Den vita lilla kyrkan i Emmislöv är på något sätt urtypen för en skånsk kyrka, sådan den traditionellt framställs. Byn klyvs av en landsväg, med kyrkan på ena sidan och församlingshemmet på den andra. Hade det inte varit för att hastighetsgränsen ändras från 70 till 50 på en sträcka av ett par hundra meter, hade man nog knappt noterat byn. Det är sådant som gör att man missar pärlor som Emmislövs kyrka.

Tidigare chefen för länsmuseet i Kristianstad, Thorsten Andersson, skrev på 1980-talet en bok om 50 kyrkor i Kristianstadstrakten. Som rubrik på avsnittet om Emmislövs kyrka satte han “Nutid i samklang med medeltid”. Bättre går det inte att sammanfatta kyrkans historia.

Emmislövs kyrka är tidigromansk dvs byggd under tidig medeltid i rundbågestil. Som alltid när det rör sig om tidig medeltid är en exaktare datering svår, för att inte säga omöjlig. Kyrkan tillhör den exklusiva skara av 38 kända tidigmedeltida landsbygdskyrkor i Skåne som byggdes i tegel. (Två av dem ligger i Östra Göinge kommun; den andra är Hjärsås). Tegel var mycket dyrbart, eftersom kunskapen om tegeltillverkning var sällsynt och eftertraktad. Någon med goda finanser, brett kontaktnät och stort inflytande har finansierat kyrkbygget i Emmislöv, men vi vet inte vem.

Som många andra östdanska kyrkor var Emmislövs kyrka någon gång under medeltiden svagt rödfärgad utvändigt. Då murarna senast på 1990-talet frilades för att putsas om hittades fragment av ett kalklager, färgat med dolomit. Alternativet att återställa den röda färgen diskuterades, kyrkorådet företog omröstning med resultatet att kyrkan förblev vit. Man ville helt enkelt ha den vita kyrkan som man var van vid.

Vad möter först besökaren som träder in i Emmislövs kyrka? Svaret är: Vittskövlemästaren. Så kallas den okända mästare, eller snarare verkstad, som dekorerade väggar och valv i en grupp kyrkor i nordöstra Skåne och västra Blekinge under andra halvan av 1400-talet. Vittskövlegruppens motivkrets har en omstridd koppling till Vadstena kloster. Kanske får denna sin förklaring i framtiden om någon konstvetare tar sig an forskningsområdet.

I Emmislövs kyrka ser vi Vittskövlegruppens karakteristiska människoansikten med halvslutna, sömniga ögon. Medeltidens omtyckta helgon radar upp sig. Vi ser till exempel Martin av Tours, förebilden för vår urskånska Mårten (Gås). Han må vara populär i Skåne men särskilt många skånska kyrkor återfinns han inte i. En desto vanligare syn i landskapet är S:t Laurentius, försvenskad till S:t Lars. Hans bild finns på många ställen och det finns gott om kyrkor som är helgade åt honom, däribland Lunds domkyrka.

Ett motiv som för tankarna till nutidens textilkunniga kvinnor i den jordbrukspräglade Emmislövstrakten är Eva som spinner med linfäste, samtidigt som hon vaggar Set. Kanske är det kärleken till naturmaterialen och den kvinnliga skapandeförmågan som är så tilltalande. Kvinnornas arbete klädde och värmde människorna och lade grunden för överlevnaden. I Emmislöv finns ännu kvinnor som spinner, väver och syr de mest fantastiska textila alster. Kunskapen att spinna med linfäste lever i högsta grad.

På 1950-talet beslöt kyrkorådet att ta fram de medeltida målningarna, som vid det laget dolts under vit puts i närmare tvåhundra år, och låta konservera dem. Då putsen bit för bit togs bort, visade det sig att korets östvägg var skadad av en tidigare brand så till den grad, att det inte fanns mycket till målningar att ta fram. Kyrkorådet tog det djärva beslutet att förse korväggen med en ny målning. Domkyrkoarkitekten i Lund, Eiler Graebe, rekommenderade församlingen att kontakta konstnären och målaren Pär Siegård (1877-1961). Siegård var bördig från nordvästra Skåne och hade goda referenser från sina arbeten i både kyrkliga och profana miljöer. Han hade dock aldrig utfört målningar kant i kant med medeltida kalkmålningar och drog sig för uppdraget. Till slut lät han sig övertalas och skissade ett förslag, en frescomålning föreställande Kristi Uppståndelse.

Ansökan om tillstånd sändes till Riksantikvarieämbetet, som i flera omgångar begärde förtydliganden och kompletteringar. Kyrkorådet, som redan planerat invigningsfesten och bjudit in biskop Nygren, blev förmodligen ganska nervösa när tiden gick och det efterlängtade tillståndsbeslutet dröjde. På självaste Kristi Himmelsfärdsdagen 1952 var invigningen planerad. Exakt två veckor innan den stora dagen, satte Kungliga Byggnadsstyrelsen sin stämpel på beslutet och Pär Siegård kunde påbörja arbetet. Det fanns ingen tid att spilla, inget utrymme för tveksamhet eller misslyckanden. Siegård visade den skicklighet han var känd för och Emmislövsborna blev inte besvikna. Då biskopen anlände för att inviga kyrkan under högtidliga former och i närvaro av hela bygdens folk, var korväggen färdig.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Detta är en omarbetad version av en artikel som tidigare varit publicerad i Katolskt Magasin.

Källa:
Frid, I & Jensén, S. 2018. Emmislöv – historia och kultur kring en medeltidskyrka. Göinge hembygdsförening.

---