Kapellets historia kan sägas bestå av två delar; dels Glimåkra prästgårds, dels EFS:s (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) historia. De båda sammanstrålar i Glimåkra 1959 med grundandet av folkhögskolan.
Prästgården är den tredje kända i Glimåkra. På en ägomätningskarta från 1696 syns en fyrlängad gård, belägen ett stycke längre norrut än den nuvarande (se inlägget om Glimåkra medeltidskyrka). Den 3 juni 1741 brann prästgården ner till grunden. Dåvarande prosten Wankif lät uppföra en ny, av allt att döma på samma grund som den nedbrunna.
Då Roloff Andersson tillträdde som kyrkoherde 1781 fann han prästgården vara i tveksamt skick; åtminstone beslöt han sig för att låta bygga en ny. Den anlades ett stycke söder om den gamla, bl.a. för att ge plats åt en utvidgning av kyrkogården. Samma kyrkoherde lät för övrigt bygga Örkeneds kyrka (Lönsboda), då Örkened var en annexförsamling till Glimåkra vid den tiden.
Södra ladugården (idag kallad Fähuset) byggdes först och stod klar 1792. De båda flyglarna färdigställdes två år senare. Först 1799 var boningshuset färdigt och den stora gården ramades därmed in av de fyra byggnaderna. Hela byggprojektet kostade drygt 4848 riksdaler, varav knappt en tredjedel var löner, resten materialkostnader. Byggmästare var Nils Billing från Kristianstad.
Husets äldsta historia – brygghus och mangelbod
Sommaren 1824 inspekterades prästgården av vice häradshövding tillika särskild förordnad domare i Västra och Östra Göinge domsaga, med biträde av byggmästare Nils Billing från Kristianstad och nämndemännen Åke Swensson från Glimåkra och Måns Jönsson från Broby. Prosten Roloff Andersson var också närvarande i egen hög person.
Om det hus som långt senare skulle bli kapell, noterar man att det är ett stenhus uppfört 1794 i en våning, 22 alnar långt, 15 alnar brett, 5 alnar högt till utsidan och 7 alnar på inre sidan. Yttermurarna är 1½ aln tjocka och av klyvsten. Taket är täckt med halm, men nedre delen består av takpannor. Gavlarna är brädklädda.
Invändigt har huset, som det beskrivs 1824, brädgolv och innertak av brädor. Det finns också en trätrappa. Tre fönsterlufter (fönsteröppningar) med små blyglas utan luckor, med måtten 1½ aln höga och lika breda. Det finns tre dörrar till huset, alla rödfärgade och med olika mått. Samtliga dörrar är försedda med lås. Under huset finns en källare av gråsten.
Huset tjänar som brygghus med mangelbod och packhus.
Vid en brandsyn drygt 60 år senare tycks inte brygghuset ha förändrats nämnvärt, förutom att det har fått spåntak istället för halmtak. Det nämns specifikt att huset har en kölna (eldstad) av gråsten och bakugn med ram och dörr av järn, samt en malttorka.
Det noteras samtidigt att prästgården består av ett halvt mantal och att närmaste eldfarliga inrättning är ett färgeri som ligger 300 fot bort (drygt 91 meter), vilket anses vara ett betryggande avstånd.
1900-talet
År 1910 kom en ny lag som innebar att präster skulle få lön som andra tjänstemän i staten, istället för att försörja sig på prästgårdens lantbruk och tionden. Därför utarrenderades de flesta prästgårdars lantbruk, medan prästfamiljen bodde kvar i själva huvudbyggnaden. Så var fallet även i Glimåkra.
Brygghuset var en av de byggnader som arrendatorn disponerade. Därför behövde prästfamiljen ett nytt fristående hus för bakning, tvätt, mangling m.m. Ett sådant byggdes 1918 strax öster om huvudbyggnaden (nr 7 på följande skiss). Det nya brygghuset var byggt på stenfot i en våning med vind. Väggarna bestod av resvirke med röd brädbeklädnad. Huset revs någon gång mellan 1960 och 1975.
På 1920-talet byggdes en arrendatorsbostad på tomtens östra del. Innan den stod klar, bodde arrendatorn i det östra stenhuset, mittemot brygghuset.
Omkring 1940 kostade kyrkorådet på prästgården en omfattande renovering. Det gamla brygghuset försågs med eternittak och fick en modernare tvättstuga med två inmurade grytor. Vinden användes som spannmålsmagasin. Innertaket var fortfarande av brädor, men golvet i en del av huset var gjutet i betong. Det fanns ett rum med järnkamin i en tegelnisch, ett materialrum samt en vagnbod.
Folkhögskolans tid
År 1959 började en ny epok i Glimåkra prästgårds historia, då folkhögskolan grundades. Bakom de flesta folkhögskolor står idéburna rörelser, som präglar kursutbudet och verksamheten. Det finns idag (2023) 155 folkhögskolor i Sverige, varav EFS är huvudman för åtta. Två av dem ligger i Skåne, den andra förutom Glimåkra är Sundsgården utanför Helsingborg.
EFS bildades 1856, inspirerat av herrnhutismen som var en protestantisk andlig rörelse med rötter i Tyskland. På 1800-talet var rörelsen delvis kontroversiell och delade prästerna i flera läger. Idag har EFS mycket samarbete med Svenska kyrkan, vilket inte är konstigt eftersom det hela tiden varit en inomkyrklig rörelse som aldrig haft som mål att bryta med den lutherska kyrkan.
På en folkhögskola som drivs av EFS kan det tyckas vara en självklarhet att man har ett kapell inom skolområdet. Men det dröjde två decennier innan kapellet var färdigt. Drömmen om ett kapell fanns i minst 10 år innan det blev verklighet.
Den 24 augusti 1977 skrev Kristianstadsbladet:
Frivilligt arbete under sommarferierna kommer att ge Glimåkra folkhögskola ett kapell. Drömmen om ett kapell har hållits levande i 10 år, men de ekonomiska förutsättningarna har saknats. Nu ser det emellertid ut som om drömmen skulle kunna förverkligas. Efter flera upplagor av Operation Dagsverke, auktioner m.m. har fonden för kapellet nu vuxit till 23.000 kronor. Men den fonden kan inte bli mer än en grundplåt. Att bygga om den flygel, som avses bli kapell beräknas kosta ca 250 000 kr och då måste man ta i beaktande att folkhögskolans redan ansträngda ekonomi inte kan belastas ytterligare. Men bland de elever som lämnat folkhögskolan och som nu tänker kavla upp ärmarna och jobba för kapellet finns en arkitekt, två byggnadsingenjörer och en hel del annat sakkunnigt folk så fil mag Ingrid Hjalmarsson, som arbetar för kapellstiftelsen, och skolans rektor Knut Sturesson är optimister.
Sommaren 1977 hade man siktet inställt på att kapellet skulle kunna invigas sommaren 1978. Det kom dock att dröja lite längre än så. Projektet fick god skjuts av att Kamratförbundet, bestående av f.d. elever vid Glimåkra folkhögskola, engagerade sig. Ordförande i Kamratförbundet var Folke Carlsson, lämpligt nog byggmästare till yrket. Han blev även utsedd att ingå i kapellbyggnadskommittén tillsammans med Bertil Hamberger, Ingemar Arvidsson och Per-Olof ”POP” Persson.
För att få in mer pengar ordnade man bl.a. marknad och sålde begagnade, skänkta saker. En lärare på skolan som just blivit förälder kom på den listiga idén att låta nyfikna få beskåda den lille mot en kostnad av 15 kr/person, som gick oavkortat till kapellfonden.
Sommaren 1978 hade arbetet tack vare ideella insatser från elever, lärare samt Kamratförbundet kommit en god bit på väg. Arbetsledare var Folke Carlsson och ansvarig för arbetets genomförande var byggmästare Carl Sjöberg, Broby.
Den 14 december 1979 kunde så äntligen kapellet invigas av biskop Olle Nivenius. Det var en högtidlig dag som lockade runt 120 deltagare. Efter invigningsceremonin serverades en festmiddag i skolans matsal.
Alltsedan dess används kapellet för olika samlingar och gudstjänster, ofta med musikalisk inramning. Kapellet är i första hand till för skolans elever och lärare, men man firar regelbundet gudstjänster tillsammans med Glimåkra-Hjärsås församling. Kapellet står öppet för besök dagligen.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Centrum för Näringslivshistoria, Stockholm: Brandförsäkringsverkets arkiv.
Regionmuseet Kristianstad, fotoarkiv.
Kristianstadsbladet 1978.05.29, 1978.07.15 samt 1979.12.15.
Giertz, Martin. 2012. Svenska prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård. Stockholm.
Lundberg, Torsten. 1926 (1965). Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok II. Tyringe.
Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.
Glimåkra folkhögskolas hemsida www.glimnet.se
Svenska kyrkan i Glimåkra-Hjärsås hemsida https://www.svenskakyrkan.se/glimakra-hjarsas
Ett särskilt tack till Mikael Persson, MiP Media.