Sibbhult är en gammal by med lång kontinuitet, men det är först de senaste hundra åren som byn expanderat och utvecklats – och detta i hög fart. Precis som är fallet med andra orter, var järnvägen en förutsättning. Sibbhult fick 1885 järnvägsförbindelse som station på linjen Kristianstad-Immeln.
Industrialiseringen började försiktigt runt sekelskiftet 1900 med Färe glasbruk och en tillhörande liten metallfabrik. Namnet Färe kommer från den lilla byn Färeköp intill Sibbhult.
Bror Carlsson kom till Sibbhult sommaren 1920 för att bli brukets disponent. Minskande efterfrågan på fint kristallglas i kombination med ökad konkurrens gjorde dock att bruket gick i konkurs 1927. Men entreprenören Bror Carlsson såg utvecklingsmöjligheter i metalltillverkningen och köpte hela konkursmassan.
Det blev grunden för ett smärre imperium, som präglade Sibbhult så till den grad att ”Färeepoken” är ett vedertaget begrepp på orten. Bror Carlsson antog nämligen snart efternamnet Färe. Han grundade AB Färe Armaturfabrik, som växte kraftigt inte minst under andra världskriget då man med stor framgång producerade och levererade armaturer till försvaret.
Med ökande personalstyrka och ortsbefolkning uppstod behov av diverse faciliteter och service. Det byggdes bostäder, butiker, skolor, idrottsplats och ett kapell med kyrkogård. Bakom flera av projekten stod Bror Färe som drivande kraft och sponsor. En talrik skara arbetare, för att inte tala om företagsledningen, ställde dessutom krav på övernattningsmöjligheter och flera olika sorters matserveringar.
Det stora fabrikskomplexet finns kvar idag och sätter ännu prägel på Sibbhult. Där drivs fortfarande företagsverksamhet, men allting har förstås moderniserats i omgångar och produktionen har ändrat inriktning.
Av den äldre bebyggelsen som växte upp längs Bygatan i anslutning till fabriken finns tyvärr inte mycket kvar. Värt att nämna är två bevarade arbetarbostäder; en rest av den gamla genuina bruksmiljön. Sibbhults hembygdsförening disponerar de båda husen för utställningar, samlingar och arkiv. Mot slutet av Bygatan ligger Sibbagården, där Bror Färe och hans hustru Lilly bodde. Gården är idag huvudbyggnad för friskolan Färe Montessori.
Pensionatet
Ett av husen längs Bygatan går under namnet ”pensionatet”, i vissa källor ibland specificerat som ”armaturpensionatet”. Det har under decennierna funnits flera övernattningsställen i Sibbhult och det är inte alltid enkelt att räkna ut vilket pensionat som avses i olika handlingar. Det är inte heller helt klart hur länge övernattning var möjligt på ”pensionatet”.
På en ägostyckningskarta från 1898 är platsen obebyggd och noteras som ängsbacke. På häradsekonomiska kartan från 1926 finns en byggnad på tomten. Från början såg huset inte ut som idag. Sannolikt var det från början byggt som ett vanligt bostadshus och i något skede då man behövde en större matsal försågs huset med en stor fyrkantig utbyggnad mot gatan.
Ove Ekman, vars föräldrar drev pensionatet några år på 1950-talet, berättar i ett inlägg på facebook i september 2017:
När föräldrarna förestod pensionatet fanns där tre matsalar. I ettan serverades endast disponent Färe med gäster. I tvåan serverades kontorspersonalen och i trean serverades arbetarna! De första åren 1951-52 undfägnades 300-400 gäster per dag! Efter dessa år så sjönk antalet gäster i takt med att fabrikens produktion minskade och arbetarna blev färre! Men då kunde man få en lunch för 1.25, men lönerna var ju lägre också förstås! Mitt minne från åren var utöver skolgång och fotbollsspel var gräsklippning, ansande av rabatter, rensande av hönshus, grävande i potatisland och inte minst hämtande av varor från byns affärer! Bl a upp till 100 liter mjölk varje dag!
I ett meddelande berättar Ove Ekman vidare hur han minns huset:
Huset byggdes i två våningar, med källare. I källaren inrymdes lagerlokal för rotfrukter, pannrum, brygghus, samt utrymme för ved och koks. Under en av de stora matsalarna, på källarnivå, användes ett utrymme som lager för Färe armaturfabriks elektriker. Entrevåningen hade sina stora matsalar (1 o 2), samt disponent Färes matsal och en gästtoalett. Bakom dessa lokaler fanns serveringsutrymme och kök, med ett fikarum innanför! Ovanvåningen var uteslutande en våning (två rum) för källarmästarparet med familj, en toalett och ett extra rum för en servitris! Med utsikt mot baksidan fanns dessutom en stor balkong.
Det finns många fotografier och andra källor som tyder på att Bror Färe gärna använde Pensionatet som festlokal för större och mindre sällskap. Glada fester och umgänge tycks ha varit ett viktigt inslag i makarna Färes tillvaro.
Jehovas vittnen
Jehovas vittnen bildades på 1870-talet i Pennsylvania, USA, och etablerades i Sverige 1899 på initiativ av en f.d. officer i Frälsningsarmén vid namn August Lundborg. Rörelsen är organiserad i församlingar som leds av äldstebröder. Tillvaron vilar till mycket stor del på varje medlems aktiva engagemang både inom församlingen och i den utåtriktade verksamheten. De flesta känner till Jehovas vittnens sedvana att knacka på hemma hos folk och överlämna olika typer av trycksaker, där deras budskap förmedlas.
Jehovas vittnens församlingslokaler heter alltid Rikets sal. Pensionatet i Sibbhult köptes av Jehovas vittnen 1978 och blev en Rikets sal efter vissa invändiga ändringar och renoveringar, som gjordes ideellt av medlemmar. Förutom en samlingslokal med plats för 75-80 personer fanns planer på konferens- och studierum, plus att göra i ordning lägenheten på andra våningen för kommande uthyrning.
Församlingen hade tidigare sin lokal i Lönsboda och dess upptagningsområde utgjordes av orterna Lönsboda, Hjärsås, Sibbhult, Glimåkra, Hökön, Kräbbleboda och Boalt. Medlemsantalet låg på cirka 30 personer vid tiden för flytten till Sibbhult och tio år senare tycks den siffran ha varit tämligen oförändrad.
vid denna tidpunkt ägs av Jehovas vittnen. Bildkälla: Arkiv Digital.
I vittnenas månatliga nyhetsbrev ”Tjänsten för Guds rike” meddelas följande i april 1988:
När kretstillsyningsmannen besökte Sibbhultsförsamlingen, kunde församlingens 30 församlingsförkunnare och 5 reguljära pionjärer tillsammans med de två besökarna lämna 120 böcker. Vid de 9 olika mötena för tjänst var sammanlagt 108 närvarande.
Vad betyder detta? Jag frågar min vän Anna som är uppvuxen inom Jehovas vittnen. Hon förklarar:
-Kretstillsyningsmannen är som en biskop kan man säga, han är ledare för ett större geografiskt område av församlingar. Hans jobb är att åka runt och entusiasmera församlingarna att leva rätt och knacka dörr ännu mer.
–Förkunnare är vanliga medlemmar i församlingen, dit räknas såväl döpta som odöpta. Barn räknas dit så snart de är med och knackar dörr.
–Reguljära pionjärer har dörrknackning som ”fast jobb”. Förr skulle de göra 180 timmar i månaden men det är inte så uttalat längre. De försörjer sig ofta på enklare jobb som städning eller att bära ut tidningar.
–”Möte för tjänst” är helt enkelt ett förberedelsemöte innan man går ut och knackar dörr. Pep talk!
Hur kan det ha sett ut i möteslokalen i det gamla pensionatet under Jehovas vittnens tid? Anna berättar att en Rikets sal följer ungefär samma principer överallt.
-Det finns inget obligatoriskt i inredningen. Inga symboler förekommer. Som ett konferensrum, biosittning med stoppade stolar. Längst fram ett podium med en talarstol. Det brukar sitta bibelcitat på väggen vid podiet.
-Det som brukar vara obligatoriskt är en större sal och en lite mindre, den mindre fungerar också som bibliotek. Bibliotek betyder en vägg med hyllor med den egna litteraturen.
-Stilen är avskalad, med okej gardiner. Plastväxter har förekommit. Det ska vara lättstädat. Församlingsmedlemmarna sköter städningen efter varje möte. Man har ett städschema. Det är alltid rent och snyggt.
Färe Montessori övertar
Sedan slutet av 1990-talet är byggnaden en del av friskolan Färe Montessori och kallas ”Mässen”.
Färe Montessori startade sin verksamhet 1996 i den gamla Sibbagården, sedermera kallad ”Färevillan” där man ännu har sin huvudverksamhet. Det var paret Thomas och Lena Lilia som förde montessoriskolan från idé till verklighet. I deras historik över skolan berättar de bl.a. följande:
Våren 1998 fick vi erbjudande om att köpa Rikets sal i Sibbhult, en gång personalmatsal för Färes
tjänstemän. Vi behövde nya elevrum, slöjdsalar samt ett teknikrum för kemi, fysik mm. Med
nybyggaranda och praktiska insatser av föräldrar, personal och elever kunde Mässen anpassas efter
våra behov och högstadieeleverna fick gungor precis som de önskat!
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Byggnadsbeskrivningarna i bildtexterna är skrivna av Åsa Eriksson Green.
Källor:
Facebookgruppen ”Minnen från Sibbhult”.
Svenska Aero-bilder (tillgängliga på Arkiv Digital)
Uppgifter från Anna Björklund, Göteborg, och Ove Ekman, Karlstad.
SR P4 Kristianstad, ”100 år sedan Bror kom till byn”, https://sverigesradio.se/artikel/7544745
Norra Skåne 1978-08-07, ”Jehovas vittnen förlägger huvudhögkvarter till Sibbhult”.
Karlsson, Gunvald. 1976. Stenbäraland – industribygd. Broby.
Liedgren Dobronravoff, Pernilla. 2007. Att bli, att vara och att ha varit. Om ingångar i och utgångar ur Jehovas vittnen i Sverige. (Diss). Socialhögskolan vid Lunds universitet.