Kyrkan som aldrig byggdes!
Kyrkobyggandet var på sina håll i landet mycket aktivt på 1950- och 1960-talen. Stadsdelskyrkor uppfördes i de växande städerna och på vissa platser byggdes så kallade vandringskyrkor. Dessa var konstruerade för att kunna monteras ner och uppföras på annan plats, beroende på var de bäst behövdes för tillfället; en missionstanke anpassad till 60-talets flitiga nyproduktion av bostadsområden och stadsdelar.
Småkyrkorna kan sägas vara en egen kategori. Inom Svenska kyrkan utvecklades småkyrkorörelsen under 1900-talets första hälft, efter dansk förebild. På 1950-talet hände en hel del. Bland annat ordnades ett par nationella konferenser för att förmå de lite större församlingarna att utvidga verksamheten med småkyrkor. Vid samma tid fick vissa frikyrkor ett uppsving, vilket jämte 1951 års lag om religionsfrihet säkert bidrog till att Svenska kyrkan ville öka sin synlighet. Det gällde att finnas nära människorna, inte bara i församlingarnas huvudorter utan även i de små orterna och på landsbygden.
Planer på småkyrka i Östanå
På 1940-talet väcktes i Östra Broby-Emmislövs församling tankar på att skaffa en egen gudstjänstlokal i Östanå. Lunds stifts biskop Anders Nygren gav sitt stöd i frågan och instämde i att behovet fanns. Från och med 1949 öronmärktes en del av församlingsbornas kyrkoskatt till en fond för kyrkbygget i Östanå. Första året var det 5 öre per skattekrona, 1950 ökades summan till 10 öre.
Det dröjde dock innan planerna på kyrka i Östanå tog konkret form. Från och med 1950-talets början ordnades gudstjänster i ”Stenhuset”, en tidigare personalbostad för Östanå bruk omgjord till samlingslokal.
Det var en lösning som fungerade bra i väntan på småkyrkan.
Församlingen var dessutom upptagen med andra angelägna och kostsamma projekt. Församlingshemmet i Broby påbörjades 1962 och samma år återinvigdes Emmislövs församlingshem (ursprungligen skolbyggnad från 1846) efter en genomgripande restaurering.
I april 1963 samlades runt 25 ungdomar i stenhuset för att bilda en kyrklig ungdomsgrupp, under kyrkoadjunkt Uno Karlssons entusiastiska ledning. En liknande grupp fanns redan i Emmislöv. En notis i Nyaste Kristianstadsbladet lät meddela att: Man bestämde att den nybildade gruppen skulle samlas till hobbykvällar, en gång i maj månad och en gång i juni. Till hösten blir det sedan sammankomster flera gånger i månaden.
I Östra Broby-Emmislövs första kyrkoblad året 1964 läser vi: Den ungdomsgrupp som nu är i stort behov av en trevlig lokal är Östanågruppen. När småkyrkan blir byggd, blir ju också ungdomslokaler ordnade men till dess skulle den lilla fina Östanågruppen ha någon lämplig tillflyktsort. Är det någon som har ett tips?
Tydligen hörsammades denna vädjan, för ungdomsgruppen i Östanå fick en egen lokal. Det var en källarlokal i byggmästare Edvalls hyresfastighet mitt i byn. Kyrkorådet anslog 1500 kronor och lokalen invigdes den 8 september 1965.
I slutet av 1966 hade skissritningar till den blivande småkyrkan i Östanå färdigställts av arkitekt SAR Ingvar Eknor, Örkelljunga.
Kyrkofullmäktige fattade ett principbeslut om att kyrkan väsentligen skulle byggas enligt förslaget. Nästa steg var att göra en ny markundersökning på tomten och därefter ta fram reviderade ritningar. Själva kyrksalen skulle innehålla 110 sittplatser. ”Någon svårighet med finansieringen torde icke föreligga”, låter man meddela i kyrkobladet.
År 1967 hade kyrkobyggnadsfonden från 1949 nått ett belopp av 260 000 kronor, dessutom tillkom ett bidrag från syföreningen ”Nytta och nöje”. Därmed fanns gott och väl hälften av de 400 000 kronor som kyrkbygget beräknades kosta.
Småkyrkans plats, utseende och inredning
Kyrkan skulle byggas på en tomt längs Norreskogsvägen (som förut kallades Gamla Fremmenarydsvägen), på en liten höjd. Idag (2023) är tomten helt igenvuxen med skog och sly, men för 20 år sedan kunde man ännu se spår av utgrävningen för kyrkans grund, som hann påbörjas innan arbetet avbröts i ett tidigt skede.
Kyrkan var planerad som en vinkelbyggnad med kyrksal i ena delen och församlingslokaler i den andra. I den gemensamma entrén skulle finnas kapprum och toaletter. Kyrkorummet skulle orienteras i norr-söder istället för det traditionella öst-väst. Ett stort fönster i västra fasaden skulle släppa in generöst med ljus. Framme i koret skulle ett östligt fönster kasta ljus över altaret, dopfunten och orgeln. Intill den 44 kvadratmeter stora församlingssalen skulle det finnas ett mindre grupprum på 16 kvadratmeter. Grupprummet skulle ge plats för träffar med syföreningen, kyrkobröderna, studiecirklar m.m. I nedervåningen planerades utrymmen för ungdomsverksamhet, bl.a. scouter. Byggnadens mindre lokaler skulle ha tillgång till ett pentry medan församlingssalen var tänkt att ha ett fullt utrustat kök. Slutligen skulle det finnas ett stort redskapsförråd under kyrkan.
Planerna var helt klart väl genomtänkta. Varför blev det ingen kyrka? Det fanns sega viljor i församlingen och man gav inte upp i första taget. Men tiden gick och byråkratin satte käppar i hjulet.
I slutet av 1967 rapporterar kyrkobladet:
Hur går det med småkyrkan i Östanå? I viss mån beror det på statsmakterna. Sträng är sträng. Tidigast hösten 1968, när det 25-procentiga tillägget för bl.a. kyrkobyggen beräknas upphöra, kan vi sätta i gång. Men då skall vi också vara färdiga att göra det omedelbart. Alla papper bör vara i ordning, ritningarna slutgiltigt godkända o.s.v.
Kungliga Byggnadsstyrelsen ansvarade på den tiden för alla statliga myndigheters lokaler. De hade flera synpunkter på ritningarna och ändringar måste göras. Chefen för Kyrkans Byggnadsbyrå, Lars Ridderstedt, hade stort inflytande i tillståndsprocessen och för att spara tid tog han emot arkitekt Eknor och kyrkoherde Braunstein på sitt sommarställe 1967. Efter mötet noterade kyrkoherden att ”det var ett i allo angenämt besök och vi var samtliga tämligen överens.”
Tillägget på 25% som nämns var ett kostnadspåslag som från och med 1964 lades på byggprojekt som enligt staten inte var högt prioriterade. Kyrkor, idrottsanläggningar och samlingslokaler hörde till denna kategori. Den Sträng som det refererades till var förstås Sveriges dåvarande finansminister Gunnar Sträng.
Sommaren 1968 verkade det skönjas ett ljus i tunneln för Östanåprojektet. Ur kyrkobladet för maj – augusti:
Småkyrkobygget i Östanå har nu avancerat så långt att kyrkofullmäktige vid ett sammanträde i augusti fattat principbeslut om byggnationen. Efter granskning av riksantikvarieämbetet och domkapitlet kan bygget påbörjas. Möjligheter finns att kyrkan skall stå färdig någon gång under slutet av 1969 och eventuellt kan den bli invigd i samband med en biskopsvisitation.
Det lät lovande, men kyrkofullmäktige hade ju redan två år tidigare fattat ett principbeslut om kyrkbygget. Den 26-28 september 1969 kom biskop Martin Lindström på visitation. Ingen småkyrka fanns att inviga, men ett besök på kyrkotomten i Östanå ingick i programmet. Alltid något.
Projektet avsomnar för gott
Kyrkoherde Braunstein, som kanske var den som kämpat mest för att småkyrkan skulle bli verklighet, avled hastigt och oväntat den 19 mars 1970, knappt 61 år gammal. I en minnesruna står bl.a:
En fråga, som icke vann sin lösning under Karl-Eriks tid, var den om småkyrka i Östanå. Mot denna frågas lösning har tider och myndigheter rest oöverstigliga hinder. Men blir det ingen kyrka där, så nog ska det väl bli något av ett församlingshem, och då skall inte Karl-Eriks gärning glömmas.
Det verkar som att luften en gång för alla gick ur småkyrkoprojektet i och med Karl-Erik Braunsteins död. ”Något av ett församlingshem” blev det faktiskt till slut, trots allt. Mer om det i en senare artikel.
Arkitekt Ingvar Eknors memoarer
Som avslutning kan det vara på sin plats att nämna något om arkitekten som ritade den planerade småkyrkan och låta honom själv komma till tals.
Ingvar Eknor föddes 1918 i Örkelljunga och tog arkitektexamen på Chalmers 1945. Han arbetade som arkitekt både i privat regi och med offentliga uppdrag. Efter examen bodde Eknor många år i Etiopien med sin familj och ritade bl.a. skolbyggnader, kyrkor och missionshus på uppdrag av EFS och Bibeltrogna Vänner.
Vid hemkomsten till Sverige och Örkelljunga på 1960-talet anlitades Eknor flitigt av kommuner och kyrkor. Det var under perioden då många nya stadsdels- och småkyrkor byggdes. Eknor, som själv var medlem i EFS, ritade även flera missionshus och samarbetskyrkor (EFS och Svenska kyrkan). Han ritade Västerkyrkan i Hässleholm, som var Sveriges första samarbetskyrka av det slaget. Den stod klar 1964 och har senare byggts ut efter ritningar av en annan arkitekt.
I sin memoarbok ”Nittiofyra års minnen” redogör Ingvar Eknor för sin uppfattning om varför Östanå småkyrka aldrig byggdes. Det började med att han anlitades för att projektera vissa ändringar i Örkelljunga kyrka. Året var 1964 och församlingen önskade bl.a. en toalett i kyrkan:
Folk tyckte det var besvärligt – när det tryckte på – särskilt vintertid att behöva gå ut till utedasset på kyrkogården. Alla missionshus hade ju numera inomhustoaletter och kyrkan borde ju inte vara sämre.
Efter viss vånda lyckades han hitta en bra plats för en toalett, i norra skeppet över pannrummet, där man inte skulle behöva göra så stor åverkan på kyrkan som trots allt är medeltida. Men det stötte på patrull hos Riksantikvarieämbetet.
Toalett inne i en gammal kyrka, nej aldrig, det hör inte dit, sa den gamle ”antike” tjänstemannen. Man har ”skitit” på utedass förr, det kan man fortsätta med.
Efter en viljornas kamp med många ändringar och justeringar fick Örkelljungaförsamlingen till slut sitt tillstånd och kunde bygga toalett.
Så fortsätter Ingvar Eknor att berätta:
1965 gjorde jag upp ett huvudritningsförslag till Småkyrka i Östanå. Församlingen godtog det, men eftersom det var fråga om Svenska Kyrkan, måste det först godkännas av riksantikvarieämbetet. Och där satt den gamle mannen som inte ville godkänna en toalett i vår gamla kyrka i Örkelljunga, och det här förslaget liknade ju inte de vanliga kyrkorna, så det blev ”njet”! Både 1:a, 2:a och 3:e gången. Sen gav vi upp. Ännu denna dag finns där ingen ny kyrka!
Där kyrkobladet diplomatiskt talar om ”myndigheter” som ”rest oöverstigliga hinder” klargör alltså arkitekt Ingvar Eknor rakt på sak sin uppfattning om den prestige som efter lång byråkratisk kamp vann och därmed en gång för alla satte stopp för kyrkobygget i Östanå.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Eknor, Ingvar. 2012. Nittiofyra års minnen. Digital utgåva.
Kyrkoblad för Östra Broby och Emmislöv 1964-1970.
”Östanå har fått en ungdomsgrupp”, Nyaste Kristianstadsbladet 1963-04-26.
Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.
Sträng, Maria & Åsa Eriksson Green. 2014. Det moderna kyrkobyggandet i Lunds stift 1940-2000. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, rapport 2016:44.
Muntliga uppgifter från Mats Ragnarsson, Oröd, fd kyrkvaktmästare.