Glimåkra kyrka

Av | 16 maj, 2024
Glimåkra nya kyrka och dess omgivningar runt sekelskiftet 1900. Vykort, okänd upphovsman.

Glimåkra medeltidskyrka revs under vintern 1836–37, den nya kyrkan byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843. Kyrkan byggdes efter 1835 års ritningar. Vid uppförandet av kyrkan frångick man till största delen den, troligen av A. Nyström, utförda ritningen och följde i stället den egna till Överintendentsämbetet insända ritningen. De flesta av de arkitekter som ritade kyrkor under 1800-talet och en bit in på 1900-talet var knutna till överintendentsämbetet. Det var vanligt att arkitekter arbetade för ämbetet i början av sin karriär. Byggmästare var Ola Borgström från Sölvesborg, vilken vann budgivningen med en offert på 16 400 riksdaler. Kyrkan invigdes 1843 av prosten Peter Samuel Ström.

För att finansiera bygget såldes en mängd inventarier från medeltidskyrkan på auktion. Den 20 december 1835 såldes hela orgelverket för 132 riksdaler 16 skilling Banco. Altartavlan såldes för 35.46 och predikstolen för 13.2. Trästatyer föreställande Moses och Kristus gick tillsammans för 18 Rdr och takblyet för 5136.5. Moses och Kristusstayerna gick till Truedseröd (Trutseröd?). Efter 50 år hamnade dessa slutligen på museet i Kristianstad. Figurerna antas härstamma från 1600-talet. Under de följande två åren fortsatte försäljningarna. Efter orgelverket följde utöver det redan nämnda: takresningar, bjälkar sparrar och bräder, hela sakristian, järn och fönsterluckor och så vidare. 1836 gav försäljningen 3668 riksdaler och 1837 fortsatte som sagt försäljningarna. Bland godset fanns en vindflöjel med texten ”1686 c”. En Kilingebo ropade in flöjeln och först 1975 återbördades den till den nya kyrkan. Fler inventarier från medeltidskyrkan har genom åren funnit sin väg till den nya kyrkan, vi återkommer till det.

Kyrkorummet

Kyrkans långhus mot öster. Foto: Ingela Frid.
Kyrkans långhus mot väster. I väster finns orgeln byggd 1980 med fronten från 1873 års orgel.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kyrkorummet är rektangulärt med en utbyggd sakristia i öster. Kyrkan har ett västligt torn med huvudingång. Ingång finns också mitt på sydfasaden. Ursprungligen fanns också en ingång på nordsidan, samt en separat ingång till sakristian. Byggnaden är uppförd av gråsten, putsad och vitkalkad. Ett ursprungligt skiffertak ersattes 1960–1961 av ett tegeltak, medan torn och sakristia är belagda med kopparplåt, tidigare järnplåt. Räcket på taket plockades ner vid denna renovering. Smeden Kenneth Svensson fick 2001 i uppdrag att renovera räcket och åter få det på plats. Restaureringar har genomförts i flera etapper under 1900-talet. Sakristian och läktaren, samt utrymmet under denna, byggdes delvis om 1979–1980. Föregående renovering genomfördes 1950 och den nästföljande kom 1988. Av medeltidskyrkan finns endast några murrester synliga i tornrummet. Vid renoveringen 1980 upptäcktes små askar, företrädesvis av näver, instuckna i luftgluggarna i kyrkans stenfot. Askarna innehöll för tidigt födda, ofullgångna foster. Seden att begrava ofullgångna foster i kyrkmuren var vanlig i nordöstra Skåne och en bit upp i Småland. Tanken var att fostren skulle få vila i vigd jord. 10 askar hittades, dessa sattes tillbaka på plats efter renoveringen och luftgluggarna sattes för med nät.

Kyrkklockorna

Storklockan från 1790 i vapenhuset.
Foto: Nils-Åke Sjösten.
Storklockan från 1975 i tornet. Foto: Wikipedia, creative commons.

Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd i Stockholm 1731. I kyrkans torn finns även i dag två klockor, en storklocka från 1975 med en diameter på 103 centimeter och den bevarade lillklockan från 1731. Den gamla storklockan från 1790, med vikten 850 kilo och diametern 118 centimeter, finns utställd i vapenhuset.

År 1973 konstaterar man att storklockan var spräckt och en omgjutning föreslogs. Ett förslag gick ut på att ha tre klockor. Lillklockan skulle kompletteras med två något större i stället för en stor klocka. Det skulle harmoniera bättre än att ha en 900 kilos och en 300 kilos klocka. Storklockan hade spruckit två gånger på mindre än 200 år. Riksantikvarieämbetet var emot en omgjutning och föreslog att klockan skulle svetsas. De fann det dessutom olämpligt att ersätta storklockan med två mindre. I april 1974 beslutades att storklockan skall bevaras och tidigare beslut om omgjutning upphävdes. Det som återstod var en gjutning av en helt ny klocka. Den nya klockan invigdes den 17 september 1975. Klockan var då inte uppsatt i tornet utan stod i en ställning på kyrkogården. Ceremonin började klockan 11 och den hölls alltså ute på kyrkogården. Den nya klockan höll de två första ringningarna och kallade sedan med den befintliga lillklockan till gudstjänst. Den nya klockan lyftes sedan upp i tornet med en kran.

Den nya klockan nere på marken. Ur Norra Skåne 18/9 1975.

Interiör

Altarpredikstolen

På den till Överintendentsämbetet insända ritningen har en altarpredikstol markerats. Nyströms ritning visar däremot en konventionell predikstol placerad i söder och en altarprydnad i form av ett kors inom bågställning. Det blev en altarpredikstol av trä tillkommen samtidigt som kyrkan 1837–38, senare tillbyggd med de två sidopartierna med målningar i samband med kyrkans renovering 1900.  Predikstolen stod tidigare mot en målad fond omgiven av två joniska pilastrar med oljelampor och en båge krönt med ett kors. I centrum finns nu en cylindrisk predikstol. På båda sidor om predikstolen finns rundbågeformade målningar föreställande evangelisterna Markus respektive Matteus. De är målade 1899 av dekorationsmålare Brink från Kristianstad med verk i Kristianstads Trefaldighetskyrka som förebilder. Målningarna är utförda som olja på duk och signerade K. BRINCK. PINX. 02. Tavlan med Markus dessutom ATELIER JOH. KLEMAN.  (Ranby C, 2016).

Dekormålningen i korväggens gavelfält är utförd av K Brinck 1900. Altarringen tillkom samma år. Glasmålningarna i korfönstren av Anders Nilsson härrör från 1919.

Altarpredikstolen omgiven av K Brincks målningar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Glasmålning av Anders Nilsson, 1919. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Bänkinredningen samt läktaren är delvis ursprungliga. Församlingens ritning till Överintendentsämbetet 1835 anger 4 bänkrader med två sidokvarter.

Dopfunten

Den medeltida funten i Glimåkra är sedan länge borta. Den dopfunt som finns i dag är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden… Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Then ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s   namnchiffer och den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” Påståenden i flera källor om att funten skulle vara huggen runt 1620, är alltså felaktiga. Det kan noteras att slutlikviden för dopfunten erlades 26 augusti 1700 enligt kassaboken, Funten restaurerades 1986 av Våga Lindell till en kostnad av 7000 kronor. Dopfatet av mässing är präglat med årtalet 1743 och tillverkat av mässingsslagare Japhet Ahlström (omkr. 1690–1754) i Kristianstad.

Den snidade dopfunten från 1698 är ett
inventarium som följt med från medeltidskyrkan.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Över dopfunten hänger en målad och förgylld basunängel av trä från 1600- eller 1700-tal. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Ängeln kan möjligen ha hängt i den rivna medeltidskyrkan.

Basunängeln över dopfunten i Glimåkra kyrka.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Orgeln

År 1752 byggde Gustaf Gabriel Woltersson, Glimåkra, en orgel med 10 stämmor. Gustaf Gabriel Woltersson, föddes 13 augusti 1717 i Falun och avled 18 juli 1785 i Glimåkra. Han var tingsnotarie, orgelbyggare och instrumentmakare verksam i Glimåkra. Woltersson tillhörde den nordtysk-svenska blandtraditionen inom klavikordbyggeri. (en enklare typ av klaverinstrument).  Orgeln såldes på auktionen 1835.

År 1873 byggde Knud Olsen, Köpenhamn en orgel med 16 stämmor. Kyrkan saknade alltså orgel under 38 år. År 1931 byggde A. Mårtenssons Orgelfabrik AB i Lund en orgel med 22 stämmor. Orgeln krävde mycket underhåll. De 1500 små bälgarna av tunt fårskinn sprack och måste ideligen repareras. Att restaurera orgeln skulle ha kostat 200 000 kronor 1976. Det skulle kosta lika mycket att bygga en ny orgel av samma slag och problemet skulle kvarstå. Ett tredje alternativ togs fram, man beslöt att ta in offerter på en kororgel. En sådan skulle kosta runt 100 000. Flera förslag på orglar diskuterades. Bland annat en elorgel. En sådan skulle bli billig i inköp, men bara ha en livstid på 10 år. Kantorn Rune Låstbom motsatte sig detta förslag så kraftigt att han valde att säga upp sig. Den nya och nuvarande orgeln har 18 stämmor och byggdes 1980, även den av A. Mårtenssons Orgelfabrik AB, och är en mekanisk orgel. Fasaden är bevarad från 1873 års orgel. Bygget kostade totalt 341 383 kronor enligt offert, med tillägg för arbeten som behövde göras för att installera orgeln.

 Den nya orgeln byggd 1980 med bevarad fasad från 1873 års orgel. Till höger och vänster om orgeln, vid ingången hänger två av kyrkans tre tavelskåp.
Foto: Ingela Frid.

Kungörelsetavlorna

År 1991 lämnades en kungörelsetavla (tavelskåp) från medeltidskyrkan till församlingen. Den kom från Göinge hembygdsförenings museum i Broby. Hembygdsföreningens ordförande Uno Berggren meddelade att föreningen ansett att tavelskåpet skulle återbördas. Det kan vara tillverkat av snickaren Lars Erlandsson i Önnestad, men det kan också vara äldre. På tavlan satt en kungörelse om Karl XI:s begravning. I kyrkan fanns vid överlämnandet redan två identiska tavelskåp, även dessa skänkta av Göinge hembygdsförening 1956. I medeltidskyrkan fanns åtta tavelskåp, 4 av dessa skall ha funnit sin väg till Göinge hembygdsförenings museum.

Närbild av tavelskåp. Foto: författaren.
Från vänster: Uno Berggren, Ingemar Svensson, Per Görnebrand och Lennart Ekstrand vid det gamla tavelskåpet som överlämnades till församlingen 1991. Ur Norra Skåne 9/3 1991.

Kyrkans biblar

Kyrkoherde Uno Oredsson visade upp kyrkans biblar i en artikel i Norra Skåne den 15 oktober 1981. Då fanns provöversättningen från 1774 och Carl XII:s bibel i en upplaga från 1843. År 2001 återfick församlingen sin Fredrik II bibel från 1589, vilken lär ha försvunnit i samband med härjningarna 1612. Hur den försvann och vem som tog den är höljt i dunkel, men den har kunnat spåras till Fellingsbro i Västerås stift där den befann sig 1620.

Kyrkoängeln

År 1837 såldes en snidad kyrkoängel från medeltidskyran till en man som lär ha kallats ”Myllejössen”. Ängeln skänktes 1988 till Glimåkra församlingshem av Nils A Persson som bodde på samma gård som ”Myllejössen” en gång bebodde. Innan ängeln hamnade i församlingshemmet hade den under en längre tid hängt utomhus på Perssons gård i Glimåkra.    

Kyrkoängeln som sannolikt kom från medeltidskyrkan. Ur Norra Skåne 9/1 1988.

Sockenbudskalken

I kyrkans räkenskaper för 1618 finns noteringen: ”låtit göra till bägge socknarna bruk (Glimåkra och Örkened) en liten kalk och disk av silver med mässingshus att förvaras uti, till att besöka sjukt folk med..” … ”kostade hos Clas Hansön, guldsmed på staden 7 ½ daler, Örkens kyrka skall betala hälften och Glimåkra kyrka hälften”.

Stora delar av Hans Clausens kalk bör finnas kvar i den nuvarande sockenbudskalken i Glimåkra.

Hans Clausens sockenbudskalk från 1618 avsedd för Glimåkra och Örkeneds socknar. Foto: Norra Skåne 1 april 1971.

Henry Carlssons målning

Konstnär Henry Carlsson skänkte 1990 en oljemålning till kyrkan. Enligt konstnären föreställer tavlan: ” En göingsk familj som promenerar i en ljus bokskog, precis som den var då Annalill Grönqvist skulle sluta sin tjänst i Glimåkra.” Enligt Henry Carlsson är inte motivet särskilt religiöst, men fyllt med symbolik.

Henry Carlssons oljemålning till kyrkan. Verket är omnämnt i Norra Skåne 6/6 1990. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Epitafium

Epitafium över kyrkoherde Paul Enertsen, församlingens siste danske präst, död 1718. Porträttmålningen är utförd som olja på duk, vilken framställer Enertsen i prästdräkt. I höger hand håller han en bok, i vänster en klocka som visar 11.25.

Ovanför klockan finns den målade texten ”AEtatis Suae. 72. Die. 3 April 1716”.

Sidorna består av marmoreringsmålade pilastrar som bär ett rundat entablement med Lammet överst och vid sidorna skulpturer av Lukas och Johannes. Pilastrarna flankeras av skulpturer av Matterus och Markus. Nederdelen består av akantusblad kring en kartusch med text. 

Epitafium över kyrkoherde Paul Enertsen, 1644–1718. Nedan: Detalj. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Kartuschens text i guld på svart botten lyder: ”Her Under hwilar ährewyrdige och wällärde Hr. Paul Enertson, fordom Kyrckioherde til Församlingerne Glimåkra och Ørkenet, Barnfödt. 1644, den 3 April, Ordinerat. Den 20 Decembr: 1674, af D: Petro. Winstrupio, Död 1718 den 20 october Siälen ähr i Himmelsk Frögd och Glädie, Kroppen hwilar I sitt Sofwe kammer Grafwen, Gud gifwe den en Frögdfull och gladerlig upståndelse.”

Glimåkra sockens sigill

Glimåkras sigill från 1787. Foto: G. Hultzén, Göinge hembygdsförenings årsbok 1965.

Sockensigill är en ganska ovanlig företeelse i Skåne. Torsten Lundberg beskriver i Glimmarebygdens saga (1938) ett sigill från Kviinge och två från Glimåkra, respektive Örkened. Några andra är inte kända från Häradet. Glimåkra sockensigill är känt genom Torsten Lundbergs frihandsteckning av det, och senare genom det fotografi som finns av detta tillsammans med Örkeneds sockensigill. Bilden ovan visar Glimåkrasigillet. (Sigillet förvaras nu i församlingshemmet).

”Stampen är tillverkad av mässing, sigillet är ovalt, 26 mm högt och 24mm brett och visar en vänsterhänt, framåtlutad man, som med klumpig hacka bearbetar jorden. Framför honom står ett större och ett mindre träd, vars stiliserade krona och blad icke tillåter någon närmare bestämning, men som avgjort ger intryck av ett ädlare lövträd. Över ”gubben” svävar (något omotiverat) en stor adelskrona under fyra långa och fem korta strålar från en stjärna, som nätt och jämnt skymtar under en pärlrand som utgör sigillets kant. I nederdelen finns en bladrosett. I skrivbokstäver läses ”Glimåkra sochn”.

Med hjälp av socknens räkenskaper kan sigillet dateras till 1787, inköpspriset var 16 skilling specie. Det var kyrkoherden Roloff Andersson som lät tillverka både sigillet för Glimåkra och det för Örkened. Han var kyrkoherde 1783–1828. Det var också han som låg bakom prästgårdsbygget. Roloff var känd som en ”upplyst despot” som för det mesta fick sin vilja igenom.  Det finns exempelvis inget i protokollen som antyder att sockenstämma eller kyrkoråd varit inblandad i båda sigillens tillblivelse.

Färgstarka predikanter och förkunnare

Vi behöver inte leta särskilt länge för att hitta färgstarka personer som tjänstgjort i Glimåkra kyrka, eller bara haft enstaka förrättningar däri. I samband med att Skåne blev svenskt var det svårt att få prästerskapet att anpassa sig till det svenska kyrkoskicket och att få dem att predika på svenska. En av anledningarna var att bara en fjärdedel av prästerna i Skåne var svenskar under perioden 1678–1700.

Trots oviljan att acceptera nyordningen avsattes bara fyra präster för nationell opålitlighet. Inte förrän 1688 hade kyrkorna svenska biblar. Alla danska biblar, även de i privat ägo, skulle lämnas in till Domkapitlet. När det gäller språket hade biskopen mest besvär med den ovan nämnda pastorn Paul Enertsen i Glimåkra, som predikade på ren danska både vid prästmötet i Lund 1703 och därhemma till sin död 1718. Han var den sista dansktrogna prästen i Skåne.

Kyrkoherden Per Nyman i Stenbrohult

Per Nyman (1794–1856) innehade aldrig en prästerlig befattning i Nordskåne, men denne omstridde folkpredikant hade ändå inflytande över fromhetslivet i nordöstra Skåne. Under sin skoltid i Växjö eller under sin vistelse i Lund visade han ingen större dragning åt det religiösa hållet. Även efter 1820, då han vigts till präst sågs han inte som en ”andans man” i djupare mening. En olyckshändelse ändrade hans liv och han blev ivrig att ta igen det han tidigare försummat. I sina predikningar verkar han ha påverkats av komminister Hoof i Svenljunga, vilket kanske inte var till hans fördel i förhållande till Domkapitlet. Per Nyman predikade utan koncept, på ett vulgärt språk med många drastiska vändningar … och ”benägenheten att till övermått utnyttja den dämagogiska föreställningskretsen”.

Redan under sin vistelse i Burseryd i början av 1820-talet började Nyman verka som väckelsepredikant i Hoofiansk anda (en pietistisk väckelserörelse grundad av ovan nämnda Jacob Otto Hoof ). På grund av hans redan nu framträdande vana att i sina predikningar framställa verkliga och förmenta motståndare i en mindre fördelaktig dager, flyttades han 1822 från Växjö till Öhr.

Nyman fortsatte i samma anda och råkade snar ut för ett ”ordentligt tilltal i konsistorium”, detta på grund av en anmäld predikan i Aringsås.  Han fick en skrapa av Domkapitlet i Växjö, lovade bot och bättring varpå han blev anmäld igen mindre än två veckor senare. Domen blev hård, man fann att han, fritt översatt och förkortat:

1: Använde ett ovårdat språk med otjänliga uttryck, 2: Fullkomlig planlöshet och täta utsvävningar från ämnet, 3: En till fanatism och mysticism ledande åsikt av predikoämbetet, 4: Uppenbara åsyftningar på visa samtida personer och förhållanden.

Han hade dessutom börjat hålla konventiklar (religiösa uppbyggelsesammankomster) med folk från när och fjärran. Resultatet blev att Nyman suspenderades från prästämbetet under obestämd tid. Två månader senare var han adjunkt i Hälleberga efter en komminister Sellergren som lovade att ansvara för honom. Ur stiftsstyrelsens synpunkt blev situationen värre än förut. Han blev 1824 flyttad till Växjö där han kunde hållas under uppsikt. Nymans manus för predikan skulle dessutom läsas och godkännas i förväg. Han hamnade efter några turer i Vemmerlöv, där han också blev föremål för en inspektion, ur vilken han för ovanlighetens skull kom ur med hedern i behåll. Men det innebar ingen lugn och ro. Nyman fortsatte med personangreppen från predikstolen och råkade ut för en ny visitation och varning. Under årens gång fick han flera varningar. Nu till historien om ett nykterhetsmöte med efterspel i Glimåkra 1840.

Vid detta möte hade Nyman och Peter Wieselgren varit talare. En del ”underliga” rykten hade nått pressen, varför stiftsstyrelsen krävt utlåtanden från kyrkoherden i Glimåkra, prosten M Elmgren-Collin och dennes adjunkt C O Olin, kaplan Danielsson med flera.

Nyman och Wieselgren hade besökt nykterhetsmötet i Jönköping 1–2 juli 1840. På hemresan hade de träffat de nämnda prästmännen och lovat att de skulle göra ett uppehåll i Glimåkra för att tala om nykterhet. Talen skulle hållas i kyrkan inför församlingen. Prosten Collin hade inget fått veta om dessa planer. Orsaken till denna medvetna försummelse var att Nyman och Collin inte drog jämnt och Danielsson ville hålla Collin utanför saken på grund av sina sympatier för Nyman. Danielssons brev till Collin vid midsommartid 1840 om att låta Nyman predika i kyrkan möttes med svaret att Collin bestämt avslog detta. Danielsson gav sig inte, den 14:e juli anlände Wieselgren, Nyman med flera till Glimåkra.

I Domkapitlets referat (brottsmålsprotokoll 4/11 1840) står att läsa: 

”Redan före deras ankomst och ända från morgonen hade, utan att anledningen var bekant för ställets kyrkoherde, en stor folkmängd från flera orter samlat sig. Efter en af Comminister Danielsson derom framställd begäran och sedan prosten Wieselgren enskildt för kyrkoherden på stället redogjort för beskaffenheten af det tillämnade sammanträdet, har den sistnämnda låtit öppna kyrkan för det så oväntadt församlade folket, anseende denna åtgärd vara den enda medlet till befrielse från folkmängden. Sedan folket inkommit i kyrkan, som deraf blifvit nästan överfull har prosten Eurenius, befarande oordningar af den på en ovanlig tid och utan tillsyn af någon tillstädesvarande polismyndighet församlade folkskaran, föreslagit allmän sång och bön såsom det bästa medlet mot oro, ifall en sådan skulle visa sig.

Per Nymansson (1830–1900)

En av de färgstarka personer som predikat i Glimåkra kyrka är torparsonen Per Månsson från Loshult. Han fick som liten höra Per Nyman i Stenbrohult. Det avgjorde hans val av levnadsbana. Han studerade till präst och antog så småningom namnet Nymansson för att hedra den man som han betraktade som sin andlige fader. Nymansson verkade som kyrkoherde i Skepparslöv. Han svängde från högkyrklighet till religiös och politisk radikalism för att längre fram på nytt närma sig väckelsekristendomen. Hans intresse för religiösa frågor kom dock allt mer att överskuggas av hans verksamhet inom läkekonsten, som till slut helt dominerade. En levnadstecknare kallar den radikale Nymansson för ”kättare, orosande, undergörare” och en annan ”prästen som helade både kropp och själ”. Nymansson som började sin bana som baptistpredikant gav 1858 ut boken ”Baptismen vapenlös”. Trots prästvigningen 1861, vidhöll han sina åsikter som ofta gick på kollisionskurs med kyrkans tänkesätt. Vid ett tillfälle (7/9 1891) hölls en ”disputation” mellan Nymansson och fritänkaren (utilisten) Lennstrand. Det handlade i korthet om en diskussion om Kristendomen kontra materialismen, skäl och motskäl.  Senare i livet tog Nymansson kraftigt avstånd från baptismen och lär ha halvsulat sina skor med baptistskrifter.

Nymansson gav ut skriften: En öfwerklagad predikan på annandag påsk hållen i Glimåkra och Örkeneds socknar 1853. Han gav också ut tidskriften ”Mänskligheten” och ett antal predikningar.

För att säga något om predikan i Glimåkra: Det visar på en viss stridbarhet att låta trycka en överklagad predikan i minst två upplagor. En överklagad predikan innebar att den i något hänseende har uppfattats stötande av Domkapitlet.

En genomläsning av predikan visar att han i denna gör upp räkningen med avgudadyrkarna och skrymtarna- många har säkerligen blivit förargade över att tycka sig utpekade, på en eller annan grund. I förordet gör han upp med kyrkan: ”Måtte den tid snart vara inne då Christus får vara kyrkans enda hufwud och herre och alla christna få fritt och öppet bekänna och beprisa sin frälsare för wärlden och hwarandra, utan att bli hotade med werldsliga swärdet, och måtte kyrkans enda stridswapen blifwa Andens swärd, som är Guds ord”.

Per Nymanssons överklagade predikan, vilken kom att ges ut i två upplagor. Foto: Nils-Åke Sjösten.

En ovanlig dekorationssed

Ovanlig dekorationssed inför begravningar i Glimåkra kyrka. Foto: Thore Brogårdhs samlingar, Osby bibliotek.

I norra Skåne 8/4 1988 beskrivs en dekorationssed av udda slag. Inför varje begravning i Glimåkra kyrka görs en grandekoration vid kyrkogårdsgrindarna. En fyrkant, ca tre gånger fyra meter med ett kors i centrum. Ingen vet hur gammal denna tradition är, mer än att den är mycket gammal, dessutom är den ovanlig och inte förekommande någon annan stans i bygden. En liknande smyckning skall ha lagts i Jordbro 1904 då kantor Norling begravdes.

I skrivande stund, våren 2024, är traditionen avsomnad.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

KÄLLOR:

Bjerstedt S. 1891. ”Guds kamp i Skepparslöv”. I: Gärds härads hembygdsförenings årsbok 2002.

Hultzén, G. 1965. Fig. 3 och 4. (Foto). I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1965, s. 58

Glimberg, C.F. 1965. ”Glimåkra och Örkeneds socknars sigill”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1965, s 56-57.

Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Simrishamn.

Newman E. 1925. Nordskånska väckelserörelser. Stockholm (diss. Lunds universitet).

Nymansson P. 1854. En öfwerklagad predikan på annandag påsk hållen i Glimåkra och Örkeneds kyrkor 1853.

Ranby, Caroline. 2016. Vård- och underhållsplan för Glimåkra kyrka, Östra Göinge kommun, Skåne län. Ranby Text & kulturmiljö.

Johansson, Tore (red.) .1988. Inventarium över svenska orglar 1988:1 Lunds stift.

Svenskt biografiskt handlexikon (1906, s 223)

I förekommande fall: artiklar ur Kristianstadsbladet och Norra Skåne: 10/12 1956; 1/4 1971;11/11 1972; 6/3 1973; 21/3 1974; 11/7 1974; 4/11 1974; 17/5 1975; 16/9 1975; 18/9 1975; 26/2 1976; 28/2 1976; 18/6 1977; 28/10 1977; 1/11 1977; 2/6 1979; 4/1 1980; 31/1 1980; 2/3 1980; 2/4 1980; 28/9 1980; 15/10 1981; 7/6 1986; 8/4 1987; 9/1 1988; 8/6 1988; 6/6 1990; 9/3 1991;23/8 1991; 3/11 1999; 1/3 2001; 8/8 2001.

Digitala källor:
Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, www.raa.se.
Wikipedia.org