

Kristianstads traktatsällskap bildades redan 1855 och hade delvis en fot i Svenska kyrkan, genom att flera präster var med i verksamheten och predikade på möten och samlingar.

Det var dock långt ifrån alla präster som såg positivt på den frikyrkliga verksamheten. Somliga brydde sig inte nämnvärt, andra motarbetade de fria rörelserna mer eller mindre energiskt, beroende på hur stark frikyrkligheten var i den aktuella församlingen.

Möten ägde ofta rum i privata hem, stugor och gårdar. När det krävdes större plats, t.ex. då skarorna av intresserade växte eller då populära predikanter var på besök, var det ganska vanligt att skolsalar uppläts. Så var det på många håll, även i Glimåkra fram till 1892. Det året kom en ny kyrkoherde till församlingen.

Ett kort referat i Svenska Morgonbladet (1892-07-29) från ett två dagar långt missionsmöte i Glimåkra.

Den nya kyrkoherden Henrik Boström hörde till de präster som inte uppskattade de frireligiösa. Nyaste Kristianstadsbladet skriver den 20 augusti 1894:

Missionsvännerna i Glimåkra sägas ej hafva varit betänkta på att bygga missionshus, om de ej blifvit tvungna dertill på grund af deras nuvarande prests ovänliga ställning emot dem. Han har nemligen stängt skolorna för religiösa sammankomster, oaktadt företrädaren upplåtit dem för Kristianstads traktatsällskaps predikanter. Han har för öfrigt häftigt polemiserat med de frireligiöse. Och i denna kärlekslösa polemik har, såsom en insändare förut påpekat, aldrig gjorts någon skillnad på kyrklig och okyrklig lekmannaverksamhet. Följden har blifvit, att missionshus bygts äfven i Glimåkra. Det är beläget på en hög och fri plats mellan kyrkan och jernvägsstationen.

Elsa Bengtsson målade 1957 en duk med några motiv av missionshuset. Det höga och fria läget som nämns i tidningsklippet ovan, kan skönjas på den här bilden. Missionshuset är ännu inte tillbyggt. Utsnitt av duken, foto: Ingela Frid.

Det fanns vid den här tiden ingen organiserad missionsförening eller liknande i Glimåkra. Det var istället en privatperson som tog initiativet och lät bygga ett missionshus. I en notis beskrivs huset som ”bygdt af trä och innehåller en stor sal, 16 alnar bred och 24 alnar lång, med läktare samt en mindre sal jämte boningsrum m.m.” Invigningen skedde under högtidliga former i samband med ett stort missionsmöte den 19 augusti 1894.

Året därpå bildades Glimåkra Lutherska Missionshusförening vars syfte var att överta, äga och underhålla missionshuset. Huset stod på ofri grund fram till 1913, då tomten friköptes från Glimåkra kommun för 200 kronor. Några pengar betalades dock inte, utan istället uppläts missionshuset för kommunalstämmor och en del andra arrangemang de närmaste tio åren. Under den tiden skrevs köpeskillingen av med 20 kronor per år. Den 8 september 1915 blev föreningen lagfaren ägare till fastigheten.

Elsa Bengtssons bild visar informativt hur kyrksalen såg ut före ändringarna. Väggarnas ljust blågröna färg och dekorationsmålningarna, gjorda med schabloner, är sannolikt från tidigt 1900-tal. Åhörarna sitter på traditionella missionshusbänkar. Estraden ser ut att ha ett skrank, som talarstolen och orgeln är sammanbyggda med. Orgelns belysning består av stearinljus. Ingen av de två dörrarna finns kvar idag. Utsnitt från Elsa Bengtssons duk målad 1957, fotograferat av Ingela Frid.

Samlingsplats för samarbeten

Glimåkras folkbibliotek huserade i missionshusets lilla sal från omkring 1915 och några decennier framåt. Missionshuset fyllde även på andra sätt behovet av en offentlig samlingslokal i byn. Man hyrde bl.a. ut till Glimåkra föreläsningsförening och IOGT.

Nykterhetsorganisationen IOGT annonserar om fest i missionshuset 1897. (Kristianstadsbladet)

Den polarisering mellan statskyrkan och frikyrkan som kyrkoherde Boström verkade för blev inte långvarig i Glimåkra. Missionshuset blev snart (och är fortfarande) en viktig samarbetspartner till Svenska kyrkan. Från omkring 1920 och några årtionden framåt hölls konfirmationsundervisningen i missionshuset. Från 1940-talet förlades även en del av Svenska kyrkans församlingsaftnar där. Mellan åren 1956 och 1968 bedrevs viss skolundervisning i missionshuset.

Att missionshuset tidigt öppnades för många skilda verksamheter, kan bero på att det inte var knutet till någon särskild frikyrklig inriktning. Det gemensamma för missionshusföreningens ledamöter och medlemmar var just huset. På samfundsnivå utspelades en lärostrid inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) som 1911 resulterade i bildandet av missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Nordöstra Skånes missionsförening, med säte i Hjärsåslilla, anslöt sig till BV. I Glimåkra bildades en EFS-förening först 1964.

EFS och BV kom på så vis så småningom att samexistera i Glimåkra missionshus med delat ägarskap. För BV:s del var det Nordöstra Skånes missionsförening som var ägare. Bibeltrogna Vänner i Glimåkra hade en informell vänkrets och organiserade sig aldrig i föreningsform. Nordöstra Skånes missionsförening ombesörjde söndagspredikningar och månadsturer, det senare innebar att en resepredikant besökte orten och några närliggande byar varje månad, och höll andakt både i missionshuset och offentliga möten i privata hem. I en minnesskrift från 1983 skriver man ”Missionshuset har vi tillsammans med EFS och verksamheten fungerar så, att vi inte behöver störa varandra.”

Kyrksalen fotograferad i oktober 2023. Foto: Ingela Frid.

Om- och tillbyggnader

Några större förändringar i missionshuset skedde inte förrän i mitten av 1960-talet. Då byggdes missionshuset om invändigt och fick i stort sett den planlösning det har idag. Det var också först vid denna ombyggnad som wc installerades och de gamla kaminerna försvann till förmån för elvärme.

Nästa stora förändring skedde åren 1986-1988. Då byggdes huset till tre meter västerut. Den del som tidigare varit bostad ändrades för att ge barn- och ungdomsverksamheten större utrymme. Behovet hade funnits ett bra tag. Redan i mitten av 1970-talet rapporterades att EFS-föreningen i Glimåkra samlade runt 150 barn och ungdomar i scoutgrupper, musikundervisning, körer och studiecirklar.

Kyrksalen mot väster, med cafédel och kök bakom vikväggen. Foto: Ingela Frid.

När ombyggnaden stod klar 1988 hade missionshuset ett nytt, stort kök och en cafédel som gränsar till kyrksalen med en vikvägg. Kyrksalens estrad hade blivit större och de gamla sittbänkarna var utbytta mot stoppade stolar. Tack vare många ideella arbetstimmar kunde kostnaden hållas nere. Nyinvigningen sommaren 1988 leddes av representanter från både EFS och Nordöstra Skånes missionsförening.

År 2001 drabbades ett annat missionshus i Glimåkra, Svenska Missionsförbundets Betel, av en anlagd brand. Betel gick inte att rädda och det skulle bli mycket dyrt att bygga upp på nytt. Lösningen blev att missionsförbundet köpte BV:s del i Glimåkra missionshus. Det skedde 2008.

EFS och Glimåkra missionsförsamling bildade tillsammans Glimåkra missionsförening, som numera äger huset.

En broderad tavla klarade sig undan branden i Betel och hänger nu i missionshuset. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Glimåkra kyrkoarkiv (SE/LLA/13111), församlingsböcker

Kristianstadsbladet m.fl. tidningar, datum framgår i texten. Hämtat från http://tidningar.kb.se.

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.

Nordöstra Skånes missionsförening. 1858-1983. Några minnesanteckningar vid 125-årsjubileet 1983 utgivna av styrelsens arbetsutskott. Knislinge 1983.

Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.

Svensson, Mats. ”Missionshuset. Glimtar från de hundra åren”. I: Glimåkra hembygdsförening Årsbok 1995.

Muntliga uppgifter från Jane Gudmundsson, ordförande i Glimåkra missionsförening.

Församlingshemmet i Östanå

Under närmare tre decennier på 1900-talet levde drömmen om att bygga en småkyrka i Östanå, som en utpost till kyrkan i Broby. Av olika skäl blev det aldrig någon småkyrka och projektet avsomnade omkring 1970.

Men drömmen om egna lokaler i Östanå fanns kvar hos den svenskkyrkliga församlingen. Pappersbruket i Östanå var en stor arbetsgivare och många av invånarna var barnfamiljer. Verksamhet för barn och ungdomar var viktigt för kyrkan, då som nu.

I början av 1970-talet övertogs Östanå pappersbruk av Klippankoncernen. Innan dess hade för brukets räkning byggts en större villa på en vacker plats vid Helgeå. Villan var avsedd för brukets disponent, men med den nya ägarens organisation behövdes ingen sådan tjänstebostad i Östanå. Den nybyggda villan lades ut till försäljning.

Villan i Östanå i april 2018. Trots sitt ganska anspråkslösa yttre har villan faktiskt en yta på 280 kvadratmeter. Foto: Ingela Frid.

Brobyförsamlingens mångåriga önskan såg nu ut att kunna gå i uppfyllelse. Efter beslut i kyrkofullmäktige köptes villan i Östanå för 315.000 kr och tillträdet skedde den 1 februari 1973. Inte långt därefter invigdes villan som församlingshem.

Trots att villan var byggd som bostad, behövde nästan ingenting byggas om eller ändras för att passa som församlingshem och rum för kyrkans olika verksamheter. Det största rummet, med vacker utsikt mot ån genom stora fönster, blev gudstjänstlokal. En målning av Gert Kaffa tjänstgjorde som altartavla. Den Östanåbaserade syföreningen Nytta och Nöje donerade en dopskål och ett par ljusstakar i silver, samt ett antependium vävt av textilkonstnär Kerstin Olsrud. Församlingen satt på lösa stolar placerade i rader. Musiken framfördes på piano och klockringningen skedde med slagpinne på en klocka monterad på en ställning i gudstjänstrummet.

Villan kom under alla år att kallas ”Församlingshemmet”. Under nästan 30 år fylldes församlingshemmet med en mängd olika aktiviteter, inklusive regelbundet gudstjänstfirande.

Verksamhet i Östanå

Syföreningen Nytta och Nöje hade sin fasta punkt i församlingshemmet i Östanå. De genomförde årligen auktioner där de sålde olika alster, framför allt textilt hantverk förstås men även t.ex. ljus som de stöpt i församlingshemmets källare. Pengarna som kom in skänktes till kyrklig verksamhet och andra ändamål som syföreningens medlemmar beslutade om. En gång om året anordnade syföreningen grötfest med underhållning för bygdens äldre invånare.

Paula Alfredsson som sedan 1991 arbetar som barnledare i Östra Broby församling, ger sin minnesbild av församlingshemmets verksamhet och interiör. Hon ledde barngrupper i Östanå ett tiotal år, en verksamhet som oftast höll till i källarvåningen, där det fanns många bra rum. Den stora tomten gav också möjlighet att ha en del aktiviteter för barnen utomhus. Massor av barn deltog i verksamheten och alla bodde i Östanå. Syföreningen Nytta och Nöje hade en egen, rymlig lokal i huset. Intill gudstjänstlokalen fanns ett stort rum som användes som bibliotek. Ett väl tilltaget kök fanns också i huset. Toalettutrymmena hade tidstypiskt 70-talsporslin. I källaren fanns dusch och bastu; spår av husets ursprungliga syfte men tveksamt om dessa faciliteter användes under kyrkans tid.

Fasaden som vetter mot Helgeå täcks nästan helt av fönster. Rummet innanför fönstren inrymde gudstjänstlokal. Foto: Ingela Frid, april 2018.

Församlingshemmet säljs

Minskat intresse för verksamheten och höga driftskostnader gjorde till slut att kyrkan såg sig tvingad att sälja församlingshemmet i Östanå. Det skedde 2003. Försäljningen väckte stor sorg bland Östanås invånare – trots att ytterst få av dem var med i kyrkans verksamhet på platsen. Östanå byalag erbjöds först att köpa huset till ett förhållandevis lågt pris, men avböjde på grund av driftskostnaderna. Byalaget fick dock vara med och avgöra vem som skulle få köpa huset. De första ägarna efter kyrkan satsade på konferensverksamhet. Sedan dess har huset haft flera ägare och nyligen (oktober 2023) har det återigen varit till salu.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.

Samtal med Paula Alfredsson, församlingshemmet i Broby, 2023-10-23.

www.hemnet.se