Fotografiet är sannolikt taget kring 1911 då missionshuset – då samlingslokal för nykterhetsrörelsen – stod färdigt. Huset var utvändigt klätt med brädpanel och taket var täckt med papp. Framför byggnaden står en stor samling unga människor i högtidskläder. Männen i sällskapet, med blåsinstrument i famnen, kan ha tillhört Röetveds blåsorkester.Fotot tillhandahållet av Börje Andersson.
På en stenig och trädbevuxen liten ås i det flacka odlingslandskapet, strax sydväst om Röetveds by, ligger ett enkelt och vitputsat missionshus. Det är höstens första snödag och gräsmattan är hård och vit av frost när vi trampar uppför backen mot byggnaden. Börje Andersson från Knislinge missionsförsamling släpper in oss i det lilla köket som han värmt upp inför vår ankomst. I skenet av stearinljus berättar Börje om verksamheten i missionshuset, som i likhet med de flesta församlingars verksamhet har varierat i intensitet och omfattning under åren.
Vi befinner oss i Kristianstad kommun, men Östra Göinge ligger endast 500 meter bort och missionshuset tillhör Knislinge missionsförsamling vilken startades i Brännskulla år 1880, då under namnet Hjersås och Knislinge friförsamling.
Brännskulla, som bara ligger 4 km norrut, och Röetved präglades starkt av stenindustrin decennierna kring sekelskiftet 1800/1900. I båda byarna startades också blåbandsföreningar som verkade för nykterhet. Det var blåbandsföreningen Majblomman som den 15 november 1911 köpte tomten på åsen av ägarna till en del av Röetved 4, Nils och Hanna Larsson. Tomten hade redan tagits i anspråk av föreningen och vi kan förmoda att bygget av samlingslokalen redan var påbörjat.
Ett tidigt fotografi som Börje Andersson tillhandahållit visar ett femtiotal, huvudsakligen unga, människor framför den nyuppförda byggnaden. Det är sannolikt Blåbandsföreningen Majblomman – kanske vid själva invigningen av samlingslokalen? Flera av männen på bilden poserar med blåsinstrument. Musiken hade en central roll inom både frikyrkan och nykterhetsrörelsen och Röetved hade en egen blåsorkester. Den nyuppförda byggnaden är rektangulär under ett papptäckt sadeltak. Fasaderna är klädda med liggande träpanel, undantaget gavelröstets panel som är lodrät med spetsigt avslutade brädor nedtill. På byggnadens norra långsida, som är den enda som syns på bilden, finns tre fönster utplacerade med jämnt avstånd från varandra. De övre fönsterrutorna var spröjsade och separat öppningsbara. Ingången syns på byggnadens norra gavel. Bakom det festklädda sällskapet syns också en nyligen rest flaggstång.
Nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen var såväl i Röetved som i Brännskulla nära sammankopplade och år 1917 köpte missionsförsamlingen fastigheten av Blåbandsföreningen. I Röetved fanns makarna Maria och Viktor Larsson som var några av de drivande aktiva i församlingen. Maria var för övrigt dotter till Anders och Sissa Persson som byggde det första missionshuset i Brännskulla på 1890-talet.
Ett fotografi från mitten av 1900-talet visar att byggnaden då var putsad och att taket hade täckts med eternitplattor. Idag är missionshuset reveterat, alltså putsat utanpå träpanelen, och vitmålat. Fönster och dörrar är utbytta.
Röetveds missionshus ligger på en höjd i ett omgivande odlingslandskap. Byggnaden uppfördes av Blåbandsrörelsen och såldes 1917 till missionsförsamlingen. Foto: Åsa Eriksson Green.
Entrén på norra sidan av huset leder in i en rymlig farstu med ett litet kök med vedspis åt vänster. Både i farstun och köket finns ursprungliga detaljer såsom takpanel och en del av köksinredningen är bevarad och kompletterad under årens gång. Till höger i farstun leder en smal trappa upp till vindskammaren. Innanför farstun ligger missionssalen bakom dubbla spegeldörrar. Smala furubrädor utgör golv och väggarna är klädda med en mörkbrun bröstningspanel. Ovanför panelen är väggarna gråmålade och det pappspända taket är vitt. En väggmålning pryder den övre delen av salens södra vägg och avbildar en soluppgång vars strålar sträcker sig upp till taket. Mitt på målningen finns texten Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3. Under målningen finns ett podium med en talarstol bakom ett lågt skrank. Bakom talarstolen finns ännu en väggmålning föreställande ett kors inom en utsmyckad ram i olika grå toner. Till höger om podiet står en orgel och längst bak i salen finns en kamin.
Samlingssalen har ett för frikyrkobyggnader typiskt utseende, med ett podium och en talarstol längst fram i rummet. På väggen bakom podiet finns väggmålningar som avslöjar byggnadens syfte. I det övre väggfältet är en sol med varmgula strålar målad och över strålarna är ett bibelcitat skrivet: ”Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig. Ps. 43.3”. Foto: Åsa Eriksson Green.I salens ena hörn står en orgel. Sång- och musik har varit centralt inom såväl nykterhets- som frikyrkorörelsen. Foto: Åsa Eriksson Green.
En av flera sångböcker i missionshuset som tillhört Röetved-Bränskulla ungdomsförening, knuten till församlingen. Den gamla kaminen har värmt besökarna vid många samlingar i Röetveds missionshus. Foton: Ingela Frid.
Foto: Åsa Eriksson Green.
I det lilla köket bakom salen ångar det ur kaffekopparna medan gamla fotografier, kassaböcker från syföreningen, mötesprotokoll och jubileumsböcker studeras. I diskussionerna utkristalliseras också några av sambanden mellan de många små missionshusen runt om i byarna: om församlingar och kretsar och släktband. Det slår mig att missionshuset i Röetved varit skådeplats för två av landets stora folkrörelser; nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Utöver religionen och nykterheten som så klart var centrala, så var musiken och kaffedrickandet populärt inom båda rörelserna. Det lär ha kokats mycket kaffe på den lilla vedspisen i kökets ena hörn under åren.
Perioder av intensiv verksamhet i missionshuset kan skönjas i köksinredningen. Den låga, bruna bänken till vänster på fotot är sannolikt samtida med att huset byggdes. Rakt fram finns inredning som troligtvis tillkommit kring 1940-1950-tal och på väggen till vänster sitter överskåp från 1970- eller 1980-tal.
Detaljer från 1696 års ägomätningskarta. Det södra vapenhuset och det smalare koret framgår tydligt. En brädklädd klockstapel finns på plats. En bevarad vindflöjel från 1686 kan indikera när den tillverkades eller renoverades. Kyrkan har här en spånbeklädnad av ek, vilken kan ha varit rödtjärad eller rödmålad. Ytterväggarna verkar ännu inte vara vitputsade.
Glimåkra medeltidskyrka byggdes med all sannolikhet i slutet av 1100-talet eller under 1200-talets första årtionde och bör ha haft ungefär samma övergripande historia som övriga tidigmedeltida kyrkor i närområdet. Uppgifter om att kyrkan skulle ha byggts på 1280-talet, verkar på inget sätt rimliga. Den romanska stenkyrkan stod på samma plats som dess efterföljare. Den bestod av kor, långhus och absid. Absiden kan möjligen ha varit sekundär, det vill säga att koret ursprungligen kan ha varit rakslutet och absiden lagts till något senare. I det här fallet är det inte troligt, men det går inte att utesluta. Kyrkans ursprungliga mått har uppskattats till 9×26 meter, vilket innebär att den höll ungefär samma mått som övriga medeltidskyrkor i området.
Kyrkan valvslogs, liksom de övriga, under senmedeltid. Det är rimligt att anta att dessa valv, i likhet med de i omgivande kyrkor, var bemålade. Vid samma tid byggdes ett vapenhus vid den sydliga ingången, men även den nordliga ingången behölls och försågs vid någon tidpunkt med ett mindre vapenhus. Det var troligen även vid denna tid som kyrkan fick sin första klockstapel.
År 1612 förstördes klockstapeln och kyrkan skadades av Gustav II Adolfs trupper. Kyrkan reparerades och en ny klockstapel fanns på plats senast 1696. Bland det som förstördes fanns många inventarier, något försvann säkert också genom plundring av kyrkan. Till det som förstördes hörde altaruppsats, predikstol och bänkar. Vad som eventuellt försvann från kyrkan vid detta tillfälle är inte känt. Räkenskaperna i Rigsarkivet i Köpenhamn 1619 beskriver kyrkans eländiga skick, dess brist på inventarier, avsaknad av tak över nordsidan och över absiden, en nedfallen välvning över koret, och att en klockstapel saknades. En nygjuten klocka hade hängts upp i ett tillfälligt klockhus som snickrats ihop 1616–18.
1615 års klockgjutning
Från 1615 finns det belagt genom kyrkans räkenskaper (förvarade i Danmarks riksarkiv i Köpenhamn) att församlingen anlitade en klockgjutarmästare vid namn Eggert Elerssen (möjligen var hans efternamn Rotgeter), bosatt och verksam i Malmö. Flera klockor från hans gjuteri finns inom stiftet från perioden 1615-1617. Till dessa hör en klocka i Glimåkra, gjuten 1616. (Eggert avled 1618.) Den finns inte längre i behåll, troligen blev den omgjuten 1790. Enligt Glimåkra kyrkas inventarieförteckning 1830 fanns det två klockor, den större omgjuten 1790 av Jonas Wetterholz i Malmö. Den mindre stöptes av Gerhard Meyerd. i Stockholm 1731.
Bland Glimåkras utgifter 1616 finns följande post: ”Gifet den som skreff breff Klockestöberen och mig emellan”. Sannolikt avses med ”mig” kyrkoherden i Glimåkra, Mogens Ollsön eller Magnus Olai Cochus, som han kallas av Cavallin. Han skall ha varit född 1582 och verksam i församlingen 1614-1630. Enligt räkenskaperna 1615 användes delar av en äldre klocka i göten till den nya. Något har tydligen hänt den äldre klockan så att det bara fanns delar i behåll. Kyrkan eldhärjades 1612 under svenskarnas vinterfälttåg, och det är möjligt att klockstapeln brann då och klockan förstördes. Någon riktig stapel fanns inte 1620.
Malmstyckena från den gamla klockan vägdes först, detta kan ha skett i Åhus, därefter har delarna fraktats tillbaka till Glimåkra. Klockan betalades i tre poster under 1615 och 1616. Förutom de befintliga malmstyckena bidrog sockenmännen med pengar till klockan. Klockgjutaren bidrog med en del koppar han köpt. Vid ankomsten till Glimåkra vägdes den nya klockan. Uppenbarligen var den tung, Det var inte klockgjutarens uppgift att göra kläppen. Hällan skulle göras av läder, helst från halsen på en hjort.
Sedan fick en timmerman förse klockan med en axel av trä. Klockan skulle så transporteras till Glimåkra och gjutmästaren följde med för att hjälpa till med monteringen. I Glimåkra blev klockan upphängd i en provisorisk klockstol, i vilken den ännu hängde 1620. Det sägs att Glimåkrabönderna ville försäkra sig om klockans kvalité, den blev provringd natt och dag. Uppenbarligen utföll testet väl. Testet gick till så att tio karlar under ett dygn turades om att provringa den nya klockan, utsträckningen till ett dygn kanske inte bara hade praktiska skäl utan möjligen förelåg andra mer vidskepliga, dunkla orsaker. Samma sed finns noterad från Fulltofta. Glimåkra och Fulltofta socknar är de enda socknar i Norden där denna sed är bekant.
Bilden ovan: Jonas Wetterholtz klocka gjuten 1790, kanske av malm från Eggerts klocka. Klockan förvaras i den nuvarande kyrkans torn, till höger om dörren till långhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Detaljer från skifteskarta (1785): Den lilla byn om fem gårdar, en sjukstuga och den nu vitkalkade kyrkan. Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.
Den ökande befolkningen ledde till att man under 1600-talet byggde två läktare. Detta räckte ändå inte för att täcka behoven och 1706 utvidgades kyrkan med en nordlig korsarm. En av läktarna försvann då och ersattes av en ny i korsarmen. Koret breddades samtidigt till samma bredd som långhuset. År 1743 byggdes en sakristia norr om koret och kyrkans stenmurar vitkalkades på utsidan. I olika omgångar under 1700-talet ersattes det tidigare spåntaket av ett blytak. Åren 1773–1774 revs delar av långhusets tak i väst och efter att murarna höjts med omkring 2,5 meter byggde man där ett klocktorn av trä. Detta och dess luckor målades röda 1786. I samband med tornbygget målades kyrkan åter vit, denna gång även på insidan. Om kalkmålningar fanns tidigare, är det troligt att dessa övermålades då.
Detaljer från skifteskarta (1810): På denna karta finns nykyrkan med, medan torn, norra vapenhuset och sakristian saknas . Källa: Lantmäteristyrelsens arkiv.
En rejäl utbyggnad (8 x 9 meter) på nordsidan genomfördes under slutet av Paul Enertsens (1644-1718) period som kyrkoherde. Detta hade föreslagits redan i granskningen 1698. Såväl ovanför porten som på nykyrkans vindflöjel (numera på en byggnad i Broby) angavs årtalet 1706, vilket alltså är året då den kom till. Samtidigt verkar den gamla läktaren i långhuset ha byggts om eller i alla fall försetts med ett nytt skrank. Läktaren var byggd i vinkel. I nykyrkan byggdes också en läktare, kallad den lilla läktaren. Nykyrkans hela bredd fylldes av läktaren, men i Collins beskrivning framgår inte hur långt in i byggnaden den sträckte sig. Det är troligen nu som det smalare koret breddades till samma bredd som långhuset. Predikstolen flyttades sannolikt nu ned i bänkraderna så att även de som satt i nykyrkan kunde se och höra prästens predikan. Den nya dopfunten av trä placerades säkerligen i koret och då förmodligen på den norra sidan.
Denna dopfunt finns ännu i dag och är av ”polykromt trä från 1698 och utförd av bildhuggaren Johan Menschefver. Foten utgörs av en skiva med vulst, hålkäl och karnis, vilken bärs av tre liggande lejon. Skaftet har balusterform och är dekorerat med en vinranka vars druvklasar bildar avslutning uppåt mot cuppan. Ovanför druvklasarna finns fyra änglahuvuden. Cuppans dekor består av en vinranka. Runt den övre delen löper texten: ”Th en ther troor, och warder döpt, han skal warda saligh”. Till dopfunten har hört en baldakin, vilken inte längre finns kvar i kyrkan. Baldakinen bar Karl XII:s namnchiffer. Den var dekorerad med evangelistbilder samt lövverk.” (Ranby 2016)
Bild: Dopfunten huggen 1698. Foto taget av Nils-Åke Sjösten.
Basunängel
Ett inventarium som kan vara kvar från den gamla kyrkan är den basunängel i trä från 1600- eller 1700-tal, som nu hänger över funten. Ängeln är målad och förgylld. Basunen är från 1951 och tillkom i samband med konservering av ängeln. Det finns fler föremål i den nya kyrkan som härrör från den gamla kyrkan. De presenteras i nästa avsnitt i sitt nuvarande sammanhang . Medeltidskyrkan revs under vintern 1836–37 och den nya byggdes 1837–39 och var klar för invigning 1843.
Fotot visar basunängeln i trä från 1600-eller 1700-talet. Foto: Nils-Åke Sjösten.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Riksarkivet. Glimåkra kyrkoarkiv. Räkenskaper för kyrka. (SE/LLA/13111/L I/4)
Cavallin, Severin. 1857. Lunds stifts herdaminne IV.
Görnebrand, John. 1995. Kyrka och församlingsliv. Glimåkra.
Karlson, Torsten 1971. Göingekyrkorna under krigen på 1600-talet. I: Göinge Hembygdsförenings Årsbok 1971.
Detta inlägg handlar inte om ett helgat rum som vi definierar det i projektbeskrivningen. Men det är intressant att lyfta fram swedenborgarnas verksamhet, eftersom den aldrig varit särskilt utbredd och känd i Sverige. Just därför är det lite märkvärdigt att en av de få swedenborgska fästpunkterna i vårt land funnits i just Göinge, närmare bestämt i Västraby.
Nils Johan Ek. Bildkälla: Norling 1940.
Det hela beror helt och hållet på en man som hette Nils Johan Ek. Han var född i Önnestad 1847 och flyttade till Västraby som ung med sina föräldrar, för vilka han var enda barnet. Fadern var snickare och Nils Johan följde som brukligt var i sin fars fotspår, blev snickarlärling och sedan gesäll.
På vägen mot vuxenlivet blev det dock ett radikalt byte av yrkesinriktning för Nils Johans del. Han utbildade sig till homeopat och verkade som sådan i många år, till både provinsialläkarens och apotekarens förtret.
År 1883 rapporterade provinsialläkare J W Pihl i Broby till Medicinalstyrelsen angående förekomsten av ”quacksalvare” i hans verksamhetsområde:
”…f.d. Snickaregesällen Nils Ek, som sedan början af år 1883 mottager sjukbesök, gör resor och enligt Apothekare Wejdlings m.fl:s utsago försäljer af honom sjelf tillagad, eller, som det ock säges, från Köpenhamn inköpt medicin vanligen i pulverform. Han eger och bebor på Westraby egor, tätt invid Broby, en liten lägenhet, umgås nästan alls icke med sina grannar och skall tillhöra den Svedenborgska religionssekten. Ek, numera vanligen kallad ”nya doktorn” har i flere år på egen hand sysslat med studier till maturitets examen, och då och då besökt Lund, för att taga lektioner, hvaraf det rykte bland allmogen uppkommit, att han på senare stället genomgått läkarestudier. Äfven anses mannen, som något studerat botanik, vara en stor kännare af växternas medicinska egenskaper. Han tyckes dessutom vilja gifva sin verksamhet ett slags sken af mysticism, hvilket ej skämmer saken.”
Nils Johan Eks homeopatiska gärning är nog så intressant, men det är inte om den detta ska handla, utan om ”den Svedenborgska religionssekten” som dr Pihl uttryckte saken. En mera korrekt benämning, då som nu, är Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Medlemmarna kallar sig själva i dagligt tal nykyrkovänner eller swedenborgare.
Vilka är swedenborgarna?
”Nya Kyrkan” förkunnar en kristen tro med influenser av Emanuel Swedenborgs böcker och förklaringar. Swedenborg var en man som under sitt långa liv (1688-1772) hann uträtta mycket inom ett otal områden. Han var vetenskapsman och assessor i Bergskollegium, han grundade en vetenskaplig tidskrift och var lärjunge till Christoffer Polhem. Det bör även noteras att han var son till Jesper Svedberg som blev biskop i Skara.
Vid 56 års ålder fick Swedenborg ett andligt uppvaknande och inspirerades att förnya tolkningen av de bibliska böckerna. Han menade bl.a. att han kunde röra sig över gränserna mellan himmel och helvete, tala med såväl avlidna som änglar och demoner. Det var förstås redan under hans livstid kontroversiella tankar som inte föll statskyrkan eller upplysningens företrädare i smaken.
Mot bakgrund av detta kan man tro att Swedenborg allmänt betraktats som en ”kuf”. Några har säkert gjort det, men långtifrån alla. Alltsedan Swedenborgs egen tid har människor fascinerats av honom som författare, intellektuell mystiker och andlig förnyare. Swedenborgs litterära och andliga arv har inspirerat många stora författares och konstnärers verk; Strindberg och Dostojevskij för att nämna två.
Först 1874 grundades Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare. Att det inte skedde tidigare berodde förstås på lagstiftningens hinder men det handlade också i viss mån om att swedenborgarna i första hand inte ville bilda en egen kyrka, utan fann sig hemma i den lutherska statskyrkan.
Emanuel Swedenborg. Porträtt av Carl Fredric von Breda. Bildkälla: Wikipedia.
Swedenborgarnas verksamhet i Göinge
Åter till Nils Johan Ek. Det finns uppgifter om att hans föräldrar ska ha varit swedenborgare. Dock finns inga noteringar i husförhörslängderna som antyder något i den vägen – vilket för all del inte behöver betyda att det inte var så.
I Kristianstad fanns sedan 1858 ett Swedenborgssällskap. Det var inte fråga om en kyrklig verksamhet (i alla fall inte utåt sett) utan snarare ett litterärt sällskap. Med all sannolikhet var det denna gemenskap som Eks föräldrar ingick i eller hade kontakt med. En av de drivande medlemmarna var Johan Adolf Sevén som arbetade flitigt med att översätta och trycka Swedenborgs skrifter. (Liksom alla lärda på sin tid skrev Swedenborg på latin).
Då Sevén ville träda tillbaka av åldersskäl efterträddes han av Carl Johan (Nilsson) Manby. Manby var född i Östergötland 1839 och en av grundarna till Sällskapet Nya Kyrkans Bekännare 1874. Han blev sedermera pastor i deras församling i Stockholm.
Annons inför ett av Manbys besök i Kristianstad. Kristianstadsbladet 24 juli 1894.
Manby besökte nordöstra Skåne flera gånger. Första besöket i Göinge 1886 har beskrivits av honom själv. Han kom med ångare från Göteborg till Helsingborg, tog tåget till Hästveda där han blev hämtad av Nils Johan Ek. Broby beskrivs av Manby som ”en folkrik och vacker köpstadsby”.
Manby planerade att hålla offentliga föredrag men ingen i Broby ville upplåta lokal. Genom godtemplarlogen Ljusets Härold fick man dock tillträde till skolsalen i Västraby skola, där Manby höll två välbesökta föredrag. Året därpå, 1887, återkom han för att hålla nya föredrag. Den här gången stängde kyrkoherde Lindkvist Västraby skola för sällskapet. Smeden Nils Rosqvist i Västraby upplät då sitt hem. Nästa dag blev Manby inbjuden att tala i godtemplarlokalen i Gryt.
Ytterligare en rad möten och andakter hölls hos Nils Rosqvist, lantbrukaren Nils Jönsson i Västraby, Nils Johan Ek och slutligen hos lantbrukaren Per Bengtsson i Lunnom, som uttryckligen beskrivs som nykyrkovän.
Bilden till höger visar Nils Johan Eks hus, tillika föräldrahem, på Emmislövsvägen i Västraby som det såg ut 1961. Huset finns kvar men har idag annan fasad och en inbyggd gavelbalkong.
Eks hus 1961. Bildkälla: Arkiv Digital.
Nils Johan Eks engagemang
Vid ungefär samma tid som Manby besökte Göinge skrev Ek om sin swedenborgska livssyn till en annan person som utmärkt sig lokalt, nämligen trädgårdsarkitekten Nils Emitslöf som just då vistades i Tyskland:
”Tack för ditt kärkomna bref […] Du tror att det finns en Gud; du gör rätt däri ty hela naturen talar högt om Honom. Huru skulle hela denna underbara skapelse hava tillkommit av sig själv? Då man betraktar den underbara ordning som råder i det hela av skapelsen så tvingas man att erkänna att det finns en skapare som med oändlig vishet ordnat det hela. […] Bibeln är icke en bok för okunnigt folk utan för de visaste, men de som bordt för allmänheten tyda denna bok hafva istället fördunklat densamma (jag menar prästerna)”.
Angående Bibelns texter skriver Ek till Emitslöf:
”… medan människorna var i sitt råhets- och okunnighetstillstånd var den bokstafliga meningen passande för dem, men då de nått till en grad af upplysning och bildning att Gud ansåg den lämpliga tiden vara inne, sände Han åter tjenare hvilka äfvenledes, genom inspirationens ljus ledde fanns och framburo en tydning af de Heliga Skrifterna, eller rättare en claf efter hvilken de kunna tydas. Det skulle göra mig en obeskriflig glädje, om du ville göra dig bekant med denna claf, den fås renast i den så mycket förtalade Svedenborgs skrifter. Det fägnar mig på det högsta att du i så unga år redan nått så hög grad av förstånds- och själsodling att du kan vara mogen för den höga andeliga upplysning som fås i Svedenborgs värk. Att dessa värk äro så illa förtalade, är derföre att så få begripa dem […]”
I följande två passusar fångar Ek mycket av kärnan i Swedenborgs lära:
”Du tror att Bibeln ej är förmer än hvilken annan bok som helst; detta skulle den ej heller vara derest den ej hade en djupare mening än den som synes utanpå. Bibeln är en allegori eller en framställning, i bilder, af menniskans andeliga tillstånd.”
”Du tror dig hafva funnit bedrägeri i Bibeln, men detta bedrägeri är hos dem som vilja narra folk att tro det de i […] Bibelns böcker berättade händelser i värkligheten timat då de i själfva värket ej äro annat än poetiska framställningar af menniskans olika själstillstånd.”
Ek var aktiv i swedenborgarnas nätverk och hade kontakter över landsgränserna. Han var dessutom en generation äldre än Emitslöf och tonen i breven för ibland tankarna till en fader-son-relation.
”Jag skulle gerna vilja råda dig att söka bekantskap med någon gammal Nykyrkman (Svedenborgare) här finns sådana i nästan alla städer på jorden. Underrätta mig blott om den stad der du ämnar nedslå dina bopålar och jag skall straxt sända dig adressen på de förnämsta Nykyrkvänner som finnas i den staden. Du kan lätt blifva bekant med dem och få ett slags hem i deras hus om de blott se att du uppriktigt söker sanningen.”
Ett av Nils Johan Eks brev till Nils Emitslöf, daterat 1 februari 1885. (Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby)
Även på hemmaplan byggde Ek sitt nätverk. År 1886 bildades Nykyrkliga studieförbundet som hade så kallade lånebibliotek på 12 platser i landet. Biblioteken erbjöd låneböcker och ordnade en typ av studiecirklar där man diskuterade böckernas innehåll. Ett av dessa 12 bibliotek fanns i Broby, hemma hos Nils Johan Ek.
Nils Johan Ek avled den 3 februari 1938. Han var aldrig gift och hade inga bröstarvingar. Vid bouppteckningen visade det sig att han hade testamenterat 500 kronor till Nykyrkliga församlingen i Köpenhamn och 2000 kronor till Nykyrkliga bokförlaget i Stockholm. Samma bokförlag fick även Eks samling av böcker på engelska, latin och hebreiska.
Troligen finns böckerna idag hos Swedenborgskyrkan eller Swedenborg Forum & Bibliotek i Stockholm. Det finns förstås också en risk att samlingen har skingrats. Jag har ännu tyvärr inte lyckats få kontakt med någon som kan ge närmare upplysningar.
Skånska Posten den 14 december 1898.
Som en epilog till berättelsen om Ek och den swedenborgska verksamheten kan nämnas, att det nästan aldrig går att spåra eller identifiera swedenborgare i de vanligt förekommande lokala arkiven. I de fall det händer, rör det sig om tillfällighetsfynd. Ett sådant är pigan Ingeborg Augusta Andersson, född 1896 i Stockholms S:t Jacob. Hon flyttade till Östra Broby församling 1913, närmare bestämt Nöbbelöv nr 4. Det står noterat i församlingsboken att hon ”tillhör Nya Kyrkans svenska församling. Har inom samma församling i Stockholm konfirmerats o begått H nattvard”. Ingeborg lämnade dock Nya Kyrkan den 7 april 1916 och upptogs i Svenska kyrkan den 5 september samma år. Kort därefter återvände hon till Stockholm. Vem vet, kanske hon även återvände till Nya Kyrkan.
Nils Johan Eks gravsten på Broby gamla kyrkogård, öster om kyrkan. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Göinge hembygdsförenings arkiv. Nils Emitslöfs brevsamling
Medicinalstyrelsen, äldre huvudarkivet. Årsberättelser från provinsialläkare (SE/RA/420177/04/E 5 A/11)
Bergquist, Lars. 1999. Swedenborgs hemlighet. Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Natur och Kultur, Stockholm.
Norling, N.S. 1940. ”Nils Ek, Swedenborgarne och Godtemplarne. Ett litet kapitel ur de religiösa rörelsernas historia i Göingebygden”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1940.
Tack till Nina Holmberg, Broby som förtecknat Nils Emitslöfs stora brevsamling i Göinge hembygdsförenings arkiv och är en levande källa till Emitslöf och hans liv.
Kyrkogården och del av muren, mot öster. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kyrkan ligger mitt på den lilla kyrkogården som kan ha kvar sin ursprungliga storlek sedan kyrkan anlades. Kyrkogården ligger i en backe med sluttning ned från öster och norr. Den omges av en låg kyrkogårdsmur som finns omnämnd sedan tidigt 1600-tal. Liksom idag bestod muren av fogstruken gråsten avtäckt av tjocka gråstensflis. Mellan flisen ligger enkupiga tegelpannor som fungerar som vattenrännor. Två ingångar finns till kyrkogården genom två stigluckor. Ytterligare en stiglucka har tidigare funnits, den så kallade ”likporten”. Likporten fanns möjligen i nordvästra delen av muren där sockenstugan ligger. Den västra stigluckan är större än den södra. Båda stigluckorna är murade av stora gråstenar med en rundbågsformad öppning med valv murat av rött tegel. Öppningarna är invändigt murade med ett språng för inåtgående portar. Upptill avslutas stigluckorna med ett sluttande tegeltak. Ingångsgrindarna kom till 1888. Tidigare var luckorna av trä. Stigluckorna torde ha samma ålder som den nuvarande muren, men de ger i sitt nuvarande skick inte intryck av att vara medeltida.
Stigluckan mot väster och stigluckan mot söder. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Byggnader på kyrkogården
Intill kyrkogårdens nordvästra sida ligger sockenstugan uppförd 1869 av material som återbrukades från det tidigare rivna vapenhuset. En del ektimmer ingår i byggnadens taklag, vilket kan ha hög ålder. Kyrkstugan uppfördes till en början som materialbod och uppställningsplats för likvagnen. Kring 1896 inrättades byggnadens västra del till sockenstuga och på 1940-talet och fram till 1970-talet användes den östra delen till bårhus. Sockenstugan används numera som kyrkomuseum. Sockenstugan är byggd av putsad och vitmålad sten med tegelmurade omfattningar och gavelrösten i svartmålad korsvirke och rött tegel. Yttertaket till sockenstugan består av ett fjälltegel, eller så kallat ”bäversvanstegel”, plattor med rundad nederkant, lagda på öppen läkt utan brukstätning. I museet förvaras bland annat ett skåp från 1712, vilken tidigare stått i sakristian och ett par likbårar, den ena daterad 1743. Värt att nämna är också kollekthåvarna skänkta av Betty Jennings 1766. Här förvaras också föremål från Knislinge och Kviinge. Från Knislinge finns en stol avsedd för en särdeles kortvuxen präst och en gravvårdshuv. Gravvårdshuven skyddar gravvården, denna gravvård av trä finns också i muséet. Ett par av bänkarna från Kviinge kyrka, vilka byttes ut i samband med att nya inköptes 1971 förvaras här, en i museet och en på vinden (se bild nedan).
Ekonomibyggnaden
Söder om sockenstugan ligger en ekonomibyggnad av okänd ålder vilken byggdes om och moderniserades 1983. På skifteskartan från 1840 finns en byggnad på den plats där boden nu ligger. I längan förvarades likbårarna till relativt nyligen. Längans södra del inrymmer personalrum och offentlig toalett.
Kyrkogårdsmuren mot sydväst. Murtäckning med ”gråstensflis”, stora flertalet tidigare resta stenar från det närliggande järnåldersgravfältet. Uthuslängan syns i bakgrunden. Till höger sockenstugan. Nedan till vänster: Vinden med det gamla bjälklaget och en kyrkbänk från Kviinge. Nedan till höger: sockenstugans tak med ”bäversvanstegel”. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kyrkogårdens äldsta bevarade gravsten är huggen till åminnelse av ryttmästare Carl Jacob Böckler, 1710. (Ryttmästare motsvarar kaptens grad idag). Gravstenens ursprungliga plats var i koret, men den flyttades ut till kyrkans sydsida 1888 eller 1889.
Ytterligare en orubbad gravplats från 1700-talet finns söder om kyrkan. Under stenhällen vilar frälseinspektor Holm på Wanås och troligen två av hans barn. Hans maka Elisabeth Palm levde 1751-1781. En frälseinspektor var högsta chef och ansvarig för driften av ett frälsegods. Han lydde direkt under godsägaren.
I östra delen av kyrkogården finns flera större familjegravplatser upplåtna till ägarna av Wanås slott.
Vid kyrkans södra mur står Ryttmästare Carl Jacob Böcklers gravsten från 1710.
Till vänster: Frälseinspektor Holms grav.
Nedan: Gravplatserna för ägarna till Wanås och dess inspektorer finns på kyrkogårdens östra, högst belägna del. Se även bilden i början av artikeln.
Samtliga foton är tagna av Nils-Åke Sjösten.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.
Dahlberg, M. 2015. (red) Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet.
Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.
Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Riksantikvarieämbetet. 2008. Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria.
Tornets bottenvåning täcks av ett kryssvalv, en valvform som är vanlig under 1500- talet. Långhuset och de västra delarna bestående av den romanska torndelen och det senmedeltida tornets östra halva är möblerat med bänkar. Mellan de båda tornen samt mellan det äldre tornet och långhuset finns gavelmurarna kvar med spetsbågiga tornbågar.
Den äldre torndelen har en mycket smal rektangulär planform. Valvet påminner om kryssvalvet i det senmedeltida tornet och kan vara från samma tid. Sidopartierna täcks av höga tunnvalv. Det egentliga långhuset täcks av två travéer med stjärnvalv. Det västra valvet har lite enklare form än det östra.
Längst fram i långhusets nordöstra hörn, intill gravkoret där kyrkan står den medeltida dopfunten. Intill denna finns ett bevarat parti av ett äldre golv av rött murtegel lagt på flatan där dopfunten tidigare varit placerad. Mot triumfbågsmuren i öster finns ett medeltida, murat altare. Altaret är putsat och vitkalkat och upptar i stort sett hela norra triumfbågsmurens bredd. Delar av ett likadant altare finns bevarat under predikstolen från 1600-talet, på södra sidan av triumfbågen. Koret är mycket högt beläget i förhållande till långhusets golvnivå och en trätrappa med sex steg leder upp till koret i triumfbågen.
Triumfbågen förefaller vara ursprunglig och har mycket hög, rundbågig form med profilerade vederlag. Sockeln är skråfasad. Triumfbågens synliga sockel visar att korets golvnivå bör vara nära den ursprungliga. Inne i koret syns också grundstenar till tegelvalvets pilastrar vilket också tyder på att golvnivån sannolikt inte har höjts under senare tid.
Kalkmålningar är framtagna på insidan av triumfbågen, mot norr. Kalkmålningen är utförd som en baldakin över dopfunten från 1600-talet som står intill triumfbågen. Baldakinmålningen har troligen utförts av målare Maltzan från Kristianstad som vid mitten av 1700-talet utförde liknande målningar i Hjärsås och Knislinge kyrkor.
I absidens nordvästra hörn sitter ett väggfast skåp infällt i muren. Skåpet är av svartmålat trä med skuren dekor i renässansstil. I skåpet förvarades kyrkans nattvardstyg. I söder leder en dörr ut till kyrkogården. Dörren är gammaldags med narar (reglar) på insidan och gångjärnsbeslag i 16-1700-talsstil.
Gravkoret eller ”Grevekoret”, ligger ett halvplan högre upp från golvnivån i långhuset och fungerar som en läktare ovanför gravvalvet. Gravkoret är öppet mot kyrkorummet med en valvöppning som går att stänga till med en järngrind. Grindens ramverk är av smide och har ett rikt dekorerat överstycke med familjen Jennings vapensköld. Norra muren upptas av en stor minnessten över Friherre Carl Axel Hugo Hamilton som var landshövding i Kristianstads län och köpte slottet Wanås 1756. Efter hans död lät Betty Jennings uppföra gravkoret där de sedan kom att vila. Vid västra väggen, under fönstret, står en mindre gravhäll vilken anger namnen på de sex gravlagda i gravkoret. Mot öster leder en dörr ut till kyrkogården.
Tornets Klockvåning upptas av klockstolen för kyrkans två klockor. Torntaklaget är av ek och möjligen ursprungligt. Vindarna över långhus, kor och absid nås via en högt placerad lucka i långhusets norra fasad. Ingen ingång finns från tornet eller från kyrkorummet. Gryt har två klockor, en stor och en liten. Den stora är troligen gjuten någon gång under 1600-talet och omgjuten 1708 i Malmö av mäster Lars Wetterholtz. Den blev omgjuten ytterligare en gång 1762, den här gången av Gerhard Meyer i Stockholm. En ny klocka gjuten av klockgjutaren Palmberg i Kristianstad omnämns i 1778 års inventarium. 15 år senare skulle den gjutas om, men det blev aldrig av eftersom Palmberg hann avlida. Den lilla klocka som finns i dag gjöts 1801 av Magnus Fries i Jönköping.
Dopfuntarna
Det finns två dopfuntar i kyrkan. Den äldsta består av en cuppa från 1100-talet kompletterad med en fot från 1959 ritad av Erik Cinthio. Cinthio har också kompletterat dopfunten i Kviinge med en fot, samma år. Funten hade varit försvunnen i närmare tre århundraden när den återfanns. Under tiden hade den används både som matho till grisar och som trädgårdskruka. Den yngre dopfunten med tillhörande baldakin är från 1600-talet. Både dopfunten och baldakinen är sjusidiga till sin form och tillverkade av mörk ek med mångfärgad (polykrom) bemålning. 1646 skänktes ett dopfat och en dopskål till kyrkan. Alexander Joungner restaurerade den nya dopfunten 1749. Denna funt syns i interiörbilden nedan.
Luckan till vindarna i långhusets norra del. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Predikstol och altaruppsats
Predikstolen med tillhörande dörr och trappuppgång, väggpanel och baldakin är från 1634. Samtliga delar är av ek rikt skulpterad i renässansstil med tidstypisk dekor. av beslagsornament. Predikstolens korg är uppbyggd av fyra sidopaneler samt en femte panel mot trappuppgången. Under väggfälten finns ett smalare sockelparti med 15 små ornerade tavlor och en inskrift med namnen Ky Peder Nellson, Olle Fayerson som var kyrkvärdar i socknen vid denna tid.
Den medeltida dopfunten återbördad till kyrkan 1959. Foto: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.
På sidostycket till trappan finns inskriften; D Clavdivs Petri Qvidingis. Pastor A. Pavlo Pictore Labor Finitivs est, av vilket framgår dåvarande pastorns namn Claus Pedersen Qviding och målarens namn Paulus. Väggpanelen bakom predikstolen är uppbyggd av kanellerade (lodrätt räfflade) pilastrar mellan tre rundbågar med Christian IV:s monogram och släkterna Juels och Ramels vapen samt initialerna MI och AR. Upptill på väggpanelen finns ett inskriftsfält som berättar om predikstolens tillblivelse och årtalet 1634.
Ovan till vänster: Predikstolen med trappuppgång från 1634. Foto: Nils-Åke Sjösten. Ovan till höger: Altare och altaruppsats samt, till vänster i bild en av kyrkans två dopfuntar, denna är från 1600-talet och av trä. Foto: Vykort av J. Reinbach, Äspö (före 1950).
Kyrkans huvudaltare är av trä, med snidad och bemålad dekor i renässansstil. Altaret kan vara från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaruppsatsen av ek är från 1636. Stilen är typisk för barocken. Den nedre tavlan föreställer korsfästelsen och en mindre tavla i krönpartiet föreställer uppståndelsen där Jesus bär på den danska flaggan. Överst kröns altaruppsatsen av Christian IV:s monogram. På predellat finns två speglar med målade vapensköldar med initialerna MI och AR tillhörande för Malte Juul och Anne Ramel till Wanås slott. Mellan vapensköldarna finns initialerna DCPQ och DAAM vilket står för Claus Pedersen Qviding (född i Kviinge 1577, död 1642) och Anders Andreae Maglowius (1621-1700), båda präster i socknen. Maglow beställde också altaruppsatsen till Kviinge kyrka, 1672.
Orgeln
Orgelläktaren utgör ett rätt stort utrymme under tornvalvet. Orgeln står intill läktarens östra sida och består av en enkel gråmålad inbyggnad med en fasad. Kyrkans orgel byggdes 1837 av Peter Zacharias Strand (1797–1844), den hade då åtta stämmor. Orgeln har blivit renoverad och kompletterad med nya delar flera gånger. 1932 utökades orgeln till 11 stämmor. 1981 kom tre pipor från Kviinge kyrkas Strandorgel som komplement till Gryt. 1982 byggde J Künkel en rekonstruktion av 1837 års orgel. Av den ursprungliga orgeln återstår fasaden, orgelhuset, bälgverket och större delen av orgelpiporna.
Orgelläktare och orgel. Foto: okänd, källa: Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet.
Läktarbarriären
I samband med orgelbyggandet togs möjligen den av Alexander Joungner målade läktarbarriären bort. Läktarbarriären hittades på sockenstugans vind 1964 och den finns nu att se i stugans lilla museum. Den har delvis förstörts av lång tids olämplig förvaring, men restaurerades 1995 av Våga Lindell.
Den av Alexander Jounger år 1750 målade läktarbarriären. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Silvret
Den förgyllda silverkalken som nämns i 1692 års inventarium är fortfarande i bruk. I inventarieförteckningen nämns också en paten och en oblatask av silver. Kalken förbättrades med 27 lod silver (355 gram) år 1668. Kalken är alltså äldre än så. Det kan vara rimligt att anta att både kalken, den förgyllda patenen och oblatasken är tillverkade i 1600-talets början, kanske beställda samtidigt som motsvarande föremål i Kviinge. Oblatasken finns inte längre i kyrkan, sista gången den omnämndes var i 1884 års inventarium. Ett kuriosum är att oblaterna ett tag under 1800-talet bakades av Bengta Andersdotter i Kviinge.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Börjesson, Kerstin. 2020. Gryts kyrka i Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet i Kristianstad.
Dahlberg, M. 2015 (Red). Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet, 2015.
Restaurator. 2006. Underhållsplan för Gryts kyrka (stencil).
Riksantikvarieämbetets söktjänst för fornlämningar https://app.raa.se/open/fornsok/
Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge hembygdsförening.
Södergård Maria. 2007. Gryts medeltida kyrka i Skåne : perioden 1690-2000. Knislinge hembygdsförening.
