Kyrkan mitt i byn och runt denna ligger den medeltida kyrkogården. Flygfoto från 1961 av AB Stockholms Aero. Fotot tillhör Arkiv Digital (www.arkivdigital.se) och är en scanning av en provkopia (råkopia). Arkiv Digital har flera miljoner liknande bebyggelsebilder från hela Sverige.
Den äldsta delen av Hjärsås kyrkogård utgjorde en liten oregelbunden kvadrat som omgav kyrkan. En kyrkogårdsmur finns omnämnd från 1660-talet och var då murad av gråsten, kalkad och täckt med breda stenflisor. I muren fanns fyra luckor (ingångar) och en port. Kring luckorna var det målat med kimrök (färg baserat på ett fint kolpulver). Strax söder om kyrkans långhus finns tre gravkors, troligen medeltida. Ytterligare ett medeltida gravkors av glimmerskiffer finns bevarat på Statens historiska museum i Stockholm.
De tre medeltida korsen söder om kyrkan. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Det medeltida korset av glimmerskiffer förvarat på Statens historiska museum. Foto: Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons.
År 1662 omnämns en klockstapel på kyrkogården i kyrkans räkenskaper. Det första tornets övre delar var sannolikt rivna vid denna tid. Klockan och klockstapeln skadades vid branden 1696 så att man därefter fick kalla till gudstjänst med hjälp av en trumma som spelmannen Ohluf Mattison lånade ut. En ny klockstapel byggdes 1704 för en ny klocka och 1749 tillkom en mindre klocka i klockstapeln.
Utvidgningarna
Kyrkogården har vidgats i flera omgångar. Kring 1824 vidgades kyrkogården med en smal remsa mot väster. Denna remsa börjar sannolikt i höjd med bårhusets placering (som byggdes ett halvsekel senare), och sträcker sig ned till den enkelsidiga allén som kantar grusgången mot porten genom den norra muren. Därefter utvidgades kyrkogården återigen mot väster 1916 och 1961 på gamla prästgårdstomten. Senare utvidgningar gjordes i huvudsak söder om dessa delar. Den äldsta delen av kyrkogården och utvidgningarna fram till 1961 kringgärdas av en kraftig stenmur täckt med grov stenflis. Nya kyrkogården längst i söder begränsas också av en mur och längst i öster av en häck. Kyrkogården omges av knuthamlade träd i norr och väster och en enkel allé mitt för huvudingången i norr. Enstaka träd finns på de äldre delarna medan den södra kyrkogården har en allé av höga träd.
I anslutning till norra kyrkogårdsmuren, intill den först utvidgade delen av kyrkogården ligger ett bårhus byggt av tegel från vapenhuset som revs 1870. Delar av bårhuset har byggts om och rymmer numera kylrum för kistor.
Bårhuset byggt 1870 med tegel från det rivna vapenhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.1916 års utvidgning av kyrkogården i sitt första skede framgår av detta vykort från Dan Nilssons samling, utgiven på CD av Göinge hembygdsförening.1916 års utvidgning i sin fulla utsträckning. Vykort från Dan Nilssons samling, utgiven på CD av Göinge hembygdsförening.
År 1961 genomfördes ytterligare en utvidgning åt väster. Denna utvidgning utgör drygt 70 meter av kyrkogårdens totala längd om 215 meter från öster till väster. 1961 års utvidgning syns genom kvarterens planering men också i södra murens beklädnad, som här övergår från grov flis-sten till en mer rektangulärt huggen sten.
Kyrkogården från väster mot öster. Den stenlagda gången i centrum av bilden visar utsträckningen av kyrkogårdsutvidgningen 1961. Utvidgningen börjar i öster vid grusgången i höjd med häcken. Foto: Nils-Åke Sjösten.Vy från gamla kyrkogården i öster mot utvidgningarna i väster. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Grindarna
Flera grindar finns. Norra grinden till gamla kyrkogården består av tre öppningar med en större parkgrind och två mindre gånggrindar av järnsmide mellan fyra grindpelare av tegel och med klotformad krön av granit. Skillnaden i marknivå är som högst mellan kyrkogårdens östra sida och byvägen och här finns en stentrappa upp genom muren. Ytterligare en grindöppning i muren leder till en gård söder om kyrkan. I de senare kyrkogårdsdelarna finns två grindöppningar; en större parkgrind i järnsmide och längst västerut en lite mindre, sentida grind.
Några intressanta gravvårdar
Mot den södra muren strax öster om porten till utvidgningarna i söder står tre smidda kors av ålderdomlig och odekorerad modell lutade mot stenmuren. Dessa kors har tidigare stått vid tre barngravar. Barnen tillhörde samma familj. Det var Beata Charl. Ström, född och död 1840; Anna Emilia Ström (1837–1842) och Hans ström, född och död 1845. Intill södra kyrkogårdsmuren står också en gravsten rest av församlingsbor till minne av änkan Karna Svensson som dog vid nära 102 års ålder. Intill södra kyrkogårdsmuren på den utvidgade delen av kyrkogården finns en gravsten av granit med ett infällt porträtt av brons. Gravstenen är rest över Bror Färe som hade stor betydelse för bygden och grundade Färe Armaturfabrik i Sibbhult.
Tre tidiga smidda kors lutade mot den södra muren. Foto: Nils-Åke Sjösten.
I kyrkogårdsmuren mot väster har borttagna gamla gravstenar bevarats genom att muras in i densamma. De är inte lätta att uppmärksamma på grund av att växtligheten framför muren skymmer dem.
Borttagna äldre gravstenar inmurade i den västra muren. Foto: Nils-Åke Sjösten. I norra delen av gamla kyrkogården finns ett nyanlagt område med askgravplatser med liggande stenar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Nya kyrkogården
Kyrkogården är också vidgad mot söder, utanför muren. Här finns förutom kvarter för jordbegravning också urngravplats med liggande naturstenar, en naturlund och minneslund. Intill naturlunden står en skulptur i diabas på en hög stenpelare. Skulpturen är utförd av Christer Bording, Glimåkra. I minneslunden finns en utsmyckning i form av ett klot av diabas från Naturstenskompaniet i Högsma, hugget av stenhuggare Evald Johansson och polerat av Ewe Nilsson.
I minneslunden: Klotet av diabas hugget av stenhuggare Evald Johansson. Foto: Nils-Åke Sjösten.Kvarter för jordbegravning utanför södra muren. I överkant syns personal- och förrådsbyggnaderna. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Skulptur i naturlunden utförd av Christer Bording. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Både på kyrkogårdens äldre delar och senare utvidgningar står gravstenarna i raka rader i gräsmatta med mindre planteringsramar kring gravstenen. Endast ett fåtal grusgravplatser finns bevarade. Planteringsramarna är av sten eller boxbom och huvudingångarna är singeltäckta. En del klippta buxbomshäckar kantar gångarna på gamla kyrkogården. Helhetsintrycket är att kyrkogården består av tre väl avskilda delar: medeltidskyrkogården och utvidgningen 1824 utgör en del bakom allén. Utvidgningarna 1916 och 1961 och därefter i väster, utgör i sig en öppen, sammanhängande del. Gränsen mellan utvidgningarna från 1916 och 1961 syns i planläggningen om man är uppmärksam, och genom den ändrade murbeläggningen från ”stora skärv”, till mer uniformt huggna rektangulära block. Lite för sig själv, på andra sidan en trädridå och tidigare nämnda mur finns den nya kyrkogården.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Bebyggelseregistret.raa.se. Lantmäteriet: Översikt över Hjärsås kyrkogård.
Dan Nilssons vykorts-samling. Utgivna på CD av Göinge hembygdsförening.
Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons
Vy över Hjärsås kyrka från öster. Foto: Ulf Klingström, CC0, via Wikimedia Commons
Ett försök till närmare datering av Hjärsås kyrka är satt till 1230-talet och baseras på kyrkans blandstil med både romanska och tidiggotiska drag såsom exempelvis den spetsbågiga sydportalen. På listverk, sockel, hörnkedjor och kring fönster och dörrar är det ursprungliga teglet räfflat för att imitera huggen sten. Räfflad tegelsten finns även som dekorativt element inne i kyrkan. Förekomsten av räfflat tegel tyder också på att kyrkan tillhör den äldsta tegelbyggnadsperioden. Dateringen till 1200-talets början stöds också av ett mynt med Valdemar Seir (1202-1241) funnet på kyrkogården vid utgrävningar 1928. Det antas ha legat en träkyrka på samma plats sedan tidigt 1100-tal. Några arkeologiska spår efter en sådan har dock inte återfunnits.
Kyrkan bestod till en början av långhus, lägre och smalare kor samt absid. Kanske redan på 1300-talet, byggdes kyrkan till med ett vapenhus av tegel framför sydportalen. Under samma århundrade eller möjligen 1400-tal tillkom också en byggnad mot väster, troligen i form av ett torn. Detta tillägg murades i gråsten men endast dess nedre våning finns bevarad.
Ursprungligen har de äldsta delarna av kyrkan haft synligt rött tegelmurverk med räfflat tegel kring bland annat omfattningar och i hörnkedjor. Med undantag av en del av den romanska kyrkans sockel är det äldre tegelmurverket nu tunt överputsat så att teglets konturer är synliga. Putsen är vitmålad med dekormålning i järnoxidrött och kimröksgrått kring hörnkedjor, fönsteröppningar, listverk och sockelparti. På långhusets södra sida finns en stor målad sol.
Sockeln på de senromanska delarna är rikt artikulerad och uppbyggd av ett högt, putsat och gråmålat parti nederst och ett övre, oputsat parti i form av en hålkäl mellan två vulster. Både långhuset, koret och absiden har murade takgesimser (profilerad list mellan vägg och tak) i form av en rundbågefris med dekorativt utformade konsoler. Koret och absidens gesimser har dessutom en sågtandsfris upptill. Numera är frisen målad i omväxlande röda och gråa fält i rundbågarna och en kvadermålning upptill. Långhusets fris löper också runt den ursprungliga västgaveln, numera ett invändigt murparti i tornet.
Synligt i långhusets södra fasad finns ristningar och markeringar av äldre byggnadshistoriska spår. Spåren består av vapenhusets takgavel, den gamla sydportalens konturer och konturerna efter två ursprungliga romanska fönster. Sydportalen som under lång tid var kyrkans huvudingång är numera igensatt och endast synlig i fasaden genom ett utsparat murparti för två indragna halvkolonner som utgjort portalomfattning.
Långhusets södra fasad med spår av vapenhusets takgavel, konturerna av två ursprungliga romanska fönster, den nu igensatta sydportalen sockel och övriga tegelmurverk. Foto: Nils-Åke Sjösten.
År 1696 orsakade en svår eldsvåda i byn skador på kyrkans taklag, murar och valv.. Efter branden gjordes lagningar på murar och valv samt taklag. Yttertaket lades om med bly och spån. År 1733 uppfördes en sakristia vid korets norra sida, utvändigt klädd med träspån Inredningen till sakristian skänktes av kyrkoherde Thomaeus och finns fortfarande kvar.
De nuvarande fönsteröppningarna till långhuset, koret och absiden är sentida. Fönsteröppningarna finns bara mot söder då norra sidorna är förbyggda med sakristian och nykyrkan. Långhuset och koret har tre stora stickbågiga fönsteröppningar med gråmålade träfönster. Det mittersta bör upptill vara upptaget i en äldre öppning då fönstervalvet har en annan, lite spetsig form, och bevarad kvadermålad dekor upptill. Övriga fönster bör vara från 1800-talet.
Utöver de stickbågiga fönstren finns ett runt fönster mot öster. Detta bör vara från 1870-talet. Fönsterbågarna är liksom i de större öppningarna av gråmålat trä.
De senare tillbyggnaderna i form av tornet, sakristian och korsarmen har spritputsade och vitkalkade fasader. Tornet saknar synlig sockel medan sockeln på sakristian och korsarmen består av utskjutande, ojämnt avslutad, gråmålad sockel. Tornet saknar takgesims. Flera ankarslutar (murankare) finns i tornets fasader samt mot väster, årtalet 1773 i järnbokstäver. Ett par ankarjärn är även synliga i korsarmens gavelsida. Nykyrkans fönster har en rak form med gråmålade träfönster i samma stil som på långhuset. Till sakristian finns ett mindre träfönster med två fönsterlufter. Fönsterbågens beslag är av 1700-talstyp. Två fönster finns också i tornets bottenvåning mot norr och söder. Fönstren har svagt stickbågig form och fönsterbågar med samma utseende som långhusfönstren. Till tornets övre våning finns sex ljudöppningar. Öppningarna har stickbågig form och är försedda med tjärade ljudluckor.
Nuvarande huvudingång är sedan 1870 i tornets västra sida. Ingången är en enkel stickbågig muröppning med rakt avslutad dörr och ett stort överljusfönster. Till korsarmen finns en stor portöppning i norra sidan. Över murpartiet sitter ett stort halvcirkelformat fönster.
Till sakristian finns en liten rakt avslutad ytterdörr med gråmålad brädpanel. Dörren är modern men innanför denna sitter en ursprunglig ytterdörr av ekplankor, utvändigt järnbeslagen och insidan rödmålad och försedd med ett kraftigt lås av järnsmide. Till tornets övre våningar finns en ingång från söder. En hög murad trappa leder upp till ingången som är en liten rektangulär muröppning med en pansarklädd trädörr, sannolikt från 1773 när tornet i sin nuvarande form stod färdigt. Vid korsarmens östra sida finns en trappnedgång till pannrummet som är inrymt under korsarmens nordöstra del.
År 1787 finns uppgifter i församlingens räkenskaper om att kyrkans fasader hade dekorerats med grå färg kring hörn och. Puts och dekormålningar har tillkommit efter att vapenhuset och tornet byggdes.
1739 fick kyrkfönstren sin nuvarande utforming och storlek. 1773 byggdes kyrktornet på och fick sitt nuvarande utseende. På tornets två översta tinnar finns två vindflöjlar. Dess södra flöjel bär årtalet 1704 och satt tidigare på klockstapeln och den andra anger tornets påbyggnadsår, 1773. Åren 1796–1797 uppfördes en bred korsarm åt norr. 1870 revs vapenhuset vid södra sidan och teglet återanvändes vid byggandet av bårhuset. Ett förhus till norra korsarmen revs samtidigt och ny huvudingång togs istället upp i tornets västra sida.
Interiör
I slutet av 1800-talet tillkom sannolikt en kvadermålning med oljefärg på väggarna och i korsvalvet gjordes en hårdhänt framtagning av de medeltida kalkmålningarna. År 1926-28 gjordes en inre renovering för ny värmeledning, ombyggnad av bänkarna samt ommålning av väggar och valv. Viss konservering av de redan framtagna kalkmålningarna utfördes av C O Swensson, Göteborg. Samtidigt togs flera målningar fram, såsom draperimålningen vid predikstolen. Den invändiga kvadermålningen från 1800-talet togs möjligen bort vid denna tid. År 1939 blev kalkmåleriet återigen översedda och väggar och valv målades om. Kyrkans medeltida dopfunt som under en tid fungerat som blomkruka i prästgårdsträdgården återbördades till kyrkan. Läktaren i väster byggdes om för en ny orgel.
Från vestibulen under läktaren leder en glasad pardörr in till kyrksalen som även omfattar den östra delen av tornets bottenvåning. Långhuset har ett förhållandevis brett skepp med hög takhöjd. I väggpartierna syns ännu det ursprungliga romanska tegelmurverkets konturer genom den tunna putsen. De medeltida valven är uppbyggda från väggkonsoler i stället för pilastrar. Ingen sköldbåge finns utan valven har sitt upplag från yttermuren i norr och söder samt triumfbågen och den ursprungliga gavelmuren mot väster.
Både valv och väggar är putsade och vitkalkade. Inga medeltida kalkmålningar har påträffats i långhuset, däremot upptas nästintill hela södra sidan av långhusets östra valvtravé både valv och väggar av en monumental baldakinmålning från 1700-talet. Intill predikstolen syns konturerna efter en igensatt fönsteröppning. Ytterligare en fönsterkontur samt den igensatta sydportalen syns i södra sidan av den mellersta valvtravén.
Triumfbågen är mycket hög och vid och upptar nästan hela väggen. I sidorna av triumfbågen, under vederlagen finns markeringar ristade i putsen. Ristningarna markerar möjligen någon igenmurad anläggning, kanske infästning efter ett korskrank eller en trabesbjälke för ett triumfkors.
Nedtill i norra väggen finns ett par sakramentsnischer; den ena med spetsigt valv och den andra i form av en fyrkantig nisch med överliggare av trä. En spetsigt formad nisch finns också på södra korväggen. Högre upp i norra korväggen finns en ursprunglig, romansk fönsteröppning, med sekundära nischer vid sidorna. I norra korväggen leder en dörröpnning in till sakristian.
Tribunbågen är efter valvslagningen i koret dold från kyrkorummet men är bevarad synlig ovan valven. Liksom triumfbågen är tribunbågen mycket hög och murad med räfflat tegel.
Sakristian vid korets norra sida byggdes 1733. Dörren från sakristian till koret är utförd på samma sätt som den ursprungliga ytterdörren i öster och kan möjligen vara flyttad från vapenhusets ingång eller den gamla sydportalen när vapenhuset revs 1870. Valven över koret, absiden och långhuset är oisolerade och de gamla tegelmurarna ovan valven är oputsade. På sina ställen förefaller teglet glaserat vilket möjligen kan vara orsakat av brand.
Valven och målningarna
Någon gång under 1400-talets senare årtionden försågs kyrkorummet med tegelvalv, vilka putsades och vitmålades samt delvis förseddes med kalkmålningar i korvalvet och absiden under 1500-talets början. Kyrkan är känd för sina takmålningar från 1500-talet. Målningarna skildrar konstnärens föreställning av den andliga världen både i himlen och helvetet, samt treenigheten med Jungfru Maria. Det är oklart vem konstnären är men historikerna tror att de är gjorda antingen av ”Mickelmästaren” från Jylland eller av ”Vallenbäcksmästaren” från Själland. Målningarna utgör en detaljerad framställning av domedagen. Detaljer som ansågs stötande målades över igen i samband med framtagningen på 1800-talet. Senare framtagning och konservering har frilagt även dessa delar. I målningarna syns renässansens utvecklade kunskaper om perspektivmålning, vilket märks framför allt i framställningen av Jerusalem i norra valvkappan. Utmärkande för målningarna är en ljusgrå ranka målad som bottenmotiv, samt röda slingrande rankor i svicklarna syns stora fantasifulla blommor och mellan figurmåleriet kompletteras med slingrande textband. De välsignade framställs till vänster och de förtappade till höger. I fonden av den vänstra bilden syns änglar som visar vägen till paradiset. På den högra framställs de förtappade som pinas i helvetet och en drakliknande leviatan (ett mytologiskt sjöodjur). På södra korväggen syns fragment av en oidentifierad målning samt möjligen Sankt Göran med sin lans. Sankta Maria kröning som himmelrikets drottning visas i den vänstra valvkappan. På norra väggen finns ett motiv av kvinnorna på väg till graven och i fonden en vy över Jerusalem.
Kalkmålningarna i koret. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Motivet Sankta Marias kröning antyder att målningarna bör ha tillkommit innan reformationen men kanske så sent som under 1520-talet. Under 1500-talet valvtäcktes även långhuset, dessa valv verkar dock inte ha dekorerats med kalkmålningar. 1888 framtogs målningarna i kortaket och gavs en skarpare färgton. Åren 1925–1928 genomgick kyrkan en restaurering då korets övriga målningar togs fram med ursprungliga färger. Även en draperimålning ovanför predikstolen från 1700-talet togs fram.
I centrum nedre halvan;Kalkmålningarna på södra korväggen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Målningen i absiden föreställer Kristus som världsdomaren i mitten omgiven av änglar, apostlarna, Sankta Maria, Johannes döparen och Sankte Per med nycklarna till himmelriket. Av Kristusbilden i mitten finns nästan inget kvar.
Åren 1757–58 utfördes en rad uppsnyggningsarbeten i kyrkan. En läktare fanns redan vid kyrkans norra sida och nu byggdes ytterligare en längst i väster. Målaren Maltzan, då tydligen verksam i Kristianstad målade om inredningen. Maltzan är troligen identisk med Adam Friedrich Waltzau född omkring 1710 och död 1780 i Jönköping. Maltzan var målarmästare i Karlskrona och utförde dekorationsmålningar. Maltzan har målat en snarlik baldakinmålning i Hannas kyrka, Gärsnäs församling. Baldakinmålningarna i Hjärsås målades på väggarna intill altaruppsatsen, predikstolen och på läktarna målades inskriptioner. Utvändigt på långhusfasaden målade Maltzan en solvisare.
Kyrkklockorna
Tornets övre våningar är mycket enkelt inredda. Ingången i tornets södra sida leder in till en murtrappa som slutar ovan valven. Våningsbjälklag saknas på denna nivå men en smal landgång leder fram till en sekundär muröppning till långhusvinden i Öster. Från valvens ovansida leder en trätrappa vidare upp till ett övre bjälklag vilket utgör klockvåning. I klockvåningen hänger två klockor. Storklockan från 1704 som göts om 1812 och senast 1936 av M&O Ohlssons klockgjuteri i Ystad. Lilla klockan är från 1748. Klockorna hänger i en klockstol av fur uppbyggd av kryssförsträvande stolpar. Klockvåningen är öppen mot tornets taklag som är från 1700-talet då de övre våningarna uppfördes.
Lillklockan. Glockenmeister, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons. Storklockan. Glockenmeister, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons.
Orglarna
Hela tornbottenvåningen täcks av orgelläktaren som bildar ett mellanbjälklag under tornvalvet. Tornvalvet är ett putsat och vitmålat kryssvalv möjligen slaget med att det nuvarande tornet byggdes. Tornets nedre plan är öppet mot långhuset genom tornbågen. Läktarbarriär är placerad utmed långhusets västra sida, intill tornbågen. En liten orgel med klassicerande fasad i grått och guld står i tornbågens öppning. Orgeln byggdes 1939 av T H Frobenius & co, Lyngby, Danmark. Orgeln har två manualer och pedal. Fasaden är uppbyggd av fem rektangulära fält med synligt pipverk, ett högre i mitten och lägre mot sidorna krönta av akroterier (dekorativa element) och dekor av akantusbladverk vid sidorna.
Vy från långhuset genom tornbågen med orgelläktaren.Musikpedagog Åsa Otterlund spelar påFrobenius orgel. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Orgeln på orgelläktaren i norra korsarmen är inköpt från Setterquist & Son och installerades 1888. Fasadritningen har bearbetats av arkitekt Ferdinand Boberg. Orgelfasaden är i princip i originalskick och även det ursprungliga pipverket är bevarat. Avsyning och provspelning gjordes av musikdirektör Nils Nilsson (1841–1912) i Kristianstad. Invigningen skedde 29 september 1889. Orgeln restaurerades 2001 av Ålems Orgelverkstad.
Orgeln från Setterquist & son på läktaren i Norra korsarmen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Altaret
En altartavla tillkom kring 1620, liksom nya bänkar och en läktare i långhuset. 1840 ersattes kyrkans murade altare av ett altare i trä utfört i empirestil. Det nuvarande träaltaret står i gränsen mellan koret och absiden På altarets framsida finns en spegelfyllning med ett IHS-monogram och bladornament och vid sidorna stora, volutformade konsoler. Altaret är marmoreringsmålat i rödrosa och rödbruna nyanser med förgyllda detaljer. Ovanpå altaret står ett altarkors av förgyllt trä från 1870-talet. Korset är försett med törnekrona, INRI-skylt och svepning. Korset är integrerat med en förgylld strålkrans som omger det runda absidfönstret. Altarringen består av svarvade balusterdockor marmoreringsmålade i rödbrunt och en profilerad, gråmarmorerad överliggare. Knäfallet är av grått tyg. Den draperimålning som målades som fond till 1700-talets altare är inte synlig i dag.
Koret med altare och altarring. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Predikstolen
Predikstolen är rikt dekorerad med skuren dekor i renässansstil med typiska detaljer som lejonmaskaroner, stiliserad växtdekor, musseldekor, kolonetter och rudbågsfält. Korgen har en smal, åttkantig form med raka sidor, karnisformad (list i S-kurveform) botten och ett inskriftsfält under tandsnittlistverk upptill. Mellan korgen och baldakinen finns en väggpanel i ekådring med ett rundbågsfält och pilastrar. Baldakinen är åttasidig och uppbyggd av ett bjälklag dekorerat med voluter och tandsnittlistverk. Innertaket är dekorerat med stjärnor och baldakinen kröns av trekantsgavlar med ansikten och skulpturer. Trappan är tillkommen senare med en sidopanel av ek med förgyllning. Predikstolen är inköpt 1593 från den danske bildhuggaren Daniel Thomisens verkstad i Malmö. 1888 målades predikstolen om i ekfärg från att tidigare varit tidsenligt bemålad. På predikstolen står texten: ”VERBUM DOMINI MANET IN AETERNUM” (Herrens ord varar i evighet).
Daniel Thomisens predikstol från 1593 med Maltzans drapermålning från 1757-58 runt denna. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Dopfunten
Dopfunten med sitt medeltida skaft och med cuppa från 1939. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Dopfuntens fot dateras till 1200-talet och kan ha tillverkats på Gotland. Skaftet har en hög konisk form, nedtill utsvängd till en fot. Upptill avslutas skaftet av en rund skaftring. Cuppan är från 1939 och har en rund vid botten samt raka, svagt utåt vidgade sidor. Till dopfunten hör ett tolvkantigt dopfat av driven och punsad mässing tillverkat av Fritiof Dahlqvist konstsmide Osby 1939.
Bänkarna
I stort sett hela långhuset och tornbottenvåningens östra del upptas av en sluten bänkinredning på var sida om mittgången. I sydöstra hörnet står predikstolen. Ett uppehåll i bänkinredningen finns vid ingången till nykyrkan som öppnas mot långhuset genom två höga och vida rundbågar som bärs upp av en murpelare i mitten. Bänkarna och läktarbarriären är försedda med marmorerade speglar i rosa och grå toner. Läktaren bärs upp av tre rader träkolonner. Golven i långhuset och utrymmena i tornets bottenvåning är av vitlaserat trä och omålat trä i bänkkvarteren.
Vy från nykyrkan ut mot långhuset. Till vänster i bild predikstolen med drapermålning; till höger orgelläktaren i tornvalvet. Från nykyrkan ses några bänkrader i valvens öppningar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Bänkarna kan vara från sent 1700-tal eller 1800-talets första hälft och byggdes om på 1920-talet. På statens historia museum finns bevarade delar av äldre bänkinredning från 1600-1700-talen.
Detalj av äldre bänkinredning, fotot är från 1927. Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons.
Series pastorum
I nykyrkan hänger två tavlor med series pastorum med ramverk som troligen utgör återanvända äldre epitafier från 1600-1700-talen. Den ena som redovisar prästlängden 1426–1890 har en ram utförd i barockstil. Den andra tavlans prästlängd sträcker sig från 1890 och framåt.
Series pastorum på nykyrkans östra och västra väggar. Ramverket utgöres sannolikt av återanvända epitafier från 1600-1700-talen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
År 1991 sålde Östra Göinge Pingstförsamling sin lokal Filadelfia vid Hövdingen och köpte fastigheten på Västergatan 9. Där finns idag Pingstkyrkan.
Pingstkyrkan i Broby i juni 2020. Foto: Ingela Frid.
Äldsta delen av huset, med gavel mot Västergatan, är (åtminstone till viss del) byggd av material från den gamla provinsialläkarbostaden som låg vid torget i Broby fram till cirka 1930.
Läkarbostadens fastighetsgränser vid torget utstakades 1857 och boningshuset uppfördes året efter: ”På en alns gråstensfot, uppföras af timmer med såkallat båle till 2½ tums storlek, väl sammansatt och drivet samt utvändigt förses med brädbeklädnad, som med passande färg bestrykes. Yttre taket göres slätt af granspån med homeja och bestrykes med vanlig blandning af tjära, olja och harz”.
Huset var gediget, men efter drygt 70 år ansågs det uttjänat. Broby municipalsamhälles byggnadsnämnd sammanträde den 4 oktober 1930 och beviljade bygglov för ”en doktorsbostad mitt emot gästgivaregården å gamla doktorsbostadstomten. Byggnaden skall innehålla 7 rum och kök n.b. samt 4 rum i övre våningen”. Formuleringen antyder att den gamla bostaden redan var borta. Nya läkarbostaden stod klar 1932. Den blev senare kommunens tekniska kontor och ingår fortfarande i den kommunala administrationen.
Fd provinsialläkarvillan från 1932. Foto: Ingela Frid augusti 2024.
Det är svårt att veta vilka delar av det gamla huset som flyttades. Man kan i största allmänhet anta att man har återanvänt en del av byggnadsmaterialet. Mer än så kan man inte säga utan att vara ute på djupt vatten. De båda byggnaderna skiljer sig en hel del i stil och proportioner.
Gamla provinsialläkarbostaden som fram till 1930 låg vid torget i Broby. Fotot finns i Göinge hembygdsförenings arkiv i Broby hembygdspark. Fotograf är sannolikt Pehr Johnsson.
Huset var privatbostad tills Pingstförsamlingen köpte det 1991 av Bengt Svensson, som bott där med sin familj sedan 1970-talet. Bengt Svensson drev livsmedelsbutiken Matöppet i Broby och hade nyligen blivit änkling då han sålde huset på Västergatan till pingstförsamlingen.
Fasaden från söder, innan Pingstförsamlingens övertagande och senare tillbyggnad. Fotot hämtat från Wall & Åström 1985.
Järnskylten tillverkades av studenter vid yrkeshögskolan i Kristianstad. Den satt på fasaden på Filadelfia i Knislinge, tills församlingen sålde huset 1997.
Pingstförsamlingens verksamhet från 1991 och framåt
Första tiden hade man gudstjänsterna i en sal som idag är församlingsvåning. I början av 1990-talet byggdes huset till med en stor kyrksal. Församlingsmedlemmar ställde upp med en hel del material och arbete. Allt virke skänktes av Kurt Nehlin i Östaröd, Glimåkra. Man fick det uppsågat på ett sågverk i Hästveda. Byggmästare var Hans Nilsson, också han medlem i församlingen.
Kyrkbänkarna kommer från Bergmans möbler i Lönsboda och flyttades med från Filadelfia vid Hövdingen. De har klätts om minst en gång. Armaturerna i kyrksalen kommer från en församling i Mellansverige som annonserade ut dem i tidningen Dagen.
Pingstkyrkans kyrksal från början av 1990-talet. Fotona är tagna av Ingela Frid i oktober 2022.
Av församlingens verksamhet, förutom möten och gudstjänster, kan nämnas second hand-butiken i källarvåningen som har öppet ett par gånger i veckan. Samlingsutrymmen i kyrkan upplåts bl.a. till kursverksamhet. Sommarlägret för Tjernobylbarn som Broby blivit känt för, grundades i mitten av 1990-talet av församlingsmedlemmarna Berit och Rolf Tillman. Pingstförsamlingen var huvudman för lägret de första åren och är fortfarande en av de engagerade organisationerna tillsammans med bl.a. Svenska kyrkan och ett stort antal av bygdens företagare, föreningar och privatpersoner.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.
Tillman, Berit; Tillman, Rolf & Larsson, Annika. 2022. Tjernobylbarnen: nödropet som väckte en hel bygd. Värnamo.
Wall, Krister & Åström, Hans (red.), 1985. Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby, Kulturnämnden, Östra Göinge kommun. Broby.
Liksom huset som inrymde Knislinges första Filadelfia, har även det andra sitt ursprung i egnahemsrörelsen. De båda husen byggdes med några decenniers mellanrum.
Bilden visar ett utsnitt ur häradsekonomiska kartan upprättad 1934-38. Egnahemstomter anlades på mark som hade tillhört en av de två gårdar, som sedan skiftet hade beteckningen Knislinge 9. Det framtida Filadelfias tomt är markerat med en röd rektangel. När denna del av kartbladet ritades, var endast några enstaka villor byggda.
Mitt i bilden ses en liten trekantig grönyta, som kallas Trekantsparken eller Sigfrids park. Den finns kvar ännu idag. På tomten med beteckningen 4:47 i bildens nedre halva ligger idag bl.a. vårdcentralen. Den ljusblå linjen markerar den del av nuvarande Ringvägen, som ännu inte var anlagd när kartan ritades. Denna vägdel anlades mellan de nya tomterna och kopplade samman Trekantsparkens sydvästra spets med dagens Bygatan.
Egnahemsvillan som blev Filadelfia
I boken Svensk villabebyggelse, tyvärr utan tryckår, framgår att villan byggdes 1935 och att Olof Bengtsson var såväl byggmästare som arkitekt. De övriga villorna som byggdes längs Ringvägen var i samma stil. Alla var avsedda att förvärvas förmånligt av anställda på Knislinge skofabrik.
Att kunna köpa en egen villa var en utopi för de flesta unga par i Sverige på 1930-talet. För Vilhelm Jönsson och hans hustru Anna, född Blixt, blev det verklighet.
Vilhelm var född i Emmislöv 1909 och arbetade i skofabriken. Anna var född i Kviinge 1912. Paret gifte sig 1934.
Den 12 mars 1935 skrev Vilhelm Jönsson på köpebrevet för fastigheten Knislinge 9:120. Säljare var Knislinge skofabrik. Lagfart beviljades den 15 maj samma år. År 1939 lades fastigheten samman med en bit mark som var avstyckad från en grannfastighet. Den nybildade fastigheten fick beteckningen 9:206. Senare fick hela kvarteret namnet Logen.
Paret fick tio år tillsammans i den rymliga villan. Den 1 juli 1944 dog Anna av havandeskapsförgiftning. Vilhelm bodde kvar till minst 1946, och snart därefter flyttade han till Knislinge Östergård där han bodde till sin död 1979. Han gifte aldrig om sig.
Ringvägen sedd från norr, vykort från 1940- eller 50-talet. Tredje villan från höger är det blivande Filadelfia.
Filadelfiaförsamlingen blir ägare
Av notiser i Kristianstadsbladet framgår att villan hade minst två ägare mellan Vilhelm Jönsson och Filadelfiaförsamlingen. Bertil och Greta Olsson blev ägare någon gång mellan 1946 och 1948. De sålde i sin tur, troligen 1948, till Hjalmar och Marta Johansson för 21000 kronor. Paret Johansson, som var hemmahörande i Osby och sannolikt aldrig bodde i huset, sålde 1948 vidare till Filadelfiaförsamlingen för 23000 kronor.
Det är då fråga om Kristianstads Filadelfiaförsamling, eftersom Knislingeförsamlingen hade upphört 1944 och istället bildat en utpost till Kristianstad. Trots att man därmed formellt förlorade sin självständighet, så hade Knislingegruppen även i fortsättningen egen ekonomi och administration med årsmöte osv.
Husköpet 1948 var väl genomtänkt. ”År 1945 inköptes en centralt belägen tomt, och man beslöt att bygga men hindrades av byggnadsrestriktionerna” står i ett referat i pingströrelsens tidskrift Evangelii Härold s 997/1953. Från Kristianstads Filadelfiaförsamlings årsmöte 1946 rapporterades i samma tidskrift (s 252) ”Bland mötets viktigare beslut må omnämnas uppförande av predikolokal i Knislinge”.
Genast efter husköpet inreddes en samlinglokal och en predikantbostad. Olle Sandstedt, som vid den aktuella tiden var anställd som evangelist, flyttade in i bostaden. Året därpå efterträddes han av predikant Helmer Ödman, som bodde där med fru och tre barn. Ödman arbetade i församlingen 1949-52.
Församlingen bygger ut
Snart behövdes större utrymme för verksamheten. Genom en tillbyggnad 1953 ökades husets yta avsevärt. Den nya samlingssalen rymde 150 personer och bakom talarstolen inreddes två klassrum för söndagsskolan. Tack vare ideellt arbete kunde gruppen hålla kostnaderna nere. Notan landade på cirka 27000 kronor inklusive inredning, värme och elektrisk anläggning. Summan motsvaras idag av en halv miljon kronor.
Efter utbyggnaden, foto från okänt år. Fotot hämtat ur Sahrling 2005.
Högtidlig invigning hölls helgen 26-27 september 1953. Flera talare var inbjudna och möten hölls i en fullsatt sal båda dagarna. Utpostens föreståndare Staffan Jeppsson var förstås en av predikanterna. Sångare från Kristianstad och Knislinge medverkade.
Nya mötessalen i Knislinge Filadelfia efter tillbyggnaden 1953. Fotot utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Innan man byggt dopgrav i kapellet ska dopförrättningarna enligt uppgift ha skett utomhus, i trakten av Glimåkra. I det första Filadelfia hade man byggt dopgrav 1941 och samma år som det nya Filadelfia byggdes ut, annonserade man ut en dopgrav med tillhörande doppvärmare och en ljusskylt.
Evangelii Härold årgång 1953, sid 406
Något om verksamheten i Knislinge Filadelfia
Referaten från årsmöten ger glimtar av verksamheten. Knislingegruppen hade 47 medlemmar vid 1949 års utgång. Ett år senare hade siffran ökat till 49 och samtidigt var ett 70-tal barn inskrivna i söndagsskolan. Aktiviteten tycks ha hållit sig däromkring genom hela 1950-talet.
Filadelfias söndagsskola i Knislinge 1950. Till vänster i bild ses en del av husets. Evangelist Olle Sandstedt stående längst till vänster. Fotot utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Friluftsmöte omkring 1948 i Sigfrids park, granne med nya Filadelfia. Evangelist Ivar Rudgard spelar dragspel. I mörk kostym John Nilsson, som ofta sjöng solo. I mitten med mörk hatt och mörk gitarr Ingegerd Lindholm, som senare blev missionär i Kina. Till höger om henne, utan gitarr, Anna-Stina Carlsson. Fotot utlånat av John Nilssons son Bertil.
Filadelfias sångare omkring 1948. Nr 4 från vänster i översta raden är evangelist Olle Sandstedt, den första som flyttade in i det nya Knislinge Filadelfia. Det är dock osäkert om fotot är taget där. Utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Bostadsrummen tycks ha bebotts under hela husets tid som Filadelfia. Så sent som 1970 bodde en pastor där, nämligen John Bertil Bengtsson. Några år senare hade en annan hyresgäst flyttat in, som inte var pastor eller predikant. Ett rum med kök var under åtminstone en period avskilt som vaktmästarbostad.
Annons i Evangelii Härold nr 45/1959
Östra Göinge Pingstförsamlingbildas
De 14 pingstvännerna i Broby upplöste sin församling 1955 och anslöt sig till Kristianstads Filadelfiaförsamling, och bildade därmed utpost tillsammans med Knislinge. Gruppen var livskraftig och 1979 valde man att bilda Östra Göinge pingstförsamling. Då hade församlingen 111 medlemmar och pastor var Per-Olof Svensson.
Utposten, sedermera Östra Göinge Pingstförsamling, hade länge kvar sina lokaler i både Broby och Knislinge. Filadelfia i Broby såldes 1991 och man valde snart att satsa på utbyggnad av den nya Pingstkyrkan på Västergatan i Broby (som ska beskrivas i ett kommande inlägg). Huset på Ringvägen 17 i Knislinge såldes 1997 och är idag privatbostad.
Ringvägen 17 i Knislinge, sommaren 2023. Foto: Ingela Frid.
Södra delen av Sigfrids park (Trekantsparken), juli 2023. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Knislinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13207)
Östra Göinge häradsrätts arkiv (SE/LLA/10083) – Lagfartsböcker.
Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.
Evangelii Härold. Nummer och år framgår i texten.
Kristianstadsbladet 1949-02-?? (Klippbok i Göinge hembygdsförenings arkiv i Broby hembygdspark)
Broby gamla kyrkogård från sydväst. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Broby medeltida kyrkogård ligger runt kyrkan, vilken är den tredje kyrkan på samma plats. Kyrkogården, som saknar kvartersindelningar, har inget kvar av sin medeltida karaktär. Den hade ursprungligen en näst intill kvadratisk form med något rundade kanter, enligt äldre kartmaterial. En kyrkogårdsmur finns omnämnd från 1600-talet och framåt. En utvidgning av kyrkogården utfördes sannolikt kring 1852 åt söder, väster och troligtvis även åt norr.
Kyrkogårdens norra del från väster. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Vid arkeologiska utgrävningar som genomfördes 1998 noterades en nordlig gräns för gravläggning, vilken möjligen antyder att kyrkogårdens äldre gräns var cirka 8 meter söder om den nuvarande. Utvidgningen av kyrkogården verkar ha varit genomförd 1852, då enligt räkenskapsböckerna en ny kyrkogårdsmur lades. Året därefter sattes ett järnstaket upp. Planteringar runt kyrkogården utfördes 1860 av en trädgårdsmästare från Hanaskog.
Utvidgning blev nödvändig eftersom den ursprungliga kyrkogården på ca ett halvt tunnland ansågs otillräcklig för sitt ändamål. I samband med att den medeltida kyrkan revs 1871, omgestaltades hela kyrkogården och den gamla kyrkogårdsmuren revs. Det noteras i detta sammanhang att antalet kvarstående gravstenar var ytterst få. Några av de stenar som uppenbarligen stod på plats 1870 har sedan avlägsnas i modern tid. I kyrkogårdens östra del, nästan in under träden fanns för ett tiotal år sedan ett antal små gravstenar på rad. Dessa stenar över åtskilliga späda barn vittnade om den höga barnadödligheten i allmänhet och möjligen också om den stora hungersnöden i Sverige 1867–1869. Tyvärr är dessa stenar nu borttagna. Av de få som finns kvar från tiden före 1871 kan nämnas vården över kyrkoherde Anders Åkerberg, död 1815 och kyrkvärden Åke Svensson med fru Ingjer Nilsdotter (1868 respektive 1864.) Ett helhetsintryck är att kyrkogården är ganska ”tom”, vårdarna står i små klungor eller helt ensamma med stora gräsytor emellan.
En vy av kyrkogården mot väster ger ett ”tomt” intryck, vårdarna står i små klungor med stora gräsytor däremellan. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Från och med 1911 blev gravsättningarna få på gamla kyrkogården i och med att den nya begravningsplatsen hade anlagts, och har inte återupptagits i sparsam omfattning förrän under senare år. Ett fåtal moderna gravplatser finns på gamla kyrkogården vars gravvårdar i övrigt tillhör 1800-tal och tidigt 1900-tal. Gravvårdarna från slutet av 1800-talet är av enklare karaktär. Runt sekelskiftet sker en förändring och vårdarna blir mer påkostade. Vid en rundvandring på kyrkogården får man uppfattningen att kyrkogården under perioden fram till 1919 då inga nya gravar tillkom under lång tid, är till mångt och mycket kyrkoherdarnas, församlingsfunktionärernas, de framgångsrikas och de förtroendevaldes gravplats. Det finns även en och annan vård över en åbo, fru och gårdsdräng in emellan de stora, dessa då härstammande från sent 1800-tal. Noterbart, som tidigare nämnt, är alltså att flera valt att begravas på denna kyrkogård även efter 1911 då den nya kyrkogården funnits tillgänglig. Den centrala placeringen mitt i byn kan ha bidragit till detta liksom att platsen ansetts lämplig för kyrkans tjänare. Bland de mer nutida gravvårdarna tillkomna efter 1970, kan nämnas den tillhörig kontraktsprosten Uno Karlsson med frun Carin (2003/2006) och de över Undervisningsrådet Bengt Jacobson (2001) med hustru Margit (2017), artisten Hugo Franzen (2008) och smeden Allan Alfredsson (2006), vilken själv har tillverkat sitt smidda gravkors.
Huvudingången från väster med inkörsport och två gånggrindar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kyrkogården omges i norr och öster av en stödmur av sten medan östra och södra sidorna inhägnas av en järnkätting mellan granitpelare på en låg stensockel. Ingångar till kyrkogården finns från norr, väster och söder med grindpelare murade av tegel med pyramidformat krön. Västra ingången är störst med en inkörsport och två gånggrindar mellan fyra grindpelare medan norra och södra ingångarna är mindre. I kyrkogårdens nordöstra hörn finns en förrådsbyggnad nedgrävd under kyrkogårdstomten. Kyrkogården är omgärdad av en trädkrans. Området är numera grästäckt till största delen och de tre gångarna som förbinder entréerna är singeltäckta med undantag för mittpartiet av den västra som är täckt med sjöstensplattor.
