Östanå missionshus

Hur får man reda på något om en byggnad som när det inte finns några synliga trådar att dra i? Inga ledtrådar som leder vidare på vägen? I en tid när man kan googla nästan vad som helst så står man lite handfallen när man helt plötsligt inte får några träffar alls. Så var det i fallet med Östanå missionshus – ideligen återvändsgränder. Det var som att det bara var ett påhitt, ett spöke – hade det ens funnits ett missionshus i Östanå, på riktigt?

Utsnitt ur häradsekonomiska kartan som togs fram 1926–1934. Den röda pilen pekar ut missionshuset som ligger längs landsvägen mellan Östanå i norr och Glimminge i söder. Karta hämtad på kartbild.com.  

Men så en dag får jag ett mail med ett klassfoto taget framför missionshuset 1927. Det är min projektkollega Ingela som ramlat över det på Facebook. ÄNTLIGEN! Där är huset! Och lärarparet Widing med en stor hög skolbarn, allvarligt tittandes in i kameran. Barnen längst fram sitter på en utrullad trasmatta för att inte bli smutsiga, finklädda som de är dagen till ära. I bakgrunden tronar missionshuset på en höjd. Det är ett helt vanligt hus, klätt med rödmålad locklistpanel, en ingång med en liten förstukvist i ena änden och tre fönster med korsspröjs som sannolikt vetter in mot salen. Byggnaden är täckt av ett sadeltak som ser ut att vara belagt med papp. Det är de tre fönsteraxlarna i rad som vittnar om att det sannolikt finns ett stort rum innanför – typiskt för en skolbyggnad eller ett missionshus. Detta ska visa sig ha varit både och.

Via en annan kollega får jag tips om hennes kursares sambos farbror som bor i byn. Det är ett samtal på vinst och förlust men det visar sig att jag hamnat hos grannen till missionshuset och att både farbrodern och hans hustru har flera goda ledtrådar till mig. Kanske det bästa av allt, de har fler foton som de generöst delar med sig av.

Så nystas sakta historien om det undflyende missionshuset upp. Foton och berättelser kommer så småningom från flera olika håll och det känns som att det var meningen att någon skulle skriva, åtminstone en del av, historien om Östanå missionshus. I skrivande stund låter den ungefär som följer:

Det var en gång… I de stora skogarna i norra delen av Östra Broby socken, där Helge å flöt fram och delade landskapet i två, som ett pappersbruk anlades och ett litet industrisamhälle växte fram. Men vi ska inte prata om pappersbruk, patroner eller arbetare. Vi ska klättra upp på höjden på Helge å västra strand, nästan mitt emot pappersbruket. Med hjälp av en karta över laga skifte år 1860 får vi veta att här låg två torp på behörigt avstånd från varandra längs landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Det ena torpet hette Svensatorp, och låg på marken till hemmanet Ryatorp. Det var från detta torps mark som tomten till missionshuset så småningom avstyckades. Exakt när detta skedde vet vi inte, året 1909 finns nedskrivet som byggår för missionshuset, men detta är overifierat.

Nästa karta är Häradsekonomiska kartan från 1926–34. Nu ligger missionshuset där, i sällskap med flera andra hus på båda sidor vägen. Vi kan sluta oss till att huset byggts efter 1860, men före 1926. Under ungefär samma period introducerades och utvecklades de stora folkrörelserna i Sverige varav frikyrkorörelsen var en, utöver bland andra nykterhets- och arbetarrörelserna. Annonser i dagstidningar från 1890-talet och tidigt 1900-tal vittnar om att olika rörelser ordnade missionsmöten i Östanå även innan missionshuset byggdes.

Nyaste Kristianstadsbladet 12 augusti 1891
Nyaste Kristianstadsbladet 13 augusti 1902

Från slutet av 1920-talet och under okänd tid framåt användes missionshuset som skola. Av ett protokoll från skolrådet i Östra Broby församling 1928, vilket återges i Östanåboken, framgår att klasserna på den ordinarie skolan i Möllarp var så stora att det rådde platsbrist. Missionshuset hyrdes därför in av skolrådet för att råda bot på situationen. Från 1920-talets sista år finns ett skolfoto med missionshuset i bakgrunden. Lärarna på bilden är makarna Widing vilka bodde i lärarbostaden i den närliggande Möllarps skola.

Skolklass med lärare framför missionshuset i Östanå. Byggnaden användes som skola under slutet av 1920-talet då barnen inte rymdes i den ordinarie Möllarps skola. Lärarna Lars och Hilda Widing är med på fotot.  Fotot tillhandahållet av Lisbet Martinsson.

Från ungefär samma tidsperiod finns ett fotografi på landsvägen mellan Östanå och det söderut belägna Glimminge. På höjden på höger sida vägen ligger missionshuset. Byggnaden står på en hög stengrund med putsade fogar, som tar upp höjdskillnaden på tomten. Tomten är på framsidan gräsbevuxen med grusgångar fram till farstukvisten. I tomtgränsen mot landsvägen står två relativt storvuxna björkar. Tomtens södra gräns markeras av ett stenröse och den norra gränsen av en mindre väg till fastigheter längre västerut. Fasaden är målad i en mörk kulör, sannolikt en röd slamfärg. Knutar, fönsterbågar och foder samt delar av farstukvisten är vitmålade. Möjligtvis finns en tredje kulör på farstukvistens snickerier. Fönstren står öppna för vädring.

På landsvägen utanför kör en bil förbi, på höger sida vägen. Landsvägen är bred men oasfalterad. På andra sida vägen ligger en stor byggnad med rödmålade, brädklädda fasader på en hög sockel av huggen sten. Mot vägen vetter en stor farstutrappa vars snickerier, i likhet med fönstersnickerier, knutbrädor och vindskivor är vitmålade. I frontonen mitt över farstukvisten står namnet Fridhem högst upp i gavelfältet. Byggnaden rymde flera arbetarbostäder och revs 1954.

Odaterat fotografi av landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Bilen kommer körande från Glimminge i söder. På höjden till höger i bild ligger missionshuset. Två lummiga björkar avskärmar tomten från landsvägen. Till vänster i bild ligger Fridhem, eller Hälsingebygget, som det också kallades. Den stora rödfärgade byggnaden Fridhem, som rymde arbetarbostäder, revs 1954. Foto tillhandahållet av Gunilla Kärrdahl.

Under många år bedrevs söndagsskola i missionshuset. Åtminstone under 1960-talet var det makarna Rosa och Valter Persson från Marklunda i Osby socken som höll i undervisningen. Det är möjligt att de tillhörde Osby missionsförsamling och att initiativet till byggnaden en gång under 1900-talets början kom från det hållet, men detta är än så länge okänt. Även Hanna Vestesson, som bodde granne med missionshuset, var med om att driva söndagsskolan. Hanna var en äldre, tystlåten dam i svarta kläder och en traditionell knut i nacken som ordnade fika till barnen. I missionshuset bodde under flera år Oliva Hansson som föddes i Vånga socken 1878. Oliva försörjde sig som stickerska, men sannolikt fungerade hon också som vaktmästare för missionshuset. Enligt församlingsböckerna bodde Oliva kvar i huset in på 1950-talet. Att ensamstående kvinnor bodde i, och såg efter, missionshusen var ingen ovanlighet. Man kan fundera på om kvinnorna i missionshusen hittade en trygg och ordnad boendemiljö, eventuellt med en lägre hyra i utbyte mot att de höll ett öga på att allt fungerade som det skulle.

Om söndagsskolan under 1960-talet berättar Mats Ragnarsson, som växte upp i Hemmestorp på andra sidan ån från Missionshuset, att han och de andra barnen i området blev hämtade med taxi. Så många barn som kunde rymmas trängde in sig i bilen och skjutsades till söndagsskolan, trots att avståndet egentligen inte var särskilt långt. Från söndagsskolan har minnet etsat sig fast att barnen fick tavlor med bibliska motiv och för varje gång man närvarade fick man en guldstjärna att fästa på tavlan. På frågan vilka barn som deltog i söndagsskolan får jag som svar ”i stort sett alla, oavsett föräldrarnas kyrkotillhörighet”. Det var en social aktivitet för barnen. Om byggnaden minns Mats att det fanns ett kök och ett litet rum i byggnadens vänstra del, utöver farstun. Till höger låg missionssalen som var möblerad med enkla träbänkar och längs östra väggen var golvet upphöjt, likt ett podium. På väggen ovan podiet hängde ett träkors.

I början av 1970-talet såldes missionshuset och blev privatbostad. Detta sammanföll med att Östra Broby församling öppnade församlingshemmet i Östanå 1973.

Östanå fd missionshus i april 2018. Huset är idag privatägt och används som fritidsbostad. Foto: Ingela Frid.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.

Häradsekonomiska kartan, hämtad på www.kartbild.com

Laga skifteskarta över Glimminge och Ryatorp 1886-88, hämtad på historiskakartor.lantmateriet.se/

Nyaste Kristianstadsbladet, 12 augusti 1891 (https://tidningar.kb.se/)

Nyaste Kristianstadsbladet, 13 augusti 1902 (https://tidningar.kb.se/)

Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515)

Muntliga källor: Mats Ragnarsson, Oröd; Lisbet & Karl-Edvin Martinsson, Östanå; Hans Kristian Durán, Knislinge.

Glimåkra folkhögskolas kapell

Kapellets historia kan sägas bestå av två delar; dels Glimåkra prästgårds, dels EFS:s (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) historia. De båda sammanstrålar i Glimåkra 1959 med grundandet av folkhögskolan.

Glimåkra folkhögskola september 2022. Huvudbyggnaden (prästgårdens fd boningshus) närmast med röd gavel. Kapellet är det mindre stenhuset till höger i bild, som ligger i anslutning till parkeringsplatsen. Foto: Mikael Persson, MiP Media. Publicerat med tillstånd av fotografen.

Prästgården är den tredje kända i Glimåkra. På en ägomätningskarta från 1696 syns en fyrlängad gård, belägen ett stycke längre norrut än den nuvarande (se inlägget om Glimåkra medeltidskyrka). Den 3 juni 1741 brann prästgården ner till grunden. Dåvarande prosten Wankif lät uppföra en ny, av allt att döma på samma grund som den nedbrunna.

Då Roloff Andersson tillträdde som kyrkoherde 1781 fann han prästgården vara i tveksamt skick; åtminstone beslöt han sig för att låta bygga en ny. Den anlades ett stycke söder om den gamla, bl.a. för att ge plats åt en utvidgning av kyrkogården. Samma kyrkoherde lät för övrigt bygga Örkeneds kyrka (Lönsboda), då Örkened var en annexförsamling till Glimåkra vid den tiden.

Södra ladugården (idag kallad Fähuset) byggdes först och stod klar 1792. De båda flyglarna färdigställdes två år senare. Först 1799 var boningshuset färdigt och den stora gården ramades därmed in av de fyra byggnaderna. Hela byggprojektet kostade drygt 4848 riksdaler, varav knappt en tredjedel var löner, resten materialkostnader. Byggmästare var Nils Billing från Kristianstad.

Utsnitt från 1810 års enskifteskarta över Glimåkra. Prästgårdstomten är figur nr 7. Överst på tomten, närmast kyrkan, är prästgårdens boningshus, idag folkhögskolans huvudbyggnad. Längst söderut ”fähuset” från 1792 som idag rymmer bl.a. aula. På västra och östra sidorna finns två motstående stenhus. Det västra är idag kapell. Strax söder om detta låg ett mindre svinhus, som revs mellan 1937 och 1940. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.

Husets äldsta historia – brygghus och mangelbod

Sommaren 1824 inspekterades prästgården av vice häradshövding tillika särskild förordnad domare i Västra och Östra Göinge domsaga, med biträde av byggmästare Nils Billing från Kristianstad och nämndemännen Åke Swensson från Glimåkra och Måns Jönsson från Broby. Prosten Roloff Andersson var också närvarande i egen hög person.

Om det hus som långt senare skulle bli kapell, noterar man att det är ett stenhus uppfört 1794 i en våning, 22 alnar långt, 15 alnar brett, 5 alnar högt till utsidan och 7 alnar på inre sidan. Yttermurarna är 1½ aln tjocka och av klyvsten. Taket är täckt med halm, men nedre delen består av takpannor. Gavlarna är brädklädda.

Invändigt har huset, som det beskrivs 1824, brädgolv och innertak av brädor. Det finns också en trätrappa. Tre fönsterlufter (fönsteröppningar) med små blyglas utan luckor, med måtten 1½ aln höga och lika breda. Det finns tre dörrar till huset, alla rödfärgade och med olika mått. Samtliga dörrar är försedda med lås. Under huset finns en källare av gråsten.

Huset tjänar som brygghus med mangelbod och packhus.

Vid en brandsyn drygt 60 år senare tycks inte brygghuset ha förändrats nämnvärt, förutom att det har fått spåntak istället för halmtak. Det nämns specifikt att huset har en kölna (eldstad) av gråsten och bakugn med ram och dörr av järn, samt en malttorka.

Det noteras samtidigt att prästgården består av ett halvt mantal och att närmaste eldfarliga inrättning är ett färgeri som ligger 300 fot bort (drygt 91 meter), vilket anses vara ett betryggande avstånd.

Foto från 1952 taget från prästgårdens huvudbyggnad mot fähuset. Gårdsplanen var vid denna tidpunkt avdelad med ett staket. Huvudbyggnaden hade en trädgård med gräsmatta. Foto: Harald Olsson, Regionmuseets arkiv, Kristianstad.

1900-talet

År 1910 kom en ny lag som innebar att präster skulle få lön som andra tjänstemän i staten, istället för att försörja sig på prästgårdens lantbruk och tionden. Därför  utarrenderades de flesta prästgårdars lantbruk, medan prästfamiljen bodde kvar i själva huvudbyggnaden. Så var fallet även i Glimåkra.

Brygghuset var en av de byggnader som arrendatorn disponerade. Därför behövde prästfamiljen ett nytt fristående hus för bakning, tvätt, mangling m.m. Ett sådant byggdes 1918 strax öster om huvudbyggnaden (nr 7 på följande skiss). Det nya brygghuset var byggt på stenfot i en våning med vind. Väggarna bestod av resvirke med röd brädbeklädnad. Huset revs någon gång mellan 1960 och 1975.

På 1920-talet byggdes en arrendatorsbostad på tomtens östra del. Innan den stod klar, bodde arrendatorn i det östra stenhuset, mittemot brygghuset.

Utsnitt ur skiss som hör till 1922 års värderingsinstrument upprättat i samband med brandsyn. Numreringen beskrivs enligt följande: nr 1 är fähuset, nr 2 brygghus (numera kapell), nr 3 är f.d. arrendatorsbostad, nr 4 svinhus av trä under spåntak, nr 5 arrendatorsbostad under uppförande, nr 6 prästgårdens corps-de-logi (boningshus), nr 7 ekonomibyggnad (nya brygghuset byggt 1918), nr 8 är en brunn och nr 9 uppställningsplats för lokomobil. Bildkälla: Brandförsäkringsverkets arkiv.
Fd scoutstugan som flyttats till prästgårdens område. Foto: Ingela Frid.
Arrendatorsbostaden byggd på 1920-talet. Foto: Ingela Frid.

Omkring 1940 kostade kyrkorådet på prästgården en omfattande renovering. Det gamla brygghuset försågs med eternittak och fick en modernare tvättstuga med två inmurade grytor. Vinden användes som spannmålsmagasin. Innertaket var fortfarande av brädor, men golvet i en del av huset var gjutet i betong. Det fanns ett rum med järnkamin i en tegelnisch, ett materialrum samt en vagnbod.

Foto troligen från 1962. Folkhögskolan är relativt nystartad. Till höger syns gaveln på ”fähuset”. Bakom gamla brygghuset – det blivande kapellet – syns en del av huvudbyggnaden. Okänd fotograf. Fotokälla: Regionmuseets arkiv, Kristianstad.

Folkhögskolans tid

År 1959 började en ny epok i Glimåkra prästgårds historia, då folkhögskolan grundades. Bakom de flesta folkhögskolor står idéburna rörelser, som präglar kursutbudet och verksamheten. Det finns idag (2023) 155 folkhögskolor i Sverige, varav EFS är huvudman för åtta. Två av dem ligger i Skåne, den andra förutom Glimåkra är Sundsgården utanför Helsingborg.

EFS bildades 1856, inspirerat av herrnhutismen som var en protestantisk andlig rörelse med rötter i Tyskland. På 1800-talet var rörelsen delvis kontroversiell och delade prästerna i flera läger. Idag har EFS mycket samarbete med Svenska kyrkan, vilket inte är konstigt eftersom det hela tiden varit en inomkyrklig rörelse som aldrig haft som mål att bryta med den lutherska kyrkan.

På en folkhögskola som drivs av EFS kan det tyckas vara en självklarhet att man har ett kapell inom skolområdet. Men det dröjde två decennier innan kapellet var färdigt. Drömmen om ett kapell fanns i minst 10 år innan det blev verklighet.

Den 24 augusti 1977 skrev Kristianstadsbladet:

Frivilligt arbete under sommarferierna kommer att ge Glimåkra folkhögskola ett kapell. Drömmen om ett kapell har hållits levande i 10 år, men de ekonomiska förutsättningarna har saknats. Nu ser det emellertid ut som om drömmen skulle kunna förverkligas. Efter flera upplagor av Operation Dagsverke, auktioner m.m. har fonden för kapellet nu vuxit till 23.000 kronor. Men den fonden kan inte bli mer än en grundplåt. Att bygga om den flygel, som avses bli kapell beräknas kosta ca 250 000 kr och då måste man ta i beaktande att folkhögskolans redan ansträngda ekonomi inte kan belastas ytterligare. Men bland de elever som lämnat folkhögskolan och som nu tänker kavla upp ärmarna och jobba för kapellet finns en arkitekt, två byggnadsingenjörer och en hel del annat sakkunnigt folk så fil mag Ingrid Hjalmarsson, som arbetar för kapellstiftelsen, och skolans rektor Knut Sturesson är optimister.

Sommaren 1977 hade man siktet inställt på att kapellet skulle kunna invigas sommaren 1978. Det kom dock att dröja lite längre än så. Projektet fick god skjuts av att Kamratförbundet, bestående av f.d. elever vid Glimåkra folkhögskola, engagerade sig. Ordförande i Kamratförbundet var Folke Carlsson, lämpligt nog byggmästare till yrket. Han blev även utsedd att ingå i kapellbyggnadskommittén tillsammans med Bertil Hamberger, Ingemar Arvidsson och Per-Olof ”POP” Persson.

För att få in mer pengar ordnade man bl.a. marknad och sålde begagnade, skänkta saker. En lärare på skolan som just blivit förälder kom på den listiga idén att låta nyfikna få beskåda den lille mot en kostnad av 15 kr/person, som gick oavkortat till kapellfonden.

Sommaren 1978 hade arbetet tack vare ideella insatser från elever, lärare samt Kamratförbundet kommit en god bit på väg. Arbetsledare var Folke Carlsson och ansvarig för arbetets genomförande var byggmästare Carl Sjöberg, Broby.

Den 14 december 1979 kunde så äntligen kapellet invigas av biskop Olle Nivenius. Det var en högtidlig dag som lockade runt 120 deltagare. Efter invigningsceremonin serverades en festmiddag i skolans matsal.

Kapellet augusti 2019. Foto: Ingela Frid.
Den gamla brunnen är täckt med plankor. Foto: Ingela Frid.
Kapellet augusti 2019. Foton: Ingela Frid.

Alltsedan dess används kapellet för olika samlingar och gudstjänster, ofta med musikalisk inramning. Kapellet är i första hand till för skolans elever och lärare, men man firar regelbundet gudstjänster tillsammans med Glimåkra-Hjärsås församling. Kapellet står öppet för besök dagligen.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Centrum för Näringslivshistoria, Stockholm: Brandförsäkringsverkets arkiv.

Regionmuseet Kristianstad, fotoarkiv.

Kristianstadsbladet 1978.05.29, 1978.07.15 samt 1979.12.15.

Giertz, Martin. 2012. Svenska prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård. Stockholm.

Lundberg, Torsten. 1926 (1965). Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok II. Tyringe.

Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.

Glimåkra folkhögskolas hemsida www.glimnet.se

Svenska kyrkan i Glimåkra-Hjärsås hemsida https://www.svenskakyrkan.se/glimakra-hjarsas

Ett särskilt tack till Mikael Persson, MiP Media.

Lokstallet som blev missionshus

Vy över delar av Broby, tidigt 1900-tal. Mitt i bilden syns lokstallet, och direkt bakom syns folkskolan. I fonden i vänstra delen av bilden syns Ekbacken och den Krookska villan dit Broby lutherska missionsförening sedermera flyttade 1951.

I Nyaste Kristianstadsbladet kunde man måndagen den 20 augusti 1894 läsa bland annat följande:

”I Östra Göinge härads centrum, Broby och Glimåkra församlingar, har lekmannaverksamhet länge ägt rum, men inga missionshus bygts (sic) förrän i år.

Missionsvännerna i Broby ha inköpt, för 1,800 kr., Hästveda-Karpalunds järnvägs nu utdömda lokomotivstall därstädes, hvilket hus med sin kapellartade bygnadsstil (sic) passar ej illa för ändamålet, beläget som det också är invid järnvägsstationen. Man arbetar nu med att inreda huset för det nya ändamålet. Det blir en hög och präktig sal med läktare samt med höga fönster som i en kyrka.”

Ja, en hög och präktig sal var det och efter att byggmästaren Åke Persson lett arbetet med att anpassa lokstallet till dess nya syfte kom det att tjäna som missionshus i 56 år. Lokstall bör det ha varit i mindre än tio år eftersom Broby järnvägsstation öppnades 1886. Ett äldre foto av interiören visar en traditionellt utformad missionssal med ett tunnvälvt tak. Väggarna var klädda med bröstningspanel. Långbänkar var ordnade i olika riktning i rummet; de bakre på var sida en mittgång, de främre på tvären; så att alla blickar riktades mot den upphöjda talarstolen i salens främre del. Inledningsvis användes lokstallet enbart sommartid eftersom ingen uppvärmning fanns, men tids nog installerades en gjutjärnskamin.

Missionssalen i det gamla lokstallet i början av 1900-talet. Fotokälla: Broby kristliga ungdomsförenings jubileumsbok 1901-1951.

Idag är föreningens tid i lokstallet nästan bortglömd, i likhet med själva lokstallet, som numera är rivet. Byggnaden låg i den norra delen av stationsområdet, på västra sidan av spåren. I norra delen av byggnaden fanns en vaktmästarbostad i bottenvåningen, och ovanpå denna en mindre sal som kunde öppnas upp mot den stora salen likt en läktare. På nordvästra sidan av gården byggdes ett uthus med förråd, vedbod och noggrant åtskilda dass för män respektive kvinnor.

Tjänsten som vaktmästare, eller föreståndare som det heter i församlingsboken, innehades under majoriteten av de 56 åren av Johanna Persson och det var hon som bodde i tjänstebostaden. Johanna – som ibland kallades ”Missions-Johanna” – var född i Lunnom 1860. Utöver tjänsten som föreståndare arbetade hon som sömmerska. Hon omnämns i varma ordalag i föreningens minnesskrift.

Johanna Persson, ”Missions-Johanna” bodde i missionshuset och verkade som vaktmästare under större delen av tiden i lokstallet. På bilden sitter Johanna (med sjalett) tillsammans med grannen Matilda Andersson vid kaffebordet i Matildas trädgård. I bakgrunden skymtar missionshuset. Bilden har tillhandahållits av Broby lutherska missionsförening.

Broby lutherska missionsförenings bildande och äldsta historia

Broby lutherska missionsförening hade bildats i början av 1870-talet och hållit till i den centralt belägna, privatägda Brobygården där både söndagsskola och predikoverksamhet bedrevs. I synnerhet söndagsskolans verksamhet var populär och omfattade utöver undervisning för barn på söndagar även traditionsenligt återkommande fester till midsommar och jul. Midsommarfesterna firades gemensamt med flera andra söndagsskolor i trakten och gav säkert en möjlighet att skaffa nya vänner. Barnen belönades för sin kunskap och för trogen närvaro med belöningskort och småskrifter. Föreningen ordnade även ett lånebibliotek och prenumererade på den kristna barntidningen Barnens vän.

Brobygården där missionsföreningen höll sina möten de första 20 åren. Ägarparet Nils Olsson (1845-1911) och Elsa Lavesdotter var starkt engagerade i verksamheten. Foto t.v. Göinge hembygdsförenings årsbok 2011, foto t.h. Ingela Frid.

Söndagsskoleföreningen gick sannolikt upp i Broby kristliga ungdomsförening när denna bildades 1901. I föreningens minnesskrift från år 1951 står att missionsföreningen av ekonomiska skäl bildades tillsammans ”med de få baptister och missionsförbundare som då funnos här”. I minnesboken nämns också att man tidigt samlades hos Nils Nicklasson i Västraby; samma Nicklasson lät för övrigt bygga Broby baptistkapell på Tydingegatan omkring 1910 (kommer att presenteras i ett senare inlägg). Redan 1906 gick grupperna skilda vägar och baptisterna fick tillbaka de pengar som de investerat i lokstallet.

Godtemplarlogen – det vill säga nykterhetsrörelsen – var missionsföreningen skeptisk till att samverka med då ”en föga kristlig ande” ansågs vara rådande där. I de fall som Godtemplarna ville hålla föredrag i kristlig anda så fick de trots allt låna missionshuset kostnadsfritt. Trots missionsföreningens inställning var lokstallet en period även godtemplarnas hemvist, och byggnaden användes också som en del av Broby realskola under en tid.

Inom ungdomsföreningens ramar bildades genast en sångförening och sång och musik har under många år haft stort utrymme i verksamheten. Band knöts till verksamhet och människor i Glimåkra, Sibbhult och Hjärsåslilla, liksom till liknande ungdomsföreningar i Hästveda, Osby och eventuellt även i Östanå.

Föreningslivet inom missionsföreningarna var en viktig del av verksamheten, inte minst syföreningarna vars alster såldes på missionsauktionerna och inbringade pengar till verksamheten. Här har De ungas syförening samlats till gruppfotografering 1925. Fotot är utlånat av Broby lutherska missionsförening.

I kontraktet för lokstallet som tecknades 1894 ingick 49 års fri besittningsrätt på tomten. Församlingen erbjöd sig att köpa tomten efter de 49 åren men fick avslag. Förutom det osäkra läget med en ofri tomt drogs missionshuset med ett läckande tak och vaktmästarbostaden lär ha varit i dåligt skick vilket hade kritiserats av hälsovårdsnämnden. 1949 lämnade föreningen lokstallet och flyttade in i den så kallade Krookska villan på höjden i västra delen av samhället. Lokstallet syns på flygbilder från 1975, men bör ha rivits snart därefter. Under åren användes byggnaden som lokstall, missionshus, godtemplarloge, skola, militärförläggning och fritidsgård.

Flygbilden visar missionshuset i nedre vänstra hörnet. Bilden är tagen 1962. I nedre högra hörnet skymtar uthuslängan. Bildkälla: arkivdigital.se.
Norra delen av det tidigare spårområdet, där lokstallet låg, finns idag en skulpturpark med sju stenskulpturer och en slingrande gångväg. Skulpturparken iordningställdes på Östra Göinge kommuns initiativ till Bodagarna 2006. Tittar man noga så syns några staket mitt i bilen. De omgärdar en brunn; samma brunn som syns på flygfotot från 1962. Det enda som finns kvar från lokstallets tid. Foto: Ingela Frid december 2022.

/ Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Broby Kristliga Ungdomsförening. 1951. En återblick på föreningens 50-åriga verksamhet samt de andliga livsrörelser, som föregingo dennas bildande. Hässleholm.

Göinge hembygdsförening, årsböcker 1992, 1996, 2008.

Jensén, Sven. 2011. Brobygårdens historia 1810-2010. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 2011. Broby.

Norling, Erik. 1979. Torpinventering 1979. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1979. Broby.

Internet: tidningar.kb.se

Röetveds missionshus

Fotografiet är sannolikt taget kring 1911 då missionshuset – då samlingslokal för nykterhetsrörelsen – stod färdigt. Huset var utvändigt klätt med brädpanel och taket var täckt med papp. Framför byggnaden står en stor samling unga människor i högtidskläder. Männen i sällskapet, med blåsinstrument i famnen, kan ha tillhört Röetveds blåsorkester. Fotot tillhandahållet av Börje Andersson.

På en stenig och trädbevuxen liten ås i det flacka odlingslandskapet, strax sydväst om Röetveds by, ligger ett enkelt och vitputsat missionshus. Det är höstens första snödag och gräsmattan är hård och vit av frost när vi trampar uppför backen mot byggnaden. Börje Andersson från Knislinge missionsförsamling släpper in oss i det lilla köket som han värmt upp inför vår ankomst. I skenet av stearinljus berättar Börje om verksamheten i missionshuset, som i likhet med de flesta församlingars verksamhet har varierat i intensitet och omfattning under åren.  

Vi befinner oss i Kristianstad kommun, men Östra Göinge ligger endast 500 meter bort och missionshuset tillhör Knislinge missionsförsamling vilken startades i Brännskulla år 1880, då under namnet Hjersås och Knislinge friförsamling.

Brännskulla, som bara ligger 4 km norrut, och Röetved präglades starkt av stenindustrin decennierna kring sekelskiftet 1800/1900. I båda byarna startades också blåbandsföreningar som verkade för nykterhet. Det var blåbandsföreningen Majblomman som den 15 november 1911 köpte tomten på åsen av ägarna till en del av Röetved 4, Nils och Hanna Larsson. Tomten hade redan tagits i anspråk av föreningen och vi kan förmoda att bygget av samlingslokalen redan var påbörjat.

Ett tidigt fotografi som Börje Andersson tillhandahållit visar ett femtiotal, huvudsakligen unga, människor framför den nyuppförda byggnaden. Det är sannolikt Blåbandsföreningen Majblomman – kanske vid själva invigningen av samlingslokalen? Flera av männen på bilden poserar med blåsinstrument. Musiken hade en central roll inom både frikyrkan och nykterhetsrörelsen och Röetved hade en egen blåsorkester. Den nyuppförda byggnaden är rektangulär under ett papptäckt sadeltak. Fasaderna är klädda med liggande träpanel, undantaget gavelröstets panel som är lodrät med spetsigt avslutade brädor nedtill. På byggnadens norra långsida, som är den enda som syns på bilden, finns tre fönster utplacerade med jämnt avstånd från varandra. De övre fönsterrutorna var spröjsade och separat öppningsbara. Ingången syns på byggnadens norra gavel. Bakom det festklädda sällskapet syns också en nyligen rest flaggstång.

Nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen var såväl i Röetved som i Brännskulla nära sammankopplade och år 1917 köpte missionsförsamlingen fastigheten av Blåbandsföreningen. I Röetved fanns makarna Maria och Viktor Larsson som var några av de drivande aktiva i församlingen. Maria var för övrigt dotter till Anders och Sissa Persson som byggde det första missionshuset i Brännskulla på 1890-talet.

Ett fotografi från mitten av 1900-talet visar att byggnaden då var putsad och att taket hade täckts med eternitplattor. Idag är missionshuset reveterat, alltså putsat utanpå träpanelen, och vitmålat. Fönster och dörrar är utbytta.

Röetveds missionshus ligger på en höjd i ett omgivande odlingslandskap. Byggnaden uppfördes av Blåbandsrörelsen och såldes 1917 till missionsförsamlingen. Foto: Åsa Eriksson Green.

Entrén på norra sidan av huset leder in i en rymlig farstu med ett litet kök med vedspis åt vänster. Både i farstun och köket finns ursprungliga detaljer såsom takpanel och en del av köksinredningen är bevarad och kompletterad under årens gång. Till höger i farstun leder en smal trappa upp till vindskammaren. Innanför farstun ligger missionssalen bakom dubbla spegeldörrar. Smala furubrädor utgör golv och väggarna är klädda med en mörkbrun bröstningspanel. Ovanför panelen är väggarna gråmålade och det pappspända taket är vitt. En väggmålning pryder den övre delen av salens södra vägg och avbildar en soluppgång vars strålar sträcker sig upp till taket. Mitt på målningen finns texten Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3. Under målningen finns ett podium med en talarstol bakom ett lågt skrank. Bakom talarstolen finns ännu en väggmålning föreställande ett kors inom en utsmyckad ram i olika grå toner. Till höger om podiet står en orgel och längst bak i salen finns en kamin.

Samlingssalen har ett för frikyrkobyggnader typiskt utseende, med ett podium och en talarstol längst fram i rummet. På väggen bakom podiet finns väggmålningar som avslöjar byggnadens syfte. I det övre väggfältet är en sol med varmgula strålar målad och över strålarna är ett bibelcitat skrivet: ”Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3”. Foto: Åsa Eriksson Green.
I salens ena hörn står en orgel. Sång- och musik har varit centralt inom såväl nykterhets- som frikyrkorörelsen. Foto: Åsa Eriksson Green.
En av flera sångböcker i missionshuset som tillhört Röetved-Bränskulla ungdomsförening, knuten till församlingen. Den gamla kaminen har värmt besökarna vid många samlingar i Röetveds missionshus. Foton: Ingela Frid.
Foto: Åsa Eriksson Green.

I det lilla köket bakom salen ångar det ur kaffekopparna medan gamla fotografier, kassaböcker från syföreningen, mötesprotokoll och jubileumsböcker studeras. I diskussionerna utkristalliseras också några av sambanden mellan de många små missionshusen runt om i byarna: om församlingar och kretsar och släktband. Det slår mig att missionshuset i Röetved varit skådeplats för två av landets stora folkrörelser; nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Utöver religionen och nykterheten som så klart var centrala, så var musiken och kaffedrickandet populärt inom båda rörelserna. Det lär ha kokats mycket kaffe på den lilla vedspisen i kökets ena hörn under åren.

Perioder av intensiv verksamhet i missionshuset kan skönjas i köksinredningen. Den låga, bruna bänken till vänster på fotot är sannolikt samtida med att huset byggdes. Rakt fram finns inredning som troligtvis tillkommit kring 1940-1950-tal och på väggen till vänster sitter överskåp från 1970- eller 1980-tal.

/ Åsa Eriksson Green  asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Börje Andersson, Knislinge Missionsförsamling, muntliga uppgifter.

Knislinge missionsförsamling 1880-1955

Knislinge missionsförsamling 100 år, 1880-1980

Kartor från lantmäteriets söktjänst Historiska kartor

Glimåkra medeltidskyrka

Detaljer från 1696 års ägomätningskarta. Det södra vapenhuset och det smalare koret framgår tydligt. En brädklädd klockstapel finns på plats. En bevarad vindflöjel från 1686 kan indikera när den tillverkades eller renoverades. Kyrkan har här en spånbeklädnad av ek, vilken kan ha varit rödtjärad eller rödmålad. Ytterväggarna verkar ännu inte vara vitputsade.

Glimåkra medeltidskyrka byggdes med all sannolikhet i slutet av 1100-talet eller under 1200-talets första årtionde och bör ha haft ungefär samma övergripande historia som övriga tidigmedeltida kyrkor i närområdet. Uppgifter om att kyrkan skulle ha byggts på 1280-talet, verkar på inget sätt rimliga. Den romanska stenkyrkan stod på samma plats som dess efterföljare. Den bestod av kor, långhus och absid. Absiden kan möjligen ha varit sekundär, det vill säga att koret ursprungligen kan ha varit rakslutet och absiden lagts till något senare. I det här fallet är det inte troligt, men det går inte att utesluta. Kyrkans ursprungliga mått har uppskattats till 9×26 meter, vilket innebär att den höll ungefär samma mått som övriga medeltidskyrkor i området.

Kyrkan valvslogs, liksom de övriga, under senmedeltid. Det är rimligt att anta att dessa valv, i likhet med de i omgivande kyrkor, var bemålade. Vid samma tid byggdes ett vapenhus vid den sydliga ingången, men även den nordliga ingången behölls och försågs vid någon tidpunkt med ett mindre vapenhus. Det var troligen även vid denna tid som kyrkan fick sin första klockstapel.

År 1612 förstördes klockstapeln och kyrkan skadades av Gustav II Adolfs trupper. Kyrkan reparerades och en ny klockstapel fanns på plats senast 1696. Bland det som förstördes fanns många inventarier, något försvann säkert också genom plundring av kyrkan. Till det som förstördes hörde altaruppsats, predikstol och bänkar. Vad som eventuellt försvann från kyrkan vid detta tillfälle är inte känt. Räkenskaperna i Rigsarkivet i Köpenhamn 1619 beskriver kyrkans eländiga skick, dess brist på inventarier, avsaknad av tak över nordsidan och över absiden, en nedfallen välvning över koret, och att en klockstapel saknades. En nygjuten klocka hade hängts upp i ett tillfälligt klockhus som snickrats ihop 1616–18.

1615 års klockgjutning

Från 1615 finns det belagt genom kyrkans räkenskaper (förvarade i Danmarks riksarkiv i Köpenhamn)  att församlingen anlitade en klockgjutarmästare vid namn Eggert Elerssen (möjligen var hans efternamn Rotgeter), bosatt och verksam i Malmö. Flera klockor från hans gjuteri finns inom stiftet från perioden 1615-1617. Till dessa hör en klocka i Glimåkra, gjuten 1616. (Eggert avled 1618.) Den finns inte längre i behåll, troligen blev den omgjuten 1790. Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd. i Stockholm 1731.

Bland Glimåkras utgifter 1616 finns följande post: ”Gifet den som skreff breff Klockestöberen och mig emellan”. Sannolikt avses med ”mig” kyrkoherden i Glimåkra, Mogens Ollsön eller Magnus Olai Cochus, som han kallas av Cavallin. Han skall ha varit född 1582 och verksam i församlingen 1614-1630. Enligt räkenskaperna 1615 användes delar av en äldre klocka i göten till den nya. Något har tydligen hänt den äldre klockan så att det bara fanns delar i behåll. Kyrkan eldhärjades 1612 under svenskarnas vinterfälttåg, och det är möjligt att klockstapeln brann då och klockan förstördes. Någon riktig stapel fanns inte 1620.

Malmstyckena från den gamla klockan vägdes först, detta kan ha skett i Åhus, därefter har delarna fraktats tillbaka till Glimåkra.  Klockan betalades i tre poster under 1615 och 1616. Förutom de befintliga malmstyckena bidrog sockenmännen med pengar till klockan. Klockgjutaren bidrog med en del koppar han köpt. Vid ankomsten till Glimåkra vägdes den nya klockan. Uppenbarligen var den tung, Det var inte klockgjutarens uppgift att göra kläppen. Hällan skulle göras av läder, helst från halsen på en hjort.

Sedan fick en timmerman förse klockan med en axel av trä. Klockan skulle så transporteras till Glimåkra och gjutmästaren följde med för att hjälpa till med monteringen. I Glimåkra blev klockan upphängd i en provisorisk klockstol, i vilken den ännu hängde 1620. Det sägs att Glimåkrabönderna ville försäkra sig om klockans kvalité, den blev provringd natt och dag. Uppenbarligen utföll testet väl. Testet gick till så att tio karlar under ett dygn turades om att provringa den nya klockan, utsträckningen till ett dygn kanske inte bara hade praktiska skäl utan möjligen förelåg andra mer vidskepliga, dunkla orsaker. Samma sed finns noterad från Fulltofta. Glimåkra och Fulltofta socknar är de enda socknar i Norden där denna sed är bekant.

Bilden ovan: Jonas Wetterholtz klocka gjuten 1790, kanske av malm från Eggerts klocka. Klockan förvaras i den nuvarande kyrkans torn, till höger om dörren till långhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Detaljer från skifteskarta (1785): Den lilla byn om fem gårdar, en sjukstuga och den nu vitkalkade kyrkan. Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.

Den ökande befolkningen ledde till att man under 1600-talet byggde två läktare. Detta räckte ändå inte för att täcka behoven och 1706 utvidgades kyrkan med en nordlig korsarm. En av läktarna försvann då och ersattes av en ny i korsarmen. Koret breddades samtidigt till samma bredd som långhuset. År 1743 byggdes en sakristia norr om koret och kyrkans stenmurar vitkalkades på utsidan. I olika omgångar under 1700-talet ersattes det tidigare spåntaket av ett blytak. Åren 1773–1774 revs delar av långhusets tak i väst och efter att murarna höjts med omkring 2,5 meter byggde man där ett klocktorn av trä. Detta och dess luckor målades röda 1786. I samband med tornbygget målades kyrkan åter vit, denna gång även på insidan. Om kalkmålningar fanns tidigare, är det troligt att dessa övermålades då.

Detaljer från skifteskarta (1810): På denna karta finns nykyrkan med, medan torn, norra vapenhuset och sakristian saknas . Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.

En rejäl utbyggnad (8 x 9 meter) på nordsidan genomfördes under slutet av Paul Enertsens (1644-1718) period som kyrkoherde. Detta hade föreslagits redan i granskningen 1698. Såväl ovanför porten som på nykyrkans vindflöjel (numera på en byggnad i Broby) angavs årtalet 1706, vilket alltså är året då den kom till. Samtidigt verkar den gamla läktaren i långhuset ha byggts om eller i alla fall försetts med ett nytt skrank. Läktaren var byggd i vinkel. I nykyrkan byggdes också en läktare, kallad den lilla läktaren. Nykyrkans hela bredd fylldes av läktaren, men i Collins beskrivning framgår inte hur långt in i byggnaden den sträckte sig. Det är troligen nu som det smalare koret breddades till samma bredd som långhuset. Predikstolen flyttades sannolikt nu ned i bänkraderna så att även de som satt i nykyrkan kunde se och höra prästens predikan. Den nya dopfunten av trä placerades säkerligen i koret och då förmodligen på den norra sidan.

Denna dopfunt finns ännu i dag och är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden. Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Th en ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s namnchiffer. Den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” (Ranby 2016)

Bild: Dopfunten huggen 1698. Foto taget av Nils-Åke Sjösten.

Basunängel

Ett inventarium som kan vara kvar från den gamla kyrkan är den basunängel i trä från 1600- eller 1700-tal, som nu hänger över funten. Ängeln är målad och förgylld. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Det finns fler föremål i den nya kyrkan som härrör från den gamla kyrkan. De presenteras i nästa avsnitt i sitt nuvarande sammanhang . Medeltidskyrkan revs under vintern 1836–37 och den nya byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843.

Fotot visar basunängeln i trä från 1600-eller 1700-talet. Foto: Nils-Åke Sjösten.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Riksarkivet. Glimåkra kyrkoarkiv. Räkenskaper för kyrka. (SE/LLA/13111/L I/4)

Cavallin, Severin. 1857. Lunds stifts herdaminne IV.

Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Glimåkra.

Karlson, Torsten 1971. Göingekyrkorna under krigen på 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1971.

Karlson, Torsten. 1973. Glimåkra nykyrkas vindflöjel. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1973.

Karlson, Torsten. 1974. Göingekyrkorna under 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1974.

Oredson Dag, Glimåkra medeltida stenkyrka, dess ursprung och byggnadshistoria. I: Glimåkra Hembygdsförenings årsbok 2021.

Ranby, Caroline. 2016. Vård- och underhållsplan för Glimåkra kyrka. Nyhamnsläge.

Tynell, Lars. 1913-21. Skånes medeltida dopfuntar del 1–4. Stockholm.

Kartor:

Lantmäteristyrelsens arkiv, Glimåkra nr 1–5, 1696, 1785 och 1810.

Swedenborgare i Göinge

Detta inlägg handlar inte om ett helgat rum som vi definierar det i projektbeskrivningen. Men det är intressant att lyfta fram swedenborgarnas verksamhet, eftersom den aldrig varit särskilt utbredd och känd i Sverige. Just därför är det lite märkvärdigt att en av de få swedenborgska fästpunkterna i vårt land funnits i just Göinge, närmare bestämt i Västraby.

Nils Johan Ek. Bildkälla: Norling 1940.

Det hela beror helt och hållet på en man som hette Nils Johan Ek. Han var född i Önnestad 1847 och flyttade till Västraby som ung med sina föräldrar, för vilka han var enda barnet. Fadern var snickare och Nils Johan följde som brukligt var i sin fars fotspår, blev snickarlärling och sedan gesäll.

På vägen mot vuxenlivet blev det dock ett radikalt byte av yrkesinriktning för Nils Johans del. Han utbildade sig till homeopat och verkade som sådan i många år, till både provinsialläkarens och apotekarens förtret.

År 1883 rapporterade provinsialläkare J W Pihl i Broby till Medicinalstyrelsen angående förekomsten av ”quacksalvare” i hans verksamhetsområde:

”…f.d. Snickaregesällen Nils Ek, som sedan början af år 1883 mottager sjukbesök, gör resor och enligt Apothekare Wejdlings m.fl:s utsago försäljer af honom sjelf tillagad, eller, som det ock säges, från Köpenhamn inköpt medicin vanligen i pulverform. Han eger och bebor på Westraby egor, tätt invid Broby, en liten lägenhet, umgås nästan alls icke med sina grannar och skall tillhöra den Svedenborgska religionssekten. Ek, numera vanligen kallad ”nya doktorn” har i flere år på egen hand sysslat med studier till maturitets examen, och då och då besökt Lund, för att taga lektioner, hvaraf det rykte bland allmogen uppkommit, att han på senare stället genomgått läkarestudier. Äfven anses mannen, som något studerat botanik, vara en stor kännare af växternas medicinska egenskaper. Han tyckes dessutom vilja gifva sin verksamhet ett slags sken af mysticism, hvilket ej skämmer saken.”

Nils Johan Eks homeopatiska gärning är nog så intressant, men det är inte om den detta ska handla, utan om ”den Svedenborgska religionssekten” som dr Pihl uttryckte saken. En mera korrekt benämning, då som nu, är Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Anhängarna kallar sig själva i dagligt tal nykyrkovänner eller swedenborgare.

Vilka är swedenborgarna?

”Nya Kyrkan” förkunnar en kristen tro med influenser av Emanuel Swedenborgs böcker och förklaringar. Swedenborg var en man som under sitt långa liv (1688-1772) hann uträtta mycket inom ett otal områden. Han var vetenskapsman och assessor i Bergskollegium, han grundade en vetenskaplig tidskrift och var lärjunge till Christoffer Polhem. Det bör även noteras att han var son till Jesper Svedberg som blev biskop i Skara.

Vid 56 års ålder fick Swedenborg ett andligt uppvaknande och inspirerades att förnya tolkningen av de bibliska böckerna. Han menade bl.a. att han kunde röra sig över gränserna mellan himmel och helvete, tala med såväl avlidna som änglar och demoner. Det var förstås redan under hans livstid kontroversiella tankar som inte föll statskyrkan eller upplysningens företrädare i smaken.

Mot bakgrund av detta kan man tro att Swedenborg allmänt betraktats som en ”kuf”. Några har säkert gjort det, men långtifrån alla. Alltsedan Swedenborgs egen tid har människor fascinerats av honom som författare, intellektuell mystiker och andlig förnyare. Swedenborgs litterära och andliga arv har inspirerat många stora författares och konstnärers verk; Strindberg och Dostojevskij för att nämna två.

Först 1874 grundades Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Att det inte skedde tidigare berodde förstås på lagstiftningens hinder men det handlade också i viss mån om att swedenborgarna i första hand inte ville bilda en egen kyrka, utan fann sig hemma i den lutherska statskyrkan.

Emanuel Swedenborg.
Porträtt av Carl Fredric von Breda. Bildkälla: Wikipedia.

Swedenborgarnas verksamhet i Göinge

Åter till Nils Johan Ek. Det finns uppgifter om att hans föräldrar ska ha varit swedenborgare. Dock finns inga noteringar i husförhörslängderna som antyder något i den vägen – vilket för all del inte behöver betyda att det inte var så.

I Kristianstad fanns sedan 1858 ett Swedenborgssällskap. Det var inte fråga om en kyrklig verksamhet (i alla fall inte utåt sett) utan snarare ett litterärt sällskap. Med all sannolikhet var det denna gemenskap som Eks föräldrar ingick i eller hade kontakt med. En av de drivande medlemmarna var Johan Adolf Sevén som arbetade flitigt med att översätta och trycka Swedenborgs skrifter. (Liksom alla lärda på sin tid skrev Swedenborg på latin).

Då Sevén ville träda tillbaka av åldersskäl efterträddes han av Carl Johan (Nilsson) Manby. Manby var född i Östergötland 1839 och en av grundarna till Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare 1874. Han blev sedermera pastor i deras församling i Stockholm.

Annons inför ett av Manbys besök i Kristianstad. Kristianstadsbladet 24 juli 1894.

Manby besökte nordöstra Skåne flera gånger. Första besöket i Göinge 1886 har beskrivits av honom själv. Han kom med ångare från Göteborg till Helsingborg, tog tåget till Hästveda där han blev hämtad av Nils Johan Ek. Broby beskrivs av Manby som ”en folkrik och vacker köpstadsby”.

Manby planerade att hålla offentliga föredrag men ingen i Broby ville upplåta lokal. Genom godtemplarlogen Ljusets Härold fick man dock tillträde till skolsalen i Västraby skola, där Manby höll två välbesökta föredrag. Året därpå, 1887, återkom han för att hålla nya föredrag. Den här gången stängde kyrkoherde Lindkvist Västraby skola för sällskapet. Smeden Nils Rosqvist i Västraby upplät då sitt hem. Nästa dag blev Manby inbjuden att tala i godtemplarlokalen i Gryt.

Ytterligare en rad möten och andakter hölls hos Nils Rosqvist, lantbrukaren Nils Jönsson i Västraby, Nils Johan Ek och slutligen hos lantbrukaren Per Bengtsson i Lunnom, som uttryckligen beskrivs som nykyrkovän.

Bilden till höger visar Nils Johan Eks hus, tillika föräldrahem, på Emmislövsvägen i Västraby som det såg ut 1961. Huset finns kvar men har idag annan fasad och en inbyggd gavelbalkong.

Eks hus 1961. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nils Johan Eks engagemang

Vid ungefär samma tid som Manby besökte Göinge skrev Ek om sin swedenborgska livssyn till en annan person som utmärkt sig lokalt, nämligen trädgårdsarkitekten Nils Emitslöf som just då vistades i Tyskland:

”Tack för ditt kärkomna bref […] Du tror att det finns en Gud; du gör rätt däri ty hela naturen talar högt om Honom. Huru skulle hela denna underbara skapelse hava tillkommit av sig själv? Då man betraktar den underbara ordning som råder i det hela av skapelsen så tvingas man att erkänna att det finns en skapare som med oändlig vishet ordnat det hela. […] Bibeln är icke en bok för okunnigt folk utan för de visaste, men de som bordt för allmänheten tyda denna bok hafva istället fördunklat densamma (jag menar prästerna)”.

Angående Bibelns texter skriver Ek till Emitslöf:

… medan människorna var i sitt råhets- och okunnighetstillstånd var den bokstafliga meningen passande för dem, men då de nått till en grad af upplysning och bildning att Gud ansåg den lämpliga tiden vara inne, sände Han åter tjenare hvilka äfvenledes, genom inspirationens ljus ledde fanns och framburo en tydning af de Heliga Skrifterna, eller rättare en claf efter hvilken de kunna tydas. Det skulle göra mig en obeskriflig glädje, om du ville göra dig bekant med denna claf, den fås renast i den så mycket förtalade Svedenborgs skrifter. Det fägnar mig på det högsta att du i så unga år redan nått så hög grad av förstånds- och själsodling att du kan vara mogen för den höga andeliga upplysning som fås i Svedenborgs värk. Att dessa värk äro så illa förtalade, är derföre att så få begripa dem […]”

I följande två passusar fångar Ek mycket av kärnan i Swedenborgs lära:

”Du tror att Bibeln ej är förmer än hvilken annan bok som helst; detta skulle den ej heller vara derest den ej hade en djupare mening än den som synes utanpå. Bibeln är en allegori eller en framställning, i bilder, af menniskans andeliga tillstånd.”

”Du tror dig hafva funnit bedrägeri i Bibeln, men detta bedrägeri är hos dem som vilja narra folk att tro det de i […] Bibelns böcker berättade händelser i värkligheten timat då de i själfva värket ej äro annat än poetiska framställningar af menniskans olika själstillstånd.”

Ek var aktiv i swedenborgarnas nätverk och hade kontakter över landsgränserna. Han var dessutom en generation äldre än Emitslöf och tonen i breven för ibland tankarna till en fader-son-relation.

”Jag skulle gerna vilja råda dig att söka bekantskap med någon gammal Nykyrkman (Svedenborgare) här finns sådana i nästan alla städer på jorden. Underrätta mig blott om den stad der du ämnar nedslå dina bopålar och jag skall straxt sända dig adressen på de förnämsta Nykyrkvänner som finnas i den staden. Du kan lätt blifva bekant med dem och få ett slags hem i deras hus om de blott se att du uppriktigt söker sanningen.”

Ett av Nils Johan Eks brev till Nils Emitslöf, daterat 1 februari 1885. (Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby)

Även på hemmaplan byggde Ek sitt nätverk. År 1886 bildades Nykyrkliga studieförbundet som hade så kallade lånebibliotek på 12 platser i landet. Biblioteken erbjöd låneböcker och ordnade en typ av studiecirklar där man diskuterade böckernas innehåll. Ett av dessa 12 bibliotek fanns i Broby, hemma hos Nils Johan Ek.

Nils Johan Ek avled den 3 februari 1938. Han var aldrig gift och hade inga bröstarvingar. Vid bouppteckningen visade det sig att han hade testamenterat 500 kronor till Nykyrkliga församlingen i Köpenhamn och 2000 kronor till Nykyrkliga bokförlaget i Stockholm. Samma bokförlag fick även Eks samling av böcker på engelska, latin och hebreiska.

Troligen finns böckerna idag hos Swedenborgskyrkan eller Swedenborg Forum & Bibliotek i Stockholm. Det finns förstås också en risk att samlingen har skingrats. Jag har ännu tyvärr inte lyckats få kontakt med någon som kan ge närmare upplysningar.

Skånska Posten den 14 december 1898.

Som en epilog till berättelsen om Ek och den swedenborgska verksamheten kan nämnas, att det nästan aldrig går att spåra eller identifiera swedenborgare i de vanligt förekommande lokala arkiven. I de fall det händer, rör det sig om tillfällighetsfynd. Ett sådant är pigan Ingeborg Augusta Andersson, född 1896 i Stockholms S:t Jacob. Hon flyttade till Östra Broby församling 1913, närmare bestämt Nöbbelöv nr 4. Det står noterat i församlingsboken att hon ”tillhör Nya Kyrkans svenska församling. Har inom samma församling i Stockholm konfirmerats o begått H nattvard”. Ingeborg lämnade dock Nya Kyrkan den 7 april 1916 och upptogs i Svenska kyrkan den 5 september samma år. Kort därefter återvände hon till Stockholm. Vem vet, kanske hon även återvände till Nya Kyrkan.

Nils Johan Eks gravsten på Broby gamla kyrkogård, öster om kyrkan. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Göinge hembygdsförenings arkiv. Nils Emitslöfs brevsamling

Medicinalstyrelsen, äldre huvudarkivet. Årsberättelser från provinsialläkare (SE/RA/420177/04/E 5 A/11)

Östra Broby församlings kyrkoarkiv (SE/LLA/13515)

Östra Göinge häradsrätts arkiv, bouppteckningar.

www.swedenborgskyrkan.se

Kristianstadsbladet 1894-07-24

Skånska Posten 1898-12-14

Bergquist, Lars. 1999. Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Natur och Kultur, Stockholm.

Norling, N.S. 1940. ”Nils Ek, Swedenborgarne och Godtemplarne. Ett litet kapitel ur de religiösa rörelsernas historia i Göingebygden”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1940.

Tack till Nina Holmberg, Broby som förtecknat Nils Emitslöfs stora brevsamling i Göinge hembygdsförenings arkiv och är en levande källa till Emitslöf och hans liv.

Gryts kyrkogård

Kyrkogården och del av muren, mot öster. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkan ligger mitt på den lilla kyrkogården som kan ha kvar sin ursprungliga storlek sedan kyrkan anlades. Kyrkogården ligger i en backe med sluttning ned från öster och norr. Den omges av en låg kyrkogårdsmur som finns omnämnd sedan tidigt 1600-tal. Liksom idag bestod muren av fogstruken gråsten avtäckt av tjocka gråstensflis. Mellan flisen ligger enkupiga tegelpannor som fungerar som vattenrännor. Två ingångar finns till kyrkogården genom två stigluckor. Ytterligare en stiglucka har tidigare funnits, den så kallade ”likporten”. Likporten fanns möjligen i nordvästra delen av muren där sockenstugan ligger. Den västra stigluckan är större än den södra. Båda stigluckorna är murade av stora gråstenar med en rundbågsformad öppning med valv murat av rött tegel. Öppningarna är invändigt murade med ett språng för inåtgående portar. Upptill avslutas stigluckorna med ett sluttande tegeltak. Ingångsgrindarna kom till 1888. Tidigare var luckorna av trä. Stigluckorna torde ha samma ålder som den nuvarande muren, men de ger i sitt nuvarande skick inte intryck av att vara medeltida.

Stigluckan mot väster och stigluckan mot söder. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Byggnader på kyrkogården

Intill kyrkogårdens nordvästra sida ligger sockenstugan uppförd 1869 av material som återbrukades från det tidigare rivna vapenhuset. En del ektimmer ingår i byggnadens taklag, vilket kan ha hög ålder. Kyrkstugan uppfördes till en början som materialbod och uppställningsplats för likvagnen. Kring 1896 inrättades byggnadens västra del till sockenstuga och på 1940-talet och fram till 1970-talet användes den östra delen till bårhus. Sockenstugan används numera som kyrkomuseum. Sockenstugan är byggd av putsad och vitmålad sten med tegelmurade omfattningar och gavelrösten i svartmålad korsvirke och rött tegel. Yttertaket till sockenstugan består av ett fjälltegel, eller så kallat ”bäversvanstegel”, plattor med rundad nederkant, lagda på öppen läkt utan brukstätning. I museet förvaras bland annat ett skåp från 1712, vilken tidigare stått i sakristian och ett par likbårar, den ena daterad 1743. Värt att nämna är också kollekthåvarna skänkta av Betty Jennings 1766. Här förvaras också föremål från Knislinge och Kviinge. Från Knislinge finns en stol avsedd för en särdeles kortvuxen präst och en gravvårdshuv. Gravvårdshuven skyddar gravvården, denna gravvård av trä finns också i muséet. Ett par av bänkarna från Kviinge kyrka, vilka byttes ut i samband med att nya inköptes 1971 förvaras här, en i museet och en på vinden (se bild nedan).

Ekonomibyggnaden

Söder om sockenstugan ligger en ekonomibyggnad av okänd ålder vilken byggdes om och moderniserades 1983. På skifteskartan från 1840 finns en byggnad på den plats där boden nu ligger. I längan förvarades likbårarna till relativt nyligen. Längans södra del inrymmer personalrum och offentlig toalett.

Kyrkogårdsmuren mot sydväst. Murtäckning med ”gråstensflis”, stora flertalet tidigare resta stenar från det närliggande järnåldersgravfältet. Uthuslängan syns i bakgrunden. Till höger sockenstugan. Nedan till vänster: Vinden med det gamla bjälklaget och en kyrkbänk från Kviinge. Nedan till höger: sockenstugans tak med ”bäversvanstegel”. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkogårdens äldsta bevarade gravsten är huggen till åminnelse av ryttmästare Carl Jacob Böckler, 1710. (Ryttmästare motsvarar kaptens grad idag). Gravstenens ursprungliga plats var i koret, men den flyttades ut till kyrkans sydsida 1888 eller 1889.

Ytterligare en orubbad gravplats från 1700-talet finns söder om kyrkan. Under stenhällen vilar frälseinspektor Holm på Wanås och troligen två av hans barn. Hans maka Elisabeth Palm levde 1751-1781. En frälseinspektor var högsta chef och ansvarig för driften av ett frälsegods. Han lydde direkt under godsägaren. 

I östra delen av kyrkogården finns flera större familjegravplatser upplåtna till ägarna av Wanås slott.

Vid kyrkans södra mur står Ryttmästare Carl Jacob Böcklers gravsten från 1710.

Till vänster: Frälseinspektor Holms grav.

Nedan: Gravplatserna för ägarna till Wanås och dess inspektorer finns på kyrkogårdens östra, högst belägna del. Se även bilden i början av artikeln.

Samtliga foton är tagna av Nils-Åke Sjösten.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.

Dahlberg, M. 2015. (red) Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.

Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Riksantikvarieämbetet. 2008Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.

Gryts kyrka – interiör och inventarier

Tornets bottenvåning täcks av ett kryssvalv, en valvform som är vanlig under 1500- talet. Långhuset och de västra delarna bestående av den romanska torndelen och det senmedeltida tornets östra halva är möblerat med bänkar. Mellan de båda tornen samt mellan det äldre tornet och långhuset finns gavelmurarna kvar med spetsbågiga tornbågar.

Den äldre torndelen har en mycket smal rektangulär planform. Valvet påminner om kryssvalvet i det senmedeltida tornet och kan vara från samma tid. Sidopartierna täcks av höga tunnvalv. Det egentliga långhuset täcks av två travéer med stjärnvalv. Det västra valvet har lite enklare form än det östra.

Längst fram i långhusets nordöstra hörn, intill gravkoret där kyrkan står den medeltida dopfunten. Intill denna finns ett bevarat parti av ett äldre golv av rött murtegel lagt på flatan där dopfunten tidigare varit placerad. Mot triumfbågsmuren i öster finns ett medeltida, murat altare. Altaret är putsat och vitkalkat och upptar i stort sett hela norra triumfbågsmurens bredd. Delar av ett likadant altare finns bevarat under predikstolen från 1600-talet, på södra sidan av triumfbågen. Koret är mycket högt beläget i förhållande till långhusets golvnivå och en trätrappa med sex steg leder upp till koret i triumfbågen.

Triumfbågen förefaller vara ursprunglig och har mycket hög, rundbågig form med profilerade vederlag. Sockeln är skråfasad. Triumfbågens synliga sockel visar att korets golvnivå bör vara nära den ursprungliga. Inne i koret syns också grundstenar till tegelvalvets pilastrar vilket också tyder på att golvnivån sannolikt inte har höjts under senare tid.

Kalkmålningar är framtagna på insidan av triumfbågen, mot norr. Kalkmålningen är utförd som en baldakin över dopfunten från 1600-talet som står intill triumfbågen. Baldakinmålningen har troligen utförts av målare Maltzan från Kristianstad som vid mitten av 1700-talet utförde liknande målningar i Hjärsås och Knislinge kyrkor.

I absidens nordvästra hörn sitter ett väggfast skåp infällt i muren. Skåpet är av svartmålat trä med skuren dekor i renässansstil. I skåpet förvarades kyrkans nattvardstyg. I söder leder en dörr ut till kyrkogården. Dörren är gammaldags med narar (reglar) på insidan och gångjärnsbeslag i 16-1700-talsstil.

Gravkoret eller ”Grevekoret”, ligger ett halvplan högre upp från golvnivån i långhuset och fungerar som en läktare ovanför gravvalvet. Gravkoret är öppet mot kyrkorummet med en valvöppning som går att stänga till med en järngrind. Grindens ramverk är av smide och har ett rikt dekorerat överstycke med familjen Jennings vapensköld. Norra muren upptas av en stor minnessten över Friherre Carl Axel Hugo Hamilton som var landshövding i Kristianstads län och köpte slottet Wanås 1756. Efter hans död lät Betty Jennings uppföra gravkoret där de sedan kom att vila. Vid västra väggen, under fönstret, står en mindre gravhäll vilken anger namnen på de sex gravlagda i gravkoret. Mot öster leder en dörr ut till kyrkogården.

Greveläktaren. Foto: okänd.
Källa: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.

Kyrkklockorna

Tornets Klockvåning upptas av klockstolen för kyrkans två klockor. Torntaklaget är av ek och möjligen ursprungligt. Vindarna över långhus, kor och absid nås via en högt placerad lucka i långhusets norra fasad. Ingen ingång finns från tornet eller från kyrkorummet. Gryt har två klockor, en stor och en liten. Den stora är troligen gjuten någon gång under 1600-talet och omgjuten 1708 i Malmö av mäster Lars Wetterholtz. Den blev omgjuten ytterligare en gång 1762, den här gången av Gerhard Meyer i Stockholm. En ny klocka gjuten av klockgjutaren Palmberg i Kristianstad omnämns i 1778 års inventarium. 15 år senare skulle den gjutas om, men det blev aldrig av eftersom Palmberg hann avlida. Den lilla klocka som finns i dag gjöts 1801 av Magnus Fries i Jönköping.

Dopfuntarna

Det finns två dopfuntar i kyrkan. Den äldsta består av en cuppa från 1100-talet kompletterad med en fot från 1959 ritad av Erik Cinthio. Cinthio har också kompletterat dopfunten i Kviinge med en fot, samma år. Funten hade varit försvunnen i närmare tre århundraden när den återfanns. Under tiden hade den används både som matho till grisar och som trädgårdskruka. Den yngre dopfunten med tillhörande baldakin är från 1600-talet. Både dopfunten och baldakinen är sjusidiga till sin form och tillverkade av mörk ek med mångfärgad (polykrom) bemålning. 1646 skänktes ett dopfat och en dopskål till kyrkan. Alexander Joungner restaurerade den nya dopfunten 1749. Denna funt syns i interiörbilden nedan.

Luckan till vindarna i långhusets norra del. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Predikstol och altaruppsats

Predikstolen med tillhörande dörr och trappuppgång, väggpanel och baldakin är från 1634. Samtliga delar är av ek rikt skulpterad i renässansstil med tidstypisk dekor. av beslagsornament. Predikstolens korg är uppbyggd av fyra sidopaneler samt en femte panel mot trappuppgången. Under väggfälten finns ett smalare sockelparti med 15 små ornerade tavlor och en inskrift med namnen Ky Peder Nellson, Olle Fayerson som var kyrkvärdar i socknen vid denna tid.

Den medeltida dopfunten återbördad till kyrkan 1959.
Foto: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.

På sidostycket till trappan finns inskriften; D Clavdivs Petri Qvidingis. Pastor A. Pavlo Pictore Labor Finitivs est, av vilket framgår dåvarande pastorns namn Claus Pedersen Qviding och målarens namn Paulus. Väggpanelen bakom predikstolen är uppbyggd av kanellerade (lodrätt räfflade) pilastrar mellan tre rundbågar med Christian IV:s monogram och släkterna Juels och Ramels vapen samt initialerna MI och AR. Upptill på väggpanelen finns ett inskriftsfält som berättar om predikstolens tillblivelse och årtalet 1634.

Ovan till vänster: Predikstolen med trappuppgång från 1634. Foto: Nils-Åke Sjösten. Ovan till höger: Altare och altaruppsats samt, till vänster i bild en av kyrkans två dopfuntar, denna är från 1600-talet och av trä. Foto: Vykort av J. Reinbach, Äspö (före 1950).

Kyrkans huvudaltare är av trä, med snidad och bemålad dekor i renässansstil. Altaret kan vara från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaruppsatsen av ek är från 1636. Stilen är typisk för barocken. Den nedre tavlan föreställer korsfästelsen och en mindre tavla i krönpartiet föreställer uppståndelsen där Jesus bär på den danska flaggan. Överst kröns altaruppsatsen av Christian IV:s monogram. På predellat finns två speglar med målade vapensköldar med initialerna MI och AR tillhörande för Malte Juul och Anne Ramel till Wanås slott. Mellan vapensköldarna finns initialerna DCPQ och DAAM vilket står för Claus Pedersen Qviding (född i Kviinge 1577, död 1642) och Anders Andreae Maglowius (1621-1700), båda präster i socknen. Maglow beställde också altaruppsatsen till Kviinge kyrka, 1672.

Orgeln

Orgelläktaren utgör ett rätt stort utrymme under tornvalvet. Orgeln står intill läktarens östra sida och består av en enkel gråmålad inbyggnad med en fasad. Kyrkans orgel byggdes 1837 av Peter Zacharias Strand (1797–1844), den hade då åtta stämmor. Orgeln har blivit renoverad och kompletterad med nya delar flera gånger. 1932 utökades orgeln till 11 stämmor. 1981 kom tre pipor från Kviinge kyrkas Strandorgel som komplement till Gryt. 1982 byggde J Künkel en rekonstruktion av 1837 års orgel.  Av den ursprungliga orgeln återstår fasaden, orgelhuset, bälgverket och större delen av orgelpiporna.

Orgelläktare och orgel. Foto: okänd, källa: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.

Läktarbarriären

I samband med orgelbyggandet togs möjligen den av Alexander Joungner målade läktarbarriären bort. Läktarbarriären hittades på sockenstugans vind 1964 och den finns nu att se i stugans lilla museum. Den har delvis förstörts av lång tids olämplig förvaring, men restaurerades 1995 av Våga Lindell.

Den av Alexander Jounger år 1750 målade läktarbarriären. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Silvret

Den förgyllda silverkalken som nämns i 1692 års inventarium är fortfarande i bruk. I inventarieförteckningen nämns också en paten och en oblatask av silver. Kalken förbättrades med 27 lod silver (355 gram) år 1668. Kalken är alltså äldre än så. Det kan vara rimligt att anta att både kalken, den förgyllda patenen och oblatasken är tillverkade i 1600-talets början, kanske beställda samtidigt som motsvarande föremål i Kviinge. Oblatasken finns inte längre i kyrkan, sista gången den omnämndes var i 1884 års inventarium. Ett kuriosum är att oblaterna ett tag under 1800-talet bakades av Bengta Andersdotter i Kviinge.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.

Dahlberg, M. 2015 (Red). Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet, 2015.

Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (stencil).

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Gryts kyrka

Gryts kyrka från öster. Foto: Nils-Åke Sjösten

Gryts kyrka och by ligger i ett välbevarat kulturlandskap. Bebyggelsen består huvudsakligen av äldre gårdsbyggnader och fornlämningsområdet norr om kyrkan är en länk till bygdens förhistoria. Även kyrkan har en ålderdomlig karaktär. Till denna karaktär bidrar även kyrkogårdsmuren med dess grova täckhällar, stigluckorna och sockenstugan med fjälltegeltaket. Kyrkans äldsta byggnadshistoria är till stora delar okänd, men vissa drag är ovanliga och pekar på att kyrkan kan var uppförd som privatkyrka, eller på initiativ av en storman, antingen med koppling till kyrkan eller ett profant gods. Wanås omnämns först under 1400-talet, men det kan möjligen röra sig om en föregångare till godset. Kyrkan är uppförd i romansk stil, vilket ger en byggnadsperiod 1100– 1200- talets mitt. Sannolikt rör det sig om samma byggnadstid som för övriga medeltidskyrkor i området, det vill säga runt sekelskiftet 1200, snarare några/något årtionde före, än efter. Kyrkans äldsta delar består av ett kor med absid, långhus och den nedre delen av ett ursprungligt västtorn. Kyrkans romanska murar är i övrigt höga och långhuset relativt brett vilket är ett karaktärsdrag som är typiskt för nordöstra Skåne. 

Absiden från öst resp. norr.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Absidens möte med koret uppvisar flera märkligheter. Den romanska sockeln under absiden skiljer sig markant från den under kor och långhus. I korets östfasad syns en markerad list under gavelröstet, vilket kan innebära att absiden är sekundär i förhållande till koret. Absiden har alltså inte byggts samtidigt som koret eftersom listen indikerar att koret ursprungligen varit rakslutet. Om så är fallet så är absiden ändå byggd i nära anslutning i tid till koret, under romansk tid.

Fler drag kopplade till den romanska kyrkan är, den ovan nämnda, fint huggna sockeln och sidoaltarna i långhuset. Taklaget över tornet kan ha hög ålder liksom takstolarna över långhuset och koret. Kyrkan har genom åren bevarat karaktären av patronatskyrka.

Bilden nedan till vänster visar de bevarade delarna av det romanska tornet och dess anslutning till dess senmedeltida ersättare. Här syns också den välhuggna, höga romanska sockeln. till höger  ser vi det romanska tornets anslutning till långhuset.  Denna del av kyrkan, tillsammans med det nya tornet är ca en meter bredare än det ursprungliga långhuset.

Gryts kyrka från norr, med grevekoret. Samtliga foton tagna av Nils-Åke Sjösten

Det romanska västtornets bevarade delar är bredare än långhuset. Hur tornet kan ha varit inrett och hur det använts går inte att säga då endast yttermurarna finns kvar och del av tornbågsmuren. Det är inte omöjligt att tornet kan ha varit försett med en herrskapsläktare, en så kallad emporvåning med öppning mot långhuset, i likhet med en del andra breda västtorn från samma period.

Invändigt var det romanska kyrkorummet dekorerat med kalkmålningar. Spår av målningar från denna period har påträffats på långhusets östmur, triumfbågsmuren och i absiden. På var sida om triumfbågsmuren fanns murade sidoaltare. Ett vapenhus av sten byggdes utanför långhusets södra sida kring 1300- eller 1400-talet. På 1500-talet byggdes kyrkan till mot väster med ett nytt torn väster om det gamla. Det gamla västtornets nedre delar inkorporerades med långhuset som dess västförlängning. Det nya tornet har samma bredd som det gamla tornet.

Någon gång mellan 1760 och 1790 lät dåvarande ägarinnan till Wanås, Betty Jennings (1734–1801), uppföra ”grevekoret” eller gravkapellet vid långhusets norra sida. Hennes man Carl Axel Hugo Hamilton avled 1763.

Ett nytt fönster till sakristian togs upp 1758 i absiden. År 1821 ersattes ett fönster på absidens södra sida med en dörröppning. Taket över kyrkan var till en början blytäckt. I början av 1800-talet täcktes delar av kyrkan om med kopparplåt.

Ett avbrott i sockeln någon meter från det romanska tornet  visar platsen för den nu igenmurade sydportalen, och det 1869 rivna vapenhuset. 
Foto: Nils-Åke Sjösten

Under 1800-talet flyttas ingången till kyrkan från det medeltida vapenhuset till tornets västra sida. Vapenhuset togs i bruk som ”materialbod”, eller förråd, och så småningom, år 1869, revs vapenhuset. Rivningsmaterialet återanvändes till att bygga upp en ny förrådsbyggnad strax väster om kyrkan, den nuvarande sockenstugan.

/Nils-Åke Sjösten  bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2020.

Dahlberg, Markus (red). 2015. Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.

Frid, Ingela & Nils-Åke Sjösten. 2020. Norra Strö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd. Hanaskog/Vinslöv.

Lilja, Helen. 1993. Gryts kyrka, Besiktning i samband med fasadrenovering. Kristianstads Läns museum, rapport.

Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (Stencil).

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/

Riksantikvarieämbetet. 2008. Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.

Sundnér, Barbro. Medeltida kyrkor i Skåne, databas. Svensk Nationell Datatjänst, https://snd.gu.se/sv/catalogue/study/snd0941

Södergård, Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Kviinge gamla kyrkogård med naturlunden och minneslunden

Med gamla kyrkogården menas den som omger Kviinge kyrka. Denna byns äldsta kyrkogård har använts (minst) lika länge som kyrkan har funnits. Det betyder att den närmaste dateringen som kan göras är att kyrkogården är tidigmedeltida.

Kyrkans sydsida med kvarter B närmast. Fotot taget av Ingela Frid en eftermiddag i december 2021.

Muren runt kyrkogården är delvis från 1700-talet. I räkenskaperna noterades 1722 att muren var förfallen och behövde repareras. Åren 1818 och 1823 ströks muren med rödfärg och tjära för att bättre stå emot vädrets makter. Öppningen i muren mot prästgården togs upp 1860. Den utformades i stil med en medeltida stiglucka, men höjden och proportionerna avslöjar att den är av betydligt senare datum.

Norra delen av gamla kyrkogården, med kvarteren C och D. Foto: Ingela Frid, augusti 2021.

I gammal tradition ansågs södra sidan av kyrkan vara att föredra som begravningsplats. I Kviinge syns detta tydligt då södra delen av kyrkogården har betydligt större yta än den norra. I mitten av 1800-talet var det så trångt på sydsidan, att saken togs upp i sockenstämman. År 1867 inskärptes att ”Innan hela norra sidan av kyrkogården är fullagd får intet lik annorstädes å kyrkogården nedläggas” och samma år utvidgades kyrkogården norrut. Anhöriga fick två veckor på sig att ta hem gamla gravstenar och gravmarkeringar för att frigöra utrymme och ge plats för dikningsarbeten och rörläggning. De som fanns kvar efter denna tidsfrist auktionerades ut. Av detta skäl finns knappt några gravvårdar kvar från tiden före 1869.


Illustrationen till höger: Nr 5 och 6 är de äldsta kända delarna av gamla kyrkogården och utgör kvarteren A till och med F.
Figur nr 7 är utvidgningen som gjordes 1867 och utgör kvarteren C och D.

Nr 9 och 10 är minneslunden/askgravlunden respektive naturlunden, se nedan.

Nr 8 är en bit mark som ägaren till den närliggande gården Kviinge 5 överlät till kyrkan 1859. Markbiten var tänkt att bli ett kyrktorg med brunn, men ingenting tyder på att så någonsin skedde.

Illustration: Nils-Åke Sjösten (2015)

Naturlunden och minneslunden

Söder om kyrkan och gamla kyrkogården finns naturlunden och minneslunden. Naturlunden (figur 10 på skissen ovan) invigdes 1998. Här finns urngravplatser med små enkla stenar med inskription. På denna del av kyrkogården tillåts endast liggande naturstenar och det är inte tillåtet för anhöriga att göra några fasta arrangemang typ inhägnader och liknande.

En särskild del för urngravar är ett steg i utvecklingen av gravskicket. Urngravar kräver mindre plats och det går att plantera träd tätt inpå gravplatserna.

Minneslunden (nedre delen av figur 9 på skissen) blev klar 1996 och svarar mot ytterligare ett alternativ till gravsättning som börjat efterfrågas på senare tid. Gravskicket innebär att kyrkans personal ombesörjer att de avlidnas aska nedsänks eller sprids. De anhöriga är inte närvarande och får inte veta vid vilken tidpunkt det ska ske. Det finns inga gravstenar eller andra markeringar, men det finns möjlighet att sätta blommor och tända ljus.

Minneslunden med blomsterbärare och en sten vars inskription är första versen i den populära begravningspsalmen ”Det finns djup i Herrens godhet”. Runt hasselbuskarna i bakgrunden kan man skönja en cirkel, inom vilken spridning eller nedsänkning av aska sker. Foto: Ingela Frid.
Foto: Ingela Frid augusti 2021.

En mindre yta i anslutning till minneslunden (norra delen av figur 9, omedelbart vid kyrkogårdsmuren) är avsatt som askgravlund för urnor. Inte heller här är gravarna markerade, men minnesplattor med namn och årtal sätts upp på en gemensam gravsten, en sexkantig pelare av grå granit. Askgravlunden har ännu inte tagits i bruk.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).

Vård- och underhållsplan. Knislinge pastorat. Sweco architects AB (2017).

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.