Anno Domini nittonhundrafyrtiotvå i eldskrift bör i Sibbhultshjärtan stå Då, som ett synbart svar på kristligt hopp och bön en kyrka växte fram på Färebackens krön….
Så diktade Mildred Hilleskog, tidningsreporter och känd profil i Göinge, till Sibbhults kapells 40-årsjubileum 1983. Det var således 1943, mitt under brinnande världskrig som kapellet stod färdigt. Planer på en kyrka, eller ett kapell som var den term som gällde vid tidpunkten, hade funnits ett tag. Vägen dit var inte problemfri och det berodde delvis på det pågående kriget.
I början av 1900-talet var Sibbhult en av flera byar i Hjärsås församling, välmående men utan någonting som stack ut förutom en glasfabrik. På 1920-talet kom smålänningen Bror Karlsson till Sibbhult för att bli disponent för den lilla fabriken. Glastillverkningen bar sig inte utan begärdes i konkurs efter några år. Bror Karlsson köpte konkursboet, lade ner glasdelen och utvecklade istället den tillhörande metallfabriken. Under hans ledning växte den till en blomstrande armaturfabrik. Redan 1930 omsatte den en miljon kronor (motsvarar drygt 36 miljoner idag). När Bror Karlsson, som snart tog namnet Färe, sålde armaturfabriken 1958 hade den 500 anställda.
Sibbhult växte alltså från by till industrisamhälle på några decennier, med allt vad det innebar; stor inflyttning, behov av bostäder, butiker, skolor osv. Bror Färe var inte bara Sibbhults största arbetsgivare. Han och hustrun Lilly månade om verksamheter som var bra för samhället, inte minst inom föreningslivet, och de gjorde tillsammans flera generösa donationer.
Samhällets expansion sammanföll med småkyrkorörelsen inom Svenska kyrkan, som propagerade för att bygga småkyrkor och kapell som komplement till församlingarnas moderkyrkor, för att öka kyrkans närvaro på mindre orter. Den växande frikyrkorörelsen spelade in, då missionshusen kunde upplevas som konkurrenter till statskyrkan. I Sibbhult fanns sedan 1909 ett missionshus och kanske hade det viss betydelse för beslutet att bygga ett kapell.
Planer och insamling av pengar
Det sägs att biskop Edvard Rodhe kom på tanken att bygga ett kapell i Sibbhult redan 1928. Frågan kom i alla fall upp 1937 då han besökte Hjärsås. Planerna tog omedelbart fart. Kyrkostämman i Hjärsås anslog 1000 kronor till projektet. En kollekt vid en gudstjänst i Sibbhults skola inbringade 14 kronor. En syförening bildades och på mindre än fem år samlade de sömmande damerna in 5500 kronor.
Kollekter togs upp i Knislinge och Hjärsås kyrkor och vid gudstjänst i Gyviks skola vid Immeln. Kommunalfullmäktige i Hjärsås anslog 4000 kronor och Emmislövs församling bidrog med 1000 kronor.
Bror och Lilly Färe skänkte en tomt intill sitt hem Sibbagården. Marken kallades trädgårdsvången och där hade tidigare bl.a. odlats grönsaker.
På häradsekonomiska kartan från 1926 heter tomten Sibbhult 1:72. Den gula färgen betyder att marken används till odling. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.
Marken överläts av paret Färe till Hjärsås församling genom gåvobrev den 29 april 1941. Det rörde sig då endast om marken där kyrkan ligger och närmast runt om. Området markeras av en stödmur, som uppfördes runt kyrkan 1946 av Nils Svensson från Tågaröd.
Slottsarkitekt Knut Nordenskjöld fick i uppdrag att rita kapellet och svara för projekteringen. Hans ritningar godkändes av Kungl. Majt. den 9 maj 1941 och i villkoren ingick att gudstjänst eller andakt skulle hållas i kapellet minst tre gånger i veckan.
Allt arbete och alla inventarier beställdes lokalt, så långt det gick. Byggmästare Harald Håkansson från Hjärsås anlitades. Virket hämtades från Hjärsås och Knislinge församlingars prästskogar och sågades upp av Hylta sågverk.
Elektricitet, vatten och värme installerades av hantverkare från Glimåkra och Broby. Bänkar, snickerier, ornamentssmide, glasdetaljer etc. tillverkades av lokala småföretagare och hantverkare.
Två saker som inte kunde köpas lokalt var orgel och kyrkklocka. Den första orgeln beställdes från Orgeltjänst i Uppsala och bekostades av makarna Färe. När det gällde kyrkklocka var situationen knepigare. Tanken var att skaffa två klockor, men man började med att beställa en, hos firma M & E Ohlsson i Ystad. Även klockan skänktes av makarna Färe. Men för att få gjuta en kyrkklocka under det pågående världskriget krävdes licens från Statens Industrikommission. Kyrkoherden skrev dit:
….. Enligt vad firman upplyst har den metall för gjutningen. Men då ifrågavarande metall är under statsbeslag erfordras licens för att kunna utföra arbetet. Nu erbjuda vi oss, att skulle det bli så, att metallen oundgängligen behövs för landets behov, genast ställa klockan till statens förfogande. Därför anhålles vördsamt om tillåtelse för firman att få utföra ifrågavarande klockgjutning. Hjärsås den 23/5 1942. A. Thomasson, Kyrkoherde.
Licens utfärdades och det blev en klocka, men den hann inte bli klar till kapellets invigning. Istället lånade Svenska kyrkans missionsstyrelse ut en klocka som var avsedd för en kyrka i södra Afrika. Den fick ”mellanlanda” i Sibbhult innan den transporterades vidare söderut.
Den 24 januari 1943 invigdes Sibbhults kapell av biskop Edvard Rodhe. Det var fullt intill sista sittplats. Ceremonin följdes av inte mindre än tre barndop. Ett av barnen som döptes var paret Färes son.
Muren är liksom kapellet ritad av arkitekt Nordenskjöld. Nils Svensson från Tågaröd byggde muren 1946 och fotot bör vara taget strax därefter. Tornspirans tupp och de två lyktorna vid dörren är tillverkade av smedmästare Anders Olsson, Sibbhult. Fotokälla: Dan Nilssons vykortssamling, Göinge hembygdsförening. Interiören med färgsättning och dekor gjordes av konservator Carl Otto Svensson, bördig från Glimåkra och boende i Göteborg. Altartavlan målades av Stockholmskonstnären Gunnar Torhamn och motivet är brödsbrytelsen i Emmaus. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet. Den nuvarande orgeln byggdes 1991 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund. Den ersatte en kororgel från 1973 av Nels Munck Mogensen, som i sin tur ersatte den ursprungliga orgeln, byggd av Bo Wedrup på Uppsala orgeltjänst samtidigt med kyrkan. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet. På flygbilden ses tydligt muren som markerar den ursprungliga kapelltomten. Församlingssal och andra extrautrymmen har byggts till efterhand från 1960-talet och framåt. Foto: Lunds stift. Konfirmation i Sibbhult 1951. Fotot finns hos Regionmuseet i Kristianstad.
Bror Färe förärades med en byst vid kapellet 1958. Foto: Ingela Frid
Makarna Lilly och Bror Färe. Fotokälla: Regionmuseet Kristianstad.
Katolska mässor i Sibbhult
Industrierna och behovet av arbetskraft medförde efter kriget att Sibbhult fick en hel del nya invånare från Italien och dåvarande Jugoslavien. Många av dem var katoliker och för deras behov firades katolsk mässa i Sibbhult från 1960-talet och framåt. Om detta skedde i Sibbhults kapell redan då är oklart, men troligen inte.
När jag själv flyttade till Broby från Lund 2000 firades fortfarande katolsk mässa i Sibbhult ungefär en gång i månaden. Hjärsås församlings kyrkoherde ställde kyrkan till förfogande och tiderna anpassades så att mässan inte skulle krocka med församlingens egna förrättningar. Några år in på 00-talet avsomnade mässfirandet i Sibbhult och som jag minns det så sammanföll det med att den katolska församlingen i Kristianstad-Hässleholm gick från att ha två präster till endast en. Denna enda präst har att fira mässa varje söndag i Kristianstad, Hässleholm och Bromölla. En fjärde mässa blev för mycket, även om det bara var en gång i månaden. Deltagarantalet i Sibbhult var dessutom inte särskilt stort, till skillnad från 1960-talet då mässorna på kroatiska kunde ha upp emot 40 deltagare. Och idag tar man ju sig lätt med bil eller buss till mässan på någon av de andra orterna.
Kyrkparken
Bror och Lilly Färe hade redan på sin tid tankar kring hur en kyrkogård skulle kunna utformas. Arkitekt Nordenskjöld menade dock att det var bäst att avvakta. Det hade just byggts ett krematorium i Kristianstad, kremeringar blev allt vanligare och Nordenskjöld spådde att folk snart skulle efterfråga urnlundar snarare än traditionella kyrkogårdar.
Först 1987 kom hela kyrkparken i församlingens ägo. Två år senare invigdes urnlunden och minneslunden och det var sannolikt då som kapellet bytte beteckning till kyrka. Med urnlund menas urngravplatserna i den terrasserade slänten vid kyrkan. Det är landskapsarkitekt Bengt Persson som har ritat urnlunden, och även minneslunden med ekar och andra träd och en liten damm i röd Vångagranit. Några gravplatser för kistbegravningar finns inte.
Minneslunden och urnlunden, mars 2021. Foto: Ingela Frid.
Ett speciellt och udda inslag i kyrkparken är lapidariet. Det kommer att beskrivas i en egen text senare.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Green Eriksson, Åsa. Sibbhults kyrka. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet och Svenska Kyrkan i Lunds stift 2019.
Kartan är ett urklipp ur generalstabskartan från 1880-talet. Den gröna pricken i bildens övre del markerar Stora Björkeröd, där baptistförsamlingen bildades i samband med ett kollektivt dop i ån. De tre gula prickarna i kartbildens nedre del markerar till vänster Tågaröds kapell, som var församlingens första hemvist. Pricken längst till höger markerar Påarps gård, där en sal på övre våningen var församlingens andra hemvist. Pricken längst ner markerar baptistkapellet i Hylta som sedan det byggdes 1874 utgjort den fasta punkten för Svenstorps baptistförsamling.
Den 22 april 1857 döptes ett tjugotal personer i ån väster om gården Stora Björkeröd i Glimåkra socken. Dopförrättare var en före detta skollärare och kolportör (en kringresande predikant) vid namn Olof Leonard Lindegren. Lindegren hade själv blivit döpt tidigare samma månad och förrättade vid detta tillfälle sitt första dop. I april månad detta år bildades i Skåne fem nya baptistförsamlingar. Det var med andra ord en väckelse, alltså en intensiv tid då rörelsen fick en mängd nya medlemmar. Men – i Sverige gällde konventikelplakatet, vilket innebar ett förbud mot religiösa samlingar utanför statskyrkans ramar. Det blev alltså också början på en period av konflikt mellan kyrkoherdar, länsmän och nyfrälsta.
Av de döpta bodde nio personer på gården Stora Björkeröd, bland dessa fanns gårdens ägare Rutger Carl Gustaf och Anna Petronella Skytte, andra kom från byarna Emmislöv, Påarp, Svenstorp, Tågaröd och Issjöa i Småland. De som hörde hemma i Issjöa återvände dit och bildade en egen församling. De övriga kom att utgöra grunden för Tågaröds baptistförsamling. Tågaröd låg en knapp mil söder om Stora Björkeröd. I Tågaröd bodde makarna Tufve Jönsson och Elna Oredsdotter som såg till att ett kombinerat bostadshus och samlingslokal byggdes på deras mark. Över ett stengärde på gården byggdes en estrad där predikningar hölls under de varmare årstiderna. I huset flyttade dopförrättaren Olof Leonard Lindegren in med hustrun Ingar Svensdotter.
Tågaröds baptistkapell har sedan 1862 varit privatbostad. Byggnaden har genomgått många förändringar under åren. Det sägs att en samlingssal för församlingen låg i byggnadens högra del. Foto: Ingela Frid, januari 2015.Detta är en av sidorna i husförhörslängden för åren 1861–68 i Tågaröd. De gulmarkerade fälten avser att uppmärksamma hur de barn vars föräldrar var baptister, inte angavs med namn utan enbart med kön och födelsedatum.
Olof Leonard blev församlingens första föreståndare och predikant, medan Ingar kom att driva församlingens vardagsskola under åtminstone ett par år. Familjen utökades med två döttrar födda 1859 och 1861. I berättelser som återges i litteratur om baptistförsamlingen återges bl.a. att länsman vid minst ett tillfälle sändes ut för att arrestera Olof Leonard för att han ”förkunnat villoläror”. Enligt berättelsen medgav länsman att det var kyrkoherden som pressat honom och att han egentligen inte hade något emot Olof Leonard. Hur det faktiskt förhöll sig med dessa konfliktfyllda möten kan vi inte veta. Kyrkböckerna är däremot en skriftlig källa som talar sitt tydliga språk. I husförhörslängden över Tågaröd från 1860-talet står baptisternas barn listade enbart med kön och födelsedatum men utan namn, eftersom de inte var döpta i enlighet med statskyrkans ordning.
Familjen Lindegren-Svensdotter lämnade församlingen och 1862 sålde de huset som ju också rymde församlingens lokal (huset kom senare att bebos av en snickare och har sedan dess kallats Snickarens – ett namn som anges på en del kartor än idag).
Tufve och Elna kom nu att återigen ordna en lokal åt församlingen, åtminstone fram till 1867 då Tufve lämnade församlingen. Efter detta hölls församlingens sammankomster i olika medlemmars hem tills de år 1870 fick en hemvist i salen på den övre våningen på Påarp 1:2. Gården ägdes av Sven Nilsson och Sissa Larsdotter. Vid flytten hit antog församlingen namnet Påarps baptistförsamling. Här stannade församlingen till 1874 då kapellet i Hylta stod färdigt på marken till gården Svenstorp 2. Från och med den dagen tog församlingen namnet Svenstorps baptistförsamling. Såväl namn som lokal kom att behållas i 105 år, tills församlingen upplöstes år 1989.
Påarp 1:2 kring 1940. I salen på andra våningen hade Påarps baptistförsamling under fyra års tid sin samlingsplats. Fotografiet är hämtat ur Svenska Gods och Gårdar.
Från Svenstorps baptistförsamling bildades av utflyttade medlemmar så småningom baptistförsamlingar både i Broby och i Oppmanna i Kristianstad kommun.
Kristianstads läns landstingssanatorium, beläget strax utanför Broby, stod klart hösten 1913. Det var ett av Sveriges totalt cirka 70 sanatorier, där kampen mot den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen tuberkulos fördes. Sanatorierna byggdes vanligen i natursköna områden, gärna barrskog, avsides från större orter och städer. Platserna valdes medvetet för den friska, läkande luftens skull. Det fanns vid den tiden inget läkemedel som bet på tuberkulos. Sanatoriekuren gick ut på att med vila, näringsrik mat och isolering från den stressiga omvärlden göra patienten så stark att kroppen vann över sjukdomen.
Sanatoriets huvudbyggnad i april 2019. Foto: Ingela Frid.
I slutet av 1940-talet minskade trycket på vårdplatserna på Broby sanatorium och därför började man även ta in så kallade kroniker; det kunde röra sig om personer med svår reumatism, förlamning eller annat tillstånd som krävde mycket vård. Då polioepidemin bröt ut på 1950-talet veks ett antal vårdplatser till drabbade av denna sjukdom.
På 1940-talet upptäckte och utvecklade kemisten Jörgen Lehmann en substans med mycket god effekt mot tuberkelbaciller. Läkemedlet PAS ledde till att antalet patienter på sanatorierna minskade kraftigt under 1950- och 1960-talen.
I mitten av 1960-talet bytte sanatoriet namn till Brobysjukhuset och övergick snart helt och hållet till vård av äldre långtidssjuka. Den sista tiden innan nedläggningen hyste Brobysjukhuset i princip bara långvårdsavdelningar. Fram till 1995 fanns också ortens vårdcentral här.
Samlingssalen på tredje våningen fotograferad 1929 av bröderna Persson, Staversvad. Fotokälla: Regionmuseet i Kristianstad.
Predikant och organist
Den präst som var kyrkoherde i Broby-Emmislöv hade också befattningen som predikant på sanatoriet. Gudstjänster hölls regelbundet och utlystes på samma sätt som övriga gudstjänster, i predikoturerna och församlingsbladet.
Många sanatorier hade eget kapell och vissa hade även egen kyrkogård, alternativt särskilda kvarter reserverade på närliggande kyrkogård. Så var fallet med bl.a. kustsanatoriet i Vejbystrand i västra Skåne och kyrkogården i Barkåkra.
När det gäller Broby sanatorium hittar vi inga uppgifter om något rum som var avskilt som kapell. Gudstjänster bör alltså ha hållits i samlingsrum som alla hade tillträde till. På fotot från stora salen 1929 (ovan) ses ett piano i hörnet som kanske använts under gudstjänster. Att musik förekom vet vi, eftersom det framgår i sanatoriets årsberättelser att en organist tjänstgjorde; sannolikt församlingens kyrkomusiker. Vid behov kunde säkert också musikaliska talanger bland personalen och patienterna tjänstgöra på gudstjänsterna.
Förrättningar
I prästens tjänst ingick också att ta hand om privata förrättningar och själavård när så behövdes eller önskades. Särskilt många vigslar var det väl knappast tal om, men det förekom att gravida kvinnor togs in som patienter och då fick prästen, i lyckliga fall, så småningom förrätta dop på sanatoriet.
Dödsfall var förstås desto vanligare. Utifrån läkarens dödsattest noterade prästen dödsfallet i kyrkoboken och sände ett utdrag till den avlidnes hemförsamling. Av olika skäl fördes inte alla avlidna till sina hemorter, utan blev kvar och begravdes i Broby, de flesta i nya kyrkogårdens allmänna kvarter (gravplatser som uppläts kostnadsfritt). Prästen hade då att förrätta begravning och sedan skicka en avis till hemförsamlingen. Om förhållandet var det motsatta, dvs att den avlidne begravdes i sin hemförsamling, så skickades motsvarande avis därifrån till pastorsexpeditionen i Broby för kännedom.
Åren 1929 till 1944 fördes en särskild död- och begravningsbok för Broby sanatorium, skild från övriga församlingen. Antalet avlidna per år på sanatoriet varierade mellan 33 och 69 under denna period. Det ska dock påpekas att personer som var skrivna i Östra Broby församling noterades i den vanliga död- och begravningsboken, så siffrorna ska vara något högre.
Ännu på 1960-talet, då sjukhusets verksamhet nästan helt övergått till långvård, höll församlingsprästerna regelbundet gudstjänster som aviserades i predikoturerna. Man alternerade då mellan de olika avdelningarna enligt ett schema.
Bårhuset/Hoppets Kapell i sanatorieskogen februari 2019. Foto: Ingela Frid.
Bårhuset – Hoppets Kapell
Inte förrän 1949 byggdes ett separat bårhus för sanatoriets räkning, beläget en bit från övriga byggnader. I årsberättelsen för detta år noteras ”Det gamla obduktionsrummet i huvudbyggnaden har, sedan det nya bårhuset blivit färdigt, delats och inretts till dels en frisersalong, dels ett rum där de kvinnliga patienterna kunna själva tvätta sina underkläder.” På detta sätt fick man användning för det redan framdragna vattnet i lokalen. Det är oklart var i huvudbyggnaden detta utrymme fanns, men sannolikt på bottenvåningen. Obduktionsverksamheten flyttades tydligen till bårhuset. Hur länge den pågick där är okänt.
Bårhuset var i bruk ända tills Brobysjukhuset slutligen lades ner 1995. Några år senare inredde några entusiaster ett museum i byggnaden. Under en period visades där olika föremål från sanatorietiden; medicinska instrument, apparater, husgeråd m.m. Broby sanatorium hade eget matporslin med initialerna B.S.
Vid något tillfälle fick bårhuset namnet ”Hoppets kapell”. Träskylten med lödad text sitter ovanför entrédörren. Foto: Ingela Frid, februari 2019.
Naturen kommer allt närmare. Foto: Ingela Frid februari 2019.
Smitt järnkors vid dörren. Foto: Ingela Frid februari 2019.
I förrummet finns ett litet träaltare och två kistpallar. Foto: Ingela Frid februari 2019. Fotot är taget från ytterdörren.
Lyktor på stolpar lyste en gång upp stigen mellan uppfartsvägen och bårhuset. Foto: Ingela Frid februari 2019.
Sanatoriet och hela sjukhusområdet, inklusive bårhuset, är numera privat område!
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Andersson, Birgitta m.fl. 2000. Brobysjukhusets historia 1912-1995. Livet på ett sanatorium. Hässleholm.
Frid, Ingela. 2008. ”Tankar vid ett sanatorium”. I: Skånska läkekonster. Medicinhistoria och folkmedicin från forntid till nutid. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 2008 (red. Kerstin Arcadius). Lund.
Årsberättelse från Broby sanatorium och tuberkulosdispensärverksamheten i Kristianstads län. Årgångarna 1948-1961.
År 1866 tillsatte kyrkostämman en kommitté som ”i samråd med en byggmästare eller i ämnet sakkunnig person”, skulle utreda om reparation eller ombyggnad av medeltidskyrkan skulle genomföras. Ärendet togs åter upp 27 maj 1867, då beslut togs om besiktning av kyrkan under sommaren och att en ritning för ombyggnad eller ett eventuellt nybygge skulle tas fram. Den 9 juli 1868 visiterade biskop W Flensburg kyrkan och han hade flera stora anmärkningar att göra på byggnaden. I november 1868 gjorde byggmästare L P Lövgren den bedömningen att en nybyggnation var att föredra. Efteråt har det diskuterats av flera författare, som exempelvis Erik Norling och Pehr Johnsson, om medeltidskyrkan var i så dåligt skick som det påstods. Det kan ha varit så att församlingen önskade sig en ny modern kyrka oavsett, och dessutom hade ekonomiska medel att genomföra sina intentioner.
Den 28 februari 1869 visar den danske arkitekten Ludvig Woldh (1839–1923) ritningarna till en ny kyrka. En ny enkel kyrka i ”götisk” (gotisk) stil skulle byggas i medeltidskyrkans ställe. Kyrkan skulle vara 36 fot bred (11 meter), 113,5 fot (34,5 meter) lång samt ett kors med 34 fots (10,4 meter) bredd, och 80 fots (24,5 meter) längd, och ge plats för ca 800 personer. Den 10 mars 1870 konstateras att ett anbud på över 40 000 riksdaler vara för högt. En långkyrka i stället för en korskyrka kunde fås 6000 riksdaler billigare. Saken var uppe till diskussion, men det blev en enkel korskyrka till sist, utifrån en modifierad ritning av samma arkitekt. Det enhälliga beslutet om nybygge kan ha grundats på att den slutliga offerten var på 32 300 Riksdaler, varav 25 995 redan fanns i kassan (Kronan ersatte riksdalern 1873). Det visade sig dock senare att offerten överstegs med god marginal. I protokollet från den 10 december 1870 görs en genomgång av församlingens tillgångar och kommande intäkter fram till och med 1873. Det konstateras att det är brist på timmer, men för att avhjälpa detta och få ner kostnaderna, så föreslås också att ta tillvara allt dugligt timmer från den gamla kyrkan.
Den 14 juli 1871 sägs det i protokollet att den gamla kyrkans koppar och blytak skall tas ner. Arbetet skall ”genast påbörjas”. Kopparn och blyet såldes sedan. Den 2:a november 1872 nämns att kommitteen denna dag synat grundmurarna till det nya templet, vilka godkändes utan anmärkning. I samma protokoll sägs att byggmästare Hans Andersson förevisat ett prov på de nya kyrkbänkarna. Den 20 maj 1872 beslutas att säga upp alla kyrkans utstående fordringar till omedelbar betalning för att kunna färdigställa bygget, vilket säkert ledde till ekonomiska problem för flera i bygden. Under 1872 diskuteras inköp av inventarier till kyrkan, som en ny altartavla, alternativt en kristusbild gjuten i zink enligt Thorwaldsens modell, och en orgel.
Thorwaldsens kristusbild. Källa: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1859520
Diskussionen rörde frågan om det skulle bli en staty som altarprydnad i stället för en målning. Några önskade sig något plastiskt. Altarprydnader till en kostnad av 520–1800 riksdaler, dels i zink, dels i gips föreslogs. Omröstningen i frågan visade att sex ledamöter ville ha en altartavla, och två ville ha ovan nämnda kristusbild. Beslut togs om att en altartavla skulle inköpas. Orgeln valde stämman att skjuta på framtiden och ta på avbetalning. Nämnas bör att det till sist blev Pastor Gustav Lundberg som fick måla altartavlans kristusbild.
I kyrkostämmans protokoll av den 8 augusti 1873 sägs: Platsen för öfverblifven grus och obrukbar sten…. Uti den midtemot kyrkogården på östra sidan belägna korran, till vahrs fyllning redan från tidigare tid tillbaka betydlig mängd grus och sten blivit förd … beslutet blev att: obruklig och öfverflödig sten och grus efter kyrkobyggnad m.m. skulle i nämnda kärr försänkas.
Bygget visade sig inte bli rakt igenom så lyckat. Det gavs många klagomål på bygget vid slutbesiktningen 1873, det rörde sig om allt från felklippt takplåt till fuktskador. I Kristianstadsbladet 21/1 1874 finns till sist en liten notis på sidan tre: Invigning af ny kyrka i Broby församling Ö Göinge Contract förättades af Biskopen och Proconcelleren m.m. D:r W Flensburg den 11 dennes.
Akustiken visade sig vara dålig, kanske till viss del beroende på kyrkans innertak av trä. Man tvingades till sist uppföra en extra predikstol vid sidan om långhusets främre del. Kyrkan hade tre klockor, samtliga från 1700-talet. En orgel kom på plats efter några år, denna byggdes av orgelbyggare Anders Victor Lundahl (1846–1903), den kostade 3600 kronor och invigdes den 29 mars 1880. Vid besiktningen bedömdes den som ett ”särdeles gott arbete”. Kyrkans uppvärmning skedde med en stor järnugn vars rörledning gick genom trätaket, ett arrangemang som senare visade sig bli fatalt.
Interiör från den nybyggda kyrkan. Det sorgliga slutet torsdagen den 6 mars 1930.
Under förmiddagen torsdagen den 6 mars hölls en passionsgudstjänst i kyrkan. Det hade eldats i de stora järnkaminerna och förmodligen hade elden uppstått där en av rökgångarna gick genom trätaket. Branden upptäcktes en timme efter gudstjänsten. Den fick ett snabbt förlopp och bara några av kyrkans mindre värdesaker kunde räddas. Klockorna och alla större föremål förstördes. Av interiören fanns endast förkolnade rester kvar och bara yttermurarna återstod av byggnaden. Bland det förstörda fanns två porträttmålningar, det ena föreställande kyrkoherden Fiunianius, målad 1673 och den andra målad 1701, föreställande prosten Jacob Orman. Tornet brann i närmare en vecka innan tornspiran rasade ner. Undersökningar visade senare att murarna med några reparationer kunde användas till den kyrka som står på platsen i dag. Den kommer att beskrivas i ett senare inlägg.
Norling , Erik. 1988. ”Endast några få föremål kunde räddas ur den eldhärjade kyrkan”, i Kristianstadsbladet 11 april 1988
Johnsson, Pehr. 1935. ”Östra Broby kyrka, den gamla och den nya”, i Lunds stifts julbok 1935 (s 40–52)
Kristianstadsbladet 5 januari 1974; 21/1 1874
LLA (Landsarkivet i Lund): Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) KI:2 (1863-1882) Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) KIII:2 (1863-1895) Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) L I A:4 (1824-1884)
I norra delen av Glimåkra socken ligger den lilla byn Kräbbleboda, som fick en stor befolkningsökning i och med stenindustrins utveckling och järnvägens ankomst år 1909. Öster om byn, i Övraryd, hade ett missionshus funnits sedan 1920. Västerut, i Hackeboda, hade en pingstförsamling ett kapell sedan 1932. När Svenska kyrkan uppförde Kräbbleboda kapell 1942 fanns tre helgade rum inom ett avstånd av 1,5 km. Till sockenkyrkan i Osby, dit Hackeboda hör, var det knappt en mil. Till sockenkyrkan i Glimåkra, dit Kräbbleboda och Övraryd hör, var det några kilometer till. Religionsutövning och inte minst de sociala aktiviteter som följde på denna hade alltså blivit betydligt mer tillgängliga än vid seklets början.
En stensatt gång leder från grinden fram till byggnadens entré. Foto: Åsa Eriksson Green.
Kräbbleboda kapell var en av sex kyrkobyggnader som uppfördes av Svenska kyrkan inom Lunds stift (Skåne och Blekinge landskap) under 1940-talet. Majoriteten av dessa var just kapell, uppförda på platser där det var lång väg till närmsta sockenkyrka. På flera platser etablerade sig Svenska kyrkan för att möta konkurrensen från frikyrkorna. Om detta var fallet i Kräbbleboda vet vi inte. I den stiftelse som bildades 1938 ingick representanter från den närbelägna missionsföreningen i Övraryd, liksom kyrkoherdarna i de tre socknar vars gränser möts i Kräbbleboda; Osby, Loshult och Glimåkra. I övrigt fanns medlemmar, både män och kvinnor, såväl jordbrukare som skollärare, från flera små byar i området.
Stiftelsen som bildades 1938 hette Kräbblebodaortens kapellstiftelse. Precis som inom frikyrkorörelsen var syföreningarna effektiva finansiärer och bistod under flera av stiftelsens år med de största inkomsterna. En lokal syförening som hade verkat för ett kapell på orten redan tidigare, inordnades snart i den nya stiftelsen. En syförening i Sibbhult hade redan mellan 1910 och 1912 arbetat för ett kapell i Kräbbleboda, och deras insamlade medel införlivades med stiftelsens.
Urklippet ur kapellstiftelsens protokollsbok visar fördelningen mellan inkomster och utgifter 1943. Syföreningen stod för den största delen, undantaget de medel som förts över från föregående år.
Det lokala engagemanget var stort och fyra olika tomter för kapellet erbjöds som gåva. Efter långa överläggningar beslutades att anta tomten från hemmansägare Per Nilsson i Kräbbleboda. Efter tre år hade stiftelsen samlat och lånat tillräckliga medel för att beställa ritningar till kapellet. Dessa togs fram 1941 av byggmästaren Nils C Lundberg från Lönsboda. Lundberg ritade flera byggnader i Lönsboda, både villor och kommunalhuset som uppfördes 1910 och revs på 1960-talet.
Kapellets norra fasad med smalare och lägre utbyggnad för kor.
På baksidan finns ett uthus med dass och vedbod. Foto: Åsa Green Eriksson.
Tomten som stiftelsen fick i gåva var tidigare obebyggd. Här uppfördes en avlång byggnad med gavlarna vända åt öster respektive väster, med en liten, smalare utbyggnad för koret åt öster enligt kyrklig tradition. Byggnaden kläddes med locklistpanel och rödfärgades, medan fönstersnickerier, knutar och andra detaljer målades vita. Huvudentrén ligger på byggnadens norra sida, mot byvägen. Till denna införskaffades två åttkantiga kolonner av granit som bär upp ett med en liten tempelgavel vilket ger den ett påkostad utseende.
Entrén kostades på med åttkantiga granitstolpar som köptes in för 125 kr styck. Foto: Åsa Eriksson Green.
Kyrksalen markeras i fasaden av tre stora fönster på norra respektive södra sidan av byggnaden. På västra gavelfasaden finns ett stort fönsterparti med fyra lufter som markerar platsen för en samlingssal som också användes som konfirmationssal. På byggnadens södra sida finns en köksingång från vilken en trappa leder upp till en vindskammare som aldrig har inretts. Tomten omgärdades av en mur med grindar mitt för kapellentrén och i anslutning till köksingången, samt planteringar av rosor – i enlighet med länsträdgårdsmästarens plan. Klockstapeln tillkom först 1964.
Kyrksalen i Kräbbleboda kapell har inredning och färgsättning enligt plan av konservatorn C O Svensson som kom från Boalt. Foto: Åsa Eriksson Green. Kyrksalen sedd från koret mot den bakre delen. Foto: Åsa Eriksson Green.
Kyrksalens inredning är tidstypisk i både form och färgsättning och sannolikt samtida med kapellet, med undantag för altartavlan. Predikstolens, eller ambons, utformning vittnar om att kapellet kommit till i en brytningstid inom kyrkan där den traditionella predikstolen successivt avskaffades för att istället ersättas av en helt flyttbar ambo. I Kräbbleboda är denna öppen och placerad nästan i nivå med korgolvet, och påminner om missionshusens podier och talarstolar. Konservator C O Svensson, som kom från Boalt, ritade altaret, talarstolen och altarkorset samt tog kostnadsfritt fram en färgsättning för kapellet. Svensson dekorerade också missionshuset i Brännskulla 1929 och Sibbhults kyrka i början av 1940-talet.
Altartavlan är snidad och målad av konstnären Gösta Sillén 1960, med medel från en insamling som hade startats 1945.
Predikstolens form påminner om missionshusens fasta talarstolar, snarare än traditionella predikstolar i Svenska kyrkans kyrkorum. Foto: Åsa Eriksson Green.
Färgsättningen och takmålningen i koret vittnar om att konstnärliga ambitioner präglat kapellets utsmyckning. Det var målarmästare Ture Bengtsson i Sibbhult som utförde måleriet, bröderna Henry och Gunnar Carlsson från Glimåkra som tillverkade inventarierna och lokala entreprenörer från Görbjörnarp och Böglarehult som uppförde byggnaden.
1942 invigdes kapellet ”anpassat efter ortens tillgångar och behov” under medverkan av biskopen Edvard Rohde. De första åren var både vaktmästare och organist ideellt engagerade men från 1944 respektive 1946 kom uppdragen att arvoderas. Vaktmästarna var långt fram i tiden kvinnor. Eftersom byn ligger där Glimåkra, Loshult och Osby socknar möts så bidrog alla tre församlingarna med medel och senare turades de om att hålla gudstjänst i kapellet.
Utblick från den lilla salen, även kallad konfirmationssalen, in mot kyrksalen. Utanför bilden till höger finns ett litet kök för tillredning av kyrkkaffe. Foto: Åsa Eriksson Green.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Protokollsbok för Kräbblebodaortens kapellstiftelse, 1938-1995.
Olsson, Gösta. 2002. Kräbbleboda kapell 60 år – tre församlingars mötesplats. Stencil.
Hellgren, Sven. 2017. N C Lundberg – vem var det? I: Örkeneds hembygdsförenings årsbok 2017.
Kräbbleboda kapell – Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet, 2019.
Sträng, Maria & Åsa Eriksson Green. 2014. Det moderna kyrkobyggandet i Lunds stift 1940-2000.Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, rapport 2016:44.
Ett av de mer okända helgade rummen i vår kommun är Betaniasalen i Hanaskog. Den var så kallad utpost till Betaniaförsamlingen i Vinnö i nuvarande Kristianstads kommun, ansluten till pingströrelsen. Med utpost menas en ”filial”, en plats i en församlings upptagningsområde med egen regelbunden verksamhet. Tanken med en utpost var att den skulle växa och bilda egen självständig församling så småningom. Så blev det förstås inte alltid. Hanaskog är ett sådant exempel.
Tillkomst och verksamhet
Församlingen Betania i det lilla stationssamhället Vinnö var en pionjär inom sydsvensk pingströrelse i början av 1900-talet, med livlig verksamhet och flera utposter. Vid tiden då utposten i Hanaskog bildades, hette församlingens pastor Harald Strömstedt. Han kom 1935 med sin familj från Finland till Vinnö, verkade där som pastor i två år och flyttade sedan vidare till en tjänst i Ronneby.
Hildur och Harald Strömstedt. (Föräldrar till Bo och farföräldrar till Niklas). Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv. Ovan en notis i Evangelii Härold 6/1937.
I protokollet från ett församlingsmöte i Betania i Vinnö den 2 februari 1936 finns första spåret av utposten i Hanaskog. Pastor Strömstedt informerar om att man hyrt en lokal i Hanaskog. Till lokalen behövdes tapeter, gardiner, elektriskt ljus och en kamin. Några systrar (kvinnliga medlemmar i församlingen) erbjöd sig att skura lokalen. Det gick imponerande snabbt att få Betaniasalen klar. Invigningen skedde redan två veckor senare, den 16 februari 1936.
Ur protokollsboken för Betaniaförsamlingen i Vinnö (Skånes arkivförbund).
De första månaderna fick man låna bänkar från sockerbruket i Karpalund. De återlämnades i slutet av sommaren 1936 och ersattes av några bänkar från Betania i Vinnö, plus sittmöbler skänkta av privatpersoner.
Våren 1937 köpte församlingen in bänkar till Betaniasalen i Hanaskog. Kanske drog gudstjänsterna då fler besökare, eller så hade verksamheten i Hanaskog blivit så pass stadig att man ansåg det motiverat att köpa in bänkar.
Vinnöförsamlingen ordnade regelbundet större möten på olika orter i Göinge. Förutom Hanaskog var det framför allt Knislinge och Gryt som fick besök av predikanter. Dessa möten annonserades i dagspressen. Hur ofta det hölls mer reguljära gudstjänster i Betaniasalen i Hanaskog vet vi inte. Det framgår dock av arkivhandlingarna att Ingegerd Lindholm var ansvarig för musik och vittnesbörd och att man inledningsvis hade problem med personer som störde de andliga mötena…
Den 18 september 1938 beslutades att köpa in en orgel till Betaniasalen i Hanaskog. Den då nytillträdda pastorn Albert Barth och församlingsmedlemmen Greta Wessberg utsågs att ordna med inköpet.
Greta Wessberg, folkskollärare och i många år sekreterare i Betaniaförsamlingen i Vinnö. Utsnitt från klassfoto, Färlövs skola 1958.
Ingegerd Lindholm som ansvarade för musik och vittnesbörd på utposterna i Hanaskog och Knislinge. Hon blev senare missionär i Kina. Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv.
I övrigt är upplysningarna om verksamheten i Betaniasalen i Hanaskog mycket sparsamma. Det framgår heller inte någonstans i protokollen exakt var i Hanaskog lokalen i fråga fanns. Hur kan det komma sig att denna utpost till Vinnöförsamlingen är så okänd och hur kan vi hitta mer information?
Var låg Betanisalen i Hanaskog?
Förutom arkivfynden har vi haft den stora glädjen att få muntliga uppgifter från några personer, födda på 1920- och 1930-talen, som har egna minnen! De berättar om ett stort hus som låg snett emot järnvägsstationen och som inrymt diverse verksamheter i olika omgångar. På övervåningen bodde på 1930-talet en familj som eventuellt hette Svensson.
Kjell Persson (f. 1932) har berättat att det funnits en byggnad snett emot järnvägsstationen som hyst Oredssons speceriaffär, sedan cykelverkstad och därefter” missionen”.
Eva-Stina Månsson f. Svennerfelt (1932-2020), som bodde i Hanaskog 1934-1944, berättade att hon som liten följde med familjens barnflicka, som var pingstvän, till ett möte i en missionssal som låg ”vid stationen” i Hanaskog.
Stationsområdet cirka 1900. Huset med Betaniasalen inringat. Fotokälla: Digitalt museum.
Byggnaden kan med hjälp av Hans Nilsson (f. 1927) identiferas på äldre vykort och flygbilder. Det var mycket riktigt en stor byggnad, som låg med långsidan längs ett stickspår och parallellt med ett mindre magasin beläget mittemot järnvägsstationen. Den stora byggnadens ursprungliga koppling till järnvägen är otvetydig. Sannolikt uppfördes den som magasin. Järnvägen kom till Hanaskog 1886, fullt så tidigt byggdes huset troligen inte men på vykortet daterat 1903 står det bevisligen där.
Hans Nilsson har också berättat att de lite äldre pojkarna ibland busade utanför huset när det pågick möten, vilket ju stämmer med församlingsprotokollet…
Flygfoto från 1939. I mitten av fotot ses det stora ljusa huset som rymde Betaniasalen. Kviinge bränneri ses i bildens ovankant. Byggnaden finns kvar. Fotokälla: Digitalt museum.
När upphörde Betaniasalen?
Utposten i Hanaskog tycks inte ha blivit långlivad. Vinnöförsamlingen lade stort fokus på att hitta en lämplig fastighet för utposten i Knislinge. Det fanns t.o.m. en idé om att flytta församlingens säte från Vinnö till Knislinge. I början av 1939 köptes en fastighet i Knislinge och senare samma år bildade utposten där en egen församling. Utposten i Hanaskog tycks ha hamnat lite mellan stolarna.
Betaniaförsamlingen i Vinnö upphörde 1940. Kanske en effekt av att många medlemmar anslutit sig till utposterna och därmed utarmat själva moderförsamlingen. De kvarvarande Vinnömedlemmarna anslöt sig till pingstförsamlingen i Kristianstad (som från början varit utpost till Vinnöförsamlingen!).
Protokollsboken från Vinnö slutar 1938 och vad som hände med utposterna de sista två åren är okänt. En notis i pingströrelsens tidning Evangelii Härold meddelar dock 1941 att Knislingeförsamlingen bedriver regelbunden verksamhet i Hanaskog. Hur länge den pågick vet vi tyvärr inte, men då Asta Jansson (f. 1927) flyttade till Hanaskog 1948 var huset vid stationen rivet, så senast det året måste Betaniasalen ha upphört.
F.d. stationsområdet i oktober 2022. Fotot taget från samma vinkel som vykortet daterat 1903 ovan. Stationsbyggnaden är privatbostad sedan många år. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Betaniaförsamlingen i Vinnö, protokollsbok. (Skånes Arkivförbund, Lund)
Projektet fortsätter och vi har kommit ungefär halvvägs i arbetet med att dokumentera helgade rum i Östra Göinge kommun. Nu finns en skärmutställning, där vi med hjälp av gamla och nya foton berättar om projektet och presenterar några av de helgade rummen. Utställningen är producerad av projektgruppen och Regionmuseet i samarbete med Sensus.
Utställningen visas just nu på biblioteket i Hanaskog, där den kan ses resten av april. Tidigare har den visats på Broby bibliotek under ett par veckor. Tanken är att den ska turnera runt till alla kommunens bibliotek samt Regionmuseet i Kristianstad. Utställningsplan för hösten 2023 kommer senare.
Lördagen den 1 april klockan 13.00 hälsar vi er välkomna till Hanaskogs bibliotek, till ett bildsatt föredrag om projektet. Fri entré och ingen föranmälan!
Föredraget arrangeras i samarbete med Östra Göinge Kultur och studieförbundet Sensus.
För mer information eller frågor, kontakta oss!
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se, tel 0765-596210
Fotografi taget 1858 av Broby första kyrka, en romansk kyrka med brett västtorn. Till höger syns fasaden av gästgivaregården som vid denna tidpunkt var relativt nybyggd. Bild: Göinge Hembygdsförenings arkiv (beskuren).
Den första kyrkan i Broby var en romansk kyrka med brett västtorn. Det finns inga säkra uppgifter om byggår. Kyrkotypen förekom under perioden 1150–1250, vilket är en avgränsning i tiden. Det förekom uppgifter i ett visitationsprotokoll från 1822, om att kyrkan byggdes 1197 och att årtalet fanns med järnsiffror insatta i muren. Det har talats om torrmuren, men också bara ”muren”, oklart vilken mur. År 1830 skriver kyrkoherde Hartelius att det inte finns något som anger kyrkans ålder, ingen handling och ingen inskription. Detta skrevs åtta år efter att uppgiften om siffrorna i muren lämnats, vilket lämnar dessa uppgifter i en märklig dager. En rimlig datering sett till övriga kyrkor i Helgeådalen är att kyrkan byggdes under något av de sista årtiondena före 1200.
Av förklarliga skäl finns det inte många fotografier av kyrkan, men det som finns från 1858 ger en god uppfattning om dess utseende. Proportioner och helhetsintryck påminner mycket om Knislinge kyrka, och det är rimligt att anta att de är nära samtida. Kyrkans storlek anges till 42×13 alnar, vilket ger ca 25×8 meter (vilket bör avse absid, långhus och kor) Pehr Johnsson har lämnat en beskrivning av kyrkan som han funnit i kyrkans bokföring för 1665, dock utan att ange källan. Eftersom beskrivningen visat sig inte vara rätt transkriberad i alla stycken så ges i stället beskrivningen troget originalet och som helhet i transkription av Ingela Frid. Text inom parentes är tillägg och kommentarer.
***
Broby Kirchess StructurMed sin willkoor, paa Ornamenter, Mobilier och Indkomster.
1. Kierchkens biugning
Kirchken er opbiugdt aff graasteen, med et Taarn sampt Waabenhuuss, alt tillhobe aff graasteen muuret, och lagt med blye. Inden er kirchken hwellnet, och hwellningen er Malet, men waabenhusset er lagt med lofft. Kirchken haffwer 9 winduer, 1 westen till, 5 sönder, och 3 Norden. Der er et smucht Altare, aff billedhuggeri, och stofferet. Item een skiön Praedichestoel aff billethuggerie, med een himling offwer, och gammell stoffering. Skunch (läktare) och stole ny aff reent Eege Timmer, och eij stofferit. Funten er opmuuret aff graa steen. Gulffwet er lagt med Muursteen saawell i kirchken som i waabenhuuset. Kirchegaardtz muuren er opmuuret aff graasten, och lagt de treij parter med spaan, den fierde part med Tagsteen, dog forfallden, der ere 5 laager och een Port, Ingen kichelade, eij heller kirchehuuss.
2.Kirchens Ornamenter och Mobilier
Een Missehage ll aff rödt caffa (en sorts ylletyg) och med guldsnorer stofferet Een nye Misseskiorte och een gammell Een nye Missedug Een skiön kallch och disk forgylt Een liden söllff kallch och disk at bruge i sognebud Een liden kalch och disk aff Tin som brugtis i feidetid Eet par store messing liusestager 2 Tinflasker Een molloje och eet bechken udj funten Een klochke udj Taarnedt, Jernstang, 4 öxer och een spade, een Brudekrone aff söllff forgylldt. Böger Een dansk Bibel in folio Een dansk Bibel in Octavo i 4 bind, sidste Edition Een Gradual och een Psalmebog
3. Kirchens Indkomster
Bestaar udj Tredings Tienden, noget landgillde, jord skylld och Tafflepenge med krunepenge. Decimantes ere : 50, foruden praeste och deignegaard. (decimant= gård som betalar tionde till kyrkan)
Tienden
Bestod Anno 1650 aff Welb. Steen Ridtz till Wandaass for affgifft Rug… 13 t(unnor) 2 skiepper Korn… 20 t(unnor) Er med ¼ part forhoygning tillsammen Rug…. 16 2/3 t(unnor) Korn… 25 t(unnor)
Foruden denne offwerskreffne affgifft 13 tönder 2 skiepper Rug, 20 t(unnor) Korn, som Sognemendene giffwer till Kirchen, yder de ungeferlig (tomrum) pd Rug och biug (= korn) till welb. Steen Ridtz till Wandaass, formedellst de tienden i wegen eij kand fremaage for den lange och beswerlige weij, hwilchen kirchken well kundet kommet till beste, om sognemendene sellff, tienden modte niude.
Landgildet smör
Jenss Sönnessön i Orarp och Broby sogn… 2 pd Jordskyld smör af kirchens jorder Niellss Maathissön i Tydinge for 4 aagre á 5 ½ skieppeland och 5 aagerlöder à 3 Les/Ls… 1 pd Peder Tröllssen i Nyre for nogen ager…. 1 pd Swend i Simmestorp och Hiersaass sogn, for en ager i Kalldiss Wangekulde a 7 skepeland… 1 pd
Hwad kirchenss behollden Middell eller gielld sampt extraordinaris udj Stedtzmaall, findiss aarligen udj Rechningen och Kirchestoellen indfört.
Datum Broby Praestegaard den 17 Febr. 1665.
***
Kyrkoherde Hartelius lämnade 1830 följande beskrivning av kyrkan och dess inventarier: Kyrkans innanrede: Altaret i öster, predikstolen på södra, och dopfunten i choret på norra sidan af kyrkan. I choret står altaret och på sidan i choret är en stol för klockaren och en stol gent emot för brudfolck. I kyrkan äro tvenne rader stolar från choret ned till västra ändan af kyrkan. Tornet som i väster är hopbyggdt med kyrkan är äfven inrett till stolsrum och försedt med valf af murtegel. I tornet hänga trenne ringklockor af malm, och där finns ett slaguhr temmeligen stort, men går blott 24 timmar emellan hwarje dragning. Uhrtaflan och visarna sitta utan på tornet. Nybygget som börjar vid stora gången af kyrkan, har tvenne rader stolar å östra och wästra sidan, och en läcktare vid norra ändan. … Läktaren flyttades 1760 från den gamla kyrkan till nybygget.
Dopfunten med krona af träd. Själva funten håller på huvudet en af träd gjord ängel. På kronan står flera bilder föreställande människor och på en upphöjning på kronan står Johannes döparen afbildad såsom döpande messias…. I kyrkan finns tvenne monumentra målade på duk. … öfver en kyrkoherde Finjanus & familie med latinsk inskription samt årtalet 1670…. Den andra är öfver en kyrkoherde Orman & famlilie…. Daterad anno 1705. Fem stycken gamla värjor hänga i kyrkan, hvilka tillhört aflidne och i Broby begrafne. … Trenne stycken murade gravkällare är i kyrkan, men man vet icke vilka familjer de tillhört. De blefvo täckte vid den reparation som tillställdes 1829. På kyrkogården finns en enda hel och läslig gravsten, den är från 1822. Kyrkans silver: En kanna om 104 lod med inskription (på latin) daterad anno 1707. Pastor Jakob Orman… en kalk med paten och lock, väger 90 lod… daterad 16 april 1598. En mindre sockenbudskalk och paten, väger 23 ¼ lod. En oblatask med lock, väger 22 lod.
Om dopfuntens anskaffande kan vi läsa följande i bokföringen från 1705:
Reparationsomkåstnat
Efter föregången Correspondence wederbörande emellan. Nembl: Een nÿ Funt med behörig Krona öfwer uti wackert bilt huggare arbete, hwarföre betalt efter nogaste Accord till Mäster Petter Norman i Christianstad emot des q:s: 18 Julii 1705…50:- Måhlaren Mester Hendrik Hendriksson i Christianstad för bemelte funts åg Cronas Stofferande med oljefärjor åg guld, samt des skiutzande inberäcknat, bekom:t efter qvit:ce d: 15 Octob: 1705…30:24:- Smeden Nils Bengtson för jern beslag till at hängia Cronan uti, bekom:t: efter dess qvit:ce d: 20 Sept 1705 …18:- Muhrmästaren Ingeman Nicklasson för en biälckes inmurande till bemelte Crones hengiande, betalt, efter des qvit:ce d:20 Sep 1705…16:- Timmer Mannen Swen Persson för et nyt gålf under nya funten, bekom:t efter des qvit:ce d: 16 Sep 1705 … 10:- För funtens hemtande i från Christianstad 2 ½ mÿhl wäg bet. Efter qvit:ce d: 22 Ap: 1706… 30:-
(Transkriptionen ur 1705 års räkenskaper utförd av Ingela Frid)
Dopfunt av Petter Norman i ett av Regionmuseets magasin i Kristianstad. Den kan ha tillhört Östra Broby medeltidskyrka, vars funt var snidad av Petter Norrman och enligt bokföringen målad av Hendrik Hendriksson. Bildkälla: Karlsson 1944.
Predikstolen kan ha tillverkats av Mogens Snedker eller en kollega till honom. Snedker kan ha haft en verkstad i Broby vid tillfället. Det finns ingen 100% klarhet i det sammanhanget. Om Snedker tillverkat predikstolen så kan vi i tid placera den till sent 1500-tal. En liknande predikstol, tillverkad 1593, finns i Hjärsås kyrka. Broby och Hästveda kyrkor fick nya klockor 1697. Klockan i Broby hade varit sprucken och obrukbar under många år. Båda klockorna göts i Wä efter att man först vägt de gamla i Kristianstad. Broby kyrka fick också en ny klockestol som kunde bära klockan.
År 1788 lagades kyrkans torn av murmästare Nils Billing som fick 202 riksdaler för arbetet. År 1797 ersattes taket med ett av valsat koppar till ett pris av 1304 riksdaler. År 1823 täcktes taket på den gamla kyrkan med liknande kopparplåt till en kostnad av 3800 riksdaler. År 1828 lades ett nytt golv i gamla kyrkan och 1847 uppstod sprickor i kyrkans torn, det måste säkras med 5 järnankare till en kostnad av 400 riksdaler. Fyra år senare blev kyrkan vitmenad, kostnad närmare 300 riksdaler. Det hade alltså lagts en hel del pengar på kyrkans underhåll bara några årtionden innan man valde att riva den. Pehr Johnsson ansåg att det är obegripligt att kyrkan revs, han menar att det berodde på att församlingen hade mycket pengar och ville ha en ny kyrka oavsett den nuvarande kyrkans skick.
Kyrkan var enligt Johnsson lika stark som de andra medeltidskyrkorna i trakten, och tillräckligt rymlig för invånarantalet. Så sent som 1759 hade ett 18 alnar långt och 20 alnar brett (ca 11×12 meter) tillbygge uppförts. Kyrkan tycktes var i bra skick och kunna använts några århundraden till. Uppfattningen om kyrkans skick kanske Johnsson bygger på Brunius rapport från sitt besök i kyrkan i slutet av 1840-talet.
Brunius besökte alltså Broby kyrka någon gång under sent 1840-tal och gav följande beskrivning: ”Broby kyrka… tornets nedersta afdelning betäckes med ett korsvalf, de öfra med bjelklager. Skeppet har tvenne, koret ett korshvalf, rundelen hjelmhvalf. Tornets öfversta del har en tvådelad glugg å hvarje smalare, och två sådana å hvarje bredare sida, samt ett nichprydt röste åt söder och ett åt norr. Å skeppets södra sida är en ingång, och en motsvarande å dess norra har i sednare tid blifvit bortbruten vid uppförande af en vanprydlig utbyggnad med kupig träbotten. Alla omgifningsmurar ha skråkantiga socklar, dubbla båggesimser, och äro uppförde af vältuktad gråsten med listverk, hörn, omfattningar och bågar af finhuggen sandsten. Alla korshvalf äro i spetsbågestil af tegelsten. Kyrkan som är ansenlig och välbyggd, har lidit af en häftig eldsvåda, som till betydlig del skadat hennes finare partier.” Inget nämns om vilka skador branden orsakat eller vad som avses med ”finare partier”. Sten som utsätts för eld blir skör, och möjligen kan detta ha påverkat kyrkans hållfasthet. Brunius hävdar också möjligheten att kyrkan varit en försvarskyrka, vilket tillbakavisas av flera nutida auktoriteter, som exempelvis konsthistorikern William Andersson.
Kyrkan döms ut och säljs på auktion
Biskopen och Kyrkostämman i Broby var av en diametralt motsatt uppfattning än både Pehr Johnsson och Brunius. Vid biskopsvisitationen 1830 nämndes att: kyrkan vid större nattvardsgångar och andra tillfällen icke var nog rymlig” varför en tillbyggnad borde genomföras snarast. I december 1866 tillsattes en kommitté som tillsammans med en byggmästare skulle utreda om man skulle reparera eller bygga om kyrkan. Den 9 juli 1868 visiterade biskop W. Flensburg i Broby och han hade många och stora anmärkningar att göra: Kyrkan befanns vara dålig och i flera afseenden ytterst bristfällig. Tornet syntes starkt buktande synnerligast å dess sydvästra del. I det inre förmärktes oroande rämnor å valvbågen mellan tornet och kyrkans skepp. Till utseendet vådliga rämnor visade sig jämväl å sakristians valv och sidomurar. Trävalvet i kyrkans norra sidobyggnad var vanställt av takdropp förorsakat därav att av vad som uppgavs takets kopparbeklädnad bortförts av vinden Taket hade dock blivit tillfälligt lagat. Predikstolen skulle dessutom ha varit: ”så vanprydig att den kunde icke skäligen bibehållas”.
Skillnaderna i omdömen är som synes enorma över en så kort period som några årtionden. Det märkligaste är nog det nedsättande omdömet över en predikstol tillverkad av Snedker, särskilt som en likadan fanns till beskådande i Hjärsås. Det finns några möjligheter: Predikstolen var inte tillverkad av Snedker, den var skadad– kanske av den tidigare nämnda branden, eller så fanns andra, mer dunkla motiv kopplade till kyrkostämmans önskan om ett nybygge.
Det dröjde till november 1868 innan kyrkostämman tillstyrkte en nybyggnad. Den 20:e november samma år ansågs tornet vara i så dåligt skick att man beslöt ta ner klockorna och ställa dem i en klockstol på kyrkogården. Arkitekt Wold visade en ritning på en kyrka i götisk stil. Ritningen uppskattades, men inte kostnaden för bygget. Kyrkostämman önskade ny ritning på en kyrka i samma stil, men den fick inte kosta mer än 30 000 riksdaler och värdet av den gamla kyrkan. Den 28 februari 1869 godkändes den nya ritningen och under 1871 revs den gamla kyrkan.
Resterna av Broby medeltidskyrka såldes ut på tre auktioner. Den första hölls den 22 oktober 1873, då såldes brädor, plankor m.m. Auktionens 131 poster inbringade 346 kronor. Den 27 december 1873 såldes inventarier. Ett bockbord från denna auktion hamnade så småningom i Göinge hembygdsförenings ägo. En svartpolerad pulpet kostade 1,25 och dopfunten 4,25. Kyrkovärd Måns Johnsson köpte predikstolen för 11,25. Han köpte även flera andra mindre föremål.
Ett märkligt skåp
Måns Johnsson var storköpare även vid den avslutande auktionen 27 augusti 1874. Han köpte bland annat ett tak till dopfunten för 2,20 och kapitäl till altaret för 4,25, samt diverse tillbehör till altaret för 10.30. Inventarieauktionerna gav totalt 579,49. Av altaruppsatsen och delar av predikstolen blev det ett praktfullt skåp. Det var snickare Johan Wilhelm Fredriksson som förfärdigade skåpet. Det var länge i privat ägo, men finns nu i Broby kyrka, i den södra korsarmen.
Predikstolen stod länge som ett duvslag utanför en gård i samhället och kom sedan till Kulturen i Lund. Den var dock i så dåligt skick att den senare kasserades. Målningarna som funnits på läktaren förvaras på Kulturen i Lund. Av altaret finner man enligt uppgift pelarna uppsatta till en öppen veranda på Folkets hus i Broby. Om altartavlans öde vet man inget. En snidad figur från altaruppsatsen, föreställande evangelisten Johannes, står numera på predikstolen i Norra Strö kyrka, väl synlig för församlingen
Skulpturen av Evangelisten Johannes står nu väl synlig på predikstolen i Norra Strö kyrka. Skåpet är tillverkat av delar från Broby medeltidskyrkas altaruppsats och predikstol. Foton: Nils-Åke Sjösten.
Verandastolparna som nu finns på Folkets hus i Broby ska ha tillhört medeltidskyrkans inredning. Foton: Ingela Frid.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Brunius, C G. 1850. Skånes Konsthistoria för medeltiden. (s 152-153)
Edvardsson, Viggo. 1987. ”Broby medeltidskyrka såldes på tre auktioner”, i Kristianstadsbladet 15/4 1987.
Frid, Ingela & Nils-ÅkeSjösten. 2020. Norra Strö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd. Vinslöv.(s 91)
Jacobsen, Henrik. 1993. (diss.) Romanske Vesttårne, deres indretning og funktion, Vesttorne för 1300 i det middelalderlige Danmark öst om Storebaelt. (s 146)
Johnsson, Pehr. 1935. ”Östra Broby kyrka, den gamla och den nya”, i Lunds stifts julbok 1935 (s 40-52)
Karlson, William. 1944. ”Petter Norrman, en kyrklig träskulptör i Skåne under barocken”. I: Gärds Härds Hembygdsförenings årsbok 1944. Degeberga.
Persson, B. E. 1979. ”Broby gamla kyrka och dess tillhörigheter 1830” i Norra Skåne 29/1 1979.
Kristianstadsbladet 27/3 1982; 26/2 1986
Norra Skåne 29/8 1984; 11/4 1988
LANDSARKIVET I LUND: Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515), Räkenskaper för kyrka L I a:1 (1662-1707). Domkapitlets i Lund arkiv (SE/LLA/13550), Allmän serie F II ja:45 (1828) ”Kyrkornas märkvärdigheter”.
Kyrkobyggandet var på sina håll i landet mycket aktivt på 1950- och 1960-talen. Stadsdelskyrkor uppfördes i de växande städerna och på vissa platser byggdes så kallade vandringskyrkor. Dessa var konstruerade för att kunna monteras ner och uppföras på annan plats, beroende på var de bäst behövdes för tillfället; en missionstanke anpassad till 60-talets flitiga nyproduktion av bostadsområden och stadsdelar.
Småkyrkorna kan sägas vara en egen kategori. Inom Svenska kyrkan utvecklades småkyrkorörelsen under 1900-talets första hälft, efter dansk förebild. På 1950-talet hände en hel del. Bland annat ordnades ett par nationella konferenser för att förmå de lite större församlingarna att utvidga verksamheten med småkyrkor. Vid samma tid fick vissa frikyrkor ett uppsving, vilket jämte 1951 års lag om religionsfrihet säkert bidrog till att Svenska kyrkan ville öka sin synlighet. Det gällde att finnas nära människorna, inte bara i församlingarnas huvudorter utan även i de små orterna och på landsbygden.
Planer på småkyrka i Östanå
På 1940-talet väcktes i Östra Broby-Emmislövs församling tankar på att skaffa en egen gudstjänstlokal i Östanå. Lunds stifts biskop Anders Nygren gav sitt stöd i frågan och instämde i att behovet fanns. Från och med 1949 öronmärktes en del av församlingsbornas kyrkoskatt till en fond för kyrkbygget i Östanå. Första året var det 5 öre per skattekrona, 1950 ökades summan till 10 öre.
Stenhuset i Östanå. Foto: Harry Olsson.
Det dröjde dock innan planerna på kyrka i Östanå tog konkret form. Från och med 1950-talets början ordnades gudstjänster i ”Stenhuset”, en tidigare personalbostad för Östanå bruk omgjord till samlingslokal.
Det var en lösning som fungerade bra i väntan på småkyrkan.
Församlingen var dessutom upptagen med andra angelägna och kostsamma projekt. Församlingshemmet i Broby påbörjades 1962 och samma år återinvigdes Emmislövs församlingshem (ursprungligen skolbyggnad från 1846) efter en genomgripande restaurering.
I april 1963 samlades runt 25 ungdomar i stenhuset för att bilda en kyrklig ungdomsgrupp, under kyrkoadjunkt Uno Karlssons entusiastiska ledning. En liknande grupp fanns redan i Emmislöv. En notis i Nyaste Kristianstadsbladet lät meddela att: Man bestämde att den nybildade gruppen skulle samlas till hobbykvällar, en gång i maj månad och en gång i juni. Till hösten blir det sedan sammankomster flera gånger i månaden.
I Östra Broby-Emmislövs första kyrkoblad året 1964 läser vi: Den ungdomsgrupp som nu är i stort behov av en trevlig lokal är Östanågruppen. När småkyrkan blir byggd, blir ju också ungdomslokaler ordnade men till dess skulle den lilla fina Östanågruppen ha någon lämplig tillflyktsort. Är det någon som har ett tips?
Tydligen hörsammades denna vädjan, för ungdomsgruppen i Östanå fick en egen lokal. Det var en källarlokal i byggmästare Edvalls hyresfastighet mitt i byn. Kyrkorådet anslog 1500 kronor och lokalen invigdes den 8 september 1965.
I slutet av 1966 hade skissritningar till den blivande småkyrkan i Östanå färdigställts av arkitekt SAR Ingvar Eknor, Örkelljunga.
Arkitektens skiss som presenterades i kyrkobladet 1966.
Kyrkofullmäktige fattade ett principbeslut om att kyrkan väsentligen skulle byggas enligt förslaget. Nästa steg var att göra en ny markundersökning på tomten och därefter ta fram reviderade ritningar. Själva kyrksalen skulle innehålla 110 sittplatser. ”Någon svårighet med finansieringen torde icke föreligga”, låter man meddela i kyrkobladet.
År 1967 hade kyrkobyggnadsfonden från 1949 nått ett belopp av 260 000 kronor, dessutom tillkom ett bidrag från syföreningen ”Nytta och nöje”. Därmed fanns gott och väl hälften av de 400 000 kronor som kyrkbygget beräknades kosta.
Småkyrkans plats, utseende och inredning
Kyrkan skulle byggas på en tomt längs Norreskogsvägen (som förut kallades Gamla Fremmenarydsvägen), på en liten höjd. Idag (2023) är tomten helt igenvuxen med skog och sly, men för 20 år sedan kunde man ännu se spår av utgrävningen för kyrkans grund, som hann påbörjas innan arbetet avbröts i ett tidigt skede.
Kartkälla: Open Street Maps. Den inlagda röda pricken markerar platsen där småkyrkan skulle byggas.
Kyrkan var planerad som en vinkelbyggnad med kyrksal i ena delen och församlingslokaler i den andra. I den gemensamma entrén skulle finnas kapprum och toaletter. Kyrkorummet skulle orienteras i norr-söder istället för det traditionella öst-väst. Ett stort fönster i västra fasaden skulle släppa in generöst med ljus. Framme i koret skulle ett östligt fönster kasta ljus över altaret, dopfunten och orgeln. Intill den 44 kvadratmeter stora församlingssalen skulle det finnas ett mindre grupprum på 16 kvadratmeter. Grupprummet skulle ge plats för träffar med syföreningen, kyrkobröderna, studiecirklar m.m. I nedervåningen planerades utrymmen för ungdomsverksamhet, bl.a. scouter. Byggnadens mindre lokaler skulle ha tillgång till ett pentry medan församlingssalen var tänkt att ha ett fullt utrustat kök. Slutligen skulle det finnas ett stort redskapsförråd under kyrkan.
Entréfasaden som den var tänkt att se ut. Kyrkorummets gavel till vänster och församlingslokalerna till höger. Bildkälla: Östanåboken.
Planerna var helt klart väl genomtänkta. Varför blev det ingen kyrka? Det fanns sega viljor i församlingen och man gav inte upp i första taget. Men tiden gick och byråkratin satte käppar i hjulet.
I slutet av 1967 rapporterar kyrkobladet:
Hur går det med småkyrkan i Östanå? I viss mån beror det på statsmakterna. Sträng är sträng. Tidigast hösten 1968, när det 25-procentiga tillägget för bl.a. kyrkobyggen beräknas upphöra, kan vi sätta i gång. Men då skall vi också vara färdiga att göra det omedelbart. Alla papper bör vara i ordning, ritningarna slutgiltigt godkända o.s.v.
Kungliga Byggnadsstyrelsen ansvarade på den tiden för alla statliga myndigheters lokaler. De hade flera synpunkter på ritningarna och ändringar måste göras. Chefen för Kyrkans Byggnadsbyrå, Lars Ridderstedt, hade stort inflytande i tillståndsprocessen och för att spara tid tog han emot arkitekt Eknor och kyrkoherde Braunstein på sitt sommarställe 1967. Efter mötet noterade kyrkoherden att ”det var ett i allo angenämt besök och vi var samtliga tämligen överens.”
Tillägget på 25% som nämns var ett kostnadspåslag som från och med 1964 lades på byggprojekt som enligt staten inte var högt prioriterade. Kyrkor, idrottsanläggningar och samlingslokaler hörde till denna kategori. Den Sträng som det refererades till var förstås Sveriges dåvarande finansminister Gunnar Sträng.
Sommaren 1968 verkade det skönjas ett ljus i tunneln för Östanåprojektet. Ur kyrkobladet för maj – augusti:
Småkyrkobygget i Östanå har nu avancerat så långt att kyrkofullmäktige vid ett sammanträde i augusti fattat principbeslut om byggnationen. Efter granskning av riksantikvarieämbetet och domkapitlet kan bygget påbörjas. Möjligheter finns att kyrkan skall stå färdig någon gång under slutet av 1969 och eventuellt kan den bli invigd i samband med en biskopsvisitation.
Det lät lovande, men kyrkofullmäktige hade ju redan två år tidigare fattat ett principbeslut om kyrkbygget. Den 26-28 september 1969 kom biskop Martin Lindström på visitation. Ingen småkyrka fanns att inviga, men ett besök på kyrkotomten i Östanå ingick i programmet. Alltid något.
Ingen kyrka här, inte… den tilltänkta kyrkotomten är bevuxen med tät sly. Foto: Ingela Frid, september 2022.
Projektet avsomnar för gott
Kyrkoherde Braunstein, som kanske var den som kämpat mest för att småkyrkan skulle bli verklighet, avled hastigt och oväntat den 19 mars 1970, knappt 61 år gammal. I en minnesruna står bl.a:
En fråga, som icke vann sin lösning under Karl-Eriks tid, var den om småkyrka i Östanå. Mot denna frågas lösning har tider och myndigheter rest oöverstigliga hinder. Men blir det ingen kyrka där, så nog ska det väl bli något av ett församlingshem, och då skall inte Karl-Eriks gärning glömmas.
Det verkar som att luften en gång för alla gick ur småkyrkoprojektet i och med Karl-Erik Braunsteins död. ”Något av ett församlingshem” blev det faktiskt till slut, trots allt. Mer om det i en senare artikel.
Arkitekt Ingvar Eknors memoarer
Som avslutning kan det vara på sin plats att nämna något om arkitekten som ritade den planerade småkyrkan och låta honom själv komma till tals.
Ingvar Eknor föddes 1918 i Örkelljunga och tog arkitektexamen på Chalmers 1945. Han arbetade som arkitekt både i privat regi och med offentliga uppdrag. Efter examen bodde Eknor många år i Etiopien med sin familj och ritade bl.a. skolbyggnader, kyrkor och missionshus på uppdrag av EFS och Bibeltrogna Vänner.
Vid hemkomsten till Sverige och Örkelljunga på 1960-talet anlitades Eknor flitigt av kommuner och kyrkor. Det var under perioden då många nya stadsdels- och småkyrkor byggdes. Eknor, som själv var medlem i EFS, ritade även flera missionshus och samarbetskyrkor (EFS och Svenska kyrkan). Han ritade Västerkyrkan i Hässleholm, som var Sveriges första samarbetskyrka av det slaget. Den stod klar 1964 och har senare byggts ut efter ritningar av en annan arkitekt.
Till vänster Västerkyrkan i Hässleholm, ritad av Ingvar Eknor, senare utbyggd. Till höger Åsljunga småkyrka, som byggdes om och till på 1970-talet efter Eknors ritningar. Foto: David Castor respektive Ulf Klingström. Båda från Wikipedia, public domain.
I sin memoarbok ”Nittiofyra års minnen” redogör Ingvar Eknor för sin uppfattning om varför Östanå småkyrka aldrig byggdes. Det började med att han anlitades för att projektera vissa ändringar i Örkelljunga kyrka. Året var 1964 och församlingen önskade bl.a. en toalett i kyrkan:
Folk tyckte det var besvärligt – när det tryckte på – särskilt vintertid att behöva gå ut till utedasset på kyrkogården. Alla missionshus hade ju numera inomhustoaletter och kyrkan borde ju inte vara sämre.
Efter viss vånda lyckades han hitta en bra plats för en toalett, i norra skeppet över pannrummet, där man inte skulle behöva göra så stor åverkan på kyrkan som trots allt är medeltida. Men det stötte på patrull hos Riksantikvarieämbetet.
Toalett inne i en gammal kyrka, nej aldrig, det hör inte dit, sa den gamle ”antike” tjänstemannen. Man har ”skitit” på utedass förr, det kan man fortsätta med.
Efter en viljornas kamp med många ändringar och justeringar fick Örkelljungaförsamlingen till slut sitt tillstånd och kunde bygga toalett.
Så fortsätter Ingvar Eknor att berätta:
1965 gjorde jag upp ett huvudritningsförslag till Småkyrka i Östanå. Församlingen godtog det, men eftersom det var fråga om Svenska Kyrkan, måste det först godkännas av riksantikvarieämbetet. Och där satt den gamle mannen som inte ville godkänna en toalett i vår gamla kyrka i Örkelljunga, och det här förslaget liknade ju inte de vanliga kyrkorna, så det blev ”njet”! Både 1:a, 2:a och 3:e gången. Sen gav vi upp. Ännu denna dag finns där ingen ny kyrka!
Där kyrkobladet diplomatiskt talar om ”myndigheter” som ”rest oöverstigliga hinder” klargör alltså arkitekt Ingvar Eknor rakt på sak sin uppfattning om den prestige som efter lång byråkratisk kamp vann och därmed en gång för alla satte stopp för kyrkobygget i Östanå.
Sträng, Maria & Åsa Eriksson Green. 2014. Det moderna kyrkobyggandet i Lunds stift 1940-2000. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, rapport 2016:44.
Muntliga uppgifter från Mats Ragnarsson, Oröd, fd kyrkvaktmästare.
Hur får man reda på något om en byggnad som när det inte finns några synliga trådar att dra i? Inga ledtrådar som leder vidare på vägen? I en tid när man kan googla nästan vad som helst så står man lite handfallen när man helt plötsligt inte får några träffar alls. Så var det i fallet med Östanå missionshus – ideligen återvändsgränder. Det var som att det bara var ett påhitt, ett spöke – hade det ens funnits ett missionshus i Östanå, på riktigt?
Utsnitt ur häradsekonomiska kartan som togs fram 1926–1934. Den röda pilen pekar ut missionshuset som ligger längs landsvägen mellan Östanå i norr och Glimminge i söder. Karta hämtad på kartbild.com.
Men så en dag får jag ett mail med ett klassfoto taget framför missionshuset 1927. Det är min projektkollega Ingela som ramlat över det på Facebook. ÄNTLIGEN! Där är huset! Och lärarparet Widing med en stor hög skolbarn, allvarligt tittandes in i kameran. Barnen längst fram sitter på en utrullad trasmatta för att inte bli smutsiga, finklädda som de är dagen till ära. I bakgrunden tronar missionshuset på en höjd. Det är ett helt vanligt hus, klätt med rödmålad locklistpanel, en ingång med en liten förstukvist i ena änden och tre fönster med korsspröjs som sannolikt vetter in mot salen. Byggnaden är täckt av ett sadeltak som ser ut att vara belagt med papp. Det är de tre fönsteraxlarna i rad som vittnar om att det sannolikt finns ett stort rum innanför – typiskt för en skolbyggnad eller ett missionshus. Detta ska visa sig ha varit både och.
Via en annan kollega får jag tips om hennes kursares sambos farbror som bor i byn. Det är ett samtal på vinst och förlust men det visar sig att jag hamnat hos grannen till missionshuset och att både farbrodern och hans hustru har flera goda ledtrådar till mig. Kanske det bästa av allt, de har fler foton som de generöst delar med sig av.
Så nystas sakta historien om det undflyende missionshuset upp. Foton och berättelser kommer så småningom från flera olika håll och det känns som att det var meningen att någon skulle skriva, åtminstone en del av, historien om Östanå missionshus. I skrivande stund låter den ungefär som följer:
Det var en gång… I de stora skogarna i norra delen av Östra Broby socken, där Helge å flöt fram och delade landskapet i två, som ett pappersbruk anlades och ett litet industrisamhälle växte fram. Men vi ska inte prata om pappersbruk, patroner eller arbetare. Vi ska klättra upp på höjden på Helge å västra strand, nästan mitt emot pappersbruket. Med hjälp av en karta över laga skifte år 1860 får vi veta att här låg två torp på behörigt avstånd från varandra längs landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Det ena torpet hette Svensatorp, och låg på marken till hemmanet Ryatorp. Det var från detta torps mark som tomten till missionshuset så småningom avstyckades. Exakt när detta skedde vet vi inte, året 1909 finns nedskrivet som byggår för missionshuset, men detta är overifierat.
Nästa karta är Häradsekonomiska kartan från 1926–34. Nu ligger missionshuset där, i sällskap med flera andra hus på båda sidor vägen. Vi kan sluta oss till att huset byggts efter 1860, men före 1926. Under ungefär samma period introducerades och utvecklades de stora folkrörelserna i Sverige varav frikyrkorörelsen var en, utöver bland andra nykterhets- och arbetarrörelserna. Annonser i dagstidningar från 1890-talet och tidigt 1900-tal vittnar om att olika rörelser ordnade missionsmöten i Östanå även innan missionshuset byggdes.
Nyaste Kristianstadsbladet 12 augusti 1891
Nyaste Kristianstadsbladet 13 augusti 1902
Från slutet av 1920-talet och under okänd tid framåt användes missionshuset som skola. Av ett protokoll från skolrådet i Östra Broby församling 1928, vilket återges i Östanåboken, framgår att klasserna på den ordinarie skolan i Möllarp var så stora att det rådde platsbrist. Missionshuset hyrdes därför in av skolrådet för att råda bot på situationen. Från 1920-talets sista år finns ett skolfoto med missionshuset i bakgrunden. Lärarna på bilden är makarna Widing vilka bodde i lärarbostaden i den närliggande Möllarps skola.
Skolklass med lärare framför missionshuset i Östanå. Byggnaden användes som skola under slutet av 1920-talet då barnen inte rymdes i den ordinarie Möllarps skola. Lärarna Lars och Hilda Widing är med på fotot. Fotot tillhandahållet av Lisbet Martinsson.
Från ungefär samma tidsperiod finns ett fotografi på landsvägen mellan Östanå och det söderut belägna Glimminge. På höjden på höger sida vägen ligger missionshuset. Byggnaden står på en hög stengrund med putsade fogar, som tar upp höjdskillnaden på tomten. Tomten är på framsidan gräsbevuxen med grusgångar fram till farstukvisten. I tomtgränsen mot landsvägen står två relativt storvuxna björkar. Tomtens södra gräns markeras av ett stenröse och den norra gränsen av en mindre väg till fastigheter längre västerut. Fasaden är målad i en mörk kulör, sannolikt en röd slamfärg. Knutar, fönsterbågar och foder samt delar av farstukvisten är vitmålade. Möjligtvis finns en tredje kulör på farstukvistens snickerier. Fönstren står öppna för vädring.
På landsvägen utanför kör en bil förbi, på höger sida vägen. Landsvägen är bred men oasfalterad. På andra sida vägen ligger en stor byggnad med rödmålade, brädklädda fasader på en hög sockel av huggen sten. Mot vägen vetter en stor farstutrappa vars snickerier, i likhet med fönstersnickerier, knutbrädor och vindskivor är vitmålade. I frontonen mitt över farstukvisten står namnet Fridhem högst upp i gavelfältet. Byggnaden rymde flera arbetarbostäder och revs 1954.
Odaterat fotografi av landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Bilen kommer körande från Glimminge i söder. På höjden till höger i bild ligger missionshuset. Två lummiga björkar avskärmar tomten från landsvägen. Till vänster i bild ligger Fridhem, eller Hälsingebygget, som det också kallades. Den stora rödfärgade byggnaden Fridhem, som rymde arbetarbostäder, revs 1954. Foto tillhandahållet av Gunilla Kärrdahl.
Under många år bedrevs söndagsskola i missionshuset. Åtminstone under 1960-talet var det makarna Rosa och Valter Persson från Marklunda i Osby socken som höll i undervisningen. Det är möjligt att de tillhörde Osby missionsförsamling och att initiativet till byggnaden en gång under 1900-talets början kom från det hållet, men detta är än så länge okänt. Även Hanna Vestesson, som bodde granne med missionshuset, var med om att driva söndagsskolan. Hanna var en äldre, tystlåten dam i svarta kläder och en traditionell knut i nacken som ordnade fika till barnen. I missionshuset bodde under flera år Oliva Hansson som föddes i Vånga socken 1878. Oliva försörjde sig som stickerska, men sannolikt fungerade hon också som vaktmästare för missionshuset. Enligt församlingsböckerna bodde Oliva kvar i huset in på 1950-talet. Att ensamstående kvinnor bodde i, och såg efter, missionshusen var ingen ovanlighet. Man kan fundera på om kvinnorna i missionshusen hittade en trygg och ordnad boendemiljö, eventuellt med en lägre hyra i utbyte mot att de höll ett öga på att allt fungerade som det skulle.
Om söndagsskolan under 1960-talet berättar Mats Ragnarsson, som växte upp i Hemmestorp på andra sidan ån från Missionshuset, att han och de andra barnen i området blev hämtade med taxi. Så många barn som kunde rymmas trängde in sig i bilen och skjutsades till söndagsskolan, trots att avståndet egentligen inte var särskilt långt. Från söndagsskolan har minnet etsat sig fast att barnen fick tavlor med bibliska motiv och för varje gång man närvarade fick man en guldstjärna att fästa på tavlan. På frågan vilka barn som deltog i söndagsskolan får jag som svar ”i stort sett alla, oavsett föräldrarnas kyrkotillhörighet”. Det var en social aktivitet för barnen. Om byggnaden minns Mats att det fanns ett kök och ett litet rum i byggnadens vänstra del, utöver farstun. Till höger låg missionssalen som var möblerad med enkla träbänkar och längs östra väggen var golvet upphöjt, likt ett podium. På väggen ovan podiet hängde ett träkors.
I början av 1970-talet såldes missionshuset och blev privatbostad. Detta sammanföll med att Östra Broby församling öppnade församlingshemmet i Östanå 1973.
Östanå fd missionshus i april 2018. Huset är idag privatägt och används som fritidsbostad. Foto: Ingela Frid.
