Stat och kyrka var symbiotiskt sammankopplade från reformationen, som skedde i det danska Skåne och övriga Sverige på 1500-talet, fram till 1951 års lag om religionsfrihet. Kyrkan var en viktig förutsättning för nationsbygget och inte minst för försvenskningen av Skåne.
I Östra Göinge bildades 1857 en baptistförsamling som inledningsvis höll till i Tågaröd i Hjärsås socken. Här byggde församlingen ett hus med församlingslokal och pastorsbostad. Till byn kom predikanten Leonard Lindegren, som verkat som kolportör åt traktatsällskapet, innan han blev baptistpredikant. Lindegren ger i ett brev en bild av sin samtid och hur lokalsamhällets myndighetspersoner reagerade på baptistförsamlingen. I brevet står ”här sorla präster och kronobetjäning om varandra och rådfråga myndigheterna om vad de skola göra med oss som de säga avfällige galningar.”
Introduktionen av andra religioner liksom andra tolkningar av kristendomen betraktades som destabiliserande och motarbetades av staten under lång tid. Landsförvisning och förlust av alla borgerliga rättigheter fanns på straffskalan för den som avvek från ”den rätta och rena evangelistiska religionen”. Om statskyrkan var en organisatorisk ryggrad i samhället, vad skulle då hända om den började ifrågasättas?
Kyrkan var under århundraden den centrala punkten i såväl det profana som det religiösa livet i socknen. Sannolikt sorterade dåtidens människor överhuvudtaget inte i profant och religiöst, allt hängde ihop. Kyrkans verksamhet styrdes från centralt håll för att den skulle vara lika över hela landet. Utöver predikan förmedlades från predikstolen nyheter från kungen och de centrala ämbetsverken, likaväl som sammankallningar till aktiviteter som var gemensamma i sockensamhället som t.ex. skiftesförrättningar. Genom kyrkans verksamhet samlades information om befolkningen. Under husförhör besökte prästen gårdarna i socknen och förhörde sig om läskunnighet, bibel- och katekeskunskap m.m. Kyrkan bokförde alla födda, döpta, gifta och döda. Kyrkan ansvarade även för fattig- och sjukvård liksom utbildning. Det var ett sammanhållande och normerande system utan befintligt alternativ. Hela samhället var uppbyggt kring kyrkan.
Vid slutet av 1600-talet kom de första judiska invandrarna till Sverige. De tvingades konvertera för att få bosätta sig i landet. På 1780-talet kom det så kallade judereglementet som visserligen innebar rätt att praktisera judendomen, men enbart i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Som jude var du förbjuden att missionera och gifta dig med kristna, och du fick enbart arbeta inom vissa yrken. Religionsfriheten kom med villkor på att du segregerade dig och avsade dig andra medborgerliga rättigheter. Det var först år 1870 som judar fick samma rättigheter som andra medborgare.
Statskyrkan blev utmanad på ett mer övergripande sätt i samband med att två av de första kristna väckelserörelserna, pietismen och herrnhutismen, nådde landet och spreds både inom och utom kyrkan. Inom de nya rörelserna ställdes individens fromhet och moral i fokus och religiösa möten i hemmen utan präster förespråkades. Mötena kallades konventiklar. Staten svarade med det så kallade konventikelplakatet (1726) som var ett förbud med syfte att stävja den sortens verksamhet. Även 1735 års religionsstadga var ett viktigt verktyg i kampen mot väckelsen. Med tiden kom stadgan att mjukas upp och i stället för tvångsåtgärder skulle ”undervisning, förmaning och varning” från i första hand sockenprästen användas för att stoppa väckelserörelsernas framfart.
1858 ändrades bestämmelserna så att sammankomster i hemmen blev lagliga, under förutsättning att de inte hölls under gudstjänsttid. Prästerskap, kyrkoråd och representanter från myndigheter skulle däremot ges fritt tillträde till sammankomsterna och hade rätt att upplösa dessa om de ansåg att de inte höll sig inom lagens ramar.
År 1860 blev det lagligt att lämna statskyrkan för ”ett annat av staten godkänt kristet samfund”. 1868 fick de nya församlingarna hålla gudstjänst när som helst. 1873 blev det lagligt att konvertera till andra religioner. En successiv anpassning till ett samhällssystem som inte var kopplat till statskyrkan skedde under de kommande cirka sjuttio åren. Bland annat infördes borgerliga alternativ till kyrklig vigsel och begravning.
År 1951 antogs slutligen den lag som gav var och en rätt att fritt utöva sin religion men också möjligheten att inte tillhöra något trossamfund. Den långsamma utvecklingen mot fullständig religionsfrihet kan bland annat tillskrivas starka krafter som verkade i olika riktningar, både inom politiken och inom kyrkan.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
https://judiskamuseet.se/utforska/traces-of-existence/det-stora-judedopet/introduktion/
Samuelsson, Owe. Sydsvenska baptister inför myndigheter. Tillämpning av religionsbestämmelser i Lunds och Växjö stift 1857-1862.