I förra inlägget berättade vi om när Norra Skånes missionsförening år 1860 köpte in brunnssalen i Hjärsåslilla och gjorde om den till missionshus. När föreningens femtioårsjubileum närmade sig var missionshuset nedgånget och i stort behov av en upprustning – säkert ville man också att byggnaden skulle vara i fint skick till jubileet. En artikel i Nya skånska posten från 1899 bekräftar bilden; missionshuset saknar orgel och ”det förefaller tomt efter föredragens slut, att ingen musik presteras, utan endast en av Ahnfelts sånger unisont avsjunges … Dessutom är det så stelt och gammalmodigt der inne. Skäl vore att modernisera den rymliga lokalen litet.” När beräkningarna visade hur kostsam en upprustning skulle bli beslutade föreningen att riva den gamla brunnssalen och bygga ett helt nytt missionshus.
Foto hämtat ur jubileumsskriften från 1933, då missionsföreningen fyllde 75 år.
Det nya missionshusets utformning berättar tydligt att det är ett helgat rum, till skillnad från många tidiga missionshus och kapell, som saknat utvändiga symboler som visat deras användning. Hjärsåslilla missionshus visar i sin utformning dels att det är en offentlig byggnad med representativ entrégavel mot vägen, dels att det är en religiös byggnad med en sexuddig stjärna i gavelröstet. Den stora panelklädda byggnaden var målad i en ljus kulör med listverk, fönster och dörrar i en mörk, kontrasterande kulör som delade in fasaden i olika fält. Entréfasaden markeras av ett stort fönsterparti ovanför två dubbeldörrar. Dörrarna var glasade upptill och över varje dörrparti satt också så kallade överljus – liggande fönsterpartier som släppte in ljus i entréhallen. Gaveln avslutas upptill av en svängd vindskiva under vilken, målat på fasaden, står Hjärsåslilla missionshus. Byggnaden täcks till största delen av ett sadeltak som är förhöjt i anslutning till entrégaveln i väster. Det förhöjda taket avslutas med plåtklätt torntak med krönklot. Missionshusets stora sal är väl upplyst av de stora fönstren och hade ett högrest, välvt tak, läktare längs långväggarna och mot östra väggen ett upphöjt podium med predik- eller talarstol.
Fasadskisserna av gavel respektive långsida är hämtade ur Nordöstra Skånes missionsförenings jubileumsskrift från 1908, då föreningen fyllde 50 år.
I minnesskriften från föreningens 75-årsjubileum (1933) står att predikningar generellt hölls i missionshuset två söndagar varje månad, och att ungdomsföreningen höll möten övriga söndagar. Söndagsskola drevs i byggnaden sedan 1903. Predikningar hölls under åren även i sparbankslokalen i Knislinge, i Helgedal och hemma hos Olof Svensson i Hjärsåslilla. Församlingens syförening, med 30-40 medlemmar, höll sina möten i medlemmarnas hem, ofta gästade av en predikant. Försäljningarna av syföreningarnas alster inbringade ”ganska avsevärda belopp” som bl.a. gick till underhåll av missionshuset. Varje höst hölls dessutom en skördeauktion där behållningen främst gick till Bibeltrogna vänners mission.
Hjärsåslilla missionshus år 2020. Foto: Åsa Eriksson Green.
Hjärsåslilla missionshus ligger 96 år senare kvar på samma plats. Byggnaden har genomgått två större renoveringar under 1900-talet. Vid den första tillkom en kor/altarmålning av den lokale konstnären Gert Kaffa över podiet i öster. Under 1970-talet grävdes en källarlokal ut under huset för att skapa lokaler för barn- och ungdomsverksamheten. Sannolikt försågs entrén vid samma tillfälle med en förstukvist med trappor till källarplanet på var sida. Utvändigt förenklades byggnadens fasader då fönster och dörrar byttes och byggnaden tilläggsisolerades och kläddes med lockpanel som målades gul.
När verksamheten i missionsföreningen minskade hyrdes missionshuset ut till den eritreanska ortodoxa tehwado kyrkan, som 2021 tog över ägandet och numera firar sina mässor där. De har givit missionshuset namnet S:t Gabriels kyrka.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018
Karlsson, Börje. Hjärsåslilla missionshus är nu sålt! opublicerat 2021.
Sjösten, Nils-Åke, Knislinge förr och nu: 1938 och 80 år senare, Knislinge hembygdsförening 2020.
Nordöstra Skånes missionsförening: Några minnesanteckningar till sjuttiofemårshögtiden 1933: Utarbetad av Kommitterade. (1933)
Byn Hjärsåslilla ligger på västra sidan av Helge å, i höjd med Knislinge. Namnet finns skriftligen belagt sedan 1569 då det skrevs lille Hiersaass. Här kom Nordöstra Skånes Missionsförening att skaffa sin första gudstjänstlokal på 1860-talet. Vid byns laga skifte 1839 ägdes fastigheten av Greve Wachtmeister på Wanås. Marken är på kartan angiven som äng och odlingsmark utan markerade byggnader, vid stranden finns en plats som benämns mineral-källan.
Renritat utsnitt ur karta från 1839 års laga skifte. Den blåkantade figuren i mitten är fördämningen som kallas Hölen. Källa: Historiska kartor, Lantmäteriet.
I en insändare i Christianstads bladet år 1847 framgår att det inte fanns några byggnader vid brunnsplatsen vilket skribenten ansåg vara märkligt eftersom vattnet var förträffligt och greve Wachtmeister snart skulle tjäna in den investering som krävdes. När de första byggnaderna uppfördes på platsen är alltså oklart, men någon gång mellan 1847 och 1860 byggdes en brunnssal som också kom att användas som dansbana.
Nordöstra Skånes missionsförening bildades 1858 och ledde sitt ursprung från Kristianstads traktatsällskap. Föreningen beslutade sig år 1860 för att köpa in brunnssalen i Hjärsåslilla, förutsatt att greven på Wanås ville sälja. Enligt församlingens minnesskrift från 50-årsjubileet 1908 hade brunnsplatsen utvecklats till ett tillhåll för traktens ungdomar. Det dansades, spelades och gick allmänt vilt till. Greven själv ska ha blivit överfallen när han passerade där en kväll, och sägs därför ha varit synnerligen positiv till att sälja fastigheten till missionsföreningen.
Innan föreningen beslutade att köpa brunnssalen hölls bönemöten och annan verksamhet på olika gårdar i trakten. När verksamheten ökade i omfattning blev det till slut för trångt att samlas i gårdarna och en egen lokal sågs som nödvändig.
Brunnssalen finns bevarad på ett äldre fotografi, se nedan. Byggnaden tycks ha haft ett rätt ordinärt utseende, som en samtida bondgård med en våning och vind under ett sadeltak. Väggarna var troligtvis klädda med brädpanel och rödfärgade medan fönster- och dörrsnickerier var målade i en ljus kulör.
Brunnsalen till vänster i bild med den vinkelbyggnad som Missionsföreningen byggde till 1863. Bildkälla: Boken Hus i Guds tjänst – Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, 2018.
Den nya byggnaden var snart också för liten och redan 1863 byggdes en vinkelbyggnad ut åt norr. I salen uppfördes tre läktare, vilket bör betyda att byggnaden var öppen upp i nock för att dessa skulle rymmas. I tidningen Fosterlandet skriver man den 19 januari 1893 att missionshuset är föreningens centralplats ”med ett stort, i korsform bygdt och med en trädpark omgifvet missionshus”.
I Nya Skånska Posten kan man några år senare, den 12 januari 1899, läsa;
Hjersåslilla missionshus är ett af de äldsta i nordöstra Skåne och på samma gång äfven det största. Då brunnsdrickningen för en del år tillbaka var så modern, var här danssalong. Utanför salen finnes nämligen en helsokälla, hvilken dock numera icke begagnas. Under 1860-talet var den emellertid mycket anlitad, och dans anordnades då i salen hvarje söndag. Danssalongen inköptes sedan av missionsföreningen, tillbygdes och iordningställdes för sitt nya ändamål… För några år sedan insatte man värmeledning i missionshuset, men hvad man saknar inom densamma är en orgel. Det förefaller tomt efter föredragens slut, att ingen musik presteras, utan endast en av Ahnfelts sånger unisont afsjunges. Dessutom är det så stelt och gammalmodigt der inne. Skäl vore att modernisera den rymliga lokalen litet.
I den tillbyggda gamla brunnssalen bedrev missionsföreningen sin verksamhet i femtio år. Vid 1900-talets början var byggnaden mycket nedgången. En nödvändig upprustning visade sig bli mycket kostsam och istället beslutades att uppföra ett nytt missionshus. Det nya missionshuset stod färdigt 1908 och kommer att presenteras i ett annat inlägg.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018
Laga skifteshandlingar för Hjärsåslilla 1839
Karlsson Börje, Hjärsåslilla missionshus är nu sålt! opublicerat 2021.
Nordöstra Skånes Missionsförening 1858-1933
Knislinge förr och nu 1938 och 80 år senare, Knislinge hembygdsförening.
I Östra Göinge kommun finns två privata begravningsplatser. Båda ligger i kommunens norra del. Den äldsta är den Hoppenstedtska begravningsplatsen i Denningarum, i vissa källor även kallad Blandowska graven.
Ganska oväntat i en vacker skogsbacke i Denningarum ligger en liten kyrkogård. Foto: Harry Olsson.
Privata, eller enskilda, begravningsplatser är inte särskilt vanliga så det är ganska anmärkningsvärt att det finns två stycken i en så liten kommun. Vad är skälet till att någon anlägger en privat begravningsplats? Svaret bör sökas i den tidsanda då det sker. I fallet med gravplatsen i Denningarum handlar det nog delvis om ett geografiskt närmare alternativ än att köpa gravplatser på kyrkogården i Broby. Gravplatsen ligger alldeles nära Denningarums gård, där familjen Hoppenstedt huserade. Det rör sig inte om dagens Denningarums gård, utan dess föregångare som låg en bit söderut. Diskussionen om enskilda begravningsplatser och traditioner kring dessa återkommer vi till senare i projektet ”Helgade rum”.
Bilden visar ett utsnitt ur fornlämningskartan. Den översta blå fyrkanten markerar platsen för den gamla gårdens ekonomibyggnader. Där ligger idag det nya boningshuset, byggt på 1900-talet.
Fyrkanten nederst i bild visar tomten där den äldre, numera försvunna Denningarums gård låg. På ”kyrkebacken” mellan gårdstomterna finns begravningsplatsen markerad med ett R.
Begravningsplatsen är upptagen i Riksantikvarieämbetets förteckning över fornlämningar, som nr 91 i Östra Broby socken.
I registret finns noterat att begravningsplatsens yta är 15×15 meter och att den är omgärdad av en mur av tuktad sten. Stenmuren är som högst 1,9 meter och som bredast 1,3 meter. Ingången finns på västra sidan, en järngrind flankerad av murade pelare av tegel. I mitten av begravningsplatsen finns en hög som är cirka 10 meter i diameter och 1,6 meter hög. I högens västra kant finns en gravsten med infälld gjutjärnstavla med namnen på de här begravda personerna, den första död 1803 och den sista 1839.
Foto: Ingela Frid
Denningarums gård
Namnet Denningarum förekommer i en skriftlig källa första gången 1491, dvs under den danska medeltiden. År 1671 nämns specifikt Denningarums gård i ett jordrevningsprotokoll.
I fornsök finns bl.a. följande information om gamla Denningarums gårdstomt:
Gårdstomt, ca 110×50-60 m st (N-S), utsträckning enligt kartor från år 1828 och 1860, övergiven. I områdets S del påträffades 3 husgrunder. Enligt lokalbefolkningen skall detta vara det ursprungliga läget för Denningarums gård. Gården skall även ha varit omgiven av en vallgrav. Äldsta skriftliga namnbelägg enligt DAL: år 1491. (RAÄ Östra Broby 260)
Vallgrav kan man ställa sig rätt tveksam till, det är mest troligt ett utslag av lokalt önsketänkande. Att platsen är den rätta finns det dock ingen tvekan om.
Denningarums gamla gård vid 1900-talets början. Familjen Sandin arrenderade gården vid denna tid. Bildkälla: Ekman 1965.
Den sista privata ägaren till Denningarums gamla gård var en man vid namn Carl Flygare. Efter hans konkurs köpte Östanå Fabriks AB (pappersbruket) egendomen år 1900 och lät riva den ganska snart därefter. Idag återstår bara knappt synliga husgrunder samt de stenmurar som inhägnade trädgården. Hela området är planterat med gran.
Ett nytt boningshus uppfördes ett stycke norrut, i anslutning till gårdens ekonomibyggnader. Gården blev under 2000-talet välkänd som trevligt besöksmål med gårdsbutik, djurhagar, lunchservering m.m.
Släkten Hoppenstedt och gravplatsen
Det översta namnet på gravstenens järntavla är Johan Fredrik Hoppenstedt. Han var född 1747 som son till regementsläkaren F.W. Hoppenstedt från Rügen. Denne ska ha kommit till Sverige 1738, var gift två gånger och fick minst nio barn varav Johan Fredrik var äldst.
Gravstenen med infälld gjutjärnsplatta med de fem begravda personernas namn. Flera av födelseåren är felaktiga och dessutom hette mamsell Marie Hoppenstedt Elisabeth i andra namn, initialen borde alltså vara E och inte F. Foto: Harry Olsson.
Det finns en släkt Hoppenstedt som kom från Stralsund till Sverige, närmare bestämt Kalmar, redan 1679. Tyvärr finns ingen tillförlitlig utredning som visar hur och om de båda släkterna hänger ihop. Det finns heller, märkligt nog, ingen med namnet Hoppenstedt folkbokförd i Sverige idag (2022).
Släkten Hoppenstedt kom i besittning av Denningarums gård under andra halvan av 1700-talet. I en rågångsmätning 1794 företräddes Denningarum av kaptenen Georg C. Hoppenstedt (senare major, halvbror till Johan Fredrik).
Johan Fredrik Hoppenstedt dog den 4 april 1803 av leversjukdom och begravdes i Broby den 12:e samma månad. Det dröjde två år innan hans kvarlevor flyttades till Denningarum. I samband med gravsättningen blev familjegraven där invigd till kyrkogård.
Genom ett referat i tidskriften ”Nytt och Gammalt” (Lunds Weckoblad) skrivet av prosten i Glimåkra Roloff Andersson, som ledde ceremonin, får vi veta ungefär hur det gick till och vilka som deltog:
Denningarum i Östra Göinge härad och Broby socken, den 15 Mars 1805.
Det, uppå Kongl. Maj:ts, uti nådig resolution, under den 19 Aprill 1803, gifne bifall till Kapiteinens, nu Majorens Georg Christian Hoppenstedts underdåniga ansökning, här wid gården upprättade Grafställe, för dess aflidne broder, General-Qwartermästaren, Löitnanten wid Fortifikationen, samt Riddaren af Kgl. Swärds-Orden, Johan Fredrik Hoppenstedt, och de af dess syskon, som åstunda der hwila sina ben; blef i dag, efter högwederbörligt förordnande, högtidligen inwigdt af Kongl. Hof-Predikanten, Prosten och Kyrkoherden i Glimåckra Mag. R. Andersson, som, biträdd af fyra dess embetsbröder, hölt ett för tillfället lämpeligt kort tal, hwilket påbörjades och slöts med sång; hwarefter Liket, som blifwit afhämtadt ifrån Broby Kyrka, genast infördes uti detta sitt tillhöriga, wäl inrättade, starkt omgärdade och nu inwigda hwilorum.
Mamsell M. E. Hoppenstedt, som nu innehar denna egendom, och dess swåger, Collegii Medici Assessoren Herr Fred. Blandou, hwilka med gemensam åtgärd låtit upprätta denna grafwård, hade till Inwignings aktens biwistande budit så wäl alla Prostar och Kyrkoherdar i häradet, som närmast boende ståndspersoner, hwilka, så många som oförhindrade sig infunnit, blefwo efter slutad förrättning på hederligaste sätt undfägnade.
Glimåckra d. 16 April 1805. Roloff Andersson.
Genom en ganska märkvärdig dagbok får vi en glimt av livet på Denningarum. Hoppenstedts umgicks nämligen med Joachim Staël von Holstein som ägde Östanå pappersbruk och bodde på Bassarp (nuvarande Nordanå) och senare Torsebro krutbruk. Hans dagboksanteckningar från 1816-1821, jan-mars 1826 samt 1831-1836 finns bevarade på Krigsarkivet. Umgänget mellan gårdarna var flitigt och man sågs flera gånger i veckan på mer eller mindre spontana besök.
Det skulle dröja 22 år innan nästa gravsättning ägde rum. Under de mellanliggande åren noterade Staël von Holstein ett par reflexioner kring gravplatsen.
Den 1 juni 1816 skriver han om major Georg C. Hoppenstedt, som bor i Kristianstad och ibland besöker sin syster på Denningarum:
För övrigt sjuklig, så att han väl snart gör resan från Christianstad till Denningarum för att sättas i den murade graven, som herrgårdens ägarinna låtit bygga i en skogsbacke ett litet stycke från gården, där hennes äldsta bror redan är förut och väntar på flera av sina syskon, som ännu där har sitt residence; men efter min tanke blir det icke ett hus för den Hoppenstedtska familjen till Domedag, om den ej kommer snart, ty då de alla äro hemlösa, utan kända arvingar, så säljes väl den stora egendomen efter deras död efter vanligt bruk styckevis. Bönderna köpa själva sina hemman och graven blir en Potatiskällare, sedan de förnäma liken blivit nedgrävda i backen till vanlig förgängelse och god åkerjord.
Om det var ett utslag av humor eller svartsyn är svårt att veta, men turligt nog besannades inte farhågan beträffande gravens förvandling till potatiskällare.
Den 28 sept 1817 skriver Staël von Holstein att mamsell Ulla (fröken Hoppenstedts sällskapsdam) farit till Christianstad att underrätta sig om major Hoppenstedt, som är sjuk. ”Jag föreställer mig, att han snart nalkas till gravbacken på Denningarum”. Den 28 nov 1817 noterar han att den gamle majoren flyttat från Kristianstad till sin syster fru Blandow i Ystad. (Där dog majoren för övrigt 1825 och begravdes aldrig i Denningarum.)
Den 26 februari 1819 skriver Staël von Holstein efter ett besök på Denningarum:
Jag stoppade min pipa, gick i trädgården och därifrån beskådade den grav, i vilken Öfv. Leutn. Hoppenstedts kvarlevor ligga förvarade tillsvidare. Jag tänkte, att kanske ej så långt härefter kommer nuvarande ägarinnan även att i samma rum nedsättas, honom till sällskap.
Tydligen fanns vid denna tid inte mer skog på kullen än att man kunde se gravplatsen från Denningarums trädgård. Det är förstås ingen tillfällighet. Gravplatsen anlades på en kulle som var belägen så, att gårdens ägare skulle kunna se graven dagligen under sina promenader i trädgården. ”Nuvarande ägarinnan” som nämns, Marie Elisabeth Hoppenstedt, dog den 15 maj 1827 av ”ålderdoms bräcklighet” i en ålder av 81 år enligt dödboken. Hon begravdes den 23 maj.
Nu övergick Denningarum till systern Fredrika Wilhelmina Hoppenstedt-Blandow, eller rättare sagt till hennes man assessor Fredrich Blandow. De bodde i Ystad men vistades ofta på Denningarum. Fredrika Wilhelmina var den enda av systrarna som var gift, hon fick dock inte några barn.
Ytterligare en syster i syskonskaran, Margareta Gustafva född 13 oktober 1764, dog i nervfeber i Ystad den 9 april 1830. Enligt dödboken ägde jordfästning rum i Ystads S:ta Maria kyrka den 16 april och ”sedan blef liket transporteradt till Denninga Ryd att nedsättas i der varande familjegraf”.
Assessor Fredrich Blandow, född i juni 1755, dog i Ystad den 10 april 1834 av ”ålderdoms bräcklighet”. Blev enligt död- och begravningsboken ”…härstädes jordfäst i Marie kyrka fredagen den 18 april, och sedan förd till dess Egendom Dänningarum att der nedsättas i en graf.”
Den 17 april skrev Staël von Holstein:
…idag skulle Denningarums Herren Assessorn och Vasa Riddaren Blandow komma från Ystad, ej som levande utan som död, för att inpackas i den på Åkervången varande gravbacken och placeras mellan sina svägerskor.
Det dröjde förstås innan transporten var framme. Fyra dagar senare står att läsa:
… assessor Blandows lik var den 24 kommit från Ystad, men så sent, att intet graven kunde upplåtas. Han blev därför insatt på ett torp nära intill gården.
De följande raderna tyder på att torparfamiljen inte var glada över att tvingas hysa ett lik i sin lilla stuga, men som torpare under gården var det svårt att neka. Fru Blandow blev som änka ägare till Denningarum men höll sig borta därifrån efter makens död. Den 6 juli 1834 refererar Staël von Holstein till skvaller som gjorde gällande att fru Blandow var rädd att bli påhoppad av ”tiggare och godsets uslingar”, som behövde hjälp.
Änkefru Fredrika Wilhelmina Hoppenstedt-Blandow dog den 12 december 1839 i Ystad i den höga åldern av 90 år. Även hon blev jordfäst i S:ta Maria kyrka i Ystad och sedan förd till ”dess egendom Denningerum i Christianstads län, att der nedsättas i deras graf.” Denna femte gravsättning blev den sista på familjegravplatsen. Denna gren av släkten Hoppenstedt dog ut i mitten av 1800-talet.
Inifrån begravningsplatsen. Foto: Harry Olsson.
Anderbergska gravfonden
Som en epilog bör ”Anderbergska gravfonden” nämnas.
Magdalena Anderberg hette som ogift Holmgren och föddes i Ystad i början av 1800-talet. Det har hävdats av bl.a. Pehr Johnsson att hon var släkt med Hoppenstedts, men det stämmer inte. Däremot tjänstgjorde hon hos paret Blandow i många år och var en verklig trotjänarinna, tills hon gifte sig med häradshövding Peter Anderberg i Ystad.
Fru Blandow född Hoppenstedt, som ju överlevde sin man med drygt fem år, klargjorde i sitt testamente följande:
Till belöning för den trofasthet, beredvillighet och ömma omvårdnad jungfrun Magdalena Holmgren under sin mångåriga tjänstetid mot mig och min salig man oafbrutet ådagalagt, skänker och gifver jag henne alla mina fordringar, kreatur och öfrige lösören, af hwad beskaffenhet som helst, vare sig på landet eller i staden.
Peter Anderberg, gift med Magdalena Holmgren, står i kyrkoböckerna som arrendator av Denningarum efter fru Blandows död. Paret Anderberg bodde hela tiden i Ystad, men vistades med jämna mellanrum i Denningarum. (Här måste jag påpeka att häradshövdingen inte hette Hilfeling i förnamn, som vissa källor påstår. Det är en felläsning av ”Hhfding” som är en förkortning av ”häradshövding”. Det rör sig alltså om en feltolkning av svårläst handstil i kyrkoböcker. Felets ursprungskälla är Pehr Johnssons uppsats i Biblioteksbladet och tyvärr har det fått god spridning.)
Det står vidare i fru Blandows testamente:
Tillförser jag mig, att Magdalena Holmgren såsom en kär pligt åtager sig att i sin lifstid underhålla min slägts grafvård i Denningarum, men efter hennes dödsfall ägaren till gården årligen utbetala fyratio riksdaler banco till församlingens kyrkoherde, hvilken täckes derföre besörja Grafwårdens underhåll.
Magdalena Anderberg, född Holmgren, efterlevde testamentet genom att donera en summa av 1200 riksdaler riksmynt som en fond, varav räntan skulle användas för att vårda graven i Denningarum. Fonden skulle enligt donationsbrevet förvaltas av kyrkoherden i Broby och redovisas årligen i församlingens övriga räkenskaper. Som förvaltningsarvode skulle kyrkoherden årligen få en fjärdedel av grundfondens ränta. Donationsbrevet, för övrigt daterat 12 augusti 1856, nämner också att fondens medel kunde ”efter kyrkoföreståndarnas bestämmande användas för andra kyrkans ändamål”.
Gravvården tillkom först 1866 och finansierades av fonden. Råämne till gravstenen, huggningsarbete, järn och smidesarbete, murning och målning kostade totalt 260 riksdaler och 75 öre. Att det hade hunnit gå ett antal år efter gravsättningarna kan vara en förklaring till att flera av årtalen blivit fel.
I 1859 års kyrkliga räkenskaper noteras att fru Anderberg anslagit två års sparade räntor av fonden – en summa av 102 riksdaler och 60 öre – som grundfond till ett sockenbibliotek i Broby socken. Detta bibliotek utvecklades till en intressant historia, men den får berättas i ett annat sammanhang.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Landsarkivet i Lund: Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv (SE/LLA/13489) Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515) Ystads rådhusrätt och magistrat (SE/LLA/10214)
Krigsarkivet: Staël von Holstein, J, arkiv. (SE/KrA/0035:0813/0)
Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) N:o 51, 1805.
Ekman, Johan. 1965. Några anteckningar om Östanå bruks historia. Osby.
Johnsson, Pehr. 1920. Ett skånskt församlingsbibliotek och dess utvecklingshistoria. I: Biblioteksbladet, femte årgången.
Efter en ödesdiger brand där det 34 år gamla missionshuset i Bränskulla brann ner till grunden uppfördes omedelbart ett nytt på initiativ av Nils Persson, dåvarande ägare till Bränskulla. Nils var son till Anders och Sissa Persson som uppfört det första missionshuset på platsen. Vid invigningen vid juletid 1929 överlät Nils nyttjanderätten över byggnaden till församlingen.
Det nya missionshuset uppfördes inte på samma plats som det gamla, utan på en tomt strax nordost därom, i en stenig och något backig terräng direkt norr om mangårdsbyggnaden på Bränskulla.
Bränskulla missionshus i högsommargrönska. Foto: Åsa Eriksson Green.
Byggnaden är tidstypiskt utformad utan yttre attribut som avslöjar dess användning. Fasaderna är klädda med rödfärgad locklistpanel och byggnaden täcks av ett sadeltak med tegelpannor. Entrén ligger på västra gaveln och har dubbla, oljemålade spegeldörrar i ljust gul kulör. Via ett kapprum når man till höger ett kök och rakt fram, i byggnadens östra del, den stora salen. På vindsvåningen finns ett kök med kammare som använts som vävkammare.
Den stora salen ska vara dekorerad av C.O. (Carl Otto) Svensson, som till exempel även smyckat kyrkan i Sibbhult. Salen har ljust blå väggar och ett vitt, pappspänt tak. Den östra väggen har en målning med ett guldfärgat kors mot en ljus bakgrund, inramat av en nyklassicistisk och endimensionell portal. Framför målningen finns salens upphöjda podium med talarstol. I söder och norr finns stora fönster som släpper in dagsljuset. Rummet i övrigt är möblerat med enkla, oljemålade långbänkar. I den bakre delen av salen finns en kraftig murstock där sannolikt en kamin varit placerad. Köket väster om stora salen kan möjligtvis även ha fungerat som liten sal då det är väl tilltaget.
På väggen i stora salen i Bränskulla Missionshus hänger denna broderade bonad, sannolikt skapad i någon av församlingens syföreningar. På ett foto från Nils Perssons 70-årskalas (se foto nedan) syns att bonaden hängde över talarstolen i stora salen. Foto: Åsa Eriksson Green.
Församlingen, som när den bildades 1880, hette Hjersås-Knislinge Friförsamling, ändrade sedermera namn till Knislinge missionsförsamling. Inom församlingens område finns utöver missionshuset i Bränskulla även ett i Knislinge och ett i Röetved. I en minnesskrift som gavs ut i samband med församlingens 75-årsfirande år 1955 framgår att där fanns en kör och en sång- och musikförening, två ungdomsföreningar, två juniorföreningar, tre söndagsskolor och fem syföreningar. Ett citat i ovan nämnda skrift belyser just syföreningarnas avgörande betydelse;
När jag nu … beröra församlingens räkenskaper kan jag inte underlåta att uttala ett ord av erkännande och tacksamhet, för det arbete som församlingens syföreningar utfört, för det nit och den trohet som därunder ådagalagts… genom flitiga händers arbete… ha syföreningarna under årens lopp givit församlingens verksamhet ett betydande ekonomiskt stöd.
På väggen i stora salen hänger en inramad, broderad bonad i jugendstil med texten Må ej din hand så hårdna uti striden, Att den till bön ej knäpps då dag är liden. Ett fotografi från Nils Perssons 75-årsdag, där hela festsällskapet är fotograferat i stora salen, visar att bonaden hängde över altaret på 1950-talet.
Nils Persson firar sin 70-årsdag i Stora salen i missionshuset. Nils sitter som nr 6 från vänster på andra raden framifrån, omgiven av döttrarna Greta och Siri till vänster och Brita till höger. Året var 1948. Notera bonaden som hänger på den östra väggen ovanför sällskapet. Fotograf: Bröderna Persson/Oppmanna-Vånga hembygdsförening/Regionmuseet Skåne.Entrén ligger på västra sidan av byggnaden dit även vindskammarens och kökets fönster vetter. Foto: Åsa Eriksson Green. Många fötter har genom åren trampat över trappan av diabas på väg in i missionshuset. Foto: Åsa Eriksson Green.
Stora salen är mycket välbevarad med dekormålning av konservator C.O. Svensson på den östra väggen. Foto: Åsa Eriksson Green.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Knislinge missionsförsamling 1880-1955
Knislinge missionsförsamling 100 år, 1880-1980
Nilsson, Britt. En släktgård berättar – uppsats i historia.
Sibbhult är en gammal by med lång kontinuitet, men det är först de senaste hundra åren som byn expanderat och utvecklats – och detta i hög fart. Precis som är fallet med andra orter, var järnvägen en förutsättning. Sibbhult fick 1885 järnvägsförbindelse som station på linjen Kristianstad-Immeln.
Industrialiseringen började försiktigt runt sekelskiftet 1900 med Färe glasbruk och en tillhörande liten metallfabrik. Namnet Färe kommer från den lilla byn Färeköp intill Sibbhult.
Bror Carlsson kom till Sibbhult sommaren 1920 för att bli brukets disponent. Minskande efterfrågan på fint kristallglas i kombination med ökad konkurrens gjorde dock att bruket gick i konkurs 1927. Men entreprenören Bror Carlsson såg utvecklingsmöjligheter i metalltillverkningen och köpte hela konkursmassan.
Det blev grunden för ett smärre imperium, som präglade Sibbhult så till den grad att ”Färeepoken” är ett vedertaget begrepp på orten. Bror Carlsson antog nämligen snart efternamnet Färe. Han grundade AB Färe Armaturfabrik, som växte kraftigt inte minst under andra världskriget då man med stor framgång producerade och levererade armaturer till försvaret.
Vykortet är kraftigt retuscherat, men visar tydligt utvecklingen från glasbruket 1920 på den lilla bilden nere till vänster, till fabrikskomplexet AB Färe Armaturfabriker. År 1930 hade Färe 50 anställda, i slutet av 1950-talet bestod personalstyrkan av mer än 500 personer. Bildkälla: Digitalt museum.
Med ökande personalstyrka och ortsbefolkning uppstod behov av diverse faciliteter och service. Det byggdes bostäder, butiker, skolor, idrottsplats och ett kapell med kyrkogård. Bakom flera av projekten stod Bror Färe som drivande kraft och sponsor. En talrik skara arbetare, för att inte tala om företagsledningen, ställde dessutom krav på övernattningsmöjligheter och flera olika sorters matserveringar.
Det stora fabrikskomplexet finns kvar idag och sätter ännu prägel på Sibbhult. Där drivs fortfarande företagsverksamhet, men allting har förstås moderniserats i omgångar och produktionen har ändrat inriktning.
Av den äldre bebyggelsen som växte upp längs Bygatan i anslutning till fabriken finns tyvärr inte mycket kvar. Värt att nämna är två bevarade arbetarbostäder; en rest av den gamla genuina bruksmiljön. Sibbhults hembygdsförening disponerar de båda husen för utställningar, samlingar och arkiv. Mot slutet av Bygatan ligger Sibbagården, där Bror Färe och hans hustru Lilly bodde. Gården är idag huvudbyggnad för friskolan Färe Montessori.
Pensionatet
Ett av husen längs Bygatan går under namnet ”pensionatet”, i vissa källor ibland specificerat som ”armaturpensionatet”. Det har under decennierna funnits flera övernattningsställen i Sibbhult och det är inte alltid enkelt att räkna ut vilket pensionat som avses i olika handlingar. Det är inte heller helt klart hur länge övernattning var möjligt på ”pensionatet”.
Vykortet från 1940-talet visar hur pensionatet (till vänster) såg ut innan tillbyggnaden. En tidstypisk villa i det lilla stationssamhället. På en kraftig granitgrund stod den panelklädda och ljust målade byggnaden. Mot vägen vände sig en takkupa och ett sidoställt torn, där entrén var belägen. Tomten omgavs av ett spjälstaket mellan granitstolpar, likt övriga tomter i området. Folkskolan till höger i bild förstördes i en brand 1951. Man byggde en ny skola, som idag fungerar som fritidsgård. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv.
På en ägostyckningskarta från 1898 är platsen obebyggd och noteras som ängsbacke. På häradsekonomiska kartan från 1926 finns en byggnad på tomten. Från början såg huset inte ut som idag. Sannolikt var det från början byggt som ett vanligt bostadshus och i något skede då man behövde en större matsal försågs huset med en stor fyrkantig utbyggnad mot gatan.
Ove Ekman, vars föräldrar drev pensionatet några år på 1950-talet, berättar i ett inlägg på facebook i september 2017:
När föräldrarna förestod pensionatet fanns där tre matsalar. I ettan serverades endast disponent Färe med gäster. I tvåan serverades kontorspersonalen och i trean serverades arbetarna! De första åren 1951-52 undfägnades 300-400 gäster per dag! Efter dessa år så sjönk antalet gäster i takt med att fabrikens produktion minskade och arbetarna blev färre! Men då kunde man få en lunch för 1.25, men lönerna var ju lägre också förstås! Mitt minne från åren var utöver skolgång och fotbollsspel var gräsklippning, ansande av rabatter, rensande av hönshus, grävande i potatisland och inte minst hämtande av varor från byns affärer! Bl a upp till 100 liter mjölk varje dag!
I ett meddelande berättar Ove Ekman vidare hur han minns huset:
Huset byggdes i två våningar, med källare. I källaren inrymdes lagerlokal för rotfrukter, pannrum, brygghus, samt utrymme för ved och koks. Under en av de stora matsalarna, på källarnivå, användes ett utrymme som lager för Färe armaturfabriks elektriker. Entrevåningen hade sina stora matsalar (1 o 2), samt disponent Färes matsal och en gästtoalett. Bakom dessa lokaler fanns serveringsutrymme och kök, med ett fikarum innanför! Ovanvåningen var uteslutande en våning (två rum) för källarmästarparet med familj, en toalett och ett extra rum för en servitris! Med utsikt mot baksidan fanns dessutom en stor balkong.
Det finns många fotografier och andra källor som tyder på att Bror Färe gärna använde Pensionatet som festlokal för större och mindre sällskap. Glada fester och umgänge tycks ha varit ett viktigt inslag i makarna Färes tillvaro.
Jehovas vittnen
Jehovas vittnen bildades på 1870-talet i Pennsylvania, USA, och etablerades i Sverige 1899 på initiativ av en f.d. officer i Frälsningsarmén vid namn August Lundborg. Rörelsen är organiserad i församlingar som leds av äldstebröder. Tillvaron vilar till mycket stor del på varje medlems aktiva engagemang både inom församlingen och i den utåtriktade verksamheten. De flesta känner till Jehovas vittnens sedvana att knacka på hemma hos folk och överlämna olika typer av trycksaker, där deras budskap förmedlas.
Jehovas vittnens församlingslokaler heter alltid Rikets sal. Pensionatet i Sibbhult köptes av Jehovas vittnen 1978 och blev en Rikets sal efter vissa invändiga ändringar och renoveringar, som gjordes ideellt av medlemmar. Förutom en samlingslokal med plats för 75-80 personer fanns planer på konferens- och studierum, plus att göra i ordning lägenheten på andra våningen för kommande uthyrning.
Församlingen hade tidigare sin lokal i Lönsboda och dess upptagningsområde utgjordes av orterna Lönsboda, Hjärsås, Sibbhult, Glimåkra, Hökön, Kräbbleboda och Boalt. Medlemsantalet låg på cirka 30 personer vid tiden för flytten till Sibbhult och tio år senare tycks den siffran ha varit tämligen oförändrad.
Flygbilden från 1983 är tagen från väster. På fotots omstående sida framgår att huset vid denna tidpunkt ägs av Jehovas vittnen. Bildkälla: Arkiv Digital.
I vittnenas månatliga nyhetsbrev ”Tjänsten för Guds rike” meddelas följande i april 1988:
När kretstillsyningsmannen besökte Sibbhultsförsamlingen, kunde församlingens 30 församlingsförkunnare och 5 reguljära pionjärer tillsammans med de två besökarna lämna 120 böcker. Vid de 9 olika mötena för tjänst var sammanlagt 108 närvarande.
Vad betyder detta? Jag frågar min vän Anna som är uppvuxen inom Jehovas vittnen. Hon förklarar:
-Kretstillsyningsmannen är som en biskop kan man säga, han är ledare för ett större geografiskt område av församlingar. Hans jobb är att åka runt och entusiasmera församlingarna att leva rätt och knacka dörr ännu mer.
–Förkunnare är vanliga medlemmar i församlingen, dit räknas såväl döpta som odöpta. Barn räknas dit så snart de är med och knackar dörr.
–Reguljära pionjärer har dörrknackning som ”fast jobb”. Förr skulle de göra 180 timmar i månaden men det är inte så uttalat längre. De försörjer sig ofta på enklare jobb som städning eller att bära ut tidningar.
–”Möte för tjänst” är helt enkelt ett förberedelsemöte innan man går ut och knackar dörr. Pep talk!
Hur kan det ha sett ut i möteslokalen i det gamla pensionatet under Jehovas vittnens tid? Anna berättar att en Rikets sal följer ungefär samma principer överallt.
-Det finns inget obligatoriskt i inredningen. Inga symboler förekommer. Som ett konferensrum, biosittning med stoppade stolar. Längst fram ett podium med en talarstol. Det brukar sitta bibelcitat på väggen vid podiet.
-Det som brukar vara obligatoriskt är en större sal och en lite mindre, den mindre fungerar också som bibliotek. Bibliotek betyder en vägg med hyllor med den egna litteraturen.
-Stilen är avskalad, med okej gardiner. Plastväxter har förekommit. Det ska vara lättstädat. Församlingsmedlemmarna sköter städningen efter varje möte. Man har ett städschema. Det är alltid rent och snyggt.
På denna flygbild från 1989 syns proportionerna på den stora tillbyggnaden mot Bygatan. På tillbyggnadens gavel kan skönjas skylten med texten ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Husbilen på den grusbelagda parkeringsplatsen framför huset betyder kanske att församlingen hade långväga gäster. Bildkälla: Arkiv Digital.
Färe Montessori övertar
Sedan slutet av 1990-talet är byggnaden en del av friskolan Färe Montessori och kallas ”Mässen”.
Färe Montessori startade sin verksamhet 1996 i den gamla Sibbagården, sedermera kallad ”Färevillan” där man ännu har sin huvudverksamhet. Det var paret Thomas och Lena Lilia som förde montessoriskolan från idé till verklighet. I deras historik över skolan berättar de bl.a. följande:
Våren 1998 fick vi erbjudande om att köpa Rikets sal i Sibbhult, en gång personalmatsal för Färes tjänstemän. Vi behövde nya elevrum, slöjdsalar samt ett teknikrum för kemi, fysik mm. Med nybyggaranda och praktiska insatser av föräldrar, personal och elever kunde Mässen anpassas efter våra behov och högstadieeleverna fick gungor precis som de önskat!
Såhär ser det ut i mars 2021. Pensionatet, sedermera Rikets sal, numera Färe Montessoris ”Mässen”. Idag är pensionatet tillbyggt med en från framsidan utskjutande och lägre byggnadskropp, täckt av ett flackt sadeltak. Sannolikt kläddes byggnadens fasader under 1970-talet med korrugerad plåt. Fotot från 1983 (se ovan) visar att övre våningen var klädd med brun plåt och nedre våningen med vit dito. Idag är hela fasaderna klädda med vit plåt, medan fönsterbågar, vindskivor och andra detaljer är rödmålade. På det äldre, sidoställda entrétornet och takkupan ligger möjligtvis en ursprunglig, falsad och rödmålad plåt kvar. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Byggnadsbeskrivningarna i bildtexterna är skrivna av Åsa Eriksson Green.
Liedgren Dobronravoff, Pernilla. 2007. Att bli, att vara och att ha varit. Om ingångar i och utgångar ur Jehovas vittnen i Sverige. (Diss). Socialhögskolan vid Lunds universitet.
