Broby sanatorium

Kyrklig verksamhet och Minnenas Kapell

Kristianstads läns landstingssanatorium, beläget strax utanför Broby, stod klart hösten 1913. Det var ett av Sveriges totalt cirka 70 sanatorier, där kampen mot den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen tuberkulos fördes. Sanatorierna byggdes vanligen i natursköna områden, gärna barrskog, avsides från större orter och städer. Platserna valdes medvetet för den friska, läkande luftens skull. Det fanns vid den tiden inget läkemedel som bet på tuberkulos. Sanatoriekuren gick ut på att med vila, näringsrik mat och isolering från den stressiga omvärlden göra patienten så stark att kroppen vann över sjukdomen.

Sanatoriets huvudbyggnad i april 2019. Foto: Ingela Frid.

I slutet av 1940-talet minskade trycket på vårdplatserna på Broby sanatorium och därför började man även ta in så kallade kroniker; det kunde röra sig om personer med svår reumatism, förlamning eller annat tillstånd som krävde mycket vård. Då polioepidemin bröt ut på 1950-talet veks ett antal vårdplatser till drabbade av denna sjukdom.

På 1940-talet upptäckte och utvecklade kemisten Jörgen Lehmann en substans med mycket god effekt mot tuberkelbaciller. Läkemedlet PAS ledde till att antalet patienter på sanatorierna minskade kraftigt under 1950- och 1960-talen.

I mitten av 1960-talet bytte sanatoriet namn till Brobysjukhuset och övergick snart helt och hållet till vård av äldre långtidssjuka. Den sista tiden innan nedläggningen hyste Brobysjukhuset i princip bara långvårdsavdelningar. Fram till 1995 fanns också ortens vårdcentral här.

Samlingssalen på tredje våningen fotograferad 1929 av bröderna Persson, Staversvad. Fotokälla: Regionmuseet i Kristianstad.

Predikant och organist

Den präst som var kyrkoherde i Broby-Emmislöv hade också befattningen som predikant på sanatoriet. Gudstjänster hölls regelbundet och utlystes på samma sätt som övriga gudstjänster, i predikoturerna och församlingsbladet.

Många sanatorier hade eget kapell och vissa hade även egen kyrkogård, alternativt särskilda kvarter reserverade på närliggande kyrkogård. Så var fallet med bl.a. kustsanatoriet i Vejbystrand i västra Skåne och kyrkogården i Barkåkra.

När det gäller Broby sanatorium hittar vi inga uppgifter om något rum som var avskilt som kapell. Gudstjänster bör alltså ha hållits i samlingsrum som alla hade tillträde till. På fotot från stora salen 1929 (ovan) ses ett piano i hörnet som kanske använts under gudstjänster. Att musik förekom vet vi, eftersom det framgår i sanatoriets årsberättelser att en organist tjänstgjorde; sannolikt församlingens kyrkomusiker. Vid behov kunde säkert också musikaliska talanger bland personalen och patienterna tjänstgöra på gudstjänsterna.

Förrättningar

I prästens tjänst ingick också att ta hand om privata förrättningar och själavård när så behövdes eller önskades. Särskilt många vigslar var det väl knappast tal om, men det förekom att gravida kvinnor togs in som patienter och då fick prästen, i lyckliga fall, så småningom förrätta dop på sanatoriet.

Dödsfall var förstås desto vanligare. Utifrån läkarens dödsattest noterade prästen dödsfallet i kyrkoboken och sände ett utdrag till den avlidnes hemförsamling. Av olika skäl fördes inte alla avlidna till sina hemorter, utan blev kvar och begravdes i Broby, de flesta i nya kyrkogårdens allmänna kvarter (gravplatser som uppläts kostnadsfritt). Prästen hade då att förrätta begravning och sedan skicka en avis till hemförsamlingen. Om förhållandet var det motsatta, dvs att den avlidne begravdes i sin hemförsamling, så skickades motsvarande avis därifrån till pastorsexpeditionen i Broby för kännedom.

Åren 1929 till 1944 fördes en särskild död- och begravningsbok för Broby sanatorium, skild från övriga församlingen. Antalet avlidna per år på sanatoriet varierade mellan 33 och 69 under denna period. Det ska dock påpekas att personer som var skrivna i Östra Broby församling noterades i den vanliga död- och begravningsboken, så siffrorna ska vara något högre.

Ännu på 1960-talet, då sjukhusets verksamhet nästan helt övergått till långvård, höll församlingsprästerna regelbundet gudstjänster som aviserades i predikoturerna. Man alternerade då mellan de olika avdelningarna enligt ett schema.

Bårhuset/Minnenas Kapell i sanatorieskogen februari 2019. Foto: Ingela Frid.

Bårhuset – Hoppets Kapell

Inte förrän 1949 byggdes ett separat bårhus för sanatoriets räkning, beläget en bit från övriga byggnader. I årsberättelsen för detta år noteras ”Det gamla obduktionsrummet i huvudbyggnaden har, sedan det nya bårhuset blivit färdigt, delats och inretts till dels en frisersalong, dels ett rum där de kvinnliga patienterna kunna själva tvätta sina underkläder.” På detta sätt fick man användning för det redan framdragna vattnet i lokalen. Det är oklart var i huvudbyggnaden detta utrymme fanns, men sannolikt på bottenvåningen. Obduktionsverksamheten flyttades tydligen till bårhuset. Hur länge den pågick där är okänt.

Bårhuset var i bruk ända tills Brobysjukhuset slutligen lades ner 1995. Några år senare inredde några entusiaster ett museum i byggnaden. Under en period visades där olika föremål från sanatorietiden; medicinska instrument, apparater, husgeråd m.m. Broby sanatorium hade eget matporslin med initialerna B.S.

Vid något tillfälle fick bårhuset namnet ”Minnenas kapell”. Träskylten med lödad text sitter ovanför entrédörren. Foto: Ingela Frid, februari 2019.
Naturen kommer allt närmare. Foto: Ingela Frid februari 2019.
Smitt järnkors vid dörren. Foto: Ingela Frid februari 2019.
I förrummet finns ett litet träaltare och två kistpallar. Foto: Ingela Frid februari 2019. Fotot är taget från ytterdörren.
Lyktor på stolpar lyste en gång upp stigen mellan uppfartsvägen och bårhuset. Foto: Ingela Frid februari 2019.

Sanatoriet och hela sjukhusområdet, inklusive bårhuset, är numera privat område!

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Andersson, Birgitta m.fl. 2000. Brobysjukhusets historia 1912-1995. Livet på ett sanatorium. Hässleholm.

Frid, Ingela. 2008. ”Tankar vid ett sanatorium”. I: Skånska läkekonster. Medicinhistoria och folkmedicin från forntid till nutid. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 2008 (red. Kerstin Arcadius). Lund.

Årsberättelse från Broby sanatorium och tuberkulosdispensärverksamheten i Kristianstads län. Årgångarna 1948-1961.

Östra Broby församlings kyrkoarkiv.

Broby 1800-talskyrka

Broby andra kyrka 1874 – 1930

Broby andra kyrka (1874-1930). Vykort från sekelskiftet 1900.

Medeltidskyrkan i Broby, se tidigare inlägg.

År 1866 tillsatte kyrkostämman en kommitté som ”i samråd med en byggmästare eller i ämnet sakkunnig person”, skulle utreda om reparation eller ombyggnad av medeltidskyrkan skulle genomföras. Ärendet togs åter upp 27 maj 1867, då beslut togs om besiktning av kyrkan under sommaren och att en ritning för ombyggnad eller ett eventuellt nybygge skulle tas fram. Den 9 juli 1868 visiterade biskop W Flensburg kyrkan och han hade flera stora anmärkningar att göra på byggnaden. I november 1868 gjorde byggmästare L P Lövgren den bedömningen att en nybyggnation var att föredra. Efteråt har det diskuterats av flera författare, som exempelvis Erik Norling och Pehr Johnsson, om medeltidskyrkan var i så dåligt skick som det påstods. Det kan ha varit så att församlingen önskade sig en ny modern kyrka oavsett, och dessutom hade ekonomiska medel att genomföra sina intentioner. 

Den 28 februari 1869 visar den danske arkitekten Ludvig Woldh (1839–1923) ritningarna till en ny kyrka. En ny enkel kyrka i ”götisk” (gotisk) stil skulle byggas i medeltidskyrkans ställe. Kyrkan skulle vara 36 fot bred (11 meter), 113,5 fot (34,5 meter) lång samt ett kors med 34 fots (10,4 meter) bredd, och 80 fots (24,5 meter) längd, och ge plats för ca 800 personer. Den 10 mars 1870 konstateras att ett anbud på över 40 000 riksdaler vara för högt. En långkyrka i stället för en korskyrka kunde fås 6000 riksdaler billigare. Saken var uppe till diskussion, men det blev en enkel korskyrka till sist, utifrån en modifierad ritning av samma arkitekt. Det enhälliga beslutet om nybygge kan ha grundats på att den slutliga offerten var på 32 300 Riksdaler, varav 25 995 redan fanns i kassan (Kronan ersatte riksdalern 1873). Det visade sig dock senare att offerten överstegs med god marginal. I protokollet från den 10 december 1870 görs en genomgång av församlingens tillgångar och kommande intäkter fram till och med 1873. Det konstateras att det är brist på timmer, men för att avhjälpa detta och få ner kostnaderna, så föreslås också att ta tillvara allt dugligt timmer från den gamla kyrkan.

Den 14 juli 1871 sägs det i protokollet att den gamla kyrkans koppar och blytak skall tas ner. Arbetet skall ”genast påbörjas”. Kopparn och blyet såldes sedan. Den 2:a november 1872 nämns att kommitteen denna dag synat grundmurarna till det nya templet, vilka godkändes utan anmärkning. I samma protokoll sägs att byggmästare Hans Andersson förevisat ett prov på de nya kyrkbänkarna. Den 20 maj 1872 beslutas att säga upp alla kyrkans utstående fordringar till omedelbar betalning för att kunna färdigställa bygget, vilket säkert ledde till ekonomiska problem för flera i bygden. Under 1872 diskuteras inköp av inventarier till kyrkan, som en ny altartavla, alternativt en kristusbild gjuten i zink enligt Thorwaldsens modell, och en orgel.

Thorwaldsens kristusbild. Källa: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1859520

Diskussionen rörde frågan om det skulle bli en staty som altarprydnad i stället för en målning. Några önskade sig något plastiskt. Altarprydnader till en kostnad av 520–1800 riksdaler, dels i zink, dels i gips föreslogs. Omröstningen i frågan visade att sex ledamöter ville ha en altartavla, och två ville ha ovan nämnda kristusbild. Beslut togs om att en altartavla skulle inköpas. Orgeln valde stämman att skjuta på framtiden och ta på avbetalning. Nämnas bör att det till sist blev Pastor Gustav Lundberg som fick måla altartavlans kristusbild.

I kyrkostämmans protokoll av den 8 augusti 1873 sägs: Platsen för öfverblifven grus och obrukbar sten…. Uti den midtemot kyrkogården på östra sidan belägna korran, till vahrs fyllning redan från tidigare tid tillbaka betydlig mängd grus och sten blivit förd  … beslutet blev att: obruklig och öfverflödig sten och grus efter kyrkobyggnad m.m. skulle i nämnda kärr försänkas.

Bygget visade sig inte bli rakt igenom så lyckat. Det gavs många klagomål på bygget vid slutbesiktningen 1873, det rörde sig om allt från felklippt takplåt till fuktskador. I Kristianstadsbladet 21/1 1874 finns till sist en liten notis på sidan tre: Invigning af ny kyrka i Broby församling Ö Göinge Contract förättades af Biskopen och Proconcelleren m.m. D:r W Flensburg den 11 dennes.

Akustiken visade sig vara dålig, kanske till viss del beroende på kyrkans innertak av trä. Man tvingades till sist uppföra en extra predikstol vid sidan om långhusets främre del. Kyrkan hade tre klockor, samtliga från 1700-talet. En orgel kom på plats efter några år, denna byggdes av orgelbyggare Anders Victor Lundahl (1846–1903), den kostade 3600 kronor och invigdes den 29 mars 1880. Vid besiktningen bedömdes den som ett ”särdeles gott arbete”. Kyrkans uppvärmning skedde med en stor järnugn vars rörledning gick genom trätaket, ett arrangemang som senare visade sig bli fatalt.

Interiör från den nybyggda kyrkan.
Det sorgliga slutet torsdagen den 6 mars 1930.

Under förmiddagen torsdagen den 6 mars hölls en passionsgudstjänst i kyrkan. Det hade eldats i de stora järnkaminerna och förmodligen hade elden uppstått där en av rökgångarna gick genom trätaket. Branden upptäcktes en timme efter gudstjänsten. Den fick ett snabbt förlopp och bara några av kyrkans mindre värdesaker kunde räddas. Klockorna och alla större föremål förstördes. Av interiören fanns endast förkolnade rester kvar och bara yttermurarna återstod av byggnaden. Bland det förstörda fanns två porträttmålningar, det ena föreställande kyrkoherden Fiunianius, målad 1673 och den andra målad 1701, föreställande prosten Jacob Orman. Tornet brann i närmare en vecka innan tornspiran rasade ner. Undersökningar visade senare att murarna med några reparationer kunde användas till den kyrka som står på platsen i dag. Den kommer att beskrivas i ett senare inlägg.

/Nils-Åke Sjösten,  bianca2010@live.se

Källor:

Norling , Erik. 1988. ”Endast några få föremål kunde räddas ur den eldhärjade kyrkan”, i Kristianstadsbladet 11 april 1988

Johnsson, Pehr. 1935. ”Östra Broby kyrka, den gamla och den nya”, i Lunds stifts julbok 1935 (s 40–52)

Kristianstadsbladet 5 januari 1974; 21/1 1874

LLA (Landsarkivet i Lund):
Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) KI:2   (1863-1882)
Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) KIII:2 (1863-1895)
Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) L I A:4   (1824-1884)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Victor_Lundahl

IbRasmussen – Detail from Image:Vor Frue Kirke Copenhagen altar.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1859520

Kräbbleboda kapell

I norra delen av Glimåkra socken ligger den lilla byn Kräbbleboda, som fick en stor befolkningsökning i och med stenindustrins utveckling och järnvägens ankomst år 1909. Öster om byn, i Övraryd, hade ett missionshus funnits sedan 1920. Västerut, i Hackeboda, hade en pingstförsamling ett kapell sedan 1932. När Svenska kyrkan uppförde Kräbbleboda kapell 1942 fanns tre helgade rum inom ett avstånd av 1,5 km. Till sockenkyrkan i Osby, dit Hackeboda hör, var det knappt en mil. Till sockenkyrkan i Glimåkra, dit Kräbbleboda och Övraryd hör, var det några kilometer till. Religionsutövning och inte minst de sociala aktiviteter som följde på denna hade alltså blivit betydligt mer tillgängliga än vid seklets början.

En stensatt gång leder från grinden fram till byggnadens entré. Foto: Åsa Eriksson Green.

Kräbbleboda kapell var en av sex kyrkobyggnader som uppfördes av Svenska kyrkan inom Lunds stift (Skåne och Blekinge landskap) under 1940-talet. Majoriteten av dessa var just kapell, uppförda på platser där det var lång väg till närmsta sockenkyrka. På flera platser etablerade sig Svenska kyrkan för att möta konkurrensen från frikyrkorna. Om detta var fallet i Kräbbleboda vet vi inte. I den stiftelse som bildades 1938 ingick representanter från den närbelägna missionsföreningen i Övraryd, liksom kyrkoherdarna i de tre socknar vars gränser möts i Kräbbleboda; Osby, Loshult och Glimåkra. I övrigt fanns medlemmar, både män och kvinnor, såväl jordbrukare som skollärare, från flera små byar i området.  

Stiftelsen som bildades 1938 hette Kräbblebodaortens kapellstiftelse. Precis som inom frikyrkorörelsen var syföreningarna effektiva finansiärer och bistod under flera av stiftelsens år med de största inkomsterna. En lokal syförening som hade verkat för ett kapell på orten redan tidigare, inordnades snart i den nya stiftelsen. En syförening i Sibbhult hade redan mellan 1910 och 1912 arbetat för ett kapell i Kräbbleboda, och deras insamlade medel införlivades med stiftelsens.

Urklippet ur kapellstiftelsens protokollsbok visar fördelningen mellan inkomster och utgifter 1943. Syföreningen stod för den största delen, undantaget de medel som förts över från föregående år.

Det lokala engagemanget var stort och fyra olika tomter för kapellet erbjöds som gåva. Efter långa överläggningar beslutades att anta tomten från hemmansägare Per Nilsson i Kräbbleboda. Efter tre år hade stiftelsen samlat och lånat tillräckliga medel för att beställa ritningar till kapellet. Dessa togs fram 1941 av byggmästaren Nils C Lundberg från Lönsboda. Lundberg ritade flera byggnader i Lönsboda, både villor och kommunalhuset som uppfördes 1910 och revs på 1960-talet.

Kapellets norra fasad med smalare och lägre utbyggnad för kor.
På baksidan finns ett uthus med dass och vedbod. Foto: Åsa Green Eriksson.

Tomten som stiftelsen fick i gåva var tidigare obebyggd. Här uppfördes en avlång byggnad med gavlarna vända åt öster respektive väster, med en liten, smalare utbyggnad för koret åt öster enligt kyrklig tradition. Byggnaden kläddes med locklistpanel och rödfärgades, medan fönstersnickerier, knutar och andra detaljer målades vita. Huvudentrén ligger på byggnadens norra sida, mot byvägen. Till denna införskaffades två åttkantiga kolonner av granit som bär upp ett med en liten tempelgavel vilket ger den ett påkostad utseende.

Entrén kostades på med åttkantiga granitstolpar som köptes in för 125 kr styck. Foto: Åsa Eriksson Green.

Kyrksalen markeras i fasaden av tre stora fönster på norra respektive södra sidan av byggnaden. På västra gavelfasaden finns ett stort fönsterparti med fyra lufter som markerar platsen för en samlingssal som också användes som konfirmationssal. På byggnadens södra sida finns en köksingång från vilken en trappa leder upp till en vindskammare som aldrig har inretts. Tomten omgärdades av en mur med grindar mitt för kapellentrén och i anslutning till köksingången, samt planteringar av rosor – i enlighet med länsträdgårdsmästarens plan. Klockstapeln tillkom först 1964.

Kyrksalen i Kräbbleboda kapell har inredning och färgsättning enligt plan av konservatorn C O Svensson som kom från Boalt. Foto: Åsa Eriksson Green.
Kyrksalen sedd från koret mot den bakre delen. Foto: Åsa Eriksson Green.

Kyrksalens inredning är tidstypisk i både form och färgsättning och sannolikt samtida med kapellet, med undantag för altartavlan. Predikstolens, eller ambons, utformning vittnar om att kapellet kommit till i en brytningstid inom kyrkan där den traditionella predikstolen successivt avskaffades för att istället ersättas av en helt flyttbar ambo. I Kräbbleboda är denna öppen och placerad nästan i nivå med korgolvet, och påminner om missionshusens podier och talarstolar. Konservator C O Svensson, som kom från Boalt, ritade altaret, talarstolen och altarkorset samt tog kostnadsfritt fram en färgsättning för kapellet. Svensson dekorerade också missionshuset i Brännskulla 1929 och Sibbhults kyrka i början av 1940-talet.

Altartavlan är snidad och målad av konstnären Gösta Sillén 1960, med medel från en insamling som hade startats 1945.
Predikstolens form påminner om missionshusens fasta talarstolar, snarare än traditionella predikstolar i Svenska kyrkans kyrkorum.
Foto: Åsa Eriksson Green.

Färgsättningen och takmålningen i koret vittnar om att konstnärliga ambitioner präglat kapellets utsmyckning. Det var målarmästare Ture Bengtsson i Sibbhult som utförde måleriet, bröderna Henry och Gunnar Carlsson från Glimåkra som tillverkade inventarierna och lokala entreprenörer från Görbjörnarp och Böglarehult som uppförde byggnaden.

1942 invigdes kapellet ”anpassat efter ortens tillgångar och behov” under medverkan av biskopen Edvard Rohde. De första åren var både vaktmästare och organist ideellt engagerade men från 1944 respektive 1946 kom uppdragen att arvoderas. Vaktmästarna var långt fram i tiden kvinnor. Eftersom byn ligger där Glimåkra, Loshult och Osby socknar möts så bidrog alla tre församlingarna med medel och senare turades de om att hålla gudstjänst i kapellet.

Utblick från den lilla salen, även kallad konfirmationssalen, in mot kyrksalen. Utanför bilden till höger finns ett litet kök för tillredning av kyrkkaffe. Foto: Åsa Eriksson Green.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Protokollsbok för Kräbblebodaortens kapellstiftelse, 1938-1995.

Olsson, Gösta. 2002. Kräbbleboda kapell 60 år – tre församlingars mötesplats. Stencil.

Hellgren, Sven. 2017. N C Lundberg – vem var det? I: Örkeneds hembygdsförenings årsbok 2017.

Lantmäteriet, historiska kartor: https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

Ortnamnsdatabas: https://www3.isof.se/beb/

http://www.stiglundin.se/jarnvag/18116983/chj/linje/krabbleboda.htm

Kräbbleboda kapell – Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet, 2019.

Sträng, Maria & Åsa Eriksson Green. 2014. Det moderna kyrkobyggandet i Lunds stift 1940-2000. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, rapport 2016:44.

Betaniasalen i Hanaskog

Ett av de mer okända helgade rummen i vår kommun är Betaniasalen i Hanaskog. Den var så kallad utpost till Betaniaförsamlingen i Vinnö i nuvarande Kristianstads kommun, ansluten till pingströrelsen. Med utpost menas en ”filial”, en plats i en församlings upptagningsområde med egen regelbunden verksamhet. Tanken med en utpost var att den skulle växa och bilda egen självständig församling så småningom. Så blev det förstås inte alltid. Hanaskog är ett sådant exempel.

Tillkomst och verksamhet

Församlingen Betania i det lilla stationssamhället Vinnö var en pionjär inom sydsvensk pingströrelse i början av 1900-talet, med livlig verksamhet och flera utposter. Vid tiden då utposten i Hanaskog bildades, hette församlingens pastor Harald Strömstedt. Han kom 1935 med sin familj från Finland till Vinnö, verkade där som pastor i två år och flyttade sedan vidare till en tjänst i Ronneby.

Hildur och Harald Strömstedt. (Föräldrar till Bo och farföräldrar till Niklas). Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv. Ovan en notis i Evangelii Härold 6/1937.

I protokollet från ett församlingsmöte i Betania i Vinnö den 2 februari 1936 finns första spåret av utposten i Hanaskog. Pastor Strömstedt informerar om att man hyrt en lokal i Hanaskog. Till lokalen behövdes tapeter, gardiner, elektriskt ljus och en kamin. Några systrar (kvinnliga medlemmar i församlingen) erbjöd sig att skura lokalen. Det gick imponerande snabbt att få Betaniasalen klar. Invigningen skedde redan två veckor senare, den 16 februari 1936.

Ur protokollsboken för Betaniaförsamlingen i Vinnö (Skånes arkivförbund).

De första månaderna fick man låna bänkar från sockerbruket i Karpalund. De återlämnades i slutet av sommaren 1936 och ersattes av några bänkar från Betania i Vinnö, plus sittmöbler skänkta av privatpersoner.

Våren 1937 köpte församlingen in bänkar till Betaniasalen i Hanaskog. Kanske drog gudstjänsterna då fler besökare, eller så hade verksamheten i Hanaskog blivit så pass stadig att man ansåg det motiverat att köpa in bänkar.

Vinnöförsamlingen ordnade regelbundet större möten på olika orter i Göinge. Förutom Hanaskog var det framför allt Knislinge och Gryt som fick besök av predikanter. Dessa möten annonserades i dagspressen. Hur ofta det hölls mer reguljära gudstjänster i Betaniasalen i Hanaskog vet vi inte. Det framgår dock av arkivhandlingarna att Ingegerd Lindholm var ansvarig för musik och vittnesbörd och att man inledningsvis hade problem med personer som störde de andliga mötena…

Den 18 september 1938 beslutades att köpa in en orgel till Betaniasalen i Hanaskog. Den då nytillträdda pastorn Albert Barth och församlingsmedlemmen Greta Wessberg utsågs att ordna med inköpet.

Greta Wessberg, folkskollärare och i många år sekreterare i Betaniaförsamlingen i Vinnö. Utsnitt från klassfoto, Färlövs skola 1958.
Ingegerd Lindholm som ansvarade för musik och vittnesbörd på utposterna i Hanaskog och Knislinge. Hon blev senare missionär i Kina. Foto: Östra Göinge pingstförsamlings arkiv.

I övrigt är upplysningarna om verksamheten i Betaniasalen i Hanaskog mycket sparsamma. Det framgår heller inte någonstans i protokollen exakt var i Hanaskog lokalen i fråga fanns. Hur kan det komma sig att denna utpost till Vinnöförsamlingen är så okänd och hur kan vi hitta mer information?

Var låg Betanisalen i Hanaskog?

Förutom arkivfynden har vi haft den stora glädjen att få muntliga uppgifter från några personer, födda på 1920- och 1930-talen, som har egna minnen! De berättar om ett stort hus som låg snett emot järnvägsstationen och som inrymt diverse verksamheter i olika omgångar. På övervåningen bodde på 1930-talet en familj som hette Svensson.

Kjell Persson (f. 1932) har berättat att det funnits en byggnad snett emot järnvägsstationen som hyst Oredssons speceriaffär, sedan cykelverkstad och därefter ”missionen”.

Eva-Stina Månsson f. Svennerfelt (1932-2020), som bodde i Hanaskog 1934-1944, berättade att hon som liten följde med familjens barnflicka, som var pingstvän, till ett möte i en missionssal som låg ”vid stationen” i Hanaskog.

Stationsområdet cirka 1900. Huset med Betaniasalen inringat.
Fotokälla: Digitalt museum.

Byggnaden kan med hjälp av Hans Nilsson (f. 1927) identiferas på äldre vykort och flygbilder. Det var mycket riktigt en stor byggnad, som låg med långsidan längs ett stickspår och parallellt med ett mindre magasin beläget mittemot järnvägsstationen. Den stora byggnadens ursprungliga koppling till järnvägen är otvetydig. Sannolikt uppfördes den som magasin. Järnvägen kom till Hanaskog 1886, fullt så tidigt byggdes huset troligen inte men på vykortet daterat 1903 står det bevisligen där.

Hans Nilsson har också berättat att de lite äldre pojkarna ibland busade utanför huset när det pågick möten, vilket ju stämmer med församlingsprotokollet…

Flygfoto från 1939. I mitten av fotot ses det stora ljusa huset som rymde Betaniasalen. Kviinge bränneri ses i bildens ovankant. Bränneribyggnaden finns kvar. Fotokälla: Digitalt museum.

När upphörde Betaniasalen?

Utposten i Hanaskog tycks inte ha blivit långlivad. Vinnöförsamlingen lade stort fokus på att hitta en lämplig fastighet för utposten i Knislinge. Det fanns t.o.m. en idé om att flytta församlingens säte från Vinnö till Knislinge. Hösten 1938 köptes en fastighet i Knislinge och året därpå bildade utposten där en egen församling. Utposten i Hanaskog tycks ha hamnat lite mellan stolarna.

Betaniaförsamlingen i Vinnö upphörde 1940, kanske som en effekt av att många medlemmar anslutit sig till utposterna och därmed utarmat själva moderförsamlingen. De kvarvarande Vinnömedlemmarna sökte sig till pingstförsamlingen i Kristianstad (som från början varit utpost till Vinnöförsamlingen!).

Protokollsboken från Vinnö sträcker sig till 1938. En notis i pingströrelsens tidning Evangelii Härold meddelar 1941 att Knislingeförsamlingen bedriver regelbunden verksamhet i Hanaskog. Den 21 december 1944 publicerar Kristianstadsbladet ett referat från ett kommunalt möte i Kviinge, där det meddelas att ”Pingstvännernas anhållan att för sina möten få disponera Hörsalen avslogs”. Det tyder på att de inte längre hade tillgång till Betaniasalen.

Då Asta Jansson (f. 1927) flyttade till Hanaskog 1948 var huset vid stationen rivet och därmed har vi en definitiv bortre gräns för Betaniasalens livslängd.

F.d. stationsområdet i oktober 2022. Fotot taget från samma vinkel som vykortet daterat 1903 ovan. Stationsbyggnaden är privatbostad sedan många år. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Betaniaförsamlingen i Vinnö, protokollsbok. (Skånes Arkivförbund, Lund)

Östra Göinge pingstförsamlings arkiv, Broby.

www.digitaltmuseum.se

Evangelii Härold nr 6/1937.

Muntliga uppgifter: Asta Jansson, Hanaskog; Eva-Stina Månsson, Ängelholm; Hans Nilsson, Hanaskog; Kjell Persson, Hanaskog/Veberöd.

Utställning och föredrag

Projektet fortsätter och vi har kommit ungefär halvvägs i arbetet med att dokumentera helgade rum i Östra Göinge kommun. Nu finns en skärmutställning, där vi med hjälp av gamla och nya foton berättar om projektet och presenterar några av de helgade rummen. Utställningen är producerad av projektgruppen och Regionmuseet i samarbete med Sensus.

Utställningen visas just nu på biblioteket i Hanaskog, där den kan ses resten av april. Tidigare har den visats på Broby bibliotek under ett par veckor. Tanken är att den ska turnera runt till alla kommunens bibliotek samt Regionmuseet i Kristianstad. Utställningsplan för hösten 2023 kommer senare.

Lördagen den 1 april klockan 13.00 hälsar vi er välkomna till Hanaskogs bibliotek, till ett bildsatt föredrag om projektet. Fri entré och ingen föranmälan!

Föredraget arrangeras i samarbete med Östra Göinge Kultur och studieförbundet Sensus.

För mer information eller frågor, kontakta oss!

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se, tel 0765-596210

Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se, 0707-84 19 13 (tillgänglig kontorstid)