Glimåkra medeltidskyrka

Av | 19 november, 2022
Detaljer från 1696 års skifteskarta. Det södra vapenhuset och det smalare koret framgår tydligt. En brädklädd klockstapel finns på plats. En bevarad vindflöjel från 1686 kan indikera när den tillverkades eller renoverades. Kyrkan har här en spånbeklädnad av ek, vilken kan ha varit rödtjärad eller rödmålad. Ytterväggarna verkar ännu inte vara vitputsade.

Glimåkra medeltidskyrka byggdes med all sannolikhet i slutet av 1100-talet eller under 1200-talets första årtionde och bör ha haft ungefär samma övergripande historia som övriga tidigmedeltida kyrkor i närområdet. Uppgifter om att kyrkan skulle ha byggts på 1280-talet, verkar på inget sätt rimliga. Den romanska stenkyrkan stod på samma plats som dess efterföljare. Den bestod av kor, långhus och absid. Absiden kan möjligen ha varit sekundär, det vill säga att koret ursprungligen kan ha varit rakslutet och absiden lagts till något senare. I det här fallet är det inte troligt, men det går inte att utesluta. Kyrkans ursprungliga mått har uppskattats till 9×26 meter, vilket innebär att den höll ungefär samma mått som övriga medeltidskyrkor i området.

Kyrkan valvslogs, liksom de övriga, under senmedeltid. Det är rimligt att anta att dessa valv, i likhet med de i omgivande kyrkor, var bemålade. Vid samma tid byggdes ett vapenhus vid den sydliga ingången, men även den nordliga ingången behölls och försågs vid någon tidpunkt med ett mindre vapenhus. Det var troligen även vid denna tid som kyrkan fick sin första klockstapel.

År 1612 förstördes klockstapeln och kyrkan skadades av Gustav II Adolfs trupper. Kyrkan reparerades och en ny klockstapel fanns på plats senast 1696. Bland det som förstördes fanns många inventarier, något försvann säkert också genom plundring av kyrkan. Till det som förstördes hörde altaruppsats, predikstol och bänkar. Vad som eventuellt försvann från kyrkan vid detta tillfälle är inte känt. Räkenskaperna i Rigsarkivet i Köpenhamn 1619 beskriver kyrkans eländiga skick, dess brist på inventarier, avsaknad av tak över nordsidan och över absiden, en nedfallen välvning över koret, och att en klockstapel saknades. En nygjuten klocka hade hängts upp i ett tillfälligt klockhus som snickrats ihop 1616–18.

1615 års klockgjutning

Från 1615 finns det belagt genom kyrkans räkenskaper (förvarade i Danmarks riksarkiv i Köpenhamn)  att församlingen anlitade en klockgjutarmästare vid namn Eggert Elerssen (möjligen var hans efternamn Rotgeter), bosatt och verksam i Malmö. Flera klockor från hans gjuteri finns inom stiftet från perioden 1615-1617. Till dessa hör en klocka i Glimåkra, gjuten 1616. (Eggert avled 1618.) Den finns inte längre i behåll, troligen blev den omgjuten 1790. Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd. i Stockholm 1731.

Bland Glimåkras utgifter 1616 finns följande post: ”Gifet den som skreff breff Klockestöberen och mig emellan”. Sannolikt avses med ”mig” kyrkoherden i Glimåkra, Mogens Ollsön eller Magnus Olai Cochus, som han kallas av Cavallin. Han skall ha varit född 1582 och verksam i församlingen 1614-1630. Enligt räkenskaperna 1615 användes delar av en äldre klocka i göten till den nya. Något har tydligen hänt den äldre klockan så att det bara fanns delar i behåll. Kyrkan eldhärjades 1612 under svenskarnas vinterfälttåg, och det är möjligt att klockstapeln brann då och klockan förstördes. Någon riktig stapel fanns inte 1620.

Malmstyckena från den gamla klockan vägdes först, detta kan ha skett i Åhus, därefter har delarna fraktats tillbaka till Glimåkra.  Klockan betalades i tre poster under 1615 och 1616. Förutom de befintliga malmstyckena bidrog sockenmännen med pengar till klockan. Klockgjutaren bidrog med en del koppar han köpt. Vid ankomsten till Glimåkra vägdes den nya klockan. Uppenbarligen var den tung, Det var inte klockgjutarens uppgift att göra kläppen. Hällan skulle göras av läder, helst från halsen på en hjort.

Sedan fick en timmerman förse klockan med en axel av trä. Klockan skulle så transporteras till Glimåkra och gjutmästaren följde med för att hjälpa till med monteringen. I Glimåkra blev klockan upphängd i en provisorisk klockstol, i vilken den ännu hängde 1620. Det sägs att Glimåkrabönderna ville försäkra sig om klockans kvalité, den blev provringd natt och dag. Uppenbarligen utföll testet väl. Testet gick till så att tio karlar under ett dygn turades om att provringa den nya klockan, utsträckningen till ett dygn kanske inte bara hade praktiska skäl utan möjligen förelåg andra mer vidskepliga, dunkla orsaker. Samma sed finns noterad från Fulltofta. Glimåkra och Fulltofta socknar är de enda socknar i Norden där denna sed är bekant.

Bilden ovan: Jonas Wetterholtz klocka gjuten 1790, kanske av malm från Eggerts klocka. Klockan förvaras i den nuvarande kyrkans torn, till höger om dörren till långhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Detaljer från skifteskarta (1785): Den lilla byn om fem gårdar, en sjukstuga och den nu vitkalkade kyrkan. Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.

Den ökande befolkningen ledde till att man under 1600-talet byggde två läktare. Detta räckte ändå inte för att täcka behoven och 1706 utvidgades kyrkan med en nordlig korsarm. En av läktarna försvann då och ersattes av en ny i korsarmen. Koret breddades samtidigt till samma bredd som långhuset. År 1743 byggdes en sakristia norr om koret och kyrkans stenmurar vitkalkades på utsidan. I olika omgångar under 1700-talet ersattes det tidigare spåntaket av ett blytak. Åren 1773–1774 revs delar av långhusets tak i väst och efter att murarna höjts med omkring 2,5 meter byggde man där ett klocktorn av trä. Detta och dess luckor målades röda 1786. I samband med tornbygget målades kyrkan åter vit, denna gång även på insidan. Om kalkmålningar fanns tidigare, är det troligt att dessa övermålades då.

Detaljer från skifteskarta (1810): På denna karta finns nykyrkan med, medan torn, norra vapenhuset och sakristian saknas . Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.

En rejäl utbyggnad (8 x 9 meter) på nordsidan genomfördes under slutet av Paul Enertsens (1644-1718) period som kyrkoherde. Detta hade föreslagits redan i granskningen 1698. Såväl ovanför porten som på nykyrkans vindflöjel (numera på en byggnad i Broby) angavs årtalet 1706, vilket alltså är året då den kom till. Samtidigt verkar den gamla läktaren i långhuset ha byggts om eller i alla fall försetts med ett nytt skrank. Läktaren var byggd i vinkel. I nykyrkan byggdes också en läktare, kallad den lilla läktaren. Nykyrkans hela bredd fylldes av läktaren, men i Collins beskrivning framgår inte hur långt in i byggnaden den sträckte sig. Det är troligen nu som det smalare koret breddades till samma bredd som långhuset. Predikstolen flyttades sannolikt nu ned i bänkraderna så att även de som satt i nykyrkan kunde se och höra prästens predikan. Den nya dopfunten av trä placerades säkerligen i koret och då förmodligen på den norra sidan.

Denna dopfunt finns ännu i dag och är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden. Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Th en ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s namnchiffer. Den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” (Ranby 2016)

Bild: Dopfunten huggen 1698. Foto taget av Nils-Åke Sjösten.

Basunängel

Ett inventarium som kan vara kvar från den gamla kyrkan är den basunängel i trä från 1600- eller 1700-tal, som nu hänger över funten. Ängeln är målad och förgylld. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Det finns fler föremål i den nya kyrkan som härrör från den gamla kyrkan. De presenteras i nästa avsnitt i sitt nuvarande sammanhang . Medeltidskyrkan revs under vintern 1836–37 och den nya byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843.

Fotot visar basunängeln i trä från 1600-eller 1700-talet. Foto: Nils-Åke Sjösten.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Riksarkivet. Glimåkra kyrkoarkiv. Räkenskaper för kyrka. (SE/LLA/13111/L I/4)

Cavallin, Severin. 1857. Lunds stifts herdaminne IV.

Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Glimåkra.

Karlson, Torsten 1971. Göingekyrkorna under krigen på 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1971.

Karlson, Torsten. 1973. Glimåkra nykyrkas vindflöjel. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1973.

Karlson, Torsten. 1974. Göingekyrkorna under 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1974.

Oredson Dag, Glimåkra medeltida stenkyrka, dess ursprung och byggnadshistoria. I: Glimåkra Hembygdsförenings årsbok 2021.

Ranby, Caroline. 2016. Vård- och underhållsplan för Glimåkra kyrka. Nyhamnsläge.

Tynell, Lars. 1913-21. Skånes medeltida dopfuntar del 1–4. Stockholm.

Kartor:

Lantmäteristyrelsens arkiv, Glimåkra nr 1–5, 1696, 1785 och 1810.