Missionshuset i Glimåkra är med sin långt mer än 100-åriga historia ett av de äldsta i kommunen som ännu är i bruk. Tillkomsten hänger ihop med den flitiga lekmannaverksamhet som bedrevs av predikanter och kolportörer från Kristianstads traktatsällskap och Nordöstra Skånes missionsförening under andra halvan av 1800-talet.
Kristianstads traktatsällskap bildades redan 1855 och hade delvis en fot i Svenska kyrkan, genom att flera präster var med i verksamheten och predikade på möten och samlingar.
Det var dock långt ifrån alla präster som såg positivt på den frikyrkliga verksamheten. Somliga brydde sig inte nämnvärt, andra motarbetade de fria rörelserna mer eller mindre energiskt, beroende på hur stark frikyrkligheten var i den aktuella församlingen.
Möten ägde ofta rum i privata hem, stugor och gårdar. När det krävdes större plats, t.ex. då skarorna av intresserade växte eller då populära predikanter var på besök, var det ganska vanligt att skolsalar uppläts. Så var det på många håll, även i Glimåkra fram till 1892. Det året kom en ny kyrkoherde till församlingen.
Ett kort referat i Svenska Morgonbladet (1892-07-29) från ett två dagar långt missionsmöte i Glimåkra.
Den nya kyrkoherden Henrik Boström hörde till de präster som inte uppskattade de frireligiösa. Nyaste Kristianstadsbladet skriver den 20 augusti 1894:
Missionsvännerna i Glimåkra sägas ej hafva varit betänkta på att bygga missionshus, om de ej blifvit tvungna dertill på grund af deras nuvarande prests ovänliga ställning emot dem. Han har nemligen stängt skolorna för religiösa sammankomster, oaktadt företrädaren upplåtit dem för Kristianstads traktatsällskaps predikanter. Han har för öfrigt häftigt polemiserat med de frireligiöse. Och i denna kärlekslösa polemik har, såsom en insändare förut påpekat, aldrig gjorts någon skillnad på kyrklig och okyrklig lekmannaverksamhet. Följden har blifvit, att missionshus bygts äfven i Glimåkra. Det är beläget på en hög och fri plats mellan kyrkan och jernvägsstationen.
Elsa Bengtsson målade 1957 en duk med några motiv av missionshuset. Det höga och fria läget som nämns i tidningsklippet ovan, kan skönjas på den här bilden. Missionshuset är ännu inte tillbyggt. Utsnitt av duken, foto: Ingela Frid.
Det fanns vid den här tiden ingen organiserad missionsförening eller liknande i Glimåkra. Det var istället en privatperson som tog initiativet och lät bygga ett missionshus. I en notis beskrivs huset som ”bygdt af trä och innehåller en stor sal, 16 alnar bred och 24 alnar lång, med läktare samt en mindre sal jämte boningsrum m.m.” Invigningen skedde under högtidliga former i samband med ett stort missionsmöte den 19 augusti 1894.
Året därpå bildades Glimåkra Lutherska Missionshusförening vars syfte var att överta, äga och underhålla missionshuset. Huset stod på ofri grund fram till 1913, då tomten friköptes från Glimåkra kommun för 200 kronor. Några pengar betalades dock inte, utan istället uppläts missionshuset för kommunalstämmor och en del andra arrangemang de närmaste tio åren. Under den tiden skrevs köpeskillingen av med 20 kronor per år. Den 8 september 1915 blev föreningen lagfaren ägare till fastigheten.
Elsa Bengtssons bild visar informativt hur kyrksalen såg ut före ändringarna. Väggarnas ljust blågröna färg och dekorationsmålningarna, gjorda med schabloner, är sannolikt från tidigt 1900-tal. Åhörarna sitter på traditionella missionshusbänkar. Estraden ser ut att ha ett skrank, som talarstolen och orgeln är sammanbyggda med. Orgelns belysning består av stearinljus. Ingen av de två dörrarna finns kvar idag. Utsnitt från Elsa Bengtssons duk målad 1957, fotograferat av Ingela Frid.
Samlingsplats för samarbeten
Glimåkras folkbibliotek huserade i missionshusets lilla sal från omkring 1915 och några decennier framåt. Missionshuset fyllde även på andra sätt behovet av en offentlig samlingslokal i byn. Man hyrde bl.a. ut till Glimåkra föreläsningsförening och IOGT.
Nykterhetsorganisationen IOGT annonserar om fest i missionshuset 1897. (Kristianstadsbladet)
Den polarisering mellan statskyrkan och frikyrkan som kyrkoherde Boström verkade för blev inte långvarig i Glimåkra. Missionshuset blev snart (och är fortfarande) en viktig samarbetspartner till Svenska kyrkan. Från omkring 1920 och några årtionden framåt hölls konfirmationsundervisningen i missionshuset. Från 1940-talet förlades även en del av Svenska kyrkans församlingsaftnar där. Mellan åren 1956 och 1968 bedrevs viss skolundervisning i missionshuset.
Att missionshuset tidigt öppnades för många skilda verksamheter, kan bero på att det inte var knutet till någon särskild frikyrklig inriktning. Det gemensamma för missionshusföreningens ledamöter och medlemmar var just huset. På samfundsnivå utspelades en lärostrid inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) som 1911 resulterade i bildandet av missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Nordöstra Skånes missionsförening, med säte i Hjärsåslilla, anslöt sig till BV. I Glimåkra bildades en EFS-förening först 1964.
EFS och BV kom på så vis så småningom att samexistera i Glimåkra missionshus med delat ägarskap. För BV:s del var det Nordöstra Skånes missionsförening som var ägare. Bibeltrogna Vänner i Glimåkra hade en informell vänkrets och organiserade sig aldrig i föreningsform. Nordöstra Skånes missionsförening ombesörjde söndagspredikningar och månadsturer, det senare innebar att en resepredikant besökte orten och några närliggande byar varje månad, och höll andakt både i missionshuset och offentliga möten i privata hem. I en minnesskrift från 1983 skriver man ”Missionshuset har vi tillsammans med EFS och verksamheten fungerar så, att vi inte behöver störa varandra.”
Kyrksalen fotograferad i oktober 2023. Foto: Ingela Frid.
Om- och tillbyggnader
Några större förändringar i missionshuset skedde inte förrän i mitten av 1960-talet. Då byggdes missionshuset om invändigt och fick i stort sett den planlösning det har idag. Det var också först vid denna ombyggnad som wc installerades och de gamla kaminerna försvann till förmån för elvärme.
Nästa stora förändring skedde åren 1986-1988. Då byggdes huset till tre meter västerut. Den del som tidigare varit bostad ändrades för att ge barn- och ungdomsverksamheten större utrymme. Behovet hade funnits ett bra tag. Redan i mitten av 1970-talet rapporterades att EFS-föreningen i Glimåkra samlade runt 150 barn och ungdomar i scoutgrupper, musikundervisning, körer och studiecirklar.
Kyrksalen mot väster, med cafédel och kök bakom vikväggen. Foto: Ingela Frid.
När ombyggnaden stod klar 1988 hade missionshuset ett nytt, stort kök och en cafédel som gränsar till kyrksalen med en vikvägg. Kyrksalens estrad hade blivit större och de gamla sittbänkarna var utbytta mot stoppade stolar. Tack vare många ideella arbetstimmar kunde kostnaden hållas nere. Nyinvigningen sommaren 1988 leddes av representanter från både EFS och Nordöstra Skånes missionsförening.
År 2001 drabbades ett annat missionshus i Glimåkra, Svenska Missionsförbundets Betel, av en anlagd brand. Betel gick inte att rädda och det skulle bli mycket dyrt att bygga upp på nytt. Lösningen blev att missionsförbundet köpte BV:s del i Glimåkra missionshus. Det skedde 2008.
EFS och Glimåkra missionsförsamling bildade tillsammans Glimåkra missionsförening, som numera äger huset.
En broderad tavla klarade sig undan branden i Betel och hänger nu i missionshuset. Foto: Ingela Frid.
Kristianstadsbladet m.fl. tidningar, datum framgår i texten. Hämtat från http://tidningar.kb.se.
Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.
Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.
Nordöstra Skånes missionsförening. 1858-1983. Några minnesanteckningar vid 125-årsjubileet 1983 utgivna av styrelsens arbetsutskott. Knislinge 1983.
Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.
Svensson, Mats. ”Missionshuset. Glimtar från de hundra åren”. I: Glimåkra hembygdsförening Årsbok 1995.
Muntliga uppgifter från Jane Gudmundsson, ordförande i Glimåkra missionsförening.
Under närmare tre decennier på 1900-talet levde drömmen om att bygga en småkyrka i Östanå, som en utpost till kyrkan i Broby. Av olika skäl blev det aldrig någon småkyrka och projektet avsomnade omkring 1970.
Men drömmen om egna lokaler i Östanå fanns kvar hos den svenskkyrkliga församlingen. Pappersbruket i Östanå var en stor arbetsgivare och många av invånarna var barnfamiljer. Verksamhet för barn och ungdomar var viktigt för kyrkan, då som nu.
I början av 1970-talet övertogs Östanå pappersbruk av Klippankoncernen. Innan dess hade för brukets räkning byggts en större villa på en vacker plats vid Helgeå. Villan var avsedd för brukets disponent, men med den nya ägarens organisation behövdes ingen sådan tjänstebostad i Östanå. Den nybyggda villan lades ut till försäljning.
Villan i Östanå i april 2018. Trots sitt ganska anspråkslösa yttre har villan faktiskt en yta på 280 kvadratmeter. Foto: Ingela Frid.
Brobyförsamlingens mångåriga önskan såg nu ut att kunna gå i uppfyllelse. Efter beslut i kyrkofullmäktige köptes villan i Östanå för 315.000 kr och tillträdet skedde den 1 februari 1973. Inte långt därefter invigdes villan som församlingshem.
Trots att villan var byggd som bostad, behövde nästan ingenting byggas om eller ändras för att passa som församlingshem och rum för kyrkans olika verksamheter. Det största rummet, med vacker utsikt mot ån genom stora fönster, blev gudstjänstlokal. En målning av Gert Kaffa tjänstgjorde som altartavla. Den Östanåbaserade syföreningen Nytta och Nöje donerade en dopskål och ett par ljusstakar i silver, samt ett antependium vävt av textilkonstnär Kerstin Olsrud. Församlingen satt på lösa stolar placerade i rader. Musiken framfördes på piano och klockringningen skedde med slagpinne på en klocka monterad på en ställning i gudstjänstrummet.
Villan kom under alla år att kallas ”Församlingshemmet”. Under nästan 30 år fylldes församlingshemmet med en mängd olika aktiviteter, inklusive regelbundet gudstjänstfirande.
Verksamhet i Östanå
Syföreningen Nytta och Nöje hade sin fasta punkt i församlingshemmet i Östanå. De genomförde årligen auktioner där de sålde olika alster, framför allt textilt hantverk förstås men även t.ex. ljus som de stöpt i församlingshemmets källare. Pengarna som kom in skänktes till kyrklig verksamhet och andra ändamål som syföreningens medlemmar beslutade om. En gång om året anordnade syföreningen grötfest med underhållning för bygdens äldre invånare.
Paula Alfredsson som sedan 1991 arbetar som barnledare i Östra Broby församling, ger sin minnesbild av församlingshemmets verksamhet och interiör. Hon ledde barngrupper i Östanå ett tiotal år, en verksamhet som oftast höll till i källarvåningen, där det fanns många bra rum. Den stora tomten gav också möjlighet att ha en del aktiviteter för barnen utomhus. Massor av barn deltog i verksamheten och alla bodde i Östanå. Syföreningen Nytta och Nöje hade en egen, rymlig lokal i huset. Intill gudstjänstlokalen fanns ett stort rum som användes som bibliotek. Ett väl tilltaget kök fanns också i huset. Toalettutrymmena hade tidstypiskt 70-talsporslin. I källaren fanns dusch och bastu; spår av husets ursprungliga syfte men tveksamt om dessa faciliteter användes under kyrkans tid.
Fasaden som vetter mot Helgeå täcks nästan helt av fönster. Rummet innanför fönstren inrymde gudstjänstlokal. Foto: Ingela Frid, april 2018.
Församlingshemmet säljs
Minskat intresse för verksamheten och höga driftskostnader gjorde till slut att kyrkan såg sig tvingad att sälja församlingshemmet i Östanå. Det skedde 2003. Försäljningen väckte stor sorg bland Östanås invånare – trots att ytterst få av dem var med i kyrkans verksamhet på platsen. Östanå byalag erbjöds först att köpa huset till ett förhållandevis lågt pris, men avböjde på grund av driftskostnaderna. Byalaget fick dock vara med och avgöra vem som skulle få köpa huset. De första ägarna efter kyrkan satsade på konferensverksamhet. Sedan dess har huset haft flera ägare och nyligen (oktober 2023) har det återigen varit till salu.
Den 12 februari 1950 invigdes det nya missionshuset på Ekebacken i Broby. Byggnaden var däremot inte ny, den hade uppförts som bostad åt familjen Krook redan 1902 och kallas därför även Krookska villan. Det är en pampig tegelvilla, inbäddad i en trädbeklädd sluttning. Fasaden är huvudsakligen murad med rött tegel, med detaljer som hörnkedjor och fönsteromfattningar av gult tegel. Byggnaden är lägre i norr med ett iögonfallande torn i söder, vilket avslutas med ett plåtklätt tälttak. Mitt på framsidan, mot trädgården och samhället, finns en stor glasveranda med snickarglädje.
Sven Alfred Krook var kronolänsman och hade några år tidigare blivit änkling. 1901 gifte han om sig och år 1902 flyttade han med den nya familjen, hustrun Olga Sofia Struve och sonen Erik från första äktenskapet, in i villan på Ekebacken. År 1906 föddes också sonen Sven in i familjen. Från villan på höjden hade familjen Krook utsikt över hela Broby samhälle.
Lutherska missionshuset 2015. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv.
Nu var det medlemmarna i Broby Lutherska missionsförening som kunde låta blicken vandra; från Brobygården där man haft sin verksamhet de första tjugo åren, till lokstallet som varit föreningens samlingsplats i 56 år. Under åren hade föreningen med regelbundenhet använt Ekebacken (även kallad Björket och Hertzmans backe) till utflykter och festligheter, i synnerhet i samband med midsommarfirandet – och nu var missionshuset beläget mitt i grönskan.
Missionsföreningen hade bedrivit verksamhet i samhället sedan 1870-talet. På 1890-talet köpte de in ett gammalt lokstall väster om järnvägen i Broby och byggde om det till missionshus. År 1901 bildades Broby Kristliga Ungdomsförening. Syftet var att erbjuda verksamheter för de unga som hade avslutat söndagsskolan och konfirmerat sig – här såg man ett behov att erbjuda ett alternativ till nykterhetsföreningarna där man ansåg ”… en föga kristlig ande rådande”.
Missionsföreningens sång- och musikförening år 1907. Artikel inför föreningens 60-årsjubileum. Publicerad i Norra Skåne den 18 januari 1961.
Det blev också en stor uppslutning till ungdomsföreningen och musik med såväl orkester som sång kom att bli central för verksamheten. I en tidningsartikel i samband med ungdomsföreningens 60-årsjubileum konstateras beträffande en annan viktig verksamhet; ”På årsmötet 1923 tages ett, som det visar sig mycket betydelsefullt initiativ, då man bildar De ungas syförening. Genom den årliga arbetsauktionen tillföres föreningen åtskilligt med välbehövliga slantar.” (Norra Skåne onsdag 18 januari 1961)
De ungas syförening samlad i juli 1925. Fotot tillhör Broby Lutherska missionsförening.
Tidningsklipp från den 12 oktober 1948.Ännu nyttjades gamla lokstallet som missionshus.
När tillfället gavs att köpa in den Krookska villan var missionsföreningen redan på jakt efter en ny lokal. Lokstallet var i dåligt skick. Det stod dessutom på ofri grund och man fick inte tillstånd att köpa marken. Planer gjordes för att köpa en tomt och bygga ett nytt missionshus men när Krookska villan blev till salu efter kronolänsman Krooks död våren 1948, bedömdes detta vara ett bättre alternativ. Byggnaden köptes in av missionsföreningen och ungdomsföreningen gemensamt år 1948. Köpeskillingen uppgick till 65 000 kronor varav hälften samlades in genom gåvor, och det övriga täcktes av det sparande som varit avsett för ett nytt missionshus.
Två klipp ur Norra Skåne. Den 11 augusti 1949: det blivande missionshuset hade använts vid brandövning. Den 1 mars 1950 rapporterades att missionshuset intill Ekebacken var närapå färdigt.
En omfattande ombyggnad vidtog och en stor sal skapades på bottenvåningen, medan en liten sal rymdes på läktaren. På andra våningen byggdes en vaktmästarbostad och i källaren toaletter. Föreningsmedlemmen Gustav Petersson målade själv en fondtavla till stora salen med motivet Jesus i Getsemane inför invigningen den 12 februari 1950.
Bild över Broby samhälle 1951, sannolikt tagen från kyrktornet. Närmast kameran syns torget och gästgivargården och strax där bakom järnvägsspåren. I fonden, markerad med röd pil, syns den Krookska villan som vid tiden nyligen köpts in av missionsföreningen och byggts om till missionshus. Foto från bilddatabasen Carlotta, Kulturen i Lund.Flygbild över Östra Broby från 1957. Missionsföreningen har hållit till i Krookska villan i sju år. Tomten är markerad med röda linjer på fotot. Av byggnaden syns enbart delar av taket men trädgården syns ganska väl med en trädrad längs gatan mot samhället och en centralt belägen, sannolikt grusad, gång upp mot huset. I mitten av tomten vidgar sig gången till en större rundel. Troligtvis kunde man svänga runt med en kärra eller en bil här. Trädgårdsanläggningen är sannolikt från tiden då familjen Krook bodde i villan. Här syns svaga spår efter mindre grusgångar i gräsmattan som hörde det tidiga 1900-talets trädgårdsanläggningar till. I ryggen har villan en höjd beväxt med olika lövträd, sannolikt i stor utsträckning ek, varför platsen även kallas Ekebacken. Foto från bilddatabasen Carlotta, Kulturen i Lund.
Personliga minnen
Birgitta Sjunnesson, som i princip föddes in i föreningen, har generöst berättat om sina minnen från missionsföreningen och tiden i Krookska villan. Birgitta berättar att det bedrevs söndagsskola med många barn i villan (statistiken redovisar 70 barn under 1950-talet). Även om Birgittas familj var medlemmar i Lutherska missionsföreningen, ansluten till Bibeltrogna Vänner, gick hon i söndagsskola i baptistkapellet i Hylta där hon växte upp. I övrigt var familjen mycket aktiv i missionsföreningens gemenskap som sträckte sig över stora delar av Skåne och Småland. Återkommande aktiviteter under åren var dels en sommarfest i Ekebacken intill missionshuset och den fjärde advent hölls en stor adventshögtid som var populär såväl bland föreningens medlemmar som allmänheten.
Söndagsskolans julfest i missionshuset 1958. Fotot tillhör Broby Lutherska missionsförening.
Vid den traditionsenliga sommarfesten serverades kaffe. Gamla som unga hjälpte till och besökare kom från när och fjärran. Vid adventsfesten var det sång och musik med hög klass med orkester, kör och solister. Birgitta berättar att predikningarna kunde kännas långa när man var liten, och att hon längtade till gemenskapen som tog vid när predikanten var färdig. När hon blev något äldre cyklade hon tillsammans med sina syskon och kusiner från hemmet i Hylta till missionshuset i Broby för att själv sjunga med i föreningens ungdomskör.
När jag ber Birgitta berätta om något särskilt minne från föreningens år i Krookska villan berättar hon genast om de ungdomsdagar som föreningen bjöd in till. Deltagarna kom från många olika håll och bodde, undervisades, åt och umgicks tillsammans. I samband med dessa dagar var Birgitta en av dem som stod för matlagningen. När vaktmästarbostaden i villan på 1970-talet stod utan hyresgäst väcktes idén hos ungdomsföreningens medlemmar att göra om lägenheten till en ungdomslokal. Även vinden som låg intill lägenheten inreddes av medlemmarna som själva snickrade, målade, satte in fönster och möblerade utrymmet så att det kunde användas som serveringslokal. Birgitta målar bilden av en varm gemenskap där alla bidrog med det de kunde.
Broby Lutherska missionsförening är ansluten till Evangelisk Luthersk Mission, som tidigare hette Bibeltrogna vänner. Den regionala organisationen ELM-Syd höll sitt årsmöte 2014 i missionshuset i Broby. Efteråt serverades lunch och på bilden ses Birgitta Sjunnesson i färd med att bära fram en välfylld bricka till buffén. Foto tillhandahållet av Broby Lutherska missionsförening i Broby genom Bodil Roos Persson.
Efter 67 år i Krookska villan, år 2017, blev de aktiva i missionsföreningen allt färre och kostnaderna för att värma upp och underhålla missionshuset allt större. Man beslutade därför att sälja huset till Östra Göinge kommun, som efter en grundlig renovering driver förskola i byggnaden. En del av pengarna från husförsäljningen donerades till missionsgårdarna i Breanäs respektive Strandhem (Örkelljunga).
Lutherska Missionsföreningen har, liksom den alltid haft, ett nära samarbete med Broby-Emmislövs församling inom Svenska kyrkan och håller numera sina möten i Broby församlingshem.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.
Broby Kristliga Ungdomsförening: en återblick på föreningens 50-åriga verksamhet… Hässleholm 1951.
Jubilerande Broby-förening har gett bygdens ungdom god fostran. Norra Skåne, 18 januari 1961.
Samtal med Birgitta Sjunnesson 2023-10-19 (Åsa Eriksson Green)
Samtal med Torsten Niklasson och Rune Gunnarsson 2019 (Ingela Frid)
I våras producerade vi, i nära samarbete med Regionmuseet, en skärmutställning där vi berättar om projektet och några av de helgade rummen, i ord och bild.
Skärmutställningen kommer att visas här i höst: Glimåkra bibliotek den 30 okt till 20 nov Knislinge bibliotek den 22 nov till 6 dec
Vi kommer inte att hålla föredrag i höst. Istället ska vi presentera och sammanfatta hela projektet i början av 2024. Tid och plats är inte bestämt ännu, men vi återkommer om det!
Känn er alltid välkomna att kontakta oss i projektgruppen!
/Ingela, Åsa och Nils-Åke
Utställningen är framtagen i samarbete med Regionmuseet, med stöd av studieförbundet Sensus.
Utsikt från södra kyrkogårdens sydligaste del mot den mellersta och gamla kyrkogården. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Knislinge kyrkogård och kyrka ligger på den medeltida kyrkogårdstomten som utvidgats i olika omgångar. Den äldsta delen av kyrkogården ligger närmast kyrkan och begränsas i norr, öster och väster av kyrkogårdsmuren av gråsten avtäckt med stora flata stenhällar. Muren finns omnämnd redan på 1600-talet. Från 1616 finns en notis om att fem famnar mur lades. Omkring 1850-talet utvidgades kyrkogården mot söder. I samband med utvidgningarna uppstod en utdragen kamp mellan kyrkoråd och kyrkostämma om de då 31 almarnas vara eller icke vara. Kyrkorådet försökte gång på gång, fram till långt in på 1900-talet, få bort de stora almarna utan att få något större gehör för det från kyrkostämman. I dag finns 7 almar kvar, flertalet av de övriga togs bort 2000 och 2001.
Ännu vid 1800-talets slut var kyrkogården uppdelad mellan byarna. Kyrkogårdens östra delar tillhörde framför allt sockenborna bosatta öster om ån och de västra delarna socknens västra delar. Ämbetsberättelsen från 1881 berättar att: grafplatserna äro fördelade bland de olika byelagen och deras hemman, hvilkas innehafvare enligt en i äldre tider upprättad bänklängd och hafva sina bestämda platser i kyrkan. Denna indelning fanns åtminstone 1795. Byarna hade alltså sina bestämda platser så väl i kyrkan som på kyrkogården. De äldsta kyrkogårdsdelarna, den gamla kyrkogården och den mellersta kyrkogården är inte enhetliga i sina utformningar. Här finns både låga och höga, äldre gravstenar, delvis med bevarade grusgravplatser och en del stenomgärdningar.
Resta mot vapenhusets nordvägg: Klockarestenen, Barnastenen och Familjen Tufvessons sten. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Gamla gravhällar och andra minnen efter äldre gravar
De tre äldsta gravhällarna är från 1600- och 1700-talen. De står resta mot vapenhusets norra vägg men har ursprungligen legat över gravar, vars läge man numera inte känner till. Det kan tänkas, att någon av dessa gravar låg inom det markområde som nu täcks av vapenhuset. En av stenarna, den kulturhistoriskt värdefulla Klockarestenen, tjänstgjorde som trappsteg utanför ingången till vapenhuset. Enligt äldre beskrivningar tillhör den klockarna Lars Olsson och hans efterträdare Hans Mortenson samt deras maka. (Hans Mortenson konserverade Lars Olssons änka). Den andra, något mindre stenen är den så kallade Barnastenen, rest över tre flickor och tre gossar till åboen Jöns Svensson i Knislinge. I inskriptionen anges också att vården är huggen av O: P: S i Tommarp 1787. År 1911 låg Barnastenen fortfarande kvar ute på gamla kyrkogården. På Barnastenen är fyra av barnen avbildade som lindebarn, ett av dem klätt i flickdräkt och det sjätte är ifört svepning (beteckning för dödfött). Bildhuggaren kan möjligen vara en av ”Apelgrenarna”- en stenhuggeriskola på Österlen. En liknande sten på S:t Olofs kyrkogård som återger fyra barn uppvisar stora likheter med den i Knislinge, och Knislingestenen tillhör sannolikt denna skola. Stenen har även en religiös text. Religiösa inskriptioner över barn är sällsynta runt sekelskiftet 1800, varför Knislingestenen är värd att uppmärksamma även i detta hänseende. Den tredje spruckna hällen togs upp från kyrkogården 1934 och är till åminnelse av Tufve Tufvesson och hans familj. Alla tre hällarna är av kalksten.
Mellankyrkogården och gamla kyrkogården från söder. Foto: Nils-Åke Sjösten.
En udda kombination av stående gravhäll och treklöverkors finns på Knislinge kyrkogårds norra sida, till vänster om grindarna. Treklöverkors med kantiga former, i stil med detta, brukar benämnas ”Norgekors”. Norgekors förekom från slutet av 1850-talet till 1870-talet. Om korset, och hällen i det här fallet, är gjuten i Norge eller kopierad av ett svenskt gjuteri går inte att avgöra.
Mer om denna häll finns att läsa i min årsboksartikel ”Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge”, se källförteckningen. Artikeln kommer även att publiceras här på bloggen längre fram i höst.
Mellersta kyrkogården
På kyrkostämma den 6 juni och 20 november 1898 samt den 22 oktober 1899 beslöt man om en utvidgning av kyrkogården, dock först efter mycken diskussion rörande det lämpliga området. Bland annat nämns den så kallade pestkyrkogården vid Olingevägen. Till sist slog kyrkorådet fast att ingen annan placering än i kyrkans omedelbara närhet var intressant. Resultatet blev att kyrkogården skulle utvidgas åt söder. Den 23 november 1903 blev kyrkogårdsmuren avsynad och godkänd, den sista fasen av arbetet genomfördes 1913 och 1915 då dikningsarbeten genomfördes. Liksom på gamla kyrkogården delades mellersta kyrkogården in efter byarna.
Den södra kyrkogården och senare utvidgningar
I maj 1927 gav kyrkostämman rådet i uppdrag att vidta åtgärder för kyrkogårdens utvidgning mot söder i anslutning till den mellersta kyrkogården. Den skulle ske på mensalhemmanets ägor. I december 1927 togs beslut om att arealen skulle vara: längd 150 meter, bredd 75 meter. Anläggningsarbetet var slutfört i januari 1932. Enligt ett beslut från 1929 hade dock bara halva ytan tagits i anspråk. Den södra kyrkogårdsdelen har en strikt modern karaktär med gräsgravplatser liggande i raka linjer. Gravvårdarna är låga.
I bakgrunden ligger den äldre delen av nya kyrkogården. I förgrunden nya kyrkogårdens utvidgning mot väster. Längre västerut finns ytterligare ett område för kistgravar som ännu inte tagits i bruk. Foto: Nils-Åke Sjösten. Porten till urnlunden från öster. Foto: Nils-Åke Sjösten. Urnlunden med ”Raklunden och ”Ringlunden”. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Urnlunden
En urnlund anlades 1939 i Nya kyrkogårdens västra ända, ritad av trädgårdskonsulent Gustav Ferlenius, Bäckaskog. På den senast tillkomna kyrkogården finns naturlund, urnlund, urngravplatser och en minneslund. De olika områdena omges av buskage och har i huvudsak gemensamma planteringar. Urnlunden är indelad i ”Raklunden” och ”Ringlunden”. I Raklunden skall gravvårdarna vara stående eller liggande och ej av natursten. Ringlunden anges i två kvarter, i den första skall gravvårdarna vara av liggande huggen eller bearbetad, ej polerad sten. I den andra utgörs gravvårdarna av naturstenar. Som framgår av bilden finns flera mindre ringar som komplettering till de ovan nämnda.
Naturlunden. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Naturlunden
Nästa utvidgning utfördes väster om gamla kyrkogården och invigdes 1986. I Naturlunden utgörs gravvårdarna av natursten.
Ovan: minneslunden. Till höger Dahlslunden. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Minneslunden ligger väster om mellankyrkogården och längst västerut ligger Dahlslunden. Dahlslunden är avsedd för kistbegravningar och gravstenarna utgörs av naturstenar.
Kyrkogårdsmuren
Murarna kring kyrkogården är lagda av gråsten med grovputsade fogar. De är täckta med flata stenhällar. I murens västparti finns fragment av äldre gravhällar. När den första muren byggdes vet vi inte. Muren runt den äldre kyrkogården har förbättrats under tidens lopp och lagts om i i flera omgångar. Sådana arbeten nämns bl. a 1616, då man lade fem famnar mur. På murens östra och västra sidor lades 1899 stenplattor från den gamla södermuren, medan den nya södermuren fick cementplattor. Muren kring nya kyrkogården av gråsten är lagd 1932.
Från äldsta delen av kyrkogården leder en västlig sidoingång till den tidigare komministerbostadens trädgårdstomt. Denna ingång togs upp 1952. Fram till sekelskiftet 1900, fanns en liknande port på samma ställe. Den var försedd med en valvbåge av tegel, troligen liknande de som finns på Gryts kyrkogård. Den östliga sidoingången mot församlingshemmets tomt togs upp 1948. Båda ingångarna har järngrindar. Kyrkogårdens huvudingång finns i norra muren. Grindstolparna från 1882 finns kvar men grindarna av gjutjärn byttes ut mot nya 1977.
Porten i muren från gamla kyrkogården till den tidigare komministerbostaden. Till höger i bild syns bårhuset byggt 1890 som materialhus. Ett bisättningsrum inreddes i huset och 1952 restaurerades byggnaden för att enbart tjänstgöra som bårhus.Foto: Nils-Åke Sjösten.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Herjulfsdotter, Ritwa. 2012, 2014. Kulturhistorisk undersökning. Gravvårdar av gjutjärn. Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11 (s 18ff).
Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. Postumt utg. av Knislinge hembygdsförening. (s 107-122).
Sjösten, Nils-Åke. Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge i: Göinge Hembygdsförening, Hjärsås Hembygdsförening, Knislinge Hembygdsförening. Årsbok 2023 (s 41-55).
Längsmed landsvägen i den lilla byn Hackeboda, alldeles på gränsen mellan Osby och Östra Göinge kommuner, ligger ett enkelt och omisskännligt kapell; Hackeboda Filadelfia, ofta även kallat Kräbbleboda Filadelfia då de båda byarna är hopvuxna sedan länge. Trots frånvaron av skyltar och yttre religiösa symboler har denna byggnad, i likhet med många frikyrkliga kapell och missionshus, en vedertagen utformning som gör det igenkännbart.
Byggnaden står på en grund av huggen, röd granit. Fasaden är klädd med rödfärgad locklistpanel och har vitmålade knutar och fönstersnickerier. Den enkla ytterdörren med glasad övre del är grönmålad och skyddas av ett skärmtak på konsoler. Sadeltaket har under senare tid skyddats med korrugerad plåt och skorstensstocken rivits. Undantaget taket så bevarar byggnaden till stor del samma utseende som när den byggdes 1933.
Tätt mellan de helgade rummen
Hackeboda och grannbyn Kräbbleboda växte snabbt då stenindustrin utvecklades kring sekelskiftet 1900. Innan dess fanns här några ensamgårdar på behörigt avstånd till varandra – och likaså på behörigt avstånd till närmsta kyrka. När järnvägen drogs fram omkring 1910 underlättade det för den industriella utvecklingen. Ett litet samhälle växte snabbt fram vid järnvägen och stenbrottet. Väster om järnvägen ligger Hackeboda som tillhör Osby socken och öster om järnvägen ligger Kräbbleboda som tillhör Glimåkra socken. Detta med socken- och kommungränser var kanske inte något som invånarna fäste sig vid när det begav sig (och kanske inte nu heller) för källorna vittnar om att kapellet i Hackeboda då gick under namnet Kräbbleboda Filadelfia.
Hackeboda Filadelfia och dess verksamhet är knuten till pingströrelsen och Osby pingstförsamling som bildades 1932. Innan dess var grupperna av pingstvänner i Osby respektive Kräbbleboda utposter till Hässleholms pingstförsamling. Då pingstvännerna i Osby bildade egen församling 1932 anslöt sig utposten i Kräbbleboda, bestående av cirka 20 personer, dit.
I lilla Kräbbleboda tillkom för övrigt inom loppet av 25 år tre helgade rum på en sträcka av knappt 2 kilometer (se Kräbbleboda kapell och Övraryds missionshus). Hillevi Böckman, barnbarn till en av pingstförsamlingens första medlemmar, kommenterar att kyrktätheten i byn är något de alltid varit stolta över och förklarar fenomenet med att det bodde väldigt många fler människor i bygden på den tiden, och att det var en tid av så kallad väckelse, där många sökte sig till olika religiösa gemenskaper. Det verkar alltså inte ha förelegat någon direkt konkurrens mellan de olika församlingarna – i själva verket var det efter en sammankomst i Övraryds missionshus, som Anton Nilsson tog initiativ till det arbete som resulterade i Hackeboda Filadelfia.
Möte i Hackeboda filadelfia, okänt år. Fotot publicerades i en skrift utgiven av Osby pingstförsamling i samband med dess 50-årsjubileum. Anton Nilsson, som var blind efter en olycka i unga år, står i bakre raden med svarta glasögon.
Kapellet byggs i Hackeboda
Till en början hölls mötena i hemmen, men det blev snart för trångt och medlemmarna beslöt att bygga ett eget kapell. Finansieringen löstes dels genom gåvor från privatpersoner, dels med ett lån på 1 500 kr som Anton Nilsson själv stod som låntagare på.
Marken för kapellbygget avstyckades från Hackeboda gård, som vid den aktuella tidpunkten ägdes av Paulina Nilsson, kallad Hackeboa-Lina. Den avstyckade biten fick beteckningen Hackeboda 1:13. Filadelfiaförsamlingen i Osby blev formell ägare och och innehavare av lagfarten.
Evangelii Härold nr 1/1934.
Hösten 1933 byggdes kapellet av ett bygglag som bestod av bl.a. Anton Nilsson, hans bror Fritz Nilsson och deras far Nils Månsson. Virket kom med all sannolikhet från deras egen skog och sågades upp vid något av byns sågverk.
Kapellet blev genast platsen för en intensiv verksamhet. På lördagskvällar hölls bönemöten och på söndagseftermiddagar offentliga möten. Bibelstudier och tältmöten hölls regelbundet och det var först under 1960-talet som tecken på en avtagande trend började skönjas.
I historiken över Osby Pingstförsamling står:
Kräbbleboda är en plats någon mil öster om Osby. Där hade verksamhet pågått långt innan församlingsbildandet. En ganska kraftig verksamhet bedrevs med offentliga möten, troendemöten, söndagsskola, barnmöten och sommartid tältmöten. År 1933 byggdes ett rymligt och trevligt kapell. Bland evangelister som var bosatta i Kräbbleboda kan nämnas Carl-Erik Johansson, Vera Hiller och Signe Johansson. Medlemsantalet i gruppen har pendlat mellan ett 25-tal till 7–8 stycken.
(ur Historien om Pingstkyrkan i Osby (pdf))
Förevigad julotta
Evangelisten Vera Hiller, som nämns i historiken, anställdes för att ansvara för verksamheten och hon hade under en tid också sin bostad i kapellet. Här fanns nämligen, utöver den stora salen, ett enkelt bostadsrum med kamin. Vatten hämtades i huset tvärs över vägen och utedass fanns i en liten uthusbyggnad bakom huset. I flera av de helgade rum vi skrivit om i bloggen har vi sett att kvinnor med vaktmästarliknande uppdrag i många fall bodde i de enkla bostäder som fanns i missionshus och kapell. Vera skiljer ut sig genom att hon faktiskt predikade.
Vera kom från Blekinge och var vid tiden i tjugoårsåldern. I församlingsboken står hon antecknad som ”pingstvän och predikant”. Vera flyttade snart vidare men hon kom att föreviga tiden i Hackeboda i boken Torpar-Lina. En blekinge-flickas upplevelser som hon gav ut 1945. Bland annat beskriver hon julottan juldagsmorgonen 1936 och huvudkaraktären Linas arbete i kapellet:
Det klampade därute på förstugubron och dörrlåset vreds om. Lina förstod, att de första julottebesökarna anlände. Redan klockan fyra hade Lina varit uppe för att elda varmt. Anna var snart uppe även hon för att förbereda sig för ottan, i vilken hon skulle tjänstgöra som kantor.
Texten målar upp en julotta i varm gemenskap med inkännande porträtt av flera av byns invånare, däribland kapellets initiativtagare, Anton Nilsson;
En hel del av bygdens folk hade infunnit sig till ottan i Filadelfia. Här var det varmt och gott, den av silverglitter gnistrande granen liksom hälsade med sina varma och levande lågor var och en välkommen och fridfull jul. Där på sin vanliga plats, på tredje bänken framifrån, satt Anton, han som aldrig försummade ett möte.
En söndagsskoleklass framför Hackeboda Filadelfia ca 1959 med söndagsskolläraren Fritz Nilsson. Privat foto tillhandahållet av Hillevi Böckman.
Flera generationers mötesplats
Ett par decennier efter den första julottan står en söndagsskoleklass i vårsolen framför kapellet. Bakom den lilla gruppen syns en skylt på byggnadens fasad med texten FILADELFIA. Mannen med hatten är söndagsskolläraren Fritz Nilsson, bror till grundaren Anton. Till vänster om honom står Gert Hansson med sin son Birger på armen. Som nygifta bodde Gert och hans hustru Ann-Marie i kapellet 1955-56. Söndagsskolläraren Fritz son Ewe tog tillsammans med hustrun Birgitta över söndagsskolan vid mitten av 1960-talet. Barn- och ungdomsverksamheten fortsatte åtminstone in på 1980-talet och då delvis i samverkan med missionsförsamlingen i Övraryd.
Julotta i Hackeboda Filadelfia år 2018. Foto tillhandahållet av Hillevi Böckman.
Kapellet renoverades 1993 och samma år firades återigen julotta i kapellet, nu i samverkan med missionsförsamlingen. På bilden från julottan 2018 står Birger längst fram i kapellet och sjunger julsånger till gitarr. Det är samme Birger som sitter på sin fars arm på fotografiet från 1959. Från 1993 till och med år 2019 har julottorna varit huvudaktiviteten i kapellet.
Barnmöte i kapellet 1976. Barnverksamheten fortsatte en bit in på 1980-talet. Foto tillhandahållet av Hillevi Böckman.
Hackeboda Filadelfia 2023
Före 1993 års invändiga renovering var innerväggarna gråfärgade. Längre tillbaka i tiden stod en fotogenkamin längst bak i lokalen. Det fanns inga bibelcitat eller dekorationsmålningar på väggarna. Elektrisk ström finns i huset, men man har aldrig dragit in vatten och avlopp. Behövs vatten så tar man med sig i dunkar.
Under år 2023 har Osby pingstförsamling beslutat sig för att avveckla Hackeboda Filadelfia och ännu en generation efter Fritz Nilsson har bestämt sig för att köpa det. I deras ögon är kapellet fortsatt ett helgat rum, och de vill bidra till att det så förblir.
Samlingssalens aprikosfärgade väggar och bårder är typiska för det tidiga 1990-talet. Det är osäkert om dessa bänkar är samtida med huset, men de har funnits här åtminstone sedan tidigt 1970-tal. Foto: Ingela Frid, sommaren 2023.Längst bak i lokalen syns spår där fotogenkaminen haft sin plats. Dörren till vänster leder till den lilla farstun och bakom dörren till höger finns rummet där bl.a. evangelisten Vera Hiller bott. Foto: Ingela Frid, sommaren 2023.
Stort tack till Hillevi Böckman, Glabhult, som generöst berättat och delat med sig av bilder från verksamheten i Hackeboda Filadelfia.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se (med några tillägg av Ingela Frid)
Källor:
Hillevi Böckman, muntliga uppgifter, 2023.
Osby kyrkoarkiv.
Östra Göinge härads arkiv: Lagfartsböcker.
Lantmäteriet, historiska kartor.
Urklipp ur minnesskrift från Osby pingstförsamlings 50-årsjubileum (1982)
Johansson, Wera Hiller. 1945. Torpar-Lina: En Blekingeflickas upplevelser: Verklighetsskildring. Stockholm: Filadelfia
Allt om Osby, nr 22, 2018. Gammeldags julotta, sid 32.
Evangelii Härold, nr 1/1934.
Historien om Pingstkyrkan Osby, Pingstförsamlingen i Osby (Pdf).
Mitt inne i Broby låg fram till början av 2023 en något förfallen trävilla med flagnande gul fasadfärg. Huset var ensamt i sitt slag och till synes malplacerat i en centrumbebyggelse som fortsatt att moderniseras. Med sina en och en halv våningar på en hög, murad sockel framstod huset nästan som högrest bland de låga, kommersiella lokaler som kommit att dominera omgivande kvarter.
Husets historia som helgat rum är delat i två perioder; först baptisternas och senare pingstvännernas tid. Därför kommer huset att beskrivas i två inlägg.
Våren 2018. Foto: Ingela Frid.
För femtio år sedan skilde sig byggnaden inte mycket från den kringliggande bebyggelsen av tvåvåningsbyggnader med träpanel- och putsfasader. Flygbilder från 1900-talets första del ger ett idylliskt intryck med en blandning av villor, affärslokaler och industrifastigheter inbäddade mellan trädgårdar och ridåer av högvuxna träd. Hade vi spolat tillbaka tiden ytterligare så hade förändringen från bondby till stationssamhälle säkert varit lika omvälvande.
Till Broby flyttade år 1910 makarna Bengta Jeppsdotter och Nils Niklasson med en barnaskara på sex barn. Familjen hade varit torpare i Påarp, hemmansägare i Dönhult och kom senast från Västraby i grannsocknen Emmislöv. Sedan 1880-talet var de baptister och barnen födda efter 1887 var inte döpta i statskyrkan. Det är omsorgsfullt antecknat i husförhörslängderna. I de flesta församlingar antecknades barnens tilltalsnamn i längderna oavsett om de var döpta eller inte, i andra församlingar skrevs enbart ”flicka” eller ”pojke” eftersom ett odöpt barn ur statskyrkans perspektiv inte hade ett officiellt namn.
Ett utdrag ur födelseboken från Hjärsås socken år 1888. Familjen Niklasson fick tillökning med dottern Anna. Dopdatum saknas och i kolumnen för barnets namn står ”Odöpt flickebarn”. Fältet för gudmor och faddrar är tomt. I kolumnen längst till höger står: Föräldr. bapt. sinnade, hafva ej velat lemna bifall till barnets dop. Kallas ”Anna”.
Ett fåtal aktiva baptister i trakten hade under 1800-talets sista år tillsammans med Lutherska missionsföreningen, upprustat och använt lokstallet i Broby som lokal. Av okänd anledning valde de båda grupperingarna att gå skilda vägar under det tidiga 1900-talet och baptisterna – varav Nils Niklasson var en – fick tillbaka vad de investerat i lokstallet. Det är möjligt att denna peng återinvesterades i det nya missionshuset.
Familjen förvärvade en tomt som avstyckades från Broby 4, och låg i det som idag kallas kvarteret Hövdingen. Där lät de bygga ett kombinerat bostadshus och missionssal, som de första tjugo åren användes av Broby baptistförsamling.
Sannolikt den första bilden som togs av huset. På trappan ut mot dagens Tydingegatan står Bengta Jeppsdotter i vitt förkläde, och bredvid henne maken Nils Niklasson. Bilden publicerades i en minnesskrift över Skånes baptistförsamlingar 1910-1920 och i texten står om Broby baptistförsamling att ”enskild medlem håller lokal”. Fotografen är okänd.
Vilken benämning på huset är egentligen den rätta? När huset var nytt kallades det Nya missionshuset (lokstallet var ”det gamla”) i församlingsböckerna. Drygt tjugo år efter att baptisternas verksamhet upphört flyttade Filadelfiaförsamlingen in. Därför kom byggnaden senare att kallas Filadelfia. Ytterligare ett namn som förekommer är Grecos, vilket kommer sig av att Nils Niklasson var född i ett torp i Påarp som kallades just Grecos. Kärt barn har många namn!
Familjens nya hem utgjordes som sagt av en bostadsdel och en missionssal. Bostaden låg med långsidan utmed det som idag är Tydingegatan. Fotografiet med de tre unga kvinnorna (förmodligen tre av husets döttrar) visar, liksom föregående bild, den ursprungliga entrén till bostaden. Sannolikt ledde ytterdörren in i en farstu från vilken man både nådde familjens bostad och en trappa som ledde upp till vindslägenheterna.
Ännu ett tidigt foto, från 1910-talet av modet att döma. Ur Göinge hembygdsförenings arkiv.
Fotografiet visar även att fasaden var klädd med liggande, spontad panel som var målad i en något mörkare kulör än fönstersnickerier, knutbrädor och vindskivor vilka vid denna tidpunkt var vita. Dörren verkar ha haft en mörkare, avvikande kulör. I bakgrunden syns en trädgård med staket, häckar och träd som också syns på flygbilder och kartor.
Missionssalen låg i vinkel mot bostadshuset och sträckte sig in i kvarteret åt söder. Huvudingången låg på den östra sidan och ledde rakt in i den stora salen. Norr om stora salen fanns ett avskärmat mindre rum vars användning är okänd, kanske en traditionsenlig liten sal, ett kök, kontor eller kapprum?
Broby baptistförsamling
Den 4 juni 1911 bildades baptistförsamlingen. Mötet hölls, enligt protokollsboken, i ”Nils Niklassons missionssal” och bland de närvarande fanns deltagare från Svenstorp, Ullstorp, Åhus, Kristianstad och Tomelilla. Till församlingsföreståndare utsågs J.O. Isacsson från Åhus.
Den nybildade församlingen bestod av elva medlemmar och snart kom fler att ansluta sig. Föreståndare Isacsson besökte Broby en gång i månaden och predikade. Han avlöstes ganska snart av en predikant Luttrup från Kristianstad, som regelbundet besökte Broby. Ibland hölls mötena i missionssalen, ibland hos medlemmar i Oröd och Lunnom.
Makarna Jeppsdotter-Niklasson flyttade tillbaka till Västraby efter tre år, men dottern Ida bodde kvar i huset med sin familj en bit in på 1920-talet. Hennes make var Per Anton Nilsson (oftast kallad P Anton), känd affärsidkare i Broby. Tillsammans drev makarna söndagsskola under många år. Som mest deltog ett trettiotal barn per år och söndagsskolefester hölls traditionsenligt på nyårsdagen och kring pingst. Vid något tillfälle under de varmare årstiderna gjordes utflykter till Ekebacken där barnen bjöds på bröd och mjölk.
Baptistförsamlingen verkade med varierande kraft och engagemang. Perioden 1918–1919 tycks ha varit guldåren med många möten i Broby, Oröd, Glimåkra och Östanå. Några dop skedde de första åren, men det står bara undantagsvis i protokollen var de ägt rum. Exempelvis döptes Nils Trulsson i Tydingesjön, vid Oröd, den 29 augusti 1915. Den 25 februari 1919 döptes inte mindre än sju personer i ett kapell i Kristianstad. I februari gick det förstås inte att förrätta dop utomhus, därför fick dopen ske inomhus under den kalla årstiden. I slutet av 1919 ordnades en dopgrav i missionssalen i Broby. Den var säkert efterlängtad. Nils Niklasson skänkte timret och några församlingsmedlemmar skötte hantverket. Den 21 december samma år hölls ett extra församlingsmöte med premiär för dopgraven, då inte mindre än tre nyfrälsta döptes och togs upp som medlemmar.
Verksamhet och splittring
Det är inte helt enkelt att följa händelseutvecklingen genom att studera protokollsboken. Dels skrivs inte allting i klara verba när det gäller problem och svårigheter att komma överens – en sorts finkänslighet som förekommer i många frikyrkoförsamlingar – dels tycks det som att alla möten inte protokollförts. Det gäller alltså att ha lite fantasi och fylla i luckorna, vilket naturligtvis måste ske med stor försiktighet.
Troligen skrev sekreteraren stödord och anteckningar på ett lösblad under själva mötet, och efteråt kunde han eller hon i lugn och ro formulera protokollet i den inbundna boken. Sannolikt har vissa möten aldrig överförts från lösbladet till protokollsboken.
I en kortfattad verksamhetsberättelse till baptistförsamlingarnas distriktförening för år 1912 skrev man från Broby: ”Även under det gångna året har Herren i sin nåd och kärlek bevarat sin lilla församling här i Broby och skonat oss från söndringar och strider, så vi leva i tron och vår Frälsares nåd och kärlek.” Man anar nästan att något ligger och pyr redan här, av det som komma skall.
I september 1919 utbröt en konflikt som gällde brödsbrytelsen, dvs nattvardsfirandet. Tre medlemmar, med viktiga förtroendeuppdrag i församlingen, vägrade av samvetsskäl att delta i nattvardsfirande ifall någon som inte tillhörde samma samfund deltog samtidigt. I början av 1920 begärde de tre ut flyttbetyg för att ansluta sig till Kristianstads baptistförsamling.
Sommaren 1920 gjorde man uppehåll i verksamheten av ekonomiska skäl. Det var svårt att få fram pengar till resa och uppehälle åt en predikant, då allt hängde på den lilla församlingens frivilliga gåvor. Samma sommar tycks det ha skurit sig rejält mellan Nils Niklasson och församlingens ordförande Nordkvist. Lite senare försonades församlingen dock med de tre medlemmarna som anslutit sig till Kristianstad och de tycks ha återvänt till gemenskapen i Broby.
Hösten 1924 var det osämja igen mellan Nils Niklasson och församlingens ordförande. En kommitté utsågs att försöka få klarhet i vad Niklasson hade emot ordföranden. En av kommittémedlemmarna var Nils Niklassons svärson, P Anton Nilsson.
På årsmötet 1925 valdes P Anton Nilsson till både ordförande och kassör. Tillsammans med hustrun höll han ännu i söndagsskolan plus att paret så gott som alltid gav logi åt tillresta predikanter och bjöd alla deltagare på kaffe vid församlingsmötena.
Församlingens sista år
Från 1925 och framåt är protokollen en riktigt sorglig läsning. Det var alltför lite intresse för mötena, särskilt bönemötena som skulle vara församlingslivets bärande kraft. En ljusglimt kom i början av 1927, då ”evangelistsyster” Betty Svensson begärde inträde i församlingen, vilket hon med glädje beviljades. I henne fick man en god predikant; hon var dock inte den första kvinnan som talade i missionssalen. Det tycks inte ha funnits några betänkligheter mot kvinnliga predikanter och evangelister. Betty Svensson rörde sig över samfundsgränserna, men drivkraften lade hon främst på grundandet av en missionsförening i Glimåkra, knuten till Missionsförbundet. Detta kommer att beskrivas i ett senare inlägg.
På hösten 1927 begärde P Anton Nilsson utträde ur församlingen och höll fast vid sitt beslut trots flera försök att få honom att ändra sig. Inte långt därefter flyttade en av församlingens mest aktiva familjer från Broby till Arkelstorp. Det verkar ha blivit dråpslaget. På årsmötet 1929 diskuterades möjligheten att förenas med Hässleholms baptistförsamling och bli en utpost. Hässleholmsförsamlingen ställde sig positiv. Ett sista försök att blåsa liv i Broby baptistförsamling gjordes förgäves. År 1930 hölls inte ett enda möte enligt skriftliga källor. Församlingens sista protokollförda möte hölls den 6 januari 1931. Ett tiotal personer begärde då flyttbetyg, däribland hela styrelsen. Kassan på cirka 100 kronor tillföll söndagsskolan, som fortsatte ett tag till.
Tilda Martinsson, född i Hästveda 1876, blev medlem i Broby baptistförsamling 1913 då hon återinvandrade från Des Moines i USA. Hon var medlem tills verksamheten lades ner. Tilda gick bort den 13 januari 1979, nära 103 år gammal. Klipp från Kristianstadsbladet.
Fortsatt verksamhet i Broby?
Broby baptistförsamling bildades av en tapper skara, som redan från dag ett hade lokalfrågan ordnad. Att makarna Jeppsdotter-Niklasson kostade på ett missionshus med sina privata medel innan församlingen ens var bildad, visar på makarnas starka framtidstro. Men det var som om församlingen aldrig riktigt kom igång. Mötestiderna ändrades ständigt för att passa så många som möjligt. Inga rutiner tycks ha blivit fast inarbetade. Någon egen predikant lyckades man aldrig få; flera fick frågan men alla tackade nej och man fick förlita sig på tillfälligt besökande predikanter. Det gjordes förfrågningar till både Svenstorps och Oppmanna baptistförsamlingar att dela en fast anställd predikant, men det ledde inte till något. Flera andra idéer rann ut i sanden, bland annat beslut redan 1919 att bilda såväl ungdomsförening som arbetsförening. Besluten följdes aldrig upp och några sådana föreningar nämns inte i protokollen.
Det enda som tycks ha fungerat riktigt bra var söndagsskolan, som så gott som hela tiden hade betydligt fler barn i verksamheten än antalet vuxna döpta medlemmar i församlingen.
Vid baptistförsamlingarnas distriktsmöte 1932 konstaterades att Broby församling upphört med sin tillvaro och att de flesta av dess medlemmar anslutit sig till Hässleholm.
Hässleholms baptistförsamling gav 1941 ut en minnesbok i samband med sitt 75-årsjubileum. Där noteras att:
”Under de sista [dvs. senaste] åren har även regelbunden verksamhet upptagits i Tyringe och Osby, fast i ringare omfattning. Ävenså hålles möten i Troedstorp, Attarp samt i Broby och Vessljunga”.
”… har [församlingen] fritt tillträde till lokaler i Attarp, Osby, Vinslöv, Broby, Deleberga, Vessljunga m.fl. platser. För en ringa avgift upplåter Tyringe missionsförsamling sin lokal för samlingens möten ett visst antal gånger under året. Genom tillgång till lokaler på olika platser beredes församlingen tillfälle till en ganska vitt utgrenad utpostverksamhet”.
En viss verksamhet pågick alltså i Broby i början av 1940-talet, i en lokal som uppläts gratis. Vilken lokal det var framgår tyvärr inte, men kanske var det Nils Niklassons missionssal som ännu stod till förfogande? Säkert är i alla fall att samlingssalen i huset bevarades i flera decennier efter baptistförsamlingens nedläggning, och fanns kvar då ortens pingstvänner flyttade in i början av 1950-talet.
Beskuret flygfoto från tiden mellan 1930 och 1939. Observera att missionssalen har fönster även på nedervåningen och att bostadshuset inte har någon takkupa in mot gården. Vid samma tid fanns också två skorstensstockar, en i bostadsdelen och en mitt över missionssalen. Fotot är hämtat från www.digitaltmuseum.se.
Flygfoto från 1951. Missionshuset ligger till vänster bakom det främre huset i bilden. Här syns den östra fasaden med farstutrappan vid stora salens entré. En murstock finns fortfarande i missionssalens del av huset. Fotografiet tillhör Kulturen i Lund och finns tillgängligt på www.digitaltmuseum.se.
Ett urklipp ur en flygbild från 1963. Observera att fönstren i nedre botten av salens södra gavel har satts igen, skorstensstocken över missionssalen är riven och en vindskupa har tagits upp i takfallet mot trädgården. Ännu består området öster om tomten av mer eller mindre ordnade trädgårdar. Bebyggelsen var relativt småskalig, men några nyuppförda lägenhetshus syns i bildens övre del tillsammans med gästgiveriet i det högra hörnet.
Historien från pingstvännernas övertagande på 1950-talet och fram till rivningen 2023 berättar vi om i ett senare inlägg.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se och Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Hässleholms baptistförsamlings arkiv, Skånes Arkivförbund, Lund. – Handlingar vid Skånes Distriktförenings av baptistförsamlingars årsmöten, årgångarna 1911-1932.
Hjärsås kyrkoarkiv: Husförhörslängder och födelse- och dopböcker.
Östra Broby kyrkoarkiv: Församlingsböcker.
Kristianstadsbladet 1976-02-11.
Alm, Sigfrid. 1941. Hässleholms baptistförsamling 1866-1941. Historisk översikt med anledning av församlingens 75-årsjubileum den 29 okt – 2 nov 1941. (Tryckt i Hässleholm).
Lundberg, P. L. 1920. Minnesskrift : Skånes distriktförening av baptistförsamlingar 1910-1920. Kristianstad.
Byn Breanäs ligger vid sjön Immelns västra kant och var ursprungligen utsocknes frälse under Karsholms gods. Karsholm, som är beläget utanför Österslöv, ägdes i mitten av 1800-talet av ryttmästare Hodder Stjernswärd. Vid den tiden bestod Breanäs av två hemman med ett antal underlydande torp. Stjernswärd lät byn genomgå laga skifte 1858. Genom hemmansklyvningar uppstod sedan flera hemman de närmaste decennierna efter skiftet. De nya ägarna uppförde efter hand boningshus och ekonomibyggnader på sina tomter.
Missionsgården är boningshuset till ett av dessa nybildade hemman. Det var dock inte fråga om att bryta helt ny mark. På skifteskartan från 1858 syns en byggnad på platsen och i lantmäterihandlingarna kallas ägofiguren brytstugebacken.
Utsnitt ur laga skifteskartan från 1858. Blå cirkeln: Breanäs nr 1, ett av byns två gamla hemman. Gårdsbebyggelsen låg kvar efter skiftet men övergavs och försvann senast på 1890-talet. Den gula cirkeln visar brytstugubacken, dvs hemmanets brydestuga, tillika platsen för dagens missionsgård.
De första ägarna till gården som denna text handlar om var makarna Sven Trulsson och Else Månsdotter. De flyttade till Breanäs från Oppmanna med sin familj 1861. Under åren i Breanäs utökades familjen med fem barn.
I samband med en hemmansklyvning 1873 av Breanäs nr 1 som gjordes på begäran av Carl Nilsson och Sven Trulsson, bildades fastigheten Breanäs 1:14 med Sven Trulsson som ägare. I lantmäterihandlingen kallas platsen där gården nu ligger ännu brytstugebacken och beskrivs som betesmark. Det var alltså först efter 1873 som byggnaden som idag är missionsgård uppfördes.
Makarna Trulsson/Månsdotter sålde gården 1880 till hemmansägare Per Truedsson i Vånga socken, som dock inte flyttade dit. Paret bodde kvar som inneboende på gården de tidigare ägt.
Den 8 augusti 1887 överlät Per Truedsson gården genom köp till sin son Trued Persson och dennes hustru Anna Larsdotter. Trued Persson var enligt uppgift träskomakare vid sidan av lantbruket. Det är sannolikt på grund av honom som gården kom att kallas ”Trudas”.
En del av familjen på ”Trudas”. Längst fram Anna Larsdotter och bredvid henne Trued Persson. Båda makarna var födda 1852. Till vänster parets yngsta son Axel född 1895. På trappan sitter sonen Otto född 1885 och till höger med käpp står sonen Pehr född 1879. Fotot finns på Missionsgården. Fotot taget okänt år, men bör vara under 1920-talet.
Från 1927 ägdes gården av makarna Fritz Håkansson och Bengta Håkansdotter, som i sin tur sålde vidare till fru Yrsa Ekström i Kristianstad 1941. Hon var gift med Karl Gunnar Ekström, direktör för ett familjeföretag med kopparslageri och mekanisk verkstad, grundat 1896 av hans farbror. Företaget existerar ännu under namnet Ekström & son.
Från 1942 arrenderade Ekströms ut gården till familjen Olof Bengtsson, som flyttade dit från Knislinge och drev jordbruk med häst, kor, grisar och höns. På 1950-talet avlöstes Bengtssons av familjen Ekberg, som närmast kom från Hammar utanför Kristianstad. Familjen Ekberg bodde på gården från april 1958 till december 1961.
Bröderna Ekbergs minnen 1958-1961
I december 2022 besökte ”Helgade rum” missionsgården tillsammans med bröderna Sten och Eskil Ekberg, samt Stens hustru Anita. Vi togs emot av missionsgårdens värdpar Judit och Patrik Gunnarsson.
Trots att bröderna Ekberg var små när de bodde i Breanäs, och det var en ganska kort period av deras barndom, så kom många minnen och värdefulla upplysningar fram.
Eskil och Sten Ekberg berättade om ett litet jordbruk med ett fåtal djur. Deras far brukade jordplättar här och där inom det närmaste området; ett småskaligt jordbruk egentligen mycket mera likt Småland än Skåne. På familjens tid fanns två stora längor som ramade in en gårdsplan framför boningshuset. Den östra längan finns kvar på flygbilden från 1973 (se nedan). Den västra längan revs alltså någon gång mellan 1961 och 1973.
Sten, som är den äldre brodern, drog sig även till minnes ett brygghus som ska ha legat nordost om boningshuset. Han berättade också att deras mor kärnade smör uppe på vinden.
I juni 1960 fick Sten och Eskil en syster som fick namnet Gunnel. Dopet ägde rum i ”salen” i boningshuset. Det var högtidligt. Salen var ett rum som annars sällan användes och i vanliga fall stod ouppvärmt. Att Gunnel föddes på sommaren spelade kanske viss roll för valet av salen för dophögtiden.
Efter åren i Breanäs flyttade familjen Ekberg till en gård i Lilla Björkeröd, som de köpt efter att ha varit arrendatorer på olika gårdar i många år. Fadern arbetade i stenbrottet i Stora Björkeröd parallellt med skötseln av jordbruket.
Ett flygfoto från 1973 visar hur gården såg ut några år innan den blev missionsgård. Den stora röda ladan är numera riven och vägen tvärs över gårdsplanen är omdragen.
Flygfoto från 1973. Privat.
Enligt ”Gods och gårdar” från 1943 var ”stallängan” byggd 1928 och det fanns vid den tidpunkten även kvar en ”redskapsbod” från 1855. Det kan vara det gamla hemmanets tidigare brydestuga det handlar om, men det går inte att säga säkert och eftersom årtalet saknar källa bör man kanske inte lägga så stor vikt vid det heller.
Omedelbart norr om gårdens boningshus finns en ruin efter en kallmurad, närmast kvadratisk byggnad. Allt tyder på att det är en gammal linbastu, om än ovanligt stor till formatet. Foto: Ingela Frid, december 2022.
Breanäs missionsgård
Inom Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM) grodde tankar på att öppna en missionsgård. Man ville utveckla ungdomsverksamheten, ordna sommarläger, camping och andra aktiviteter. När gården i Breanäs blev till salu 1981 ville styrelsen för NSM köpa den, men fick inte årsmötet med sig. En grupp handlingskraftiga entusiaster ville dock inte se chansen gå dem ur händerna. Gruppen bildade en ideell förening i augusti samma år, i syfte att köpa fastigheten och skapa den efterlängtade missionsgården. Projektet lyckades och Föreningen Breanäs Missionsgård driver ännu gården. Föreningen är fristående, men nära knuten till både Svenska kyrkan och Evangelisk-Luthersk Mission (tidigare Bibeltrogna Vänner).
På missionsgårdens hemsida går att läsa att ”verksamheten skall i första hand vara inriktad på barn och ungdom men är öppen för alla som delar föreningens allmänna målsättning.
Föreningen vill främja sitt mål, genom att samla människor till predikan, undervisning, bibelstudier, bön och kristen gemenskap.”
Tillbyggnader och ombyggnader har gjorts under åren för att anpassa fastigheten till verksamheten. Missionsgården har idag plats för cirka 60 övernattande gäster. Det finns gott om gemensamhetsutrymmen och maten tillreds i ett modernt kök. Campingplats med tillhörande servicebyggnad har anlagts och används flitigt, inte minst under den traditionella bibelcampingen varje sommar.
Kapellet
Gårdens tidigare ägare hyste ett mycket stort bilintresse och byggde därför ett rejält tilltaget garage, som har kommit väl till pass som kapell. Huvudbyggnaden och kapellet är sammanbyggda med en huskropp.
Garaget som blev kapell. Altartavlan är målad av konstnären Gustav Berggren och hängde tidigare i Sibbhults missionshus. Mer om detta ska berättas i ett kommande inlägg om nämnda missionshus. Foto: Ingela Frid, december 2022.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Görnebrand, John. 2001. Där vi lekte som barn. Svenska gods och gårdar Östra Göinge, faksimil 1943. Simrishamn.
Håkansson, Gunnar m.fl. Hjärsås hembygdsbok nr 2. Tryckt i Växjö 1985.
Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.
Boalts fd missionshus i juni 2023. Foto: Åsa Eriksson Green.
Boalt ligger i Glimåkra socken, på ungefär lika avstånd från Glimåkra i söder, Osby i väster och Lönsboda i öster. År 1909 kom järnvägen till byn och ett litet stationssamhälle växte fram. I oktober 1923 bildades Boalts Evangelisk-Lutherska missionsförening. Den var ansluten till Nordöstra Skånes missionsförening och verksamhet hade funnits i närområdet en längre tid, bl.a. i den lilla byn Stolparöd en dryg kilometer sydost om Boalt. I en tidningsartikel från 1976 berättar Albin Karlsson (1903-1979), som bodde i Stolparöd, att hans far Karl Johansson var en av de aktiva i föreningen vid tiden då missionshuset byggdes. Innan dess hölls stugmöten som drog så mycket folk att det blev trångt. Det ledde till beslutet att uppföra ett missionshus.
Kristianstadsbladet 4 juli 1885. Möten hölls i Stolparöd redan då.
År 1926 köpte föreningen tomten där missionshuset kom att byggas. I lantmäteriets arkiv finns köpehandlingen bevarad. Det var makarna Emil och Nelly Olsson som sålde den knappt 1000 m² stora tomten till Boalts Evangelisk-Lutherska missionsförening för 500 kr. Karl Johansson från Stolparöd, som nämns i föregående stycke, undertecknade kontraktet för missionsföreningens räkning.
Häradskartan visar utbredningen av byn Boalt kring 1920-1930-tal. Missionshuset är utpekat med blå pil.
Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.
Tips: högerklicka på bilderna ovan och välj ”öppna bild i ny flik”, för bättre läsbarhet.
På tomten stod missionshuset färdigt 1928. Byggmästare Albert Pettersson från Bjärnum byggde huset till en kostnad av 4600 kronor. Den största delen av köpesumman ska ha samlats in av den lokala syföreningen och utöver detta tog föreningen ett lån i Glimåkra sparbank på 1000 kronor. Lånet betalades av på 10 år.
Detta handkolorerade vykort är inte daterat, men bör vara från tiden då missionshuset (till vänster) var så gott som nybyggt. Farstun på gaveln ser inte ut att ha funnits från början, men det är svårt att se pga den mörka färgen som tillkommit sekundärt. Vykort ur Dan Nilssons samling, Göinge hembygdsförenings arkiv.
Verksamheten i missionshuset var som mest livlig de första 30 åren. Det hölls då regelbundna predikningar, varav de flesta ingick i de månadsturer som anordnades av Nordöstra Skånes missionsförening. Fram till cirka 1940 hölls traditionsenlig luciafest varje år i samband med syföreningens auktion. Söndagsskola hölls i missionshuset en bit in på 1960-talet.
Odaterat fotografi med två bilar parkerade vid missionshuset, till vänster i bild. Fotot bör vara taget på 1950-talet. Privat foto tillhandahållet av Olle Martinsson.
Efter den flitiga verksamheten de första decennierna, verkar det som om aktiviteterna i missionshuset avtog ganska fort då de äldsta pionjärerna gick ur tiden. I en jubileumsbok för Nordöstra Skånes missionsförening från 1958 rapporteras från Boalt:
I Boalt fortsätter den [= söndagsskolan] ännu men det ser så mörkt ut när barnen uteblir. Det är så mycket som lockar de små bort från ordet.
och
… i Boalt är det stort tomrum efter de gamla, kära vännerna som verkade där på platsen. Men de har fått flytta hem till Jesus, det är vårt vissa hopp. Mycket Guds ord har förkunnats i våra bygder men vad det vore gott om det finge spörjas att någon vaknat till bekymmer om själens frälsning…
Tonen är dyster och informationen knapphändig. Vi får inte veta hur många som var aktiva och hur många barn som gick i söndagsskolan – bara att rapportören tyckte att det var för få personer som anslöt sig till deras verksamhet.
I nästa jubileumsbok, från 1983, konstateras att ”verksamheten i Boalts missionshus har upphört, men månadsturerna går till Stolparöd varje månad. Även BV:s sommarmöte där brukar samla mycket folk till Ordets predikan.”
Man hade så att säga vid den här tiden återgått till den första utformningen av verksamheten, med stugmöten och friluftsmöten.
Missionshuset? Ja, 1975 ansåg föreningen att guldåldern var över och man beslutade att sälja byggnaden. Den användes först som tapetserarverkstad och är sedan 2003 privatbostad.
I ”Boalt i gamla tider” från 2006 skriver byns legendariska lanthandlare Elis Lundqvist i sina minnen:
Missionshuset tvärs över vägen byggdes av Boalts lutherska missionsförening som bedrev verksamhet med möten och söndagsskola i många år. En liten lägenhet beboddes av vaktmästarna. Under några år hölls syföreningsauktionen i missionshuset. Luciatåg var ett stående inslag vid auktionerna som fortfarande anordnas efter mer än 75 år.
Luciafesten och auktionen som Elis beskriver är en tradition som ännu håller i sig! Numera äger evenemanget rum i bygdegården.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.
Lundqvist, Elis. ”Boalt i gamla tider” I: Glimåkra hembygdsförenings årsbok 2006.
Gamla kyrkogården norr om kyrkan. Foto från 1900-talets början i Göinge hembygdsförenings arkiv.
Emmislövs äldsta kyrkogård är med all sannolikhet lika gammal som kyrkan, med andra ord från tidig medeltid. Om den allra äldsta historien vet vi förstås inga detaljer. Den tidigaste skriftliga källan är en beskrivning av kyrkan och kyrkogården från 1662. Där noteras att kyrkogårdsmuren är av gråsten, att en del av den är täckt med spån och en del med taksten. Det nämns också att det finns en port men ingen kyrkolada. En karta från 1698 ger en uppfattning om kyrkogårdens då ännu lite medeltida rundade form. Det syns två ingångar till kyrkogården, markerade med rött.
Ägomätning, karta från 1698. Utsnitt. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.
Underhållet av kyrkogårdsmuren, portarna och grindarna kan från och med 1600-talets slut spåras i de kyrkliga räkenskaperna. Under mer än två sekler händer inget mer än att kyrkogårdens inhägnad – mycket viktig bl.a. för att hindra hungrig boskap att äta av gräset – hålls i ordning. Vi kan t.ex. läsa från året 1839: ”portar och luckor till kyrkogården med pelare av eke, allt måladt och beslagit, enligt räkning och sockenstämmobeslut”. År 1857 reserverades pengar till en nödvändig omläggning av kyrkogårdsstängslet.
Utvidgning av gamla kyrkogården
Så blev då den medeltida kyrkogården till slut för liten. Den 13 maj 1858 fattade sockenstämman beslut att kyrkogården skulle utvidgas söderut mot häradsvägen och ta i anspråk en bit mark som tillhörde Emmislövs by. Murare Anders Lindell från Osby fick uppdraget att flytta muren. Murare Balkenhaus gjorde 1860-61 åtta nya portpelare, till vilka Kühl levererade 1200 stycken murtegel. Kyrkogrindarna fick samtidigt en uppfräschning av målare Lindgren och 1863 skaffade Nils Olsson, Västraby, kulor till kyrkogårdsstolparna.
På fotot nedan framgår att man vid något tillfälle planerade räta vägen. ”Hörnen i gärdsgården afses att afskäras och vägen rätas”. Fotoåret är okänt, men 1941 fanns planer på att räta vägen Broby-Haraberga. Trots den ålderdomliga stavningen kan fotot vara från detta tillfälle. Nya kyrkogården, som syns till höger om vägen, anlades 1913 och med tanke på mängden gravstenar bör den ha varit i bruk i ett antal år.
Bilden har troligtvis bilagts ansökan till vägstyrelsen, som skickade den vidare till landsantikvarien, som avstyrkte förslaget.
Foto från okänt år: Riksantikvarieämbetet. Okänd fotograf.
Nya kyrkogården
Den nya kyrkogården söder om vägen anlades 1913 efter ett beslut i kyrkorådet. Marken avsöndrades från åkermark som tillhörde annexhemmanet, Emmislöv nr 11, vars gårdstomt ligger i direkt anslutning till gamla kyrkogårdens norra mur.
Begravningskapellet byggdes 1952 efter en ritning av domkyrkoarkitekt Eiler Graebe. Samma år avslutades för övrigt en stor invändig renovering av kyrkan.
Eiler Graebes ritning till begravningskapellet, utsnitt. Ritningen var ett tillfällighetsfynd i Östra Göinges kommunarkiv, som förvaras i Blekingearkivet i Bräkne-Hoby, vid projektgruppens besök i april 2023. Emmislövs nya kyrkogård, anlagd 1913. Begravningskapellet är byggt 1952. Fotograferat från kyrktornet 23 augusti 2018 av Ingela Frid.
En ytterligare utvidgning söderut av nya kyrkogården skedde 1981. Den syns på fotot ovan, bakom (söder) om begravningskapellet.
Vid en rundvandring på kyrkogårdarna konstateras snabbt att vi befinner oss i en bygd där jordbruket länge varit den största näringen. Det finns inga slott och herresäten i närheten, därför heller inga patronatsgravar eller adliga gravar. Däremot finns en del väldigt påkostade familjegravar, framför allt från sent 1800-tal och framåt. Av inskriptionerna kan man utläsa att det rör sig om ägare och arrendatorer till gårdar, ofta kombinerat med förtroendeuppdrag inom kyrkan, häradet, bankväsendet och kommunen.
Kyrkogårdens äldsta gravstenar?
Invid vapenhusets (nuvarande sakristians) västra mur har man sparat kyrkogårdens äldsta bevarade gravvård, rest över ”Ola Person i Seflake”. Denna man, hemmahörande i Säflacka, avled den 25 februari 1691. Kyrkböckerna ger tyvärr inga fler upplysningar om honom än just att han avled detta datum.
Kyrkogårdens äldsta bevarade gravsten. Foto: Ingela Frid.
Ett fragment av en gammal gravhäll står vid kyrkogårdsmuren väster om kyrkan, nära ingången. Inskriptionen tyder på att det är en vård över bl.a. ett barn, men uppgifterna räcker inte för att kunna forska vidare i kyrkböckerna.
Gravstensfragment som beskrivs ovan. Foto: Ingela Frid.
Idag förekommer återanvändning av gravstenar. Idén är inte ny. Gamla gravstenar har på många håll under årens lopp fått nytt liv som trappor, golv i grovkök, murtäckning, eller krossats och använts som underlag på gångvägar. I Emmislövs kyrka har något som ser ut att vara en gravhäll i kalk fått bli en slitstark trappa. Det skedde troligen 1851, då uppgången till predikstolen ”ändrades” enligt kyrkoräkenskaperna.
Återanvändning – ingen modern idé. Foto: Ingela Frid.
Seder och bruk vid begravningar i Emmislöv på 1800-talet
Några av Agda Perssons (1843-1924) minnen upptecknades 1921 av hennes son skriftställaren Pehr Johnsson. De förvaras i Folklivsarkivet i Lund.
Förr var det allmän sed, att i händelse något barn dog, ävenledes äldre, skulle befolkningen i kringliggande hus och gårdar gå åstad och “se liket”. Detta skedde dock först efter det den döde lagts i kistan och där vederbörligen pyntats. Kistan skulle ävenledes stå öppen vid begravningen och hade gästerna då ännu en gång taga den döde i betraktande. Locket tillskruvades alltid av den snickare, som förfärdigat kistan. (LUF M 466).
Då Per Nilsson i Getaberga begrovdes passade jag upp där. Det var, om jag icke missminner mig, under 1850-talet. Då gästerna kommo skulle de erhålla ost och bröd samt öl. Jag och en annan uppasserska, stodo innanför dörren. Sedan var det mycken välfägnad. Begravningen varade i två dagar och då gästerna skulle fara därifrån fingo de ost och bröd, liksom då de kommo. En del av gästerna voro ända från Ousby, en del från Vånga. Dessa sista hade en spettkaka med sig och var det den första av detta slag som jag sett. Dessa kakor voro förut icke vanliga i Emitslöf. (LUF M 467).
Spettkaksbakning. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv, okänt ursprung.
