Helgade rum i Östra Göinge – Sida 10 – Kyrkor, kapell, missionshus, begravningsplatser

Gryts kyrka

Gryts kyrka och by ligger i ett välbevarat kulturlandskap. Bebyggelsen består huvudsakligen av äldre gårdsbyggnader och fornlämningsområdet norr om kyrkan är en länk till bygdens förhistoria. Även kyrkan har en ålderdomlig karaktär. Till denna karaktär bidrar även kyrkogårdsmuren med dess grova täckhällar, stigluckorna och sockenstugan med fjälltegeltaket. Kyrkans äldsta byggnadshistoria är till stora delar okänd, men vissa drag är ovanliga och pekar på att kyrkan kan var uppförd som privatkyrka, eller på initiativ av en storman, antingen med koppling till kyrkan eller ett profant gods. Wanås omnämns först under 1400-talet, men det kan möjligen röra sig om en föregångare till godset. Kyrkan är uppförd i romansk stil, vilket ger en byggnadsperiod 1100– 1200- talets mitt. Sannolikt rör det sig om samma byggnadstid som för övriga medeltidskyrkor i området, det vill säga runt sekelskiftet 1200, snarare några/något årtionde före, än efter. Kyrkans äldsta delar består av ett kor med absid, långhus och den nedre delen av ett ursprungligt västtorn. Kyrkans romanska murar är i övrigt höga och långhuset relativt brett vilket är ett karaktärsdrag som är typiskt för nordöstra Skåne.

Absiden från öst resp. norr.
Foto: Nils-Åke Sjösten.

Absidens möte med koret uppvisar flera märkligheter. Den romanska sockeln under absiden skiljer sig markant från den under kor och långhus. I korets östfasad syns en markerad list under gavelröstet, vilket kan innebära att absiden är sekundär i förhållande till koret. Absiden har alltså inte byggts samtidigt som koret eftersom listen indikerar att koret ursprungligen varit rakslutet. Om så är fallet så är absiden ändå byggd i nära anslutning i tid till koret, under romansk tid.

Fler drag kopplade till den romanska kyrkan är, den ovan nämnda, fint huggna sockeln och sidoaltarna i långhuset. Taklaget över tornet kan ha hög ålder liksom takstolarna över långhuset och koret. Kyrkan har genom åren bevarat karaktären av patronatskyrka.

Bilden nedan till vänster visar de bevarade delarna av det romanska tornet och dess anslutning till dess senmedeltida ersättare. Här syns också den välhuggna, höga romanska sockeln. till höger ser vi det romanska tornets anslutning till långhuset. Denna del av kyrkan, tillsammans med det nya tornet är ca en meter bredare än det ursprungliga långhuset.

*Gryts kyrka från norr, med grevekoret. Samtliga foton tagna av Nils-Åke Sjösten*

Det romanska västtornets bevarade delar är bredare än långhuset. Hur tornet kan ha varit inrett och hur det använts går inte att säga då endast yttermurarna finns kvar och del av tornbågsmuren. Det är inte omöjligt att tornet kan ha varit försett med en herrskapsläktare, en så kallad emporvåning med öppning mot långhuset, i likhet med en del andra breda västtorn från samma period.

Invändigt var det romanska kyrkorummet dekorerat med kalkmålningar. Spår av målningar från denna period har påträffats på långhusets östmur, triumfbågsmuren och i absiden. På var sida om triumfbågsmuren fanns murade sidoaltare. Ett vapenhus av sten byggdes utanför långhusets södra sida kring 1300- eller 1400-talet. På 1500-talet byggdes kyrkan till mot väster med ett nytt torn väster om det gamla. Det gamla västtornets nedre delar inkorporerades med långhuset som dess västförlängning. Det nya tornet har samma bredd som det gamla tornet.

Någon gång mellan 1760 och 1790 lät dåvarande ägarinnan till Wanås, Betty Jennings (1734–1801), uppföra ”grevekoret” eller gravkapellet vid långhusets norra sida. Hennes man Carl Axel Hugo Hamilton avled 1763.

Ett nytt fönster till sakristian togs upp 1758 i absiden. År 1821 ersattes ett fönster på absidens södra sida med en dörröppning. Taket över kyrkan var till en början blytäckt. I början av 1800-talet täcktes delar av kyrkan om med kopparplåt.

*Ett avbrott i sockeln någon meter från det romanska tornet visar platsen för den nu igenmurade sydportalen, och det 1869 rivna vapenhuset.*
*Foto: Nils-Åke Sjösten*

Under 1800-talet flyttas ingången till kyrkan från det medeltida vapenhuset till tornets västra sida. Vapenhuset togs i bruk som ”materialbod”, eller förråd, och så småningom, år 1869, revs vapenhuset. Rivningsmaterialet återanvändes till att bygga upp en ny förrådsbyggnad strax väster om kyrkan, den nuvarande sockenstugan.

/Nils-Åke Sjösten bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2020.

Dahlberg, Markus (red). 2015. Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.

Frid, Ingela & Nils-Åke Sjösten. 2020. Norra Strö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd. Hanaskog/Vinslöv.

Lilja, Helen. 1993. Gryts kyrka, Besiktning i samband med fasadrenovering. Kristianstads Läns museum, rapport.

Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (Stencil).

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/

Riksantikvarieämbetet. 2008. Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.

Sundnér, Barbro. Medeltida kyrkor i Skåne, databas. Svensk Nationell Datatjänst, https://snd.gu.se/sv/catalogue/study/snd0941

Södergård, Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.

Kviinge gamla kyrkogård med naturlunden och minneslunden

Med gamla kyrkogården menas den som omger Kviinge kyrka. Denna byns äldsta kyrkogård har använts (minst) lika länge som kyrkan har funnits. Det betyder att den närmaste dateringen som kan göras är att kyrkogården är tidigmedeltida.

*Kyrkans sydsida med kvarter B närmast. Fotot taget av Ingela Frid en eftermiddag i december 2021.*

Muren runt kyrkogården är delvis från 1700-talet. I räkenskaperna noterades 1722 att muren var förfallen och behövde repareras. Åren 1818 och 1823 ströks muren med rödfärg och tjära för att bättre stå emot vädrets makter. Öppningen i muren mot prästgården togs upp 1860. Den utformades i stil med en medeltida stiglucka, men höjden och proportionerna avslöjar att den är av betydligt senare datum.

*Norra delen av gamla kyrkogården, med kvarteren C och D. Foto: Ingela Frid, augusti 2021.*

I gammal tradition ansågs södra sidan av kyrkan vara att föredra som begravningsplats. I Kviinge syns detta tydligt då södra delen av kyrkogården har betydligt större yta än den norra. I mitten av 1800-talet var det så trångt på sydsidan, att saken togs upp i sockenstämman. År 1867 inskärptes att ”Innan hela norra sidan av kyrkogården är fullagd får intet lik annorstädes å kyrkogården nedläggas” och samma år utvidgades kyrkogården norrut. Anhöriga fick två veckor på sig att ta hem gamla gravstenar och gravmarkeringar för att frigöra utrymme och ge plats för dikningsarbeten och rörläggning. De som fanns kvar efter denna tidsfrist auktionerades ut. Av detta skäl finns knappt några gravvårdar kvar från tiden före 1869.

Illustrationen till höger: Nr 5 och 6 är de äldsta kända delarna av gamla kyrkogården och utgör kvarteren A till och med F.
Figur nr 7 är utvidgningen som gjordes 1867 och utgör kvarteren C och D.

Nr 9 och 10 är minneslunden/askgravlunden respektive naturlunden, se nedan.

Nr 8 är en bit mark som ägaren till den närliggande gården Kviinge 5 överlät till kyrkan 1859. Markbiten var tänkt att bli ett kyrktorg med brunn, men ingenting tyder på att så någonsin skedde.

Naturlunden och minneslunden

Söder om kyrkan och gamla kyrkogården finns naturlunden och minneslunden. Naturlunden (figur 10 på skissen ovan) invigdes 1998. Här finns urngravplatser med små enkla stenar med inskription. På denna del av kyrkogården tillåts endast liggande naturstenar och det är inte tillåtet för anhöriga att göra några fasta arrangemang typ inhägnader och liknande.

En särskild del för urngravar är ett steg i utvecklingen av gravskicket. Urngravar kräver mindre plats och det går att plantera träd tätt inpå gravplatserna.

Minneslunden (nedre delen av figur 9 på skissen) blev klar 1996 och svarar mot ytterligare ett alternativ till gravsättning som börjat efterfrågas på senare tid. Gravskicket innebär att kyrkans personal ombesörjer att de avlidnas aska nedsänks eller sprids. De anhöriga är inte närvarande och får inte veta vid vilken tidpunkt det ska ske. Det finns inga gravstenar eller andra markeringar, men det finns möjlighet att sätta blommor och tända ljus.

Minneslunden med blomsterbärare och en sten vars inskription är första versen i den populära begravningspsalmen ”Det finns djup i Herrens godhet”. Runt hasselbuskarna i bakgrunden kan man skönja en cirkel, inom vilken spridning eller nedsänkning av aska sker. Foto: Ingela Frid.

En mindre yta i anslutning till minneslunden (norra delen av figur 9, omedelbart vid kyrkogårdsmuren) är avsatt som askgravlund för urnor. Inte heller här är gravarna markerade, men minnesplattor med namn och årtal sätts upp på en gemensam gravsten, en sexkantig pelare av grå granit. Askgravlunden har ännu inte tagits i bruk.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).

Vård- och underhållsplan. Knislinge pastorat. Sweco architects AB (2017).

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.

Begravningsplatsen vid Östanå bruk

Det finns två enskilda begravningsplatser i Östra Göinge kommun. Den ena finns i Denningarum och har tidigare beskrivits. Den andra finns i nära anslutning till Östanå pappersbruk och att det finns en koppling mellan begravningsplatsen och bruket är kanske inte helt oväntat.

Platsen är registrerad som fornlämning nr 94 i Östra Broby socken, under sakordet kyrka/kapell. I beskrivningen noteras att det rör sig om ett gravkapell som är 4×4 m i diameter och 2,2 meter högt, byggt av tuktad gråsten och omgivet av en oregelbunden stenmur. Gravkapellet har välvt tak med gavlar som är försedda med fem upprättstående stenar. Ingången till gravkapellet är en trädörr på norra sidan.

*Mausoleet, som Hagemann själv kallade det. Foto: Ingela Frid.*

Mannen som är gravsatt i denna något ovanliga och uppseendeväckande byggnad hette Moritz Hagemann, levde 1810 -1884 och var godsägare och brukspatron dvs ägare till pappersbruket. Inskriptionen på plåten ovanför dörren till gravkapellet lyder som följer:

Brukspatron, Etatsråd Moritz Hagemann. Riddar av
Dannebrog födt 3 mars 1810 i Holsten. döet på Östanå bruk
den 10 Marts 1884 som Slesvigsk godsägare 4 Danske
Kongers tro undersåte valgte detta sista Hvilested efter
Prager freden af 23 August 1866 för att blifva fri för
Preussisk Regiment.

*Inskription i upphöjd relief på gjuten platta ovanför dörren till gravkapellet. Foto: Ingela Frid.*

Innehållet kan behöva viss förklaring. Etatsråd var ett slags hederstitel som den danske kungen kunde dela ut till förtjänta personer. Det ska inte förväxlas med statsråd och har ingenting med adelskap att göra.

Därefter står att att han var född i Holstein och ägde gods i Schleswig. Holstein och Schleswig var arvslän som tillhörde den danske kungen personligen och de räknades därför till Danmark. Vid freden efter dansk-preussiska kriget 1866 övergick dock Schleswig till Preussen och därmed var det oundvikligt att Hagemann, som bodde där, skulle tvingas bli preussisk undersåte. Det ville han till varje pris undvika. Hagemann var hela livet en mycket hängiven dansk medborgare, eller undersåte som man sa på den tiden. Den djupa samhörigheten med Danmark understryks i lydelsen: han var ”fyra danska kungars trogna undersåte”.

Omkring 1869 flyttade Hagemann till Östanå. Då hade pappersbruket redan funnits länge.

*Korsvirkesbyggnaden på pappersbruket 2022.*

*Fabriksbyggnaden närmast ån. Foto: Ingela Frid.*

*Plan- och profilritning av Östanå pappersbruk med byggnaderna som de såg ut då Hagemann tillträdde som ägare. Korsvirkeshuset hade en utskjutande flygel mot ån. Bildkälla: Brandverkets arkiv.*

Senast vid slutet av 1700-talet grundades en pappersmölla vid Helgeå i Östanå. Ägare vid 1800-talets början var Joachim Stael von Holstein, som 1836 sålde pappersmöllan till industriidkaren O. Olcén, som redan ägde flera bruk i trakten. Denne sålde i sin tur pappersmöllan till Ludvig Littorin, som drev tryckeri och pappersaffär i Kristianstad. Det var först under Littorins tid som Östanå pappersbruk byggdes ut och utvecklades till en omfattande industri. Littorin var bosatt omväxlande i Denningarum och Hemmestorp, båda närbelägna Östanå, samt i sin våning i Kristianstad.

Ludvig Littorin sålde Östanå pappersbruk 1872 till Moritz Hagemann för 70 000 riksdaler. Ett gravationsbevis utfärdades för Hagemann vid Östra Göinge Häradsrätt den 2 december 1873. Originalhandlingen finns i Huseby bruks arkiv, som förvaras på Linnéuniversitetet i Växjö.

Eftersom Hagemann inte var svensk medborgare krävdes kungligt tillstånd för att få äga fast egendom.

Kungörelse i Nya Dagligt Allehanda 16 april 1872 att Hageman fick äga Östanå bruk.

Hagemann bodde på bruksområdet, vilket är lika med fastigheten Möllarp nr 1. Han var aldrig gift och hade inga barn, men som sig bör fanns det förstås tjänstefolk i hemmet. Med tiden skaffade Hagemann en yngre kompanjon, Herman Fratscher, med syftet att denne skulle överta bruket successivt. Fratscher bodde också på bruket med sin familj och hade bl.a. en guvernant för barnens räkning.

Hagemann lät genast uppföra ett träsliperi vid Östanå bruk, ett av de första i landet, som tillverkade trämassa. Under Hagemanns tid övergick tillverkningens tyngdpunkt vid pappersbruket från handpapper till trämassa. Man hade även en stor tillverkning av kimrök (kolpulver som används som svart färgämne).

Moritz Hagemann stannade i Östanå till sin död, totalt 15 år. Att han valde att begravas där tyder på att det var en plats där han trivdes.

Moritz Hagemann. Bildkälla: Ekman 1965. Bilden är beskuren.

Planeringen av det sista vilorummet tycks ha upptagit en stor del av Hagemanns tankar. Det finns en väl omhuldad berättelse om att han först lät uppföra ett gravkapell centralt på bruket, men då han en vacker dag såg att ormar och grodor trivdes bra därinne ångrade han sig. Dessa djur ville han inte dela sin sista boning med. Han lät istället bygga ett nytt gravkapell i utkanten av ”pappbacken”, som området kallas. Sanningshalten i berättelsen kan ifrågasättas av flera skäl, men den muntliga traditionen är stark.

*Den första eventuellt tilltänkta gravkammaren.*

Rätten att anlägga en enskild begravningsplats var inte given. Det krävdes tillstånd som endast gavs av regeringen och därtill skulle beslutet bekräftas av kungen i konselj. Moritz Hagemann skrev den 17 oktober 1872, direkt till kungen så som rutinen var, men han sände sin anhållan via den svenska beskickningen i Köpenhamn eftersom han inte var svensk medborgare:

Til Hans Majestaet Kongen af Sverrig och Norg

Allernaadigste Konge!

Paa min Eiendom Östanå Bruck i Broby socken Christianstad Län har jeg paa ett smukt beliggende sted ved Helge Aa bygget et Mausoleum som jeg önsker at skulde benÿttes efter min Död til min sidste Hvilested her paa Jorden. Med Hensÿn hertil tillader jag mig allerundaanigst at beder Deres Majestaet Allernaadigst at ville forunde mig at dette min Önske maa opfÿldes.

Allerunderdaanigst

Etatsraad M. Hagemann
Brugseier

Östanå Bruck Christianstad Län per Hesteveda den 17 October 1872.

*Källa: Riksarkivet, Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07.*

Eftersom det var ett ärende av kyrklig natur skickades det ecklesiastikdepartementet för beredning. Ecklesiastikminister G. Wennerberg vände sig till Lunds stift som i sin tur inhämtade synpunkter från den lokala församlingen, dvs Broby. Saken togs upp på kyrkostämman i Broby den 8 december 1872. I protokollet (jag har moderniserat stavningen) framgår att kyrkostämman tillstyrker ansökan på två villkor:

… att 1) lag och författning noga iakttoges av sökanden angående platsens inhägnad, vård och begagnande, och 2) att en tillräcklig kontant penningsumma av honom anslogs för dess årliga tillsyn och underhåll, och för samma ändamål ställdes under under härvarande kyrkoråds förvaltning, dels emot det, att denna summa, vilken förslagsvis antogs vara behövlig till ett belopp av 1000 (ett tusen) riksdaler riksmynt, av sökanden till nämnde kyrkoråd utbetaldes före platsens invigning eller ock då, när hans ansökan möjligen blivit av Hans Kong. Maj:t bifallen.

Efter en förhållandevis snabb expediering fick Hagemann sitt tillstånd redan i februari året därpå. Det är värt att notera att han inte hade bott i Östanå särskilt länge, högst tre år, då han lät uppföra sitt ”mausoleum” som han kallade det.

Det finns en uppgift om att det ska finnas ett gravationsbrev som stipulerar att företaget, alltså Östanå bruk, ska sköta gravplatsen i all framtid. Om det verkligen stämmer och hur det i så fall hänger ihop med församlingens önskemål om en säkrad penningsumma för framtida underhåll, skulle vara intressant att få reda på.

Moritz Hagemann dog den 10 mars 1884, i lunginflammation, och jordfästes exakt en vecka senare. Med jordfästning menas akten som ägde rum i Broby kyrka. Det kan ha dröjt någon eller några dagar ytterligare, innan sarkofagen placerades i gravkapellet. I samband med det att skedde invigdes begravningsplatsen och fick juridisk status som kyrkogård. Det gäller marken innanför stenmur och staket, alltså inte enbart gravkapellet som byggnad.

Inskriptionen ovanför dörren till gravkapellet är inte den enda på det lilla området. På en av de små jordfasta stenarna inom området finns ytterligare en järnplåt, med texten:

DRISTIG GIENNEM LUNDEN SKUER
KAEMPEHOIENS MOSSEDE STEEN,
ASERNES AELDGAMLE GRAV
FRA NORDENS FIRNE HELTEOLD

Ett tungt epos som passar till gravkapellets drag av nationalism och göticism. Jag har inte lyckats hitta källan. Det är sannolikt hämtat ur ett samtida danskt verk som inte tillhör de mer kända. Upplysningar är mycket välkomna!

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Riksarkivet Stockholm: Ecklesiastikdepartementets arkiv (SE/RA/1210). Konseljärende 1873-02-07, konseljakt och statsrådsprotokoll.

Brandförsäkringsverkets arkiv. Byggnadsvärdering k28026001.

Landsarkivet Lund: Östra Broby kyrkoarkiv.

Ekman, Johan. 1965. Några anteckningar om Östanå bruks historia. Osby.

Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar, FMIS.

Muntliga uppgifter från Hans Kristian Durán, Knislinge.

Kviinge nya kyrkogård

I förra inlägget presenterades Kviinge kapellkyrkogård, som togs i bruk 1887. På 1940-talet blev det tydligt att församlingen snart skulle behöva ännu fler gravplatser. Lösningen blev att anlägga en ny begravningsplats, som utvidgning av kapellkyrkogården söderut. Åren 1948-49 köpte församlingen loss marken från Kviinge nr 10 (Sigridslund) och Kviinge nr 14, som ägs av Västerslövs gods. Nya kyrkogården omfattar cirka 3600 kvm.

På drönarbilden ses kapellkyrkogården till vänster (norr) och nya kyrkogården till höger (söder). Vid grinden till kapellkyrkogården buktar muren svagt cirkelformat mot kapellkyrkogården. Foto: Mikael Persson, MiP Media februari 2021.

Länsarkitekt Allan Nilsson gjorde upp ritning och arbetsbeskrivning. Entreprenaden tillföll Carl Jönsson och Edvin Klang från Hässleholm. I söder uppfördes en stenmur och i väster och öster avgränsades kyrkogården av häckar. En bred rak gång anlades från nya kyrkogårdens grind i söder fram till kapellkyrkogårdens ingång.

*Grinden in till nya kyrkogården från parkeringen. Mittgången är belagd med grus. Den asfalterades i slutet av 1960-talet, men asfalten har senare tagits bort. Foto: Ingela Frid.*

Kvarteren delades in med låga avenbokshäckar. Den västra delen av nya kyrkogården togs i anspråk först och där finns de äldsta gravarna. Första gravsättningen ägde rum den 30 oktober 1951, i kvarter A på gravplats 1-2.

Det första dryga decenniet skedde begravningar i kvarteren A t.o.m. J. De allra flesta är familjegravar. I slutet av 1960-talet ställdes kvarteren K t.o.m X samt Ö i ordning efter en ritning av den välbekante trädgårdsarkitekten Haldo Edlund.

Gravkartan visar tydligt att dessa senare anlagda kvarter skiljer sig från de första, framför allt i att de löper i nord-sydlig riktning, men även i de väl inplanerade grönområdena. Kvarteret Z, avsett för kistgravar, tillkom inte förrän 1989.

Kvarteret Y är senast omritat 1999 av Maria Södergård och är avsett för urngravar. Det har inte tagits i bruk. Urngravsättningar sker regelmässigt i naturlunden (invigd 1998) som är belägen i anslutning till Kviinge kyrka.

*Gravkarta med förtydligade kvarter. Bakgrunden utgörs av Maria Södergårds uppmätning från 1999.*

*Kvarteren S, T och Ö söderifrån. Foto: Ingela Frid.*

Kvarteret H med kapellkyrkogårdens sydöstra mur i bakgrunden.
Foto: Ingela Frid.

*Grönyta i anslutning till kvarter K med planteringar av lagerhägg, som är vintergrön. Foto: Ingela Frid.*

*Kvarter E, på västra sidan av nya kyrkogården. Foto: Ingela Frid, november 2020.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Muntliga uppgifter från fd kyrkvaktmästare Jan Nilsson.

Kviinge kapellkyrkogård

I början av 1800-talet började man inse att utrymmet för nya gravsättningar på Kviinge gamla kyrkogård skulle ta slut på sikt. I samband med laga skiftet 1828-31 passade man därför på att avtala inom skifteslaget om en bit mark för kommande begravningsplats. Den förlades en bit utanför bykärnan, i enlighet med då gällande lag och sed. Gården som upplät mark på en av sina vångar var Kviinge nr 10, vid den tiden kallad ”Kitta-Tuves” eller ”Kitta-Tuans”. Idag heter gården Sigridslund.

I skifteshandlingarna står: ”… till kyrkogård och begravningsställe utstakas ett halvt tunneland norr om byen av höjden på Höka eller hörnetofterne i Norre vång och till denna plats utstakas 6 alnar bred väg från blivande allmän väg.”

Laga skifteskarta för Kviinge by 1828-1831. Figuren B är det område som avsattes för kommande kyrkogård. Kyrkan syns som röd korsformad symbol i bildens nedre del. Källa: Lantmäterimyndigheternas arkiv, Historiska kartor, Lantmäteriet.

Det dröjde ända till 1880-talet innan man satte igång att anlägga kapellkyrkogården. Muren runt kyrkogården byggdes 1881 av sprängsten från Västerslövs vång. Den var två alnar hög och lika bred (två alnar är ungefär 1,2 meter). Vägen upp till kyrkogården från byvägen kantades av ett stängsel, som 1909 byttes ut mot en hagtornshäck. Även almar planterades, de måste dock fällas på 1990-talet på grund av almsjuka.

*Ingången sedd inifrån kapellkyrkogården. Foto: Ingela Frid, juli 2019.*

Vid ingången till kyrkogården satte man upp grindstolpar av ek, som senare byttes ut mot stenstolpar. Fyra grindar tillverkades av smeden Thulin. Inne på kyrkogården anlades en grusgång längs murarna och en som löpte tvärs över kyrkogården i nord-sydlig riktning.

Kapellkyrkogården invigdes och togs i bruk 1887. Redan 1889 blev man tvungen att ordna med dränering. Åren 1905-1906 dränerades kyrkogården ytterligare och man grävde en brunn som försågs med pump. Gångarna på kyrkogården har ändrats några gånger efter behov; dels då kapellet byggdes och dels på 1930-talet då man ändrade kvartersindelningen på kyrkogårdens östra sida.

*Översikt från sydöstra hörnet av kapellkyrkogården, november 2020. Foto: Ingela Frid.*

Begravningskapellet

Eftersom kyrkogården anlades en bit från kyrkan, behövdes ett kapell för förrättningar. Greve Wachtmeister på Hanaskogs gods lämnade 1886 in en ritning med kostnadsförslag, upprättad av byggmästare Hammarlund. I sedvanlig ordning bjöds byggnadsarbetet ut på entreprenad till lägstbjudande.

Kyrkorådet annonserade i bl.a. Skånska posten den 22 juli 1886. Klippet till höger är hämtat därifrån.

Byggmästare Lundqvist från Tollarp vann auktionen med ett bud på 1300 kronor. Det var inte särdeles lång tid han hade på sig att bygga. Enligt annonseringen ägde auktionen rum den 31 juli och kapellet skulle stå klart för besiktning den 1 oktober, alltså en byggtid på maximalt två månader. Kapellet byggdes och tycks ha stått klart i god tid till kyrkogårdsinvigningen 1887.

Juldagen 1902 drog ett kraftigt oväder in över Danmark och södra Sverige, med vindar av orkanstyrka som förstörde byggnader och fällde mängder av träd. Ovädret gick till historien som ”julstormen 1902” och när man läser tidningsrapporteringen är det omöjligt att inte dra paralleller till stormen Gudrun. Gravkapellet på kyrkogården i Kviinge hörde till de byggnader som skadades i julstormen. I början av 1903 reparerades kapellet.

Med förändrade seder och bruk vid begravningar minskade användandet av gravkapellet under 1900-talet. Till slut var det inte längre försvarbart att underhålla ett kapell som sällan eller aldrig nyttjades. Man beslöt därför att avsakralisera kapellet, vilket skedde 2005 i en ceremoni ledd av vikarierande kyrkoherde Nils Forsberg. Byggnaden används numera av kyrkvaktmästarna som förråd för maskiner och redskap. Exteriören är välbevarad och gravkapellet är en viktig del i kyrkogårdsmiljön.

*Sockel av grå granit, bruten i närheten.*

Dekorativ murning av fönsteromfattning.
Foton: Ingela Frid

*Tvärslå i gavelröstet på västra sidan.*

Kapellkyrkogårdens gravkvarter

När kapellkyrkogården anlades 1887 kunde församlingsbor köpa sin gravplats i kvarter A, längst norrut på kyrkogården. Gravplatserna som var till salu var nio eller arton fot breda (ungefär 2,75 respektive 5,5 meter).

En gravplats var dyr och därmed viktig som statusmarkör. Därför hittar vi familjer från några av Kviinges större gårdar i kvarter A. Där finns också kapellkyrkogårdens äldsta bevarade gravar.

Kvarter B anlades 1905 och liksom i kvarteret A kunde man betala för en gravplats för sig och sin familj. Före 1905 löpte en grusgång längs stenmuren. Den flyttades fem meter österut, till nuvarande läge. Det dröjde till 1916 innan första nyttjanderättsavtalet för en gravplats i kvarter B skrevs.

Även i kvarter C, som anlades 1921, kunde gravplatserna köpas. Då kvarteret anlades försvann den grusgång som tidigare löpt rakt västerut från kapellets dörr. Kvarter C är idag ett av kapellkyrkogårdens mest välbevarade kvarter.

*Gravkarta med förtydligade kvarter. Som grund har Maria Södergårds gravkarta upprättad 1999 använts. Kapellet ligger mellan nordliga och sydliga delarna av kvarteret D.*

Att köpa gravplats var fram till 1909 enda möjligheten för makar och familjer att begravas tillsammans. I avtalet för betalda gravplatser ingick att de uppläts för all framtid. Så har det dock inte alltid förblivit.

De som inte ville, eller hade råd, att köpa en egen gravplats blev begravda på kyrkogårdens s.k. allmänna del i den ordning i de dog. Allmänna delen fanns på kapellkyrkogårdens mellersta och östra del, kvarteren som idag heter D, E, F och G. Kvarteren E, F och G fick sin nuvarande utformning 1937, med gångstigar emellan plus en väst-östlig stig som delar in varje kvarter i en nordlig och en sydlig del.

*Kapellkyrkogårdens äldsta bevarade grav, kvarter A nr 17. Hanna Johnsdotter född 1864, död 1888, fick en påkostad gravsten av vit marmor. Foto: Ingela Frid.*

*Äldsta bevarade gravstenen på allmänna delen, kvarter G nr 14. Håkan Cato (1841-1890) brukade torpet Västra Hed som låg ungefär där byns idrottsplats ligger idag. Foto: Ingela Frid.*

Längs östra gången står 24 gravstenar som sparats när gravarna tagits bort. År 1981 togs beslut att gjuta en sockel och angöra de avställda gravstenarna. De står alltså inte lutade mot muren, vilket man ofta ser på kyrkogårdar. Med hjälp av gravregister och andra källor går det att avgöra var 13 av stenarna stått.

*Avställda, sparade gravstenar längs kapellkyrkogårdens östra mur. Foto: Ingela Frid, april 2019.*

Dokumentation av gravplatserna

På sidan www.kviingekyrkogardar.se, som skapats och drivs av undertecknad, finns dokumentation av gravplatserna, samt den historik som ligger till grund för denna text.

I slutet av 1940-talet anlades Kviinge nya kyrkogård direkt söder om kapellkyrkogården. Nya kyrkogården presenteras i nästa inlägg.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se.

Källor:
Historiska kartor, Lantmäteriets hemsida
Sjösten, N-Å. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Bevarandeplan för Kviinge kyrkogårdar. 2007 (Stencil).
Skånska posten, 22 juli 1886.