Hjärsåslilla första missionshus

Danssalongen som blev missionshus!

Byn Hjärsåslilla ligger på västra sidan av Helge å, i höjd med Knislinge. Namnet finns skriftligen belagt sedan 1569 då det skrevs lille Hiersaass. Här kom Nordöstra Skånes Missionsförening att skaffa sin första gudstjänstlokal på 1860-talet. Vid byns laga skifte 1839 ägdes fastigheten av Greve Wachtmeister på Wanås. Marken är på kartan angiven som äng och odlingsmark utan markerade byggnader, vid stranden finns en plats som benämns mineral-källan.

Renritat utsnitt ur karta från 1839 års laga skifte. Den blåkantade figuren i mitten är fördämningen som kallas Hölen.
Källa: Historiska kartor, Lantmäteriet.

I en insändare i Christianstads bladet år 1847 framgår att det inte fanns några byggnader vid brunnsplatsen vilket skribenten ansåg vara märkligt eftersom vattnet var förträffligt och greve Wachtmeister snart skulle tjäna in den investering som krävdes. När de första byggnaderna uppfördes på platsen är alltså oklart, men någon gång mellan 1847 och 1860 byggdes en brunnssal som också kom att användas som dansbana.

Nordöstra Skånes missionsförening bildades 1858 och ledde sitt ursprung från Kristianstads traktatsällskap. Föreningen beslutade sig år 1860 för att köpa in brunnssalen i Hjärsåslilla, förutsatt att greven på Wanås ville sälja. Enligt församlingens minnesskrift från 50-årsjubileet 1908 hade brunnsplatsen utvecklats till ett tillhåll för traktens ungdomar. Det dansades, spelades och gick allmänt vilt till. Greven själv ska ha blivit överfallen när han passerade där en kväll, och sägs därför ha varit synnerligen positiv till att sälja fastigheten till missionsföreningen.

Innan föreningen beslutade att köpa brunnssalen hölls bönemöten och annan verksamhet på olika gårdar i trakten. När verksamheten ökade i omfattning blev det till slut för trångt att samlas i gårdarna och en egen lokal sågs som nödvändig.

Brunnssalen finns bevarad på ett äldre fotografi, se nedan. Byggnaden tycks ha haft ett rätt ordinärt utseende, som en samtida bondgård med en våning och vind under ett sadeltak. Väggarna var troligtvis klädda med brädpanel och rödfärgade medan fönster- och dörrsnickerier var målade i en ljus kulör.

Brunnsalen till vänster i bild med den vinkelbyggnad som Missionsföreningen byggde till 1863.
Bildkälla: Boken Hus i Guds tjänst – Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, 2018.

Den nya byggnaden var snart också för liten och redan 1863 byggdes en vinkelbyggnad ut åt norr. I salen uppfördes tre läktare, vilket bör betyda att byggnaden var öppen upp i nock för att dessa skulle rymmas. I tidningen Fosterlandet skriver man den 19 januari 1893 att missionshuset är föreningens centralplats ”med ett stort, i korsform bygdt och med en trädpark omgifvet missionshus”.

I Nya Skånska Posten kan man några år senare, den 12 januari 1899, läsa;

Hjersåslilla missionshus är ett af de äldsta i nordöstra Skåne och på samma gång äfven det största. Då brunnsdrickningen för en del år tillbaka var så modern, var här danssalong. Utanför salen finnes nämligen en helsokälla, hvilken dock numera icke begagnas. Under 1860-talet var den emellertid mycket anlitad, och dans anordnades då i salen hvarje söndag. Danssalongen inköptes sedan av missionsföreningen, tillbygdes och iordningställdes för sitt nya ändamål… För några år sedan insatte man värmeledning i missionshuset, men hvad man saknar inom densamma är en orgel. Det förefaller tomt efter föredragens slut, att ingen musik presteras, utan endast en av Ahnfelts sånger unisont afsjunges. Dessutom är det så stelt och gammalmodigt der inne. Skäl vore att modernisera den rymliga lokalen litet.

I den tillbyggda gamla brunnssalen bedrev missionsföreningen sin verksamhet i femtio år. Vid 1900-talets början var byggnaden mycket nedgången. En nödvändig upprustning visade sig bli mycket kostsam och istället beslutades att uppföra ett nytt missionshus. Det nya missionshuset stod färdigt 1908 och kommer att presenteras i ett annat inlägg.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018

Laga skifteshandlingar för Hjärsåslilla 1839

Karlsson Börje, Hjärsåslilla missionshus är nu sålt! opublicerat 2021.

Nordöstra Skånes Missionsförening 1858-1933

Knislinge förr och nu 1938 och 80 år senare, Knislinge hembygdsförening.

Nya Skånska Posten, den 12 januari 1899 (https://tidningar.kb.se/)

Fosterlandet, den 19 januari 1893 (https://tidningar.kb.se/)

Begravningsplatsen i Denningarum

I Östra Göinge kommun finns två privata begravningsplatser. Båda ligger i kommunens norra del. Den äldsta är den Hoppenstedtska begravningsplatsen i Denningarum, i vissa källor även kallad Blandowska graven.

Ganska oväntat i en vacker skogsbacke i Denningarum ligger en liten kyrkogård. Foto: Harry Olsson.

Privata, eller enskilda, begravningsplatser är inte särskilt vanliga så det är ganska anmärkningsvärt att det finns två stycken i en så liten kommun. Vad är skälet till att någon anlägger en privat begravningsplats? Svaret bör sökas i den tidsanda då det sker. I fallet med gravplatsen i Denningarum handlar det nog delvis om ett geografiskt närmare alternativ än att köpa gravplatser på kyrkogården i Broby. Gravplatsen ligger alldeles nära Denningarums gård, där familjen Hoppenstedt huserade. Det rör sig inte om dagens Denningarums gård, utan dess föregångare som låg en bit söderut. Diskussionen om enskilda begravningsplatser och traditioner kring dessa återkommer vi till senare i projektet ”Helgade rum”.

Bilden visar ett utsnitt ur fornlämningskartan. Den översta blå fyrkanten markerar platsen för den gamla gårdens ekonomibyggnader. Där ligger idag det nya boningshuset, byggt på 1900-talet.

Fyrkanten nederst i bild visar tomten där den äldre, numera försvunna Denningarums gård låg. På ”kyrkebacken” mellan gårdstomterna finns begravningsplatsen markerad med ett R.

Begravningsplatsen är upptagen i Riksantikvarieämbetets förteckning över fornlämningar, som nr 91 i Östra Broby socken.

I registret finns noterat att begravningsplatsens yta är 15×15 meter och att den är omgärdad av en mur av tuktad sten. Stenmuren är som högst 1,9 meter och som bredast 1,3 meter. Ingången finns på västra sidan, en järngrind flankerad av murade pelare av tegel. I mitten av begravningsplatsen finns en hög som är cirka 10 meter i diameter och 1,6 meter hög. I högens västra kant finns en gravsten med infälld gjutjärnstavla med namnen på de här begravda personerna, den första död 1803 och den sista 1839.

Foto: Ingela Frid

Denningarums gård

Namnet Denningarum förekommer i en skriftlig källa första gången 1491, dvs under den danska medeltiden. År 1671 nämns specifikt Denningarums gård i ett jordrevningsprotokoll.

I fornsök finns bl.a. följande information om gamla Denningarums gårdstomt:

Gårdstomt, ca 110×50-60 m st (N-S), utsträckning enligt kartor från år 1828 och 1860, övergiven. I områdets S del påträffades 3 husgrunder. Enligt lokalbefolkningen skall detta vara det ursprungliga läget för Denningarums gård. Gården skall även ha varit omgiven av en vallgrav. Äldsta skriftliga namnbelägg enligt DAL: år 1491. (RAÄ Östra Broby 260)

Vallgrav kan man ställa sig rätt tveksam till, det är mest troligt ett utslag av lokalt önsketänkande. Att platsen är den rätta finns det dock ingen tvekan om.

Denningarums gamla gård vid 1900-talets början. Familjen Sandin arrenderade gården vid denna tid. Bildkälla: Ekman 1965.

Den sista privata ägaren till Denningarums gamla gård var en man vid namn Carl Flygare. Efter hans konkurs köpte Östanå Fabriks AB (pappersbruket) egendomen år 1900 och lät riva den ganska snart därefter. Idag återstår bara knappt synliga husgrunder samt de stenmurar som inhägnade trädgården. Hela området är planterat med gran.

Ett nytt boningshus uppfördes ett stycke norrut, i anslutning till gårdens ekonomibyggnader. Gården blev under 2000-talet välkänd som trevligt besöksmål med gårdsbutik, djurhagar, lunchservering m.m.

Släkten Hoppenstedt och gravplatsen

Det översta namnet på gravstenens järntavla är Johan Fredrik Hoppenstedt. Han var född 1747 som son till regementsläkaren F.W. Hoppenstedt från Rügen. Denne ska ha kommit till Sverige 1738, var gift två gånger och fick minst nio barn varav Johan Fredrik var äldst.

Gravstenen med infälld gjutjärnsplatta med de fem begravda personernas namn. Flera av födelseåren är felaktiga och dessutom hette mamsell Marie Hoppenstedt Elisabeth i andra namn, initialen borde alltså vara E och inte F.
Foto: Harry Olsson.

Det finns en släkt Hoppenstedt som kom från Stralsund till Sverige, närmare bestämt Kalmar, redan 1679. Tyvärr finns ingen tillförlitlig utredning som visar hur och om de båda släkterna hänger ihop. Det finns heller, märkligt nog, ingen med namnet Hoppenstedt folkbokförd i Sverige idag (2022).

Släkten Hoppenstedt kom i besittning av Denningarums gård under andra halvan av 1700-talet. I en rågångsmätning 1794 företräddes Denningarum av kaptenen Georg C. Hoppenstedt (senare major, halvbror till Johan Fredrik).

Johan Fredrik Hoppenstedt dog den 4 april 1803 i leversjukdom. Han blev den första att gravsättas i familjegraven. Gravplatsen blev i samband med detta invigd till kyrkogård. Genom ett referat i tidskriften ”Nytt och Gammalt” (Lunds Weckoblad) skrivet av prosten i Glimåkra Roloff Andersson, som ledde ceremonin, får vi veta ungefär hur det gick till och vilka som deltog:

Det, uppå Kongl. Maj:ts, uti nådig resolution, under den 19 Aprill 1803, gifne bifall till Kapiteinens, nu Majorens Georg Christian Hoppenstedts underdåniga ansökning, här wid gården upprättade Grafställe, för dess aflidne broder, General-Qwartermästaren, Löitnanten wid Fortifikationen, samt Riddaren af Kgl. Swärds-Orden, Johan Fredrik Hoppenstedt, och de af dess syskon, som åstunda der hwila sina ben; blef i dag, efter högwederbörligt förordnande, högtidligen inwigdt af Kongl. Hof-Predikanten, Prosten och Kyrkoherden i Glimåckra Mag. R. Andersson, som, biträdd af fyra dess embetsbröder, hölt ett för tillfället lämpeligt kort tal, hwilket påbörjades och slöts med sång; hwarefter Liket, som blifwit afhämtadt ifrån Broby Kyrka, genast infördes uti detta sitt tillhöriga, wäl inrättade, starkt omgärdade och nu inwigda hwilorum.

Mamsell M. E. Hoppenstedt, som nu innehar denna egendom, och dess swåger, Collegii Medici Assessoren Herr Fred. Blandou, hwilka med gemensam åtgärd låtit upprätta denna grafwård, hade till Inwignings aktens biwistande budit så wäl alla Prostar och Kyrkoherdar i häradet, som närmast boende ståndspersoner, hwilka, så många som oförhindrade sig infunnit, blefwo efter slutad förrättning på hederligaste sätt undfägnade.

Glimåckra d. 16 April 1805. Roloff Andersson.

Genom en ganska märkvärdig dagbok får vi en glimt av livet på Denningarum. Hoppenstedts umgicks nämligen med Joachim Staël von Holstein som ägde Östanå pappersbruk och bodde på Bassarp (nuvarande Nordanå) och senare Torsebro krutbruk. Hans dagboksanteckningar från 1816-1821, jan-mars 1826 samt 1831-1836 finns bevarade på Krigsarkivet. Umgänget mellan gårdarna var flitigt och man sågs flera gånger i veckan på mer eller mindre spontana besök.

Det skulle dröja 24 år innan nästa gravsättning ägde rum. Under de mellanliggande åren noterade Staël von Holstein ett par reflexioner kring gravplatsen.

Den 1 juni 1816 skriver han om major Georg C. Hoppenstedt, som bor i Kristianstad och ibland besöker sin syster på Denningarum:

För övrigt sjuklig, så att han väl snart gör resan från Christianstad till Denningarum för att sättas i den murade graven, som herrgårdens ägarinna låtit bygga i en skogsbacke ett litet stycke från gården, där hennes äldsta bror redan är förut och väntar på flera av sina syskon, som ännu där har sitt residence; men efter min tanke blir det icke ett hus för den Hoppenstedtska familjen till Domedag, om den ej kommer snart, ty då de alla äro hemlösa, utan kända arvingar, så säljes väl den stora egendomen efter deras död efter vanligt bruk styckevis. Bönderna köpa själva sina hemman och graven blir en Potatiskällare, sedan de förnäma liken blivit nedgrävda i backen till vanlig förgängelse och god åkerjord.

Om det var ett utslag av humor eller svartsyn är svårt att veta, men turligt nog besannades inte farhågan beträffande gravens förvandling till potatiskällare.

Den 28 sept 1817 skriver Staël von Holstein att mamsell Ulla (fröken Hoppenstedts sällskapsdam) farit till Christianstad att underrätta sig om major Hoppenstedt, som är sjuk. ”Jag föreställer mig, att han snart nalkas till gravbacken på Denningarum”. Den 28 nov 1817 noterar han att den gamle majoren flyttat från Kristianstad till sin syster fru Blandow i Ystad. (Där dog majoren för övrigt 1825 och begravdes aldrig i Denningarum.)

Den 26 februari 1819 skriver Staël von Holstein efter ett besök på Denningarum:

Jag stoppade min pipa, gick i trädgården och därifrån beskådade den grav, i vilken Öfv. Leutn. Hoppenstedts kvarlevor ligga förvarade tillsvidare. Jag tänkte, att kanske ej så långt härefter kommer nuvarande ägarinnan även att i samma rum nedsättas, honom till sällskap.

Tydligen fanns vid denna tid inte mer skog på kullen än att man kunde se gravplatsen från Denningarums trädgård. Det är förstås ingen tillfällighet. Gravplatsen anlades på en kulle som var belägen så, att gårdens ägare skulle kunna se graven dagligen under sina promenader i trädgården. ”Nuvarande ägarinnan” som nämns, Marie Elisabeth Hoppenstedt, dog den 15 maj 1827 av ”ålderdoms bräcklighet” i en ålder av 81 år enligt dödboken. Hon begravdes den 23 maj.

Nu övergick Denningarum till systern Fredrika Wilhelmina Hoppenstedt-Blandow, eller rättare sagt till hennes man assessor Fredrich Blandow. De bodde i Ystad men vistades ofta på Denningarum. Fredrika Wilhelmina var den enda av systrarna som var gift, hon fick dock inte några barn.

Ytterligare en syster i syskonskaran, Margareta Gustafva född 13 oktober 1764, dog i nervfeber i Ystad den 9 april 1830. Enligt dödboken ägde jordfästning rum i Ystads S:ta Maria kyrka den 16 april och ”sedan blef liket transporteradt till Denninga Ryd att nedsättas i der varande familjegraf”.

Assessor Fredrich Blandow, född i juni 1755, dog i Ystad den 10 april 1834 av ”ålderdoms bräcklighet”. Blev enligt död- och begravningsboken ”…härstädes jordfäst i Marie kyrka fredagen den 18 april, och sedan förd till dess Egendom Dänningarum att der nedsättas i en graf.”

Den 17 april skrev Staël von Holstein:

…idag skulle Denningarums Herren Assessorn och Vasa Riddaren Blandow komma från Ystad, ej som levande utan som död, för att inpackas i den på Åkervången varande gravbacken och placeras mellan sina svägerskor.

Det dröjde förstås innan transporten var framme. Fyra dagar senare står att läsa:

… assessor Blandows lik var den 24 kommit från Ystad, men så sent, att intet graven kunde upplåtas. Han blev därför insatt på ett torp nära intill gården.

De följande raderna tyder på att torparfamiljen inte var glada över att tvingas hysa ett lik i sin lilla stuga, men som torpare under gården hade de ingen möjlighet att neka. Fru Blandow blev som änka ägare till Denningarum men höll sig borta därifrån efter makens död. Den 6 juli 1834 refererar Staël von Holstein till skvaller som gjorde gällande att fru Blandow var rädd att bli påhoppad av ”tiggare och godsets uslingar”, som behövde hjälp.

Änkefru Fredrika Wilhelmina Hoppenstedt-Blandow dog den 12 december 1839 i Ystad i den höga åldern av 90 år. Även hon blev jordfäst i S:ta Maria kyrka i Ystad och sedan förd till ”dess egendom Denningerum i Christianstads län, att der nedsättas i deras graf.” Denna femte gravsättning blev den sista på familjegravplatsen. Denna gren av släkten Hoppenstedt dog ut i mitten av 1800-talet.

Inifrån begravningsplatsen. Foto: Harry Olsson.

Anderbergska gravfonden

Som en epilog bör ”Anderbergska gravfonden” nämnas. Det är kanske inte fondens vedertagna namn, men den kallas så i vissa källor.

Magdalena Anderberg hette som ogift Holmgren och föddes i Ystad i början av 1800-talet. Det har hävdats av bl.a. Pehr Johnsson att hon var släkt med Hoppenstedts, men det stämmer inte. Däremot tjänstgjorde hon hos paret Blandow i många år och var en verklig trotjänarinna, tills hon gifte sig med häradshövding Peter Anderberg i Ystad.

Fru Blandow född Hoppenstedt, som ju överlevde sin man med drygt fem år, klargjorde i sitt testamente följande:

Till belöning för den trofasthet, beredvillighet och ömma omvårdnad jungfrun Magdalena Holmgren under sin mångåriga tjänstetid mot mig och min salig man oafbrutet ådagalagt, skänker och gifver jag henne alla mina fordringar, kreatur och öfrige lösören, af hwad beskaffenhet som helst, vare sig på landet eller i staden.

Peter Anderberg, gift med Magdalena Holmgren, står i kyrkoböckerna som arrendator av Denningarum efter fru Blandows död. Paret Anderberg bodde hela tiden i Ystad, men vistades med jämna mellanrum i Denningarum. (Här måste jag påpeka att häradshövdingen inte hette Hilfeling i förnamn, som vissa källor påstår. Det är en felläsning av ”Hhfding” som är en förkortning av ”häradshövding”. Det rör sig alltså om en feltolkning av svårläst handstil i kyrkoböcker. Felets ursprungskälla är Pehr Johnssons uppsats i Biblioteksbladet och tyvärr har det fått god spridning.)

Det står vidare i fru Blandows testamente:

Tillförser jag mig, att Magdalena Holmgren såsom en kär pligt åtager sig att i sin lifstid underhålla min slägts grafvård i Denningarum, men efter hennes dödsfall ägaren till gården årligen utbetala fyratio riksdaler banco till församlingens kyrkoherde, hvilken täckes derföre besörja Grafwårdens underhåll.

Magdalena Anderberg, född Holmgren, efterlevde testamentet genom att donera en summa av 1200 riksdaler riksmynt till en nystartad fond. Räntan av fonden skulle vid behov användas för att underhålla familjegraven i Denningarum. Sannolikt finansierades gravstenen och gjutjärnsplattan med medel ur fonden och att det hann gå ett antal år efter gravsättningarna innan plattan tillkom. Det är i så fall en förklaring till att flera av årtalen är fel.

Broby församling förvaltade fonden och hade hand om gravskötseln. I december 1859 noterades i ett sockenstämmoprotokoll att fru Anderberg hade givit tillstånd för socknen att ta 100 riksdaler riksmynt av fondens ränta till grundplåt till ett sockenbibliotek i Broby. Detta utvecklades till en intressant historia, men den får berättas i ett annat sammanhang.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Landsarkivet i Lund: Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv (SE/LLA/13489)
Östra Broby kyrkoarkiv (SE/LLA/13515)
Ystads rådhusrätt och magistrat (SE/LLA/10214)

Krigsarkivet: Staël von Holstein, J, arkiv. (SE/KrA/0035:0813/0)

Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) N:o 51, 1805.

Ekman, Johan. 1965. Några anteckningar om Östanå bruks historia. Osby.

Johnsson, Pehr. 1920. Ett skånskt församlingsbibliotek och dess utvecklingshistoria. I: Biblioteksbladet, femte årgången.

Hoppenstedt, släkt, urn:sbl:13798, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2022-07-14.

Fornsök, https://app.raa.se/open/fornsok/

Brännskulla nya missionshus

Efter en ödesdiger brand där det 34 år gamla missionshuset i Brännskulla brann ner till grunden uppfördes omedelbart ett nytt på initiativ av Nils Persson, dåvarande ägare till Brännskulla. Nils var son till Anders och Sissa Persson som uppfört det första missionshuset på platsen. Vid invigningen vid juletid 1929 överlät Nils nyttjanderätten över byggnaden till församlingen. 

Det nya missionshuset uppfördes inte på samma plats som det gamla, utan på en tomt strax nordost därom, i en stenig och något backig terräng direkt norr om mangårdsbyggnaden på Brännskulla.

Brännskulla missionshus i högsommargrönska. Foto: Åsa Eriksson Green.

Byggnaden är tidstypiskt utformad utan yttre attribut som avslöjar dess användning. Fasaderna är klädda med rödfärgad locklistpanel och byggnaden täcks av ett sadeltak med tegelpannor. Entrén ligger på västra gaveln och har dubbla, oljemålade spegeldörrar i ljust gul kulör. Via ett kapprum når man till höger ett kök och rakt fram, i byggnadens östra del, den stora salen. På vindsvåningen finns ett kök med kammare som använts som vävkammare.

Den stora salen ska vara dekorerad av C.O. (Carl Otto) Svensson, som till exempel även smyckat kyrkan i Sibbhult. Salen har ljust blå väggar och ett vitt, pappspänt tak. Den östra väggen har en målning med ett guldfärgat kors mot en ljus bakgrund, inramat av en nyklassicistisk och endimensionell portal. Framför målningen finns salens upphöjda podium med talarstol. I söder och norr finns stora fönster som släpper in dagsljuset. Rummet i övrigt är möblerat med enkla, oljemålade långbänkar. I den bakre delen av salen finns en kraftig murstock där sannolikt en kamin varit placerad. Köket väster om stora salen kan möjligtvis även ha fungerat som liten sal då det är väl tilltaget.

På väggen i stora salen i Brännskulla Missionshus hänger denna broderade bonad, sannolikt skapad i någon av församlingens syföreningar. På ett foto från Nils Perssons 70-årskalas (se foto nedan) syns att bonaden hängde över talarstolen i stora salen. Foto: Åsa Eriksson Green.

Församlingen, som när den bildades 1880, hette Hjersås-Knislinge Friförsamling, ändrade sedermera namn till Knislinge missionsförsamling. Inom församlingens område finns utöver missionshuset i Brännskulla även ett i Knislinge och ett i Röetved. I en minnesskrift som gavs ut i samband med församlingens 75-årsfirande år 1955 framgår att där fanns en kör och en sång- och musikförening, två ungdomsföreningar, två juniorföreningar, tre söndagsskolor och fem syföreningar. Ett citat i ovan nämnda skrift belyser just syföreningarnas avgörande betydelse;

När jag nu … beröra församlingens räkenskaper kan jag inte underlåta att uttala ett ord av erkännande och tacksamhet, för det arbete som församlingens syföreningar utfört, för det nit och den trohet som därunder ådagalagts… genom flitiga händers arbete… ha syföreningarna under årens lopp givit församlingens verksamhet ett betydande ekonomiskt stöd.

På väggen i stora salen hänger en inramad, broderad bonad i jugendstil med texten Må ej din hand så hårdna uti striden, Att den till bön ej knäpps då dag är liden. Ett fotografi från Nils Perssons 75-årsdag, där hela festsällskapet är fotograferat i stora salen, visar att bonaden hängde över altaret på 1950-talet.

Nils Persson firar sin 70-årsdag i Stora salen i missionshuset. Nils sitter som nr 6 från vänster på andra raden framifrån, omgiven av döttrarna Greta och Siri till vänster och Brita till höger. Året var 1948. Notera bonaden som hänger på den östra väggen ovanför sällskapet. Fotograf: Bröderna Persson/Oppmanna-Vånga hembygdsförening/Regionmuseet Skåne.
Entrén ligger på västra sidan av byggnaden dit även vindskammarens och kökets fönster vetter. Foto: Åsa Eriksson Green.
Många fötter har genom åren trampat över trappan av diabas på väg in i missionshuset. Foto: Åsa Eriksson Green.
Stora salen är mycket välbevarad med dekormålning av konservator C.O. Svensson på den östra väggen. Foto: Åsa Eriksson Green.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Knislinge missionsförsamling 1880-1955

Knislinge missionsförsamling 100 år, 1880-1980

Nilsson, Britt. En släktgård berättar – uppsats i historia.

https://kartbild.com/#15/56.1830/14.2249/0x10, häradskartan.

https://www.smhi.se/klimat/klimatet-da-och-nu/hur-var-vadret/q/Kristianstad, om vädret 1929.

Samtal med Anita Olson, Brännskulla.

Rikets sal – Jehovas vittnen i Sibbhult

Sibbhult är en gammal by med lång kontinuitet, men det är först de senaste hundra åren som byn expanderat och utvecklats – och detta i hög fart. Precis som är fallet med andra orter, var järnvägen en förutsättning. Sibbhult fick 1885 järnvägsförbindelse som station på linjen Kristianstad-Immeln.

Industrialiseringen började försiktigt runt sekelskiftet 1900 med Färe glasbruk och en tillhörande liten metallfabrik. Namnet Färe kommer från den lilla byn Färeköp intill Sibbhult.

Bror Carlsson kom till Sibbhult sommaren 1920 för att bli brukets disponent. Minskande efterfrågan på fint kristallglas i kombination med ökad konkurrens gjorde dock att bruket gick i konkurs 1927. Men entreprenören Bror Carlsson såg utvecklingsmöjligheter i metalltillverkningen och köpte hela konkursmassan.

Det blev grunden för ett smärre imperium, som präglade Sibbhult så till den grad att ”Färeepoken” är ett vedertaget begrepp på orten. Bror Carlsson antog nämligen snart efternamnet Färe. Han grundade AB Färe Armaturfabrik, som växte kraftigt inte minst under andra världskriget då man med stor framgång producerade och levererade armaturer till försvaret.

Vykortet är kraftigt retuscherat, men visar tydligt utvecklingen från glasbruket 1920 på den lilla bilden nere till vänster, till fabrikskomplexet AB Färe Armaturfabriker. År 1930 hade Färe 50 anställda, i slutet av 1950-talet bestod personalstyrkan av mer än 500 personer. Bildkälla: Digitalt museum.

Med ökande personalstyrka och ortsbefolkning uppstod behov av diverse faciliteter och service. Det byggdes bostäder, butiker, skolor, idrottsplats och ett kapell med kyrkogård. Bakom flera av projekten stod Bror Färe som drivande kraft och sponsor. En talrik skara arbetare, för att inte tala om företagsledningen, ställde dessutom krav på övernattningsmöjligheter och flera olika sorters matserveringar.

Det stora fabrikskomplexet finns kvar idag och sätter ännu prägel på Sibbhult. Där drivs fortfarande företagsverksamhet, men allting har förstås moderniserats i omgångar och produktionen har ändrat inriktning.

Av den äldre bebyggelsen som växte upp längs Bygatan i anslutning till fabriken finns tyvärr inte mycket kvar. Värt att nämna är två bevarade arbetarbostäder; en rest av den gamla genuina bruksmiljön. Sibbhults hembygdsförening disponerar de båda husen för utställningar, samlingar och arkiv. Mot slutet av Bygatan ligger Sibbagården, där Bror Färe och hans hustru Lilly bodde. Gården är idag huvudbyggnad för friskolan Färe Montessori.

Pensionatet

Ett av husen längs Bygatan går under namnet ”pensionatet”, i officiella handlingar ibland specificerat som ”armaturpensionatet”. Det har under decennierna funnits flera övernattningsställen i Sibbhult och det är inte alltid enkelt att räkna ut vilket pensionat som avses i källorna. Det är inte heller helt klart hur länge övernattning var möjligt på ”pensionatet”.

Vykortet från 1940-talet visar hur pensionatet såg ut innan tillbyggnaden. En tidstypisk villa i det lilla stationssamhället. På en kraftig granitgrund stod den panelklädda och ljust målade byggnaden. Mot vägen vände sig en takkupa och ett sidoställt torn, där entrén var belägen. Tomten omgavs av ett spjälstaket mellan granitstolpar, likt övriga tomter i området. Folkskolan till höger i bild förstördes i en brand 1951, en ny skola byggdes vilken idag fungerar som fritidsgård. Bildkälla: Facebookgruppen ”Minnen från Sibbhult”, Lill Thomasson.

På en ägostyckningskarta från 1898 är platsen obebyggd och noteras som ängsbacke. På häradsekonomiska kartan från 1926 finns en byggnad på tomten. Från början såg huset inte ut som idag. Sannolikt var det från början byggt som ett vanligt bostadshus och i något skede då man behövde en större matsal försågs huset med en stor fyrkantig utbyggnad mot gatan.

Ove Ekman, vars föräldrar drev pensionatet några år på 1950-talet, berättar i ett inlägg på facebook i september 2017:

När föräldrarna förestod pensionatet fanns där tre matsalar. I ettan serverades endast disponent Färe med gäster. I tvåan serverades kontorspersonalen och i trean serverades arbetarna! De första åren 1951-52 undfägnades 300-400 gäster per dag! Efter dessa år så sjönk antalet gäster i takt med att fabrikens produktion minskade och arbetarna blev färre! Men då kunde man få en lunch för 1.25, men lönerna var ju lägre också förstås! Mitt minne från åren var utöver skolgång och fotbollsspel var gräsklippning, ansande av rabatter, rensande av hönshus, grävande i potatisland och inte minst hämtande av varor från byns affärer! Bl a upp till 100 liter mjölk varje dag!

I ett meddelande berättar Ove Ekman vidare hur han minns huset:

Huset byggdes i två våningar, med källare. I källaren inrymdes lagerlokal för rotfrukter, pannrum, brygghus, samt utrymme för ved och koks. Under en av de stora matsalarna, på källarnivå, användes ett utrymme som lager för Färe armaturfabriks elektriker. Entrevåningen hade sina stora matsalar (1 o 2), samt disponent Färes matsal och en gästtoalett. Bakom dessa lokaler fanns serveringsutrymme och kök, med ett fikarum innanför! Ovanvåningen var uteslutande en våning (två rum) för källarmästarparet med familj, en toalett och ett extra rum för en servitris! Med utsikt mot baksidan fanns dessutom en stor balkong.

Det finns många fotografier och andra källor som tyder på att Bror Färe gärna använde Pensionatet som festlokal för större och mindre sällskap. Glada fester och umgänge tycks ha varit ett viktigt inslag i makarna Färes tillvaro.

Jehovas vittnen

Jehovas vittnen bildades på 1870-talet i Pennsylvania, USA, och etablerades i Sverige 1899 på initiativ av en f.d. officer i Frälsningsarmén vid namn August Lundborg. Rörelsen är organiserad i församlingar som leds av äldstebröder. Tillvaron vilar till mycket stor del på varje medlems aktiva engagemang både inom församlingen och i den utåtriktade verksamheten. De flesta känner till Jehovas vittnens sedvana att knacka på hemma hos folk och överlämna olika typer av trycksaker, där deras budskap förmedlas.

Jehovas vittnens församlingslokaler heter alltid Rikets sal. Pensionatet i Sibbhult köptes av Jehovas vittnen 1978 och blev en Rikets sal efter vissa invändiga ändringar och renoveringar, som gjordes ideellt av medlemmar. Förutom en samlingslokal med plats för 75-80 personer fanns planer på konferens- och studierum, plus att göra i ordning lägenheten på andra våningen för kommande uthyrning.

Församlingen hade tidigare sin lokal i Lönsboda och dess upptagningsområde utgjordes av orterna Lönsboda, Hjärsås, Sibbhult, Glimåkra, Hökön, Kräbbleboda och Boalt. Medlemsantalet låg på cirka 30 personer vid tiden för flytten till Sibbhult och tio år senare tycks den siffran ha varit tämligen oförändrad.

Flygbilden från 1983 är tagen från väster. På fotots omstående sida framgår att huset
vid denna tidpunkt ägs av Jehovas vittnen. Bildkälla: Arkiv Digital.

I vittnenas månatliga nyhetsbrev ”Tjänsten för Guds rike” meddelas följande i april 1988:

När kretstillsyningsmannen besökte Sibbhultsförsamlingen, kunde församlingens 30 församlingsförkunnare och 5 reguljära pionjärer tillsammans med de två besökarna lämna 120 böcker. Vid de 9 olika mötena för tjänst var sammanlagt 108 närvarande.

Vad betyder detta? Jag frågar min vän Anna som är uppvuxen inom Jehovas vittnen. Hon förklarar:

-Kretstillsyningsmannen är som en biskop kan man säga, han är ledare för ett större geografiskt område av församlingar. Hans jobb är att åka runt och entusiasmera församlingarna att leva rätt och knacka dörr ännu mer.

Förkunnare är vanliga medlemmar i församlingen, dit räknas såväl döpta som odöpta. Barn räknas dit så snart de är med och knackar dörr.

Reguljära pionjärer har dörrknackning som ”fast jobb”. Förr skulle de göra 180 timmar i månaden men det är inte så uttalat längre. De försörjer sig ofta på enklare jobb som städning eller att bära ut tidningar.

”Möte för tjänst” är helt enkelt ett förberedelsemöte innan man går ut och knackar dörr. Pep talk!

Hur kan det ha sett ut i möteslokalen i det gamla pensionatet under Jehovas vittnens tid? Anna berättar att en Rikets sal följer ungefär samma principer överallt.

-Det finns inget obligatoriskt i inredningen. Inga symboler förekommer. Som ett konferensrum, biosittning med stoppade stolar. Längst fram ett podium med en talarstol. Det brukar sitta bibelcitat på väggen vid podiet.

-Det som brukar vara obligatoriskt är en större sal och en lite mindre, den mindre fungerar också som bibliotek. Bibliotek betyder en vägg med hyllor med den egna litteraturen.

-Stilen är avskalad, med okej gardiner. Plastväxter har förekommit. Det ska vara lättstädat. Församlingsmedlemmarna sköter städningen efter varje möte. Man har ett städschema. Det är alltid rent och snyggt.

På denna flygbild från 1989 syns proportionerna på den stora tillbyggnaden mot Bygatan. På tillbyggnadens gavel kan skönjas skylten med texten ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Husbilen på den grusbelagda parkeringsplatsen framför huset betyder kanske att församlingen hade långväga gäster. Bildkälla: Arkiv Digital.

Färe Montessori övertar

Sedan slutet av 1990-talet är byggnaden en del av friskolan Färe Montessori och kallas ”Mässen”.

Färe Montessori startade sin verksamhet 1996 i den gamla Sibbagården, sedermera kallad ”Färevillan” där man ännu har sin huvudverksamhet. Det var paret Thomas och Lena Lilia som förde montessoriskolan från idé till verklighet. I deras historik över skolan berättar de bl.a. följande:

Våren 1998 fick vi erbjudande om att köpa Rikets sal i Sibbhult, en gång personalmatsal för Färes
tjänstemän. Vi behövde nya elevrum, slöjdsalar samt ett teknikrum för kemi, fysik mm. Med
nybyggaranda och praktiska insatser av föräldrar, personal och elever kunde Mässen anpassas efter
våra behov och högstadieeleverna fick gungor precis som de önskat!

Såhär ser det ut i mars 2021. Pensionatet, sedermera Rikets sal, numera Färe Montessoris ”Mässen”. Idag är pensionatet tillbyggt med en från framsidan utskjutande och lägre byggnadskropp, täckt av ett flackt sadeltak. Sannolikt kläddes byggnadens fasader under 1970-talet med korrugerad plåt. Fotot från 1983 (se ovan) visar att övre våningen var klädd med brun plåt och nedre våningen med vit dito. Idag är hela fasaderna klädda med vit plåt, medan fönsterbågar, vindskivor och andra detaljer är rödmålade. På det äldre, sidoställda entrétornet och takkupan ligger möjligtvis en ursprunglig, falsad och rödmålad plåt kvar. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Byggnadsbeskrivningarna i bildtexterna är skrivna av Åsa Eriksson Green.

Källor:

www.jw.org/sv

www.fare.se

Facebookgruppen ”Minnen från Sibbhult”.

Svenska Aero-bilder (tillgängliga på Arkiv Digital)

Uppgifter från Anna Björklund, Göteborg, och Ove Ekman, Karlstad.

SR P4 Kristianstad, ”100 år sedan Bror kom till byn”, https://sverigesradio.se/artikel/7544745

Norra Skåne 1978-08-07, ”Jehovas vittnen förlägger huvudhögkvarter till Sibbhult”.

Karlsson, Gunvald. 1976. Stenbäraland – industribygd. Broby.

Liedgren Dobronravoff, Pernilla. 2007. Att bli, att vara och att ha varit. Om ingångar i och utgångar ur Jehovas vittnen i Sverige. (Diss). Socialhögskolan vid Lunds universitet.

Brännskulla första missionshus

Idag är det svårt att föreställa sig att Brännskulla, idylliskt inbäddat bland åkrar, ängar och skogsbackar har varit en nod i den industrialiserade brytningen av diabas i nordöstra Skåne. Brännskulla var bara ett av flera stenbrott i trakten och när exploateringen tog fart 1890 strömmade arbetskraften till de små byarna. Bara i Brännskulla ska ett trettiotal ha varit anställda inom stenbrytningen, vilket var betydligt fler än de som redan bodde på platsen. I berget arbetade som mest 300 personer.

Gården Brännskulla finns belagd i skriftliga källor redan 1611, och ägarlängden är dokumenterad lika länge. Här bodde under andra halvan av 1800-talet Anders och Sissa Persson med sina barn. Familjen var troende och Anders var en av de grundande medlemmarna när en lokalförsamling av missionsförbundet bildades här i juni 1880. De andra grundarna kom från byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga och Knislinge. 

Det sannolikt nyuppförda missionshuset i Brännskulla år 1895. Kring bordet i mitten sitter familjen Persson som ägde gården. Det är Anders och Sissa och deras tre barn, från vänster Nils, Hanna och Maria. Till höger om Sissa sitter Anders mor. Den äldre mannen på bänken mot huset är Sissas bror. Nils kom att ta över gården och bygga ännu ett missionshus på platsen. Fotograf: Bröderna Persson/Oppmanna-Vånga hembygdsförening/Regionmuseet Skåne.

De första åren hölls möten hemma hos medlemmarna. Makarna Persson öppnade sitt hem för resepredikanter som skickades ut från Skånes missionssällskap. De predikade, övernattade och reste sedan vidare till andra församlingar. Den första verksamhet som bedrevs lokalt i Brännskulla var söndagsskolan. Ett första missionshus byggdes på gården 1895 av Anders och Sissa Persson. Ett svartvitt fotografi visar sannolikt den nyligen, ännu omålade byggnaden som var timrad på en sockel av plocksten. Gavelpartiet var klätt med locklistpanel där varje locklist hade en liten, finsågad och rombformad spets. I det övre gavelpartiet sitter ett runt, spröjsat fönster. Mot nocken sitter fint utsirad snickarglädje och till och med vindskivorna är profilhyvlade. Taket var klätt med papp på en listtäckning. Åt öster fanns en lägre länga som sannolikt var en äldre byggnad. Sockeln var hög och murad med fältsten och kalkbruk. Spåntaket är synbart slitet och lappat på några ställen. En öppen veranda löpte längs hela den södra fasaden på den äldre byggnaden och bidrog till att de två byggnadskropparna kopplades samman.

Framför byggnaden fanns en plantering med bland annat bolltistlar och en hög stenpelare avsedd för en krukväxt. Runt planteringen löper sandgångar som varit krattade men på bilden har trampats av allas fötter.  Människorna är söndagsklädda och utplacerade i grupper framför byggnaden. Kring ett dukförsett bord sitter Anders och Sissa Persson och Anders mor, omgivna av barnen Nils, Hanna och Maria.

I Brännskulla utvecklades en rik folkrörelse som utöver missionsförsamlingen även kom att omfatta en blåbandsförening som verkade för nykterhet och en musikförening. Alkoholbruket och dess konsekvenser blev allt tydligare i och med att stenbrytningen tog fart. Källorna anger att den varmt religiöse Anders Persson tillsammans med några arbetare kände ett kall att agera mot fylleri på arbetsplatserna och i vardagslivet genom att erbjuda en meningsfull fritid åt människorna på orten. Blåbandsföreningen kallade sig ”Samhällets väl” och kom att hålla välbesökta möten i missionshuset.

Notiser i dagstidningarna visar exempel på verksamhet och samverkan inom blåbandsföreningen och missionsförsamlingen. År 1897 annonseras om en slädfärd för Immelns och Västraby blåbandsföreningen med slutstation Brännskulla missionshus. År 1905 höll blåbandsföreningen en ”Stor Bazar” i missionshuset med allt från lotteri till musikkonsert.

I fotografiets övre kant står ”Minne av Söndagskolfesten i Bränskulla 1920”. Bakom den stora barngruppen syns det gamla missionshuset, där även den östra delen fått ett papptak. Läraren är stenarbetaren Karl Olsson som bodde i Hallsjödal. Fotografiet är tillhandahållet av Ingela Frid och hämtat ur ett släktalbum.

Detta första missionshus brann ner 1929 och med det församlingens protokollsböcker vilka hade kunnat ge värdefull insyn i verksamheten. Ett nytt missionshus stod dock klart redan till jul samma år. Det uppfördes av Anders och Sissas son Nils Persson, som vid invigningen överlät nyttjanderätten över byggnaden till församlingen. Det nya missionshuset presenteras i en egen artikel.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Knislinge missionsförsamling 1880-1955

Knislinge missionsförsamling 100 år, 1880-1980

https://tidningar.kb.se/

Nilsson, Britt. En släktgård berättar – uppsats i historia. (opubl.)

Liberala Katolska kyrkan i Glimåkra

Järnvägen kom till Glimåkra 1886. Det var en förlängning av banan Kristianstad-Immeln, som hade blivit klar och invigd året innan. Glimåkra förblev banans ändstation fram till 1909, då sträckan vidare till Älmhult var färdig. I samband med detta frigjordes en del av det södra banområdet, som inte längre behövdes för omlastning då Glimåkra inte längre var ändstation.

På det tidigare södra stationsområdet byggdes två boningshus. Längst söderut låg det så kallade skomakarhuset (Västra Järnvägsgatan 2), byggt 1919 och rivet 2003. På granntomten byggdes det hus som sedermera kom att rymma Liberala Katolska kyrkan (Västra Järnvägsgatan 4).

Västra Järnvägsgatan 4 på flygfoto från 1962. Ett vanligt bostadshus med två våningar under ett brutet tak. Fasaden är slätputsad och vitmålad och taket täcks av eternitplattor. Entrén, mitt på fasaden mot vägen, är indragen i en rundbågig nisch med en ovanliggande balkong. På ena hörnet finns skyltfönster intill en snedställd ingång med egen trappa till en butikslokal. Fotokälla: Arkiv Digital.

En lantmäterikarta upprättad 1928 visar att huset på Västra Järnvägsgatan 4 ännu inte var byggt vid den tidpunkten. Det dröjde dock inte länge, för redan 1929 noteras i församlingsboken att fotograf Olof Herman Fransson flyttar in i ”eget hus” i kvarteret Byggmästaren. Olof Fransson ändrade senare sitt namn till Franzén. Förutom fotografyrket ska han också ha varit radiohandlare. Franzén med fru flyttade från huset 1935 och samma år flyttade snickare Bror Persson från Väsby och hans norska hustru Nancy Back-Persson in. Många glimåkrabor minns ännu paret och kanske framför allt Nancy som drev damfrisering i butikslokalen som senare skulle bli kapell.

Foto från Nancy Back-Perssons salong daterat 1933. Nancy står till höger, kvinnan till vänster är en frisörelev. Om dateringen stämmer så betyder det att Nancy övertog salongen några år innan hon och maken köpte huset och flyttade in. Källa: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.

Det är oklart om butikslokalen fanns i huset från början eller om den tillkom senare, men helt omöjligt är det inte att Olof Franzén redan från början lät bygga för sin fotoateljé/radiohandel. Det finns även en uppgift om att damfrisörskan Elisabet Larsson drev salongen innan Nancy tog över. Elisabet Larsson bodde i Glimåkra en mycket kort period, mindre än ett år, under 1932-33. Hon bodde dock aldrig i villan på Västra Järnvägsgatan.

Den 20 juni 1975 annonserade Nancy Back-Persson i Kristianstadsbladet att hon lade ner sin frisersalong efter mer än 40 år.

Nancy Back-Persson lade ner frisersalongen 1975, då hon nådde pensionsåldern 65 år. Bror Persson dog 1979, Nancy flyttade till annan bostad och sålde huset till Elis Andersson. Med honom börjar epoken Liberala katolska kyrkan, vanligen förkortad LKK.

Liberala Katolska kyrkan

Elis Andersson, född 1935 i Lane-Ryr, kom närmast från Norrköping. Det som tog honom till Glimåkra var en tjänst som anpassningslärare för synskadade på folkhögskolan. I Stockholm hade han kommit i kontakt med LKK och efter teologistudier prästvigdes han den 23 september 1973. Han tjänstgjorde i LKK:s församling i Norrköping till 1979 då flytten gick till Glimåkra. I det nya hemmet på Västra Järnvägsgatan öppnade han Alla helgons kapell.

Elis Andersson i mitten av 1970-talet.
Fotokälla: Communio.

Vad är då Liberala Katolska kyrkan? På wikipedia och kyrkans egen hemsida framgår att LKK grundades i England 1916 ur den gammalkatolska kyrkan, som i sin tur är en utbrytning ur den Romersk-katolska kyrkan i slutet av 1800-talet. Ytterligare delningar har skett senare med påföljd att det idag finns flera organisationer som kallar sig Liberala Katolska kyrkan. Det rör sig om skilda uppfattningar i vissa teologiska frågor och är ingenting vi ska fördjupa oss i här.

Liturgin i LKK baseras på äldre romersk-katolsk ritual med inslag ur den anglikanska traditionen. Kyrkan kom till Sverige 1925 och har idag (2022) församlingar eller kyrkogrupper på sex orter.

I ett reportage i Kristianstadsbladet från 1982 kan man läsa följande.

Vem hade kunnat ana att den gamla damfriseringen på Västra Järnvägsgatan i Glimåkra skulle förvandlas till ett liberal-katolskt kapell? Där förr offrades på fåfängans altare, bland kammar, speglar och torkhuvar, är nu platsen för för mässor med ritualer i katolsk anda. Över det lilla kapellet lägrar sig doften av rökelse och väggarna är prydda av kors och krucifix.

Det var för två år sedan som den liberala katolska kyrkan slog upp portarna i Glimåkra. Någon församling i egentlig mening är det inte fråga om, utan man lyder under en församling i Norrköping.

-Vi är bara en sex-sju personer som mest, säger Elis Andersson. Men man brukar ju säga om företag att det tar tre år att etablera sig. Kanske det gäller för oss också.

Kapellet är inrett med med ett altare och några klappstolar av plast. Det behövs inte så många stolar för det är sällan söndagsmässorna besöks av någon större menighet.

-Det är inte antalet det kommer an på, men visst är det roligt när det kommer några stycken, säger han. Det betyder mycket för mig själv att ha verksamheten igång.

Till vardags är Elis Andersson lärare för synskadade på Glimåkra folkhögskola.

-I mitt arbete aktar jag mig noga för att propagera för min trosriktning, säger han. Men ibland talar jag om vikten att ha en gudstro.

Det är inte lätt att introducera ett nytt samfund, i alla fall inte när det rör sig om en så föga känd trosriktning som den liberala katolska kyrkan. I landet som helhet finns bara 2000 medlemmar.

-Vi möter en viss misstänksamhet från glimåkraborna, säger Elis Andersson. Det är synd för kristna människor borde vara toleranta mot varandra.

Liberala katolska kyrkan bildades i England. Man hävdar att den är en utveckling av den gammalkatolska kyrkan och främsta kännetecknen är utöver frihet för den enskilde att utforma sin tro, ett bevarande av det sakramentala systemet och den apostoliska successionen.

-Vi är traditionsbevarare, säger Elis Andersson och syftar bland annat på bruket av vigvatten och rökelse.

I slutet av 1987 gästades kapellet i Glimåkra av LKK:s dåvarande svenska överhuvud, biskop Lennart Söderström. I ett reportage i Kristianstadsbladet får vi reda på att LKK i Glimåkra vid den tiden hade 15-20 aktiva medlemmar och kontakt med ytterligare ett 60-tal personer. Biskopen berättar att inom LKK får varken biskopar, präster eller andra någon lön. Allt arbete sker ideellt.

-De ska inte vara bundna till prästyrket av ekonomiska skäl. Det är en fördel för prästen att leva under samma villkor som andra i samhället.

Alla Helgons Katolsk-Ortodoxa kyrkoförsamling 1997-2005

Våren 1997 tog LKK-eran i Glimåkra slut. Då lämnade nämligen Elis Andersson kyrkan, på grund av nya idéer och riktningar som han inte kunde ställa upp på. Dock fortsatte han fira mässa i sitt kapell på Västra Järnvägsgatan och snart anslöt han sig till Svenska Ortodoxa ärkestiftet.

Därmed såg en ny församling dagens ljus i Glimåkra. Elis Andersson blev prästvigd på nytt och blev fader Sergius. Församlingen fick namnet Alla Helgons Katolsk-Ortodoxa kyrkoförsamling i Glimåkra.

Elis Andersson slutade sitt arbete på folkhögskolan 1999, men fortsatte leda församlingen som fader Sergius fram till den 29 mars 2005, då han pensionerades även från detta uppdrag. Han och hustrun Aina bestämde sig för att flytta till en lägenhet och behövde göra sig av med en del saker. Elis Andersson skänkte då en stor mängd föremål till sin ”gamla” kyrka LKK, närmare bestämt dess kyrkogrupp i Lund som just var i färd med att starta sin verksamhet. I kyrkans egen tidning Communio nämns att gåvan innefattar bland annat:

4 mässhakar i olika färger, med tillbehör, en vit och en violett kåpa, en monstrans, strålkors och altarsten, ett rökelsekar, ett etui med behållare för konsekrerade oljor, ett sjukbesöksset, kassok, cincturer, albor, surplice, prästskjortor och birettor… Att se all denna härlighet inger en känsla av stor ödmjukhet och respekt inför Elis långa och hängivna verksamhet för LKK.

De närmast följande åren efter 2005 förändrades miljön runt huset snabbt. En busshållplats i närheten ansågs för liten för kollektivtrafikens utveckling. Östra Göinge kommun och Skånetrafiken delade på finansieringen av en hållplats på utökad yta längst söderut mellan Västra respektive Östra Järnvägsgatan. Skomakarhuset (Västra Järnvägsgatan 2) var redan rivet.

Knappt var den busshållplatsen invigd förrän det stod klart att den var underdimensionerad. Ett nytt byggprojekt drogs igång och inkluderade även en pendlarparkering. Kommunen köpte in villan på Västra Järnvägsgatan 4 under sommaren 2009 och rivningen skedde så gott som omedelbart. Idag finns inte ett spår kvar.

Vykort troligen från 1940-talet. Västra Järnvägsgatan söderifrån. Till höger syns gaveln på det aktuella huset och trappan till dåvarande damfriseringen.
Västra Järnvägsgatan ur samma vinkel den 29 juni 2022. Bortom busskurerna, ungefär vid den gula blomsterplanteringen, låg villan som denna artikel handlar om. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Ragnarson, Per. 2010. ”Ett hus gick ur tiden”. I: Glimåkra hembygdsförening. Årsbok 2010. Glimåkra.

Glimåkra hembygdsförening. Årsbok 2003. Förord: Dags för förnyelse!

Lantmäterimyndigheternas arkiv, aktnr: 11-gls-1

Communio. Liberalkatolsk kyrkotidning nr 2/2005.

Baptistkapellet i Hylta

Det söndagsklädda sällskapet har ställt upp på bryggan inför färden med ångbåten Svea över Immelns blå vatten. Det är Svenstorps baptistförsamling som ska på utflykt och året är 1918. Människorna är finklädda; småpojkar i sjömanskostym och flickor med flätat hår och kappor. I båtens för står en man med dragspel och i bakgrunden till höger en annan med gitarr.

Foto ur Regionmuseets samlingar.

I vanliga fall träffades församlingsmedlemmarna i baptistkapellet i Hylta, där de hade samlats till gudstjänst sedan kapellet byggdes år 1874. Församlingen bildades dock redan 1857 i samband med ett kollektivt dop i ån vid gården Stora Björkeröd, en dryg mil norr om Hylta. Baptistförsamlingen i Tågaröd – som den namngavs – var den fjärde att bildas i Skåne och hade under det första året 80 medlemmar från ett ganska utspritt område. Innan kapellet i Hylta byggdes huserade man i flera olika lokaler i trakten.

Kapellet sett från söder. Närmast i bild utbyggnaden från sent 1800-tal.

Byn Hylta omnämns officiellt första gången 1909. Då fanns dock redan en etablerad bebyggelse på platsen som utöver bostäder och kapell omfattade kvarn, sågverk och järnvägsstation. De historiska kartorna vittnar om att byn växte fram väster om Sibbhultaån, i nära anslutning till en broplats. Marken tillhörde huvudsakligen Svenstorps och Påarps byar vars namn finns belagda redan under 1500-talet. Vid storskiftet på 1830-talet fanns åtminstone ett torp och några, förmodligen kvarnbyggnader, vid ån. På andra sidan brofästet är bebyggelse belagd sedan 1733. Under 1880-talet anlades järnvägssträckan mellan Kristianstad och Glimåkra och byn fick en station. I jakt efter ett stationsnamn föll valet på Hylta, möjligtvis efter ett skogsområde i närheten som kallades Hyltan.  

 

Flygbild över Hylta 1957. Till vänster kapellet, till höger bostadshuset som makarna Persson byggde omkring 1898. Bilden är beskuren.
Källa: https://digitaltmuseum.org/021018091254/flygfoto-over-stationen

År 1874 byggdes baptistkapellet på mark tillhörig Svenstorp nr 2. I uppsatsen om Svenstorps baptistförsamling av Arne Jönsson berättas att det var ägaren till Svenstorp 2 som upplät mark och donerade timret. Församlingsmedlemmen tillika söndagsskolläraren Måns Olsson i Toarp, anlitades för bygget.  Kapellet ligger med långsidan utmed vägen, i skifteshandlingarna kallad Svenstorps kyrkväg. På en kraftig sockel av fältsten med kalkade fogar, står den avlånga kapellbyggnaden. Fasaden är klädd med rödfärgad locklistpanel. Ursprungligen omfattade byggnaden en stor och en liten sal och ett väl tilltaget kök. Den lilla salen ska under 1930-talet ha byggts om till bostad åt pastorn. I den södra änden av kapellet gjordes en tillbyggnad i slutet av 1800-talet. Tillbyggnaden omfattade två rum och kök avsedda som bostad åt systrarna Anna och Karna Nilsson. Här markeras byggnadskroppen av tre anmärkningsvärt höga och spetsiga gavlar vilka vänder sig åt tre olika väderstreck. Gavelröstena som är utsmyckade med detaljer i snickarglädje är likadana som på det intilliggande bostadshus som söndagsskolelärarinnan Anna Svensdotter och församlingens ordförande Nils Person uppförde kring 1898.

Stora salen med predikoestrad. ”Bered dig att möta din Gud” är en känd och ofta använd fras i både sånger och utsmyckningar. Citatet är hämtat ur profeten Amos bok i Gamla testamentet. Här i Hylta har ordet ”din” utelämnats av skäl vi inte känner till. Foto: Åsa Eriksson Green.
Stora salen sedd mot söder. Högra dörren leder till församlingens vestibul och ytterdörren på husets västra sida, mot gatan. Innanför vänstra dörren skymtar f.d. Lilla salen. ”Har du mod att följa Jesus” är titeln på en sång av Lina Sandell. Raden förekommer dock i flera sånger och det är okänt vilken man hade i åtanke här. Foto: Åsa Eriksson Green.

Kapellets stora sal ligger i byggnadens norra del. Salen fick sin utformning under 1930-talet då bland annat en läktare revs och ett fönster mitt på norra väggen sattes igen. Salen målades av den lokale målarmästaren tillika församlingsmedlemmen Leonard Nilsson. Rummet har ett välvt brädtak från långsida till långsida och dragjärn som stabiliserar ytterväggarna. Taket och det övre väggfältet på kortväggarna är vita. Väggarna har en ljusgrön bröstningspanel av liggande brädor, och i övrigt svagt ockragula väggar. Mot den norra ytterväggen finns ett upphöjt podium med en talarstol likt en traditionell skolkateder. Över podiet är orden BERED DIG ATT MÖTA GUD! omgivet av skira, blomsterslingor målade.

I salen finns föremål från församlingens över hundraåriga historia i byggnaden bevarade; sittbänkar, undervisningsmaterial, historiska fotografier och mycket mer. Mot den bakre väggen står en välbevarad fana med texten Svenstorp B:t, F:s Söndagsskola. Här finns berättelser om församlingens historia och om många av de människor som präglat verksamheten. Skolplanscher med långa ord uppdelade i stavelser, daterade 1853, vittnar om en tid under 1800-talet när en vardagsskola bedrevs här.

Söndagsskolans fana finns kvar i kapellet, liksom en mängd andra inventarier och böcker från församlingens verksamhet. Foto: Åsa Eriksson Green.

Församlingen som så talrikt deltog i utflykten på Immeln 1918 bedrev under åren en omfattande verksamhet med vardagsskola, söndagsskola, juniorarbete, ungdomsförening, syförening och sång- och musikförening. I likhet med många andra församlingar blev medlemmarna allt färre under 1900-talet. År 1979 köpte Uno Bengtsson kapellet och lyfte därmed en börda från den krympande församlingen. Ytterligare tio år existerade församlingen, men verksamheten upphörde till slut nästan helt och 1989 valde man att lägga ner församlingen. De få kvarvarande medlemmarna anslöt sig till Östermalmskyrkan i Kristianstad.

Vi skriver nu 2022 och Hylta baptistkapell finns kvar i Uno Bengtssons familj. Huset fungerar som privatbostad och familjen är mån om att bevara arvet och minnena. Ett par gånger om året öppnas Stora salen för studiebesök och lokalhistoriska träffar, ofta i samarbete med Hjärsås hembygdsförening. Dessutom bjuder traditionen sedan många år att Glimåkra-Hjärsås församling (Svenska kyrkan) ordnar friluftsgudstjänst i kapellets trädgård en gång varje sommar. Vid regn hålls gudstjänsten inomhus, i Stora salen. Hylta baptistkapells historia har med andra ord inte alls nått sitt slut.

/ Åsa Eriksson Green (med några mindre tillägg av Ingela Frid), asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Jönsson, Arne. 2003. Svenstorps baptistförsamling 1857-1989. Från Stora Björkeröd till Svenstorp. (opublicerad, tillgänglig bl.a. på biblioteken i Broby och Glimåkra).

En bok om Immeln, Immelns bygdeförening. 2020.

Karlsson, Gunvald. 1996. Östra Göinge i gamla vykort. Europeiskt bibliotek, Zaltbommel.

https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

  • Påarp, laga skifte, 1833–34
  • Svenstorp, laga skifte, 1834

https://www.isof.se/arkiv-och-insamling/digitala-arkivtjanster/skansk-ortnamnsdatabas

Filadelfia på Storgatan i Broby

Pingströrelsen, eller Filadelfia som den ofta kallas i Sverige, har sitt ursprung i baptismen och uppstod 1906 i Los Angeles, USA. Rörelsen tog sig förhållandevis snabbt till Sverige. Baptistförsamlingen Filadelfia i Stockholm var den första att övergå till den nya rörelsen och därför blev namnet Filadelfia i stort sett synonymt med pingströrelsen i Sverige.

Huset som idag har adressen Storgatan 21 i Broby var Filadelfias första lokal i Östra Göinge. Huset byggdes dock av en annan folkrörelse nämligen nykterhetsrörelsen.

Ordenshuset som blev Brobys första Filadelfia. Foto: Ingela Frid, i maj 2018.

IOGT-logen ”Broby Välgång” bildades 1894 och hade i början sina samlingar i privata hem. Redan året därpå, närmare bestämt den 12 juli 1895, beslutade man att bygga ett ordenshus för sina möten. Drygt ett år senare stod huset klart. Byggmästare var T. Westergren från Västraby i Emmislövs församling och den totala kostnaden för byggföretaget var 1010 kronor. Summan kan jämföras med att en manlig industriarbetare vid samma tid tjänade i snitt strax under två kronor om dagen.

IOGT-logens medlemsantal ökade och så småningom tvingades man inse att lokalen på Storgatan blivit på tok för liten för logens verksamhet. När möjligheten att förvärva mangårdsbyggnaden till en av gårdarna under Broby nr 4 uppstod tog man den. Den 6 november 1916 invigdes det nya och betydligt större ordenshuset (nuvarande Folkets hus). Ortens pingstvänner övertog det gamla ordenshuset på Storgatan, men tyvärr finns inga källor som upplyser om exakt när detta skedde.

Enligt pingströrelsens jubileumsböcker bildades en pingstförsamling i Broby ”omkring 1920” och hade då sin lokal ”vid marknadsplatsen”, en platsangivelse som stämmer med det gamla ordenshuset. Givetvis fanns pingströrelsen här innan dess; en församling uppstår ju inte ur tomma intet. Det fanns sedan flera år en bönering, eller bönegrupp, i Brobytrakten. Den hade sannolikt sitt ursprung i pingstförsamlingen Betania i Vinnö utanför Färlöv i nuvarande Kristianstads kommun. Man höll möten dit alla var välkomna för att bygga upp intresset för rörelsen. Annonsen till höger är saxad ur Evangelii Härold (pingströrelsens tidskrift).

Annons i Evangelii Härold nr 28/1918. Maria Verner var född 1871 i Kviinge och hette som ogift Cato.

Vinnörörelsen är smått legendarisk i väckelsekretsar. Det började med att det äkta paret Tilda och Nils Svensson i slutet av 1800-talet engagerade sig i den nybildade missionsföreningen i Färlöv. År 1915 fick de genom olika predikanter kontakt med pingströrelsen vilket ledde till en andlig nyorientering. Några år senare övergick därför missionsföreningen till att bli en fristående pingstförsamling under namnet Betania, ledd av just Nils Svensson och med inflytande av hela familjen och deras många barn varav flera blev aktiva inom pingströrelsen både lokalt och globalt.

När det gäller pingstförsamlingen i Broby finns tyvärr inget bevarat arkivmaterial från tiden före 1938. År 1952 köpte församlingen fastigheten Hövdingen 4 mitt i Broby och flyttade dit sin verksamhet.

Storgatan 21 i Broby är sedan många år privatbostad.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Jensén, Sven. 2008. Logen 2018 ”Broby Välgång” av IOGT 1894-2006. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 2008. Broby.

Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.

Tidskriften Evangelii Härold nr 28/1918.  

Tidskriften Reformatorn 1916-11-16

De gamles hem i Immeln

Frälsningsarmén hade inga trupper i Östra Göinge, däremot fanns en utpost – om man kan kalla de gamles hem för en sådan. De gamles hem var ett vilohem för de fattiga äldre. Hemmet drevs av Frälsningsarméns så kallade slumstation i Kristianstad, vars arbete fokuserade på människor i socialt utsatta situationer. Slumstationen stöttade samhällets fattigaste med bland annat mat, kläder och ved.

De gamles hem startades 1924 av slumsystern Anna Sekt, eller Adjutant Sekt, som med hjälp av en donation köpte en byggnad i Immeln för syftet.

Vykort från okänt år, troligen 1940-talet. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby.

Byggnaden hade tidigare varit en arbetarbostad som tillhört Svensk träindustri AB, som bland annat drev en träskofabrik på orten. Immeln var vid samma tid ett förhållandevis nytt samhälle som innan järnvägen etablerades på 1880-talet varit en liten by med gårdarna Gyvik, Skarvik och Vrångafälla. Råvaror som skog och sten, möjligheten till skeppning över Immeln tillsammans med järnvägens etablering gav förutsättningar för en mängd industrier att etablera sig här. Det var en snabb förändring som platsen genomgick. På ett par decennier förvandlades den från bondby till industrisamhälle.

Svensk Träindustri AB exporterade mängder av träskor till Tyskland under första världskriget. Efter krigsslutet upphörde efterfrågan nästan helt och exporten avstannade. År 1919 blev träskofabriken med maskiner och lager totalförstörd i en brand. Det fanns därmed inte längre något behov av arbetarbostaden.

Då uppstod tillfället att etablera de gamles hem på platsen. Utan en byggnad för syftet och järnvägen som möjliggjorde en relativt snabb och smidig resa från Kristianstad, hade inte verksamheten blivit möjlig.

Den gamla arbetarbostaden möblerades genom gåvor till slumstationen. Från starten bedrevs här, under ca åttio år, en vilohemsverksamhet. Här fick de fattigaste och mest behövande äldre i Kristianstad vila ut, äta mat som lagades av någon annan, sova i rena lakan och andas ren och frisk luft under ett par sommarveckor. På vilohemmet arbetade inledningsvis tre slumsystrar med att ta hand om de äldre. På ett foto från 1925 sitter sju äldre kvinnor, en äldre man, en liten pojke, två kvinnor i sjuksköterskeuniform och en civilklädd medelålders kvinna i gräset i skuggan under ett träd, med ett rött hus med vita snickerier i bakgrunden. Huset har en veranda med snickarglädje och slingrande klätterväxter. På baksidan finns en utbyggnad med småspröjsade fönster. Omkring huset breder ett pastoralt jordbrukslandskap ut sig, där ögat kunde vandra över ängar och skog, i sällskap av fågelsång och blomsterdoft.

Hur den dagliga verksamheten på hemmet i Immeln såg ut vet vi inte, men i Frälsningsarméns tidning Stridsropet finns ett par artiklar om ett annat av Frälsningsarméns vilohem; Ekbacken i Skuru utanför Stockholm. Artiklarna beskriver hur de gamla väcks med kaffebricka på sängen på morgonen, sedan serveras frukost 9.30, eftermiddagskaffe och därefter middag kl 18. Däremellan hålls andakt, högläsning och sångstund – likväl fanns tid för vila, läsning eller handarbete. Liknande vilohem för äldre drevs även i Norrköping, Jönköping, Visby och Halmstad. I ett upprop för finansiell hjälp i Stridsropet år 1926 anges att dessa hem gett ”en härlig semestertid åt 420 trötta, utarbetade gamla kvinnor.”

Till de gamles hem i Immeln kom både äldre män och kvinnor. Fotografierna ovan är tagna under verksamhetens första år. Huruvida den lille pojken på den övre bilden är en gäst eller någon av personalens barn framgår inte. Samma bild publicerades i tidskriften Husmodern nr 23, 1927. Fotografierna tillhör Frälsningsarméns kår i Kristianstad.

Frälsningsarméns kår i Kristianstad bildades i december 1886 och hade från 1911 sina lokaler på Västra Storgatan. Därifrån utgick slumsystrarna som drev kårens sociala verksamhet i Kristianstad och de gamles hem. Kåren lades ner 2003 och därmed försvann även verksamheten i Immeln. De gamles hem såldes och är idag privatbostad.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

http://www.immeln.info/om-immeln/historia

http://lantmateriet.se/historiskakartor; Ägostyckning av Vrångafälla, Hjärsås socken, 1907 och 1916.

Malmström, Evald. 1942. Sextio års fälttåg; Frälsningsarmén i Sverige 1882-1942. Stockholm.

Svensson, Ingela m.fl. 2020. En bok om Immeln. Immelns bygdeförening. Hässleholm.

Tidskriften Stridsropet, nr 19/1925, nr 4/1926 samt nr 31/1928.

Stridsropet, nr 19, 1925

Tidskriften Husmodern nr 23/1927.

De båda nedre fotografierna tillhör Frälsningsarméns kår i Kristianstad och förvaras i deras arkiv hos Skånes arkivförbund, Lund.

Vägen till religionsfrihet

Stat och kyrka var symbiotiskt sammankopplade från reformationen, som skedde i det danska Skåne och övriga Sverige på 1500-talet, fram till 1951 års lag om religionsfrihet. Kyrkan var en viktig förutsättning för nationsbygget och inte minst för försvenskningen av Skåne.

I Östra Göinge bildades 1857 en baptistförsamling som inledningsvis höll till i Tågaröd i Hjärsås socken. Här byggde församlingen ett hus med församlingslokal och pastorsbostad. Till byn kom predikanten Leonard Lindegren, som verkat som kolportör åt traktatsällskapet, innan han blev baptistpredikant. Lindegren ger i ett brev en bild av sin samtid och hur lokalsamhällets myndighetspersoner reagerade på baptistförsamlingen. I brevet står ”här sorla präster och kronobetjäning om varandra och rådfråga myndigheterna om vad de skola göra med oss som de säga avfällige galningar.”

Tågaröds f.d. baptistkapell januari 2015. Huset är sedan många år privatbostad. Foto: Ingela Frid.

Introduktionen av andra religioner liksom andra tolkningar av kristendomen betraktades som destabiliserande och motarbetades av staten under lång tid. Landsförvisning och förlust av alla borgerliga rättigheter fanns på straffskalan för den som avvek från ”den rätta och rena evangelistiska religionen”. Om statskyrkan var en organisatorisk ryggrad i samhället, vad skulle då hända om den började ifrågasättas?

Kyrkan var under århundraden den centrala punkten i såväl det profana som det religiösa livet i socknen. Sannolikt sorterade dåtidens människor överhuvudtaget inte i profant och religiöst, allt hängde ihop. Kyrkans verksamhet styrdes från centralt håll för att den skulle vara lika över hela landet. Utöver predikan förmedlades från predikstolen nyheter från kungen och de centrala ämbetsverken, likaväl som sammankallningar till aktiviteter som var gemensamma i sockensamhället som t.ex. skiftesförrättningar. Genom kyrkans verksamhet samlades information om befolkningen. Under husförhör besökte prästen gårdarna i socknen och förhörde sig om läskunnighet, bibel- och katekeskunskap m.m. Kyrkan bokförde alla födda, döpta, gifta och döda. Kyrkan ansvarade även för fattig- och sjukvård liksom utbildning. Det var ett sammanhållande och normerande system utan befintligt alternativ. Hela samhället var uppbyggt kring kyrkan.

Genom till exempel spridandet av kyrkohandböcker och andra skrifter till kyrkoherdarna blev det möjligt att skapa ett sammanhållet och likvärdigt gudstjänstfirande över hela landet. Detta exemplar av Kyrkohandboken är tryckt 1693 och finns i Osby kyrka. Foto: Åsa Eriksson Green.

Vid slutet av 1600-talet kom de första judiska invandrarna till Sverige. De tvingades konvertera för att få bosätta sig i landet. På 1780-talet kom det så kallade judereglementet som visserligen innebar rätt att praktisera judendomen, men enbart i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Som jude var du förbjuden att missionera och gifta dig med kristna, och du fick enbart arbeta inom vissa yrken. Religionsfriheten kom med villkor på att du segregerade dig och avsade dig andra medborgerliga rättigheter. Det var först år 1870 som judar fick samma rättigheter som andra medborgare.

Statskyrkan blev utmanad på ett mer övergripande sätt i samband med att två av de första kristna väckelserörelserna, pietismen och herrnhutismen, nådde landet och spreds både inom och utom kyrkan. Inom de nya rörelserna ställdes individens fromhet och moral i fokus och religiösa möten i hemmen utan präster förespråkades. Mötena kallades konventiklar. Staten svarade med det så kallade konventikelplakatet (1726) som var ett förbud med syfte att stävja den sortens verksamhet. Även 1735 års religionsstadga var ett viktigt verktyg i kampen mot väckelsen. Med tiden kom stadgan att mjukas upp och i stället för tvångsåtgärder skulle ”undervisning, förmaning och varning” från i första hand sockenprästen användas för att stoppa väckelserörelsernas framfart.

1858 ändrades bestämmelserna så att sammankomster i hemmen blev lagliga, under förutsättning att de inte hölls under gudstjänsttid. Prästerskap, kyrkoråd och representanter från myndigheter skulle däremot ges fritt tillträde till sammankomsterna och hade rätt att upplösa dessa om de ansåg att de inte höll sig inom lagens ramar.

År 1860 blev det lagligt att lämna statskyrkan för ”ett annat av staten godkänt kristet samfund”. 1868 fick de nya församlingarna hålla gudstjänst när som helst. 1873 blev det lagligt att konvertera till andra religioner. En successiv anpassning till ett samhällssystem som inte var kopplat till statskyrkan skedde under de kommande cirka sjuttio åren. Bland annat infördes borgerliga alternativ till kyrklig vigsel och begravning.

År 1951 antogs slutligen den lag som gav var och en rätt att fritt utöva sin religion men också möjligheten att inte tillhöra något trossamfund. Den långsamma utvecklingen mot fullständig religionsfrihet kan bland annat tillskrivas starka krafter som verkade i olika riktningar, både inom politiken och inom kyrkan.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

https://judiskamuseet.se/utforska/traces-of-existence/det-stora-judedopet/introduktion/

Samuelsson, Owe. Sydsvenska baptister inför myndigheter. Tillämpning av religionsbestämmelser i Lunds och Växjö stift 1857-1862.