Hur får man reda på något om en byggnad som när det inte finns några synliga trådar att dra i? Inga ledtrådar som leder vidare på vägen? I en tid när man kan googla nästan vad som helst så står man lite handfallen när man helt plötsligt inte får några träffar alls. Så var det i fallet med Östanå missionshus – ideligen återvändsgränder. Det var som att det bara var ett påhitt, ett spöke – hade det ens funnits ett missionshus i Östanå, på riktigt?
Men så en dag får jag ett mail med ett klassfoto taget framför missionshuset 1927. Det är min projektkollega Ingela som ramlat över det på Facebook. ÄNTLIGEN! Där är huset! Och lärarparet Widing med en stor hög skolbarn, allvarligt tittandes in i kameran. Barnen längst fram sitter på en utrullad trasmatta för att inte bli smutsiga, finklädda som de är dagen till ära. I bakgrunden tronar missionshuset på en höjd. Det är ett helt vanligt hus, klätt med rödmålad locklistpanel, en ingång med en liten förstukvist i ena änden och tre fönster med korsspröjs som sannolikt vetter in mot salen. Byggnaden är täckt av ett sadeltak som ser ut att vara belagt med papp. Det är de tre fönsteraxlarna i rad som vittnar om att det sannolikt finns ett stort rum innanför – typiskt för en skolbyggnad eller ett missionshus. Detta ska visa sig ha varit både och.
Via en annan kollega får jag tips om hennes kursares sambos farbror som bor i byn. Det är ett samtal på vinst och förlust men det visar sig att jag hamnat hos grannen till missionshuset och att både farbrodern och hans hustru har flera goda ledtrådar till mig. Kanske det bästa av allt, de har fler foton som de generöst delar med sig av.
Så nystas sakta historien om det undflyende missionshuset upp. Foton och berättelser kommer så småningom från flera olika håll och det känns som att det var meningen att någon skulle skriva, åtminstone en del av, historien om Östanå missionshus. I skrivande stund låter den ungefär som följer:
Det var en gång… I de stora skogarna i norra delen av Östra Broby socken, där Helge å flöt fram och delade landskapet i två, som ett pappersbruk anlades och ett litet industrisamhälle växte fram. Men vi ska inte prata om pappersbruk, patroner eller arbetare. Vi ska klättra upp på höjden på Helge å västra strand, nästan mitt emot pappersbruket. Med hjälp av en karta över laga skifte år 1860 får vi veta att här låg två torp på behörigt avstånd från varandra längs landsvägen mellan Östanå och Glimminge. Det ena torpet hette Svensatorp, och låg på marken till hemmanet Ryatorp. Det var från detta torps mark som tomten till missionshuset så småningom avstyckades. Exakt när detta skedde vet vi inte, året 1909 finns nedskrivet som byggår för missionshuset, men detta är overifierat.
Nästa karta är Häradsekonomiska kartan från 1926–34. Nu ligger missionshuset där, i sällskap med flera andra hus på båda sidor vägen. Vi kan sluta oss till att huset byggts efter 1860, men före 1926. Under ungefär samma period introducerades och utvecklades de stora folkrörelserna i Sverige varav frikyrkorörelsen var en, utöver bland andra nykterhets- och arbetarrörelserna. Annonser i dagstidningar från 1890-talet och tidigt 1900-tal vittnar om att olika rörelser ordnade missionsmöten i Östanå även innan missionshuset byggdes.
Från slutet av 1920-talet och under okänd tid framåt användes missionshuset som skola. Av ett protokoll från skolrådet i Östra Broby församling 1928, vilket återges i Östanåboken, framgår att klasserna på den ordinarie skolan i Möllarp var så stora att det rådde platsbrist. Missionshuset hyrdes därför in av skolrådet för att råda bot på situationen. Från 1920-talets sista år finns ett skolfoto med missionshuset i bakgrunden. Lärarna på bilden är makarna Widing vilka bodde i lärarbostaden i den närliggande Möllarps skola.
Från ungefär samma tidsperiod finns ett fotografi på landsvägen mellan Östanå och det söderut belägna Glimminge. På höjden på höger sida vägen ligger missionshuset. Byggnaden står på en hög stengrund med putsade fogar, som tar upp höjdskillnaden på tomten. Tomten är på framsidan gräsbevuxen med grusgångar fram till farstukvisten. I tomtgränsen mot landsvägen står två relativt storvuxna björkar. Tomtens södra gräns markeras av ett stenröse och den norra gränsen av en mindre väg till fastigheter längre västerut. Fasaden är målad i en mörk kulör, sannolikt en röd slamfärg. Knutar, fönsterbågar och foder samt delar av farstukvisten är vitmålade. Möjligtvis finns en tredje kulör på farstukvistens snickerier. Fönstren står öppna för vädring.
På landsvägen utanför kör en bil förbi, på höger sida vägen. Landsvägen är bred men oasfalterad. På andra sida vägen ligger en stor byggnad med rödmålade, brädklädda fasader på en hög sockel av huggen sten. Mot vägen vetter en stor farstutrappa vars snickerier, i likhet med fönstersnickerier, knutbrädor och vindskivor är vitmålade. I frontonen mitt över farstukvisten står namnet Fridhem högst upp i gavelfältet. Byggnaden rymde flera arbetarbostäder och revs 1954.
Under många år bedrevs söndagsskola i missionshuset. Åtminstone under 1960-talet var det makarna Rosa och Valter Persson från Marklunda i Osby socken som höll i undervisningen. Det är möjligt att de tillhörde Osby missionsförsamling och att initiativet till byggnaden en gång under 1900-talets början kom från det hållet, men detta är än så länge okänt. Även Hanna Vestesson, som bodde granne med missionshuset, var med om att driva söndagsskolan. Hanna var en äldre, tystlåten dam i svarta kläder och en traditionell knut i nacken som ordnade fika till barnen. I missionshuset bodde under flera år Oliva Hansson som föddes i Vånga socken 1878. Oliva försörjde sig som stickerska, men sannolikt fungerade hon också som vaktmästare för missionshuset. Enligt församlingsböckerna bodde Oliva kvar i huset in på 1950-talet. Att ensamstående kvinnor bodde i, och såg efter, missionshusen var ingen ovanlighet. Man kan fundera på om kvinnorna i missionshusen hittade en trygg och ordnad boendemiljö, eventuellt med en lägre hyra i utbyte mot att de höll ett öga på att allt fungerade som det skulle.
Om söndagsskolan under 1960-talet berättar Mats Ragnarsson, som växte upp i Hemmestorp på andra sidan ån från Missionshuset, att han och de andra barnen i området blev hämtade med taxi. Så många barn som kunde rymmas trängde in sig i bilen och skjutsades till söndagsskolan, trots att avståndet egentligen inte var särskilt långt. Från söndagsskolan har minnet etsat sig fast att barnen fick tavlor med bibliska motiv och för varje gång man närvarade fick man en guldstjärna att fästa på tavlan. På frågan vilka barn som deltog i söndagsskolan får jag som svar ”i stort sett alla, oavsett föräldrarnas kyrkotillhörighet”. Det var en social aktivitet för barnen. Om byggnaden minns Mats att det fanns ett kök och ett litet rum i byggnadens vänstra del, utöver farstun. Till höger låg missionssalen som var möblerad med enkla träbänkar och längs östra väggen var golvet upphöjt, likt ett podium. På väggen ovan podiet hängde ett träkors.
I början av 1970-talet såldes missionshuset och blev privatbostad. Detta sammanföll med att Östra Broby församling öppnade församlingshemmet i Östanå 1973.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.
Häradsekonomiska kartan, hämtad på www.kartbild.com
Laga skifteskarta över Glimminge och Ryatorp 1886-88, hämtad på historiskakartor.lantmateriet.se/
Nyaste Kristianstadsbladet, 12 augusti 1891 (https://tidningar.kb.se/)
Nyaste Kristianstadsbladet, 13 augusti 1902 (https://tidningar.kb.se/)
Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515)
Muntliga källor: Mats Ragnarsson, Oröd; Lisbet & Karl-Edvin Martinsson, Östanå; Hans Kristian Durán, Knislinge.