Breanäs missionsgård

Missionsgården. Foto: Ingela Frid 2022.

Byn Breanäs ligger vid sjön Immelns västra kant och var ursprungligen utsocknes frälse under Karsholms gods. Karsholm, som är beläget utanför Österslöv, ägdes i mitten av 1800-talet av ryttmästare Hodder Stjernswärd. Vid den tiden bestod Breanäs av två hemman med ett antal underlydande torp. Stjernswärd lät byn genomgå laga skifte 1858. Genom hemmansklyvningar uppstod sedan flera hemman de närmaste decennierna efter skiftet. De nya ägarna uppförde efter hand boningshus och ekonomibyggnader på sina tomter.

Missionsgården är boningshuset till ett av dessa nybildade hemman. Det var dock inte fråga om att bryta helt ny mark. På skifteskartan från 1858 syns en byggnad på platsen och i lantmäterihandlingarna kallas ägofiguren brytstugebacken.

Utsnitt ur laga skifteskartan från 1858. Blå cirkeln: Breanäs nr 1, ett av byns två gamla hemman. Gårdsbebyggelsen låg kvar efter skiftet men övergavs och försvann senast på 1890-talet. Den gula cirkeln visar brytstugubacken, dvs hemmanets brydestuga, tillika platsen för dagens missionsgård.

De första ägarna till gården som denna text handlar om var makarna Sven Trulsson och Else Månsdotter. De flyttade till Breanäs från Oppmanna med sin familj 1861. Under åren i Breanäs utökades familjen med fem barn.

I samband med en hemmansklyvning 1873 av Breanäs nr 1 som gjordes på begäran av Carl Nilsson och Sven Trulsson, bildades fastigheten Breanäs 1:14 med Sven Trulsson som ägare. I lantmäterihandlingen kallas platsen där gården nu ligger ännu brytstugebacken och beskrivs som betesmark. Det var alltså först efter 1873 som byggnaden som idag är missionsgård uppfördes.

Makarna Trulsson/Månsdotter sålde gården 1880 till hemmansägare Per Truedsson i Vånga socken, som dock inte flyttade dit. Paret bodde kvar som inneboende på gården de tidigare ägt.

Den 8 augusti 1887 överlät Per Truedsson gården genom köp till sin son Trued Persson och dennes hustru Anna Larsdotter. Trued Persson var enligt uppgift träskomakare vid sidan av lantbruket. Det är sannolikt på grund av honom som gården kom att kallas ”Trudas”.

En del av familjen på ”Trudas”. Längst fram Anna Larsdotter och bredvid henne Trued Persson. Båda makarna var födda 1852. Till vänster parets yngsta son Axel född 1895. På trappan sitter sonen Otto född 1885 och till höger med käpp står sonen Pehr född 1879. Fotot finns på Missionsgården. Fotot taget okänt år, men bör vara under 1920-talet.

Från 1927 ägdes gården av makarna Fritz Håkansson och Bengta Håkansdotter, som i sin tur sålde vidare till fru Yrsa Ekström i Kristianstad 1941. Hon var gift med Karl Gunnar Ekström, direktör för ett familjeföretag med kopparslageri och mekanisk verkstad, grundat 1896 av hans farbror. Företaget existerar ännu under namnet Ekström & son.

Från 1942 arrenderade Ekströms ut gården till familjen Olof Bengtsson, som flyttade dit från Knislinge och drev jordbruk med häst, kor, grisar och höns. På 1950-talet avlöstes Bengtssons av familjen Ekberg, som närmast kom från Hammar utanför Kristianstad. Familjen Ekberg bodde på gården från april 1958 till december 1961.

Bröderna Ekbergs minnen 1958-1961

I december 2022 besökte ”Helgade rum” missionsgården tillsammans med bröderna Sten och Eskil Ekberg, samt Stens hustru Anita. Vi togs emot av missionsgårdens värdpar Judit och Patrik Gunnarsson.

Trots att bröderna Ekberg var små när de bodde i Breanäs, och det var en ganska kort period av deras barndom, så kom många minnen och värdefulla upplysningar fram.

Eskil och Sten Ekberg berättade om ett litet jordbruk med ett fåtal djur. Deras far brukade jordplättar här och där inom det närmaste området; ett småskaligt jordbruk egentligen mycket mera likt Småland än Skåne. På familjens tid fanns två stora längor som ramade in en gårdsplan framför boningshuset. Den östra längan finns kvar på flygbilden från 1973 (se nedan). Den västra längan revs alltså någon gång mellan 1961 och 1973.

Sten, som är den äldre brodern, drog sig även till minnes ett brygghus som ska ha legat nordost om boningshuset. Han berättade också att deras mor kärnade smör uppe på vinden.

I juni 1960 fick Sten och Eskil en syster som fick namnet Gunnel. Dopet ägde rum i ”salen” i boningshuset. Det var högtidligt. Salen var ett rum som annars sällan användes och i vanliga fall stod ouppvärmt. Att Gunnel föddes på sommaren spelade kanske viss roll för valet av salen för dophögtiden. 

Efter åren i Breanäs flyttade familjen Ekberg till en gård i Lilla Björkeröd, som de köpt efter att ha varit arrendatorer på olika gårdar i många år. Fadern arbetade i stenbrottet i Stora Björkeröd parallellt med skötseln av jordbruket.

Ett flygfoto från 1973 visar hur gården såg ut några år innan den blev missionsgård. Den stora röda ladan är numera riven och vägen tvärs över gårdsplanen är omdragen.

Flygfoto från 1973. Privat.

Enligt ”Gods och gårdar” från 1943 var ”stallängan” byggd 1928 och det fanns vid den tidpunkten även kvar en ”redskapsbod” från 1855. Det kan vara det gamla hemmanets tidigare brydestuga det handlar om, men det går inte att säga säkert och eftersom årtalet saknar källa bör man kanske inte lägga så stor vikt vid det heller.

Omedelbart norr om gårdens boningshus finns en ruin efter en kallmurad, närmast kvadratisk byggnad. Allt tyder på att det är en gammal linbastu, om än ovanligt stor till formatet. Foto: Ingela Frid, december 2022.

Breanäs missionsgård

Inom Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM) grodde tankar på att öppna en missionsgård. Man ville utveckla ungdomsverksamheten, ordna sommarläger, camping och andra aktiviteter. När gården i Breanäs blev till salu 1981 ville styrelsen för NSM köpa den, men fick inte årsmötet med sig. En grupp handlingskraftiga entusiaster ville dock inte se chansen gå dem ur händerna. Gruppen bildade en ideell förening i augusti samma år, i syfte att köpa fastigheten och skapa den efterlängtade missionsgården. Projektet lyckades och Föreningen Breanäs Missionsgård driver ännu gården. Föreningen är fristående, men nära knuten till både Svenska kyrkan och Evangelisk-Luthersk Mission (tidigare Bibeltrogna Vänner).

På missionsgårdens hemsida går att läsa att ”verksamheten skall i första hand vara inriktad på barn och ungdom men är öppen för alla som delar föreningens allmänna målsättning.

Föreningen vill främja sitt mål, genom att samla människor till predikan, undervisning, bibelstudier, bön och kristen gemenskap.”

Tillbyggnader och ombyggnader har gjorts under åren för att anpassa fastigheten till verksamheten. Missionsgården har idag plats för cirka 60 övernattande gäster. Det finns gott om gemensamhetsutrymmen och maten tillreds i ett modernt kök. Campingplats med tillhörande servicebyggnad har anlagts och används flitigt, inte minst under den traditionella bibelcampingen varje sommar.

Kapellet

Gårdens tidigare ägare hyste ett mycket stort bilintresse och byggde därför ett rejält tilltaget garage, som har kommit väl till pass som kapell. Huvudbyggnaden och kapellet är sammanbyggda med en huskropp.

Garaget som blev kapell. Altartavlan är målad av konstnären Gustav Berggren och hängde tidigare i Sibbhults missionshus. Mer om detta ska berättas i ett kommande inlägg om nämnda missionshus. Foto: Ingela Frid, december 2022.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Görnebrand, John. 2001. Där vi lekte som barn. Svenska gods och gårdar Östra Göinge, faksimil 1943. Simrishamn.

Håkansson, Gunnar m.fl. Hjärsås hembygdsbok nr 2. Tryckt i Växjö 1985.

Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.

Karlsson, Arvid. 2007. ”Missionsgården”. I: Sibbhults hembygdsförenings årsbok 2007. Sibbhult.

Hjärsås kyrkoarkiv: Husförhörslängder.

Östra Göinge häradsrätts arkiv: Lagfartsböcker.

www.lantmateriet.se, Historiska kartor.

www.breanas.se, Missionsgårdens hemsida.

Muntliga uppgifter: Sten Ekberg, Vilshult; Eskil Ekberg, Osby; Judit och Patrik Gunnarsson, Breanäs.

Boalts missionshus

Boalts fd missionshus i juni 2023. Foto: Åsa Eriksson Green.

Boalt ligger i Glimåkra socken, på ungefär lika avstånd från Glimåkra i söder, Osby i väster och Lönsboda i öster. År 1909 kom järnvägen till byn och ett litet stationssamhälle växte fram. I oktober 1923 bildades Boalts Evangelisk-Lutherska missionsförening. Den var ansluten till Nordöstra Skånes missionsförening och verksamhet hade funnits i närområdet en längre tid, bl.a. i den lilla byn Stolparöd en dryg kilometer sydost om Boalt. I en tidningsartikel från 1976 berättar Albin Karlsson (1903-1979), som bodde i Stolparöd, att hans far Karl Johansson var en av de aktiva i föreningen vid tiden då missionshuset byggdes. Innan dess hölls stugmöten som drog så mycket folk att det blev trångt. Det ledde till beslutet att uppföra ett missionshus.

Kristianstadsbladet 4 juli 1885. Möten hölls i Stolparöd redan då.

År 1926 köpte föreningen tomten där missionshuset kom att byggas. I lantmäteriets arkiv finns köpehandlingen bevarad. Det var makarna Emil och Nelly Olsson som sålde den knappt 1000 m² stora tomten till Boalts Evangelisk-Lutherska missionsförening för 500 kr. Karl Johansson från Stolparöd, som nämns i föregående stycke, undertecknade kontraktet för missionsföreningens räkning.

Häradskartan visar utbredningen av byn Boalt kring 1920-1930-tal. Missionshuset är utpekat med blå pil.
Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.

Tips: högerklicka på bilderna ovan och välj ”öppna bild i ny flik”, för bättre läsbarhet.

På tomten stod missionshuset färdigt 1928. Byggmästare Albert Pettersson från Bjärnum byggde huset till en kostnad av 4600 kronor. Den största delen av köpesumman ska ha samlats in av den lokala syföreningen och utöver detta tog föreningen ett lån i Glimåkra sparbank på 1000 kronor. Lånet betalades av på 10 år.

Detta handkolorerade vykort är inte daterat, men bör vara från tiden då missionshuset (till vänster) var så gott som nybyggt. Farstun på gaveln ser inte ut att ha funnits från början, men det är svårt att se pga den mörka färgen som tillkommit sekundärt. Vykort ur Dan Nilssons samling, Göinge hembygdsförenings arkiv.

Verksamheten i missionshuset var som mest livlig de första 30 åren. Det hölls då regelbundna predikningar, varav de flesta ingick i de månadsturer som anordnades av Nordöstra Skånes missionsförening. Fram till cirka 1940 hölls traditionsenlig luciafest varje år i samband med syföreningens auktion. Söndagsskola hölls i missionshuset en bit in på 1960-talet.

Odaterat fotografi med två bilar parkerade vid missionshuset, till vänster i bild. Fotot bör vara taget på 1950-talet. Privat foto tillhandahållet av Olle Martinsson.

Efter den flitiga verksamheten de första decennierna, verkar det som om aktiviteterna i missionshuset avtog ganska fort då de äldsta pionjärerna gick ur tiden. I en jubileumsbok för Nordöstra Skånes missionsförening från 1958 rapporteras från Boalt:

I Boalt fortsätter den [= söndagsskolan] ännu men det ser så mörkt ut när barnen uteblir. Det är så mycket som lockar de små bort från ordet.

och

… i Boalt är det stort tomrum efter de gamla, kära vännerna som verkade där på platsen. Men de har fått flytta hem till Jesus, det är vårt vissa hopp. Mycket Guds ord har förkunnats i våra bygder men vad det vore gott om det finge spörjas att någon vaknat till bekymmer om själens frälsning…

Tonen är dyster och informationen knapphändig. Vi får inte veta hur många som var aktiva och hur många barn som gick i söndagsskolan – bara att rapportören tyckte att det var för få personer som anslöt sig till deras verksamhet.

I nästa jubileumsbok, från 1983, konstateras att ”verksamheten i Boalts missionshus har upphört, men månadsturerna går till Stolparöd varje månad. Även BV:s sommarmöte där brukar samla mycket folk till Ordets predikan.”

Man hade så att säga vid den här tiden återgått till den första utformningen av verksamheten, med stugmöten och friluftsmöten.

Missionshuset? Ja, 1975 ansåg föreningen att guldåldern var över och man beslutade att sälja byggnaden. Den användes först som tapetserarverkstad och är sedan 2003 privatbostad.

I ”Boalt i gamla tider” från 2006 skriver byns legendariska lanthandlare Elis Lundqvist i sina minnen:

Missionshuset tvärs över vägen byggdes av Boalts lutherska missionsförening som bedrev verksamhet med möten och söndagsskola i många år. En liten lägenhet beboddes av vaktmästarna. Under några år hölls syföreningsauktionen i missionshuset. Luciatåg var ett stående inslag vid auktionerna som fortfarande anordnas efter mer än 75 år.

Luciafesten och auktionen som Elis beskriver är en tradition som ännu håller i sig! Numera äger evenemanget rum i bygdegården.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Lundqvist, Elis. ”Boalt i gamla tider” I: Glimåkra hembygdsförenings årsbok 2006.

Göinge hembygdsförenings arkiv.

Kristianstadsbladet 24 januari 1976.

www.kartbild.com.

Emmislövs kyrkogårdar

Gamla kyrkogården norr om kyrkan. Foto från 1900-talets början i Göinge hembygdsförenings arkiv.

Emmislövs äldsta kyrkogård är med all sannolikhet lika gammal som kyrkan, med andra ord från tidig medeltid. Om den allra äldsta historien vet vi förstås inga detaljer. Den tidigaste skriftliga källan är en beskrivning av kyrkan och kyrkogården från 1662. Där noteras att kyrkogårdsmuren är av gråsten, att en del av den är täckt med spån och en del med taksten. Det nämns också att det finns en port men ingen kyrkolada. En karta från 1698 ger en uppfattning om kyrkogårdens då ännu lite medeltida rundade form. Det syns två ingångar till kyrkogården, markerade med rött.

Ägomätning, karta från 1698. Utsnitt. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.

Underhållet av kyrkogårdsmuren, portarna och grindarna kan från och med 1600-talets slut spåras i de kyrkliga räkenskaperna. Under mer än två sekler händer inget mer än att kyrkogårdens inhägnad – mycket viktig bl.a. för att hindra hungrig boskap att äta av gräset – hålls i ordning. Vi kan t.ex. läsa från året 1839: ”portar och luckor till kyrkogården med pelare av eke, allt måladt och beslagit, enligt räkning och sockenstämmobeslut”. År 1857 reserverades pengar till en nödvändig omläggning av kyrkogårdsstängslet.

Utvidgning av gamla kyrkogården

Så blev då den medeltida kyrkogården till slut för liten. Den 13 maj 1858 fattade sockenstämman beslut att kyrkogården skulle utvidgas söderut mot häradsvägen och ta i anspråk en bit mark som tillhörde Emmislövs by. Murare Anders Lindell från Osby fick uppdraget att flytta muren. Murare Balkenhaus gjorde 1860-61 åtta nya portpelare, till vilka Kühl levererade 1200 stycken murtegel. Kyrkogrindarna fick samtidigt en uppfräschning av målare Lindgren och 1863 skaffade Nils Olsson, Västraby, kulor till kyrkogårdsstolparna.

På fotot nedan framgår att man vid något tillfälle planerade räta vägen. ”Hörnen i gärdsgården afses att afskäras och vägen rätas”. Fotoåret är okänt, men 1941 fanns planer på att räta vägen Broby-Haraberga. Trots den ålderdomliga stavningen kan fotot vara från detta tillfälle. Nya kyrkogården, som syns till höger om vägen, anlades 1913 och med tanke på mängden gravstenar bör den ha varit i bruk i ett antal år.

Bilden har troligtvis bilagts ansökan till vägstyrelsen, som skickade den vidare till landsantikvarien, som avstyrkte förslaget.

Foto från okänt år: Riksantikvarieämbetet. Okänd fotograf.

Nya kyrkogården

Den nya kyrkogården söder om vägen anlades 1913 efter ett beslut i kyrkorådet. Marken avsöndrades från åkermark som tillhörde annexhemmanet, Emmislöv nr 11, vars gårdstomt ligger i direkt anslutning till gamla kyrkogårdens norra mur.

Begravningskapellet byggdes 1952 efter en ritning av domkyrkoarkitekt Eiler Graebe. Samma år avslutades för övrigt en stor invändig renovering av kyrkan.

Eiler Graebes ritning till begravningskapellet, utsnitt. Ritningen var ett tillfällighetsfynd i Östra Göinges kommunarkiv, som förvaras i Blekingearkivet i Bräkne-Hoby, vid projektgruppens besök i april 2023.
Emmislövs nya kyrkogård, anlagd 1913. Begravningskapellet är byggt 1952. Fotograferat från kyrktornet 23 augusti 2018 av Ingela Frid.

En ytterligare utvidgning söderut av nya kyrkogården skedde 1981. Den syns på fotot ovan, bakom (söder) om begravningskapellet.

Vid en rundvandring på kyrkogårdarna konstateras snabbt att vi befinner oss i en bygd där jordbruket länge varit den största näringen. Det finns inga slott och herresäten i närheten, därför heller inga patronatsgravar eller adliga gravar. Däremot finns en del väldigt påkostade familjegravar, framför allt från sent 1800-tal och framåt. Av inskriptionerna kan man utläsa att det rör sig om ägare och arrendatorer till gårdar, ofta kombinerat med förtroendeuppdrag inom kyrkan, häradet, bankväsendet och kommunen.

Kyrkogårdens äldsta gravstenar?

Invid vapenhusets (nuvarande sakristians) västra mur har man sparat kyrkogårdens äldsta bevarade gravvård, rest över ”Ola Person i Seflake”. Denna man, hemmahörande i Säflacka, avled den 25 februari 1691. Kyrkböckerna ger tyvärr inga fler upplysningar om honom än just att han avled detta datum.

Kyrkogårdens äldsta bevarade gravsten. Foto: Ingela Frid.

Ett fragment av en gammal gravhäll står vid kyrkogårdsmuren väster om kyrkan, nära ingången. Inskriptionen tyder på att det är en vård över bl.a. ett barn, men uppgifterna räcker inte för att kunna forska vidare i kyrkböckerna.

Gravstensfragment som beskrivs ovan. Foto: Ingela Frid.

Idag förekommer återanvändning av gravstenar. Idén är inte ny. Gamla gravstenar har på många håll under årens lopp fått nytt liv som trappor, golv i grovkök, murtäckning, eller krossats och använts som underlag på gångvägar. I Emmislövs kyrka har något som ser ut att vara en gravhäll i kalk fått bli en slitstark trappa. Det skedde troligen 1851, då uppgången till predikstolen ”ändrades” enligt kyrkoräkenskaperna.

Återanvändning – ingen modern idé. Foto: Ingela Frid.

Seder och bruk vid begravningar i Emmislöv på 1800-talet

Några av Agda Perssons (1843-1924) minnen upptecknades 1921 av hennes son skriftställaren Pehr Johnsson. De förvaras i Folklivsarkivet i Lund.

Förr var det allmän sed, att i händelse något barn dog, ävenledes äldre, skulle befolkningen i kringliggande hus och gårdar gå åstad och “se liket”. Detta skedde dock först efter det den döde lagts i kistan och där vederbörligen pyntats. Kistan skulle ävenledes stå öppen vid begravningen och hade gästerna då ännu en gång taga den döde i betraktande. Locket tillskruvades alltid av den snickare, som förfärdigat kistan. (LUF M 466).

Då Per Nilsson i Getaberga begrovdes passade jag upp där. Det var, om jag icke missminner mig, under 1850-talet. Då gästerna kommo skulle de erhålla ost och bröd samt öl. Jag och en annan uppasserska, stodo innanför dörren. Sedan var det mycken välfägnad. Begravningen varade i två dagar och då gästerna skulle fara därifrån fingo de ost och bröd, liksom då de kommo. En del av gästerna voro ända från Ousby, en del från Vånga. Dessa sista hade en spettkaka med sig och var det den första av detta slag som jag sett. Dessa kakor voro förut icke vanliga i Emitslöf. (LUF M 467).

Spettkaksbakning. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv, okänt ursprung.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Texten är en nedkortad och delvis omarbetad version av en artikel i boken om Emmislövs kyrka och kyrkoby (Frid & Jensén 2018).

Källor:

Frid, Ingela & Sven Jensén. 2018. Emmislöv – historia och kultur kring en medeltidskyrka. Göinge hembygdsförening.

Lunds universitets folklivsarkiv, M-arkivet

Göinge hembygdsförenings arkiv

Regionmuseet i Kristianstad, sockenarkivet

Lantmäteriet, historiska kartor

Sibbhults kyrka

Anno Domini nittonhundrafyrtiotvå
i eldskrift bör i Sibbhultshjärtan stå
Då, som ett synbart svar
på kristligt hopp och bön
en kyrka växte fram
på Färebackens krön….

Så diktade Mildred Hilleskog, tidningsreporter och känd profil i Göinge, till Sibbhults kapells 40-årsjubileum 1983. Det var således 1943, mitt under brinnande världskrig som kapellet stod färdigt. Planer på en kyrka, eller ett kapell som var den term som gällde vid tidpunkten, hade funnits ett tag. Vägen dit var inte problemfri och det berodde delvis på det pågående kriget.

Sibbhults kyrka. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.

I början av 1900-talet var Sibbhult en av flera byar i Hjärsås församling, välmående men utan någonting som stack ut förutom en glasfabrik. På 1920-talet kom smålänningen Bror Karlsson till Sibbhult för att bli disponent för den lilla fabriken. Glastillverkningen bar sig inte utan begärdes i konkurs efter några år. Bror Karlsson köpte konkursboet, lade ner glasdelen och utvecklade istället den tillhörande metallfabriken. Under hans ledning växte den till en blomstrande armaturfabrik. Redan 1930 omsatte den en miljon kronor (motsvarar drygt 36 miljoner idag). När Bror Karlsson, som snart tog namnet Färe, sålde armaturfabriken 1958 hade den 500 anställda.

Sibbhult växte alltså från by till industrisamhälle på några decennier, med allt vad det innebar; stor inflyttning, behov av bostäder, butiker, skolor osv. Bror Färe var inte bara Sibbhults största arbetsgivare. Han och hustrun Lilly månade om verksamheter som var bra för samhället, inte minst inom föreningslivet, och de gjorde tillsammans flera generösa donationer.

Samhällets expansion sammanföll med småkyrkorörelsen inom Svenska kyrkan, som propagerade för att bygga småkyrkor och kapell som komplement till församlingarnas moderkyrkor, för att öka kyrkans närvaro på mindre orter. Den växande frikyrkorörelsen spelade in, då missionshusen kunde upplevas som konkurrenter till statskyrkan. I Sibbhult fanns sedan 1909 ett missionshus och kanske hade det viss betydelse för beslutet att bygga ett kapell.

Planer och insamling av pengar

Det sägs att biskop Edvard Rodhe kom på tanken att bygga ett kapell i Sibbhult redan 1928. Frågan kom i alla fall upp 1937 då han besökte Hjärsås. Planerna tog omedelbart fart. Kyrkostämman i Hjärsås anslog 1000 kronor till projektet. En kollekt vid en gudstjänst i Sibbhults skola inbringade 14 kronor. En syförening bildades och på mindre än fem år samlade de sömmande damerna in 5500 kronor.

Kollekter togs upp i Knislinge och Hjärsås kyrkor och vid gudstjänst i Gyviks skola vid Immeln. Kommunalfullmäktige i Hjärsås anslog 4000 kronor och Emmislövs församling bidrog med 1000 kronor.

Bror och Lilly Färe skänkte en tomt intill sitt hem Sibbagården. Marken kallades trädgårdsvången och där hade tidigare bl.a. odlats grönsaker.

På häradsekonomiska kartan från 1926 heter tomten Sibbhult 1:72. Den gula färgen betyder att marken används till odling. Källa: Lantmäteriet, historiska kartor.

Marken överläts av paret Färe till Hjärsås församling genom gåvobrev den 29 april 1941. Det rörde sig då endast om marken där kyrkan ligger och närmast runt om. Området markeras av en stödmur, som uppfördes runt kyrkan 1946 av Nils Svensson från Tågaröd.

Slottsarkitekt Knut Nordenskjöld fick i uppdrag att rita kapellet och svara för projekteringen. Hans ritningar godkändes av Kungl. Majt. den 9 maj 1941 och i villkoren ingick att gudstjänst eller andakt skulle hållas i kapellet minst tre gånger i veckan.

Allt arbete och alla inventarier beställdes lokalt, så långt det gick. Byggmästare Harald Håkansson från Hjärsås anlitades. Virket hämtades från Hjärsås och Knislinge församlingars prästskogar och sågades upp av Hylta sågverk.

Elektricitet, vatten och värme installerades av hantverkare från Glimåkra och Broby. Bänkar, snickerier, ornamentssmide, glasdetaljer etc. tillverkades av lokala småföretagare och hantverkare.

Två saker som inte kunde köpas lokalt var orgel och kyrkklocka. Den första orgeln beställdes från Orgeltjänst i Uppsala och bekostades av makarna Färe. När det gällde kyrkklocka var situationen knepigare. Tanken var att skaffa två klockor, men man började med att beställa en, hos firma M & E Ohlsson i Ystad. Även klockan skänktes av makarna Färe. Men för att få gjuta en kyrkklocka under det pågående världskriget krävdes licens från Statens Industrikommission. Kyrkoherden skrev dit:

….. Enligt vad firman upplyst har den metall för gjutningen. Men då ifrågavarande metall är under statsbeslag erfordras licens för att kunna utföra arbetet. Nu erbjuda vi oss, att skulle det bli så, att metallen oundgängligen behövs för landets behov, genast ställa klockan till statens förfogande. Därför anhålles vördsamt om tillåtelse för firman att få utföra ifrågavarande klockgjutning. Hjärsås den 23/5 1942. A. Thomasson, Kyrkoherde.

Licens utfärdades och det blev en klocka, men den hann inte bli klar till kapellets invigning. Istället lånade Svenska kyrkans missionsstyrelse ut en klocka som var avsedd för en kyrka i södra Afrika. Den fick ”mellanlanda” i Sibbhult innan den transporterades vidare söderut.

Den 24 januari 1943 invigdes Sibbhults kapell av biskop Edvard Rodhe. Det var fullt intill sista sittplats. Ceremonin följdes av inte mindre än tre barndop. Ett av barnen som döptes var paret Färes son.

Muren är liksom kapellet ritad av arkitekt Nordenskjöld. Nils Svensson från Tågaröd byggde muren 1946 och fotot bör vara taget strax därefter. Tornspirans tupp och de två lyktorna vid dörren är tillverkade av smedmästare Anders Olsson, Sibbhult. Fotokälla: Dan Nilssons vykortssamling, Göinge hembygdsförening.
Interiören med färgsättning och dekor gjordes av konservator Carl Otto Svensson, bördig från Glimåkra och boende i Göteborg. Altartavlan målades av Stockholmskonstnären Gunnar Torhamn och motivet är brödsbrytelsen i Emmaus. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.
Den nuvarande orgeln byggdes 1991 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund. Den ersatte en kororgel från 1973 av Nels Munck Mogensen, som i sin tur ersatte den ursprungliga orgeln, byggd av Bo Wedrup på Uppsala orgeltjänst samtidigt med kyrkan. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.
På flygbilden ses tydligt muren som markerar den ursprungliga kapelltomten. Församlingssal och andra extrautrymmen har byggts till efterhand från 1960-talet och framåt. Foto: Lunds stift.
Konfirmation i Sibbhult 1951. Fotot finns hos Regionmuseet i Kristianstad.
Bror Färe förärades med en byst vid kapellet 1958. Foto: Ingela Frid
Makarna Lilly och Bror Färe. Fotokälla: Regionmuseet Kristianstad.

Katolska mässor i Sibbhult

Industrierna och behovet av arbetskraft medförde efter kriget att Sibbhult fick en hel del nya invånare från Italien och dåvarande Jugoslavien. Många av dem var katoliker och för deras behov firades katolsk mässa i Sibbhult från 1960-talet och framåt. Om detta skedde i Sibbhults kapell redan då är oklart, men troligen inte.

När jag själv flyttade till Broby från Lund 2000 firades fortfarande katolsk mässa i Sibbhult ungefär en gång i månaden. Hjärsås församlings kyrkoherde ställde kyrkan till förfogande och tiderna anpassades så att mässan inte skulle krocka med församlingens egna förrättningar. Några år in på 00-talet avsomnade mässfirandet i Sibbhult och som jag minns det så sammanföll det med att den katolska församlingen i Kristianstad-Hässleholm gick från att ha två präster till endast en. Denna enda präst har att fira mässa varje söndag i Kristianstad, Hässleholm och Bromölla. En fjärde mässa blev för mycket, även om det bara var en gång i månaden. Deltagarantalet i Sibbhult var dessutom inte särskilt stort, till skillnad från 1960-talet då mässorna på kroatiska kunde ha upp emot 40 deltagare. Och idag tar man ju sig lätt med bil eller buss till mässan på någon av de andra orterna.

Kyrkparken

Bror och Lilly Färe hade redan på sin tid tankar kring hur en kyrkogård skulle kunna utformas. Arkitekt Nordenskjöld menade dock att det var bäst att avvakta. Det hade just byggts ett krematorium i Kristianstad, kremeringar blev allt vanligare och Nordenskjöld spådde att folk snart skulle efterfråga urnlundar snarare än traditionella kyrkogårdar.

Först 1987 kom hela kyrkparken i församlingens ägo. Två år senare invigdes urnlunden och minneslunden och det var sannolikt då som kapellet bytte beteckning till kyrka. Med urnlund menas urngravplatserna i den terrasserade slänten vid kyrkan. Det är landskapsarkitekt Bengt Persson som har ritat urnlunden, och även minneslunden med ekar och andra träd och en liten damm i röd Vångagranit. Några gravplatser för kistbegravningar finns inte.

Minneslunden och urnlunden, mars 2021. Foto: Ingela Frid.

Ett speciellt och udda inslag i kyrkparken är lapidariet. Det kommer att beskrivas i en egen text senare.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Green Eriksson, Åsa. Sibbhults kyrka. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet och Svenska Kyrkan i Lunds stift 2019.

Hilleskog, Mildred. 1983. ”Sibbhults kapell 1943-1983”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1983.

Karlsson, Gunvald. 1993. ”Kyrkan i Sibbhult”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1993.

Maule, John. 2018. Sankt Andreas församling: katolsk historia i Hässleholm, Kristianstad och Bromölla. (Digital utgåva).

Thomasson, Lill. 2013. ”Kyrkan i Sibbhult 70 år”. I: Sibbhults hembygdsförenings årsskrift 2013.

Tågaröds baptistkapell

En baptistförsamling med många namn och hem

Kartan är ett urklipp ur generalstabskartan från 1880-talet. Den gröna pricken i bildens övre del markerar Stora Björkeröd, där baptistförsamlingen bildades i samband med ett kollektivt dop i ån. De tre gula prickarna i kartbildens nedre del markerar till vänster Tågaröds kapell, som var församlingens första hemvist. Pricken längst till höger markerar Påarps gård, där en sal på övre våningen var församlingens andra hemvist. Pricken längst ner markerar baptistkapellet i Hylta som sedan det byggdes 1874 utgjort den fasta punkten för Svenstorps baptistförsamling. Karta från www.kartbild.com.

Den 22 april 1857 döptes ett tjugotal personer i ån väster om gården Stora Björkeröd i Glimåkra socken. Dopförrättare var en före detta skollärare och kolportör (en kringresande predikant) vid namn Olof Leonard Lindegren. Lindegren hade själv blivit döpt tidigare samma månad och förrättade vid detta tillfälle sitt första dop. I april månad detta år bildades i Skåne fem nya baptistförsamlingar. Det var med andra ord en väckelse, alltså en intensiv tid då rörelsen fick en mängd nya medlemmar. Men – i Sverige gällde konventikelplakatet, vilket innebar ett förbud mot religiösa samlingar utanför statskyrkans ramar. Det blev alltså också början på en period av konflikt mellan kyrkoherdar, länsmän och nyfrälsta.  

Av de döpta bodde nio personer på gården Stora Björkeröd, bland dessa fanns gårdens ägare Rutger Carl Gustaf och Anna Petronella Skytte, andra kom från byarna Emmislöv, Påarp, Svenstorp, Tågaröd och Issjöa i Småland. De som hörde hemma i Issjöa återvände dit och bildade en egen församling. De övriga kom att utgöra grunden för Tågaröds baptistförsamling. Tågaröd låg en knapp mil söder om Stora Björkeröd. I Tågaröd bodde makarna Tufve Jönsson och Elna Oredsdotter som såg till att ett kombinerat bostadshus och samlingslokal byggdes på deras mark. Över ett stengärde på gården byggdes en estrad där predikningar hölls under de varmare årstiderna. I huset flyttade dopförrättaren Olof Leonard Lindegren in med hustrun Ingar Svensdotter.

Tågaröds baptistkapell har sedan 1862 varit privatbostad. Byggnaden har genomgått många förändringar under åren. Det sägs att samlingssalen för församlingen låg i byggnadens högra del. Foto: Ingela Frid, juni 2023.
Detta är en av sidorna i husförhörslängden för åren 1861–68 i Tågaröd. De gulmarkerade fälten avser att uppmärksamma hur de barn vars föräldrar var baptister, inte angavs med namn utan enbart med kön och födelsedatum. Bildkälla: www.riksarkivet.se.

Olof Leonard blev församlingens första föreståndare och predikant, medan Ingar kom att driva församlingens vardagsskola under åtminstone ett par år. Familjen utökades med två döttrar födda 1859 och 1861. I berättelser som återges i litteratur om baptistförsamlingen återges bl.a. att länsman vid minst ett tillfälle sändes ut för att arrestera Olof Leonard för att han ”förkunnat villoläror”. Enligt berättelsen medgav länsman att det var kyrkoherden som pressat honom och att han egentligen inte hade något emot Olof Leonard. Hur det faktiskt förhöll sig med dessa konfliktfyllda möten kan vi inte veta. Kyrkböckerna är däremot en skriftlig källa som talar sitt tydliga språk. I husförhörslängden över Tågaröd från 1860-talet står baptisternas barn listade enbart med kön och födelsedatum men utan namn, eftersom de inte var döpta i enlighet med statskyrkans ordning.

Familjen Lindegren-Svensdotter lämnade församlingen och 1862 sålde de huset som ju också rymde församlingens lokal (huset kom senare att bebos av en snickare och har sedan dess kallats Snickarens – ett namn som anges på en del kartor än idag).

Tufve och Elna kom nu att återigen ordna en lokal åt församlingen, åtminstone fram till 1867 då Tufve lämnade församlingen. Efter detta hölls församlingens sammankomster i olika medlemmars hem tills de år 1870 fick en hemvist i salen på den övre våningen på Påarp 1:2. Gården ägdes av Sven Nilsson och Sissa Larsdotter. Vid flytten hit antog församlingen namnet Påarps baptistförsamling. Här stannade församlingen till 1874 då kapellet i Hylta stod färdigt på marken till gården Svenstorp 2. Från och med den dagen tog församlingen namnet Svenstorps baptistförsamling. Såväl namn som lokal kom att behållas i 105 år, tills församlingen upplöstes år 1989.

Påarp 1:2 kring 1940. I salen på andra våningen hade Påarps baptistförsamling under fyra års tid sin samlingsplats. Fotografiet är hämtat ur Svenska Gods och Gårdar.

Från Svenstorps baptistförsamling bildades av utflyttade medlemmar så småningom baptistförsamlingar både i Broby och i Oppmanna i Kristianstad kommun.

Om baptistkapellet i Hylta och Svenstorps baptistförsamling har vi skrivit i tidigare inlägg.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Hjärsås kyrkoarkiv. Husförhörslängder 1861-1868.

Jönsson, Arne. 2003. Svenstorps baptistförsamling 1857-1989. Från Stora Björkeröd till Svenstorp. (opublicerad, tillgänglig bl.a. på biblioteket i Glimåkra).

Ohlén, Carl-Eric, Sydow, Waldemar von & Björkman, Sten (red.) 1937. Svenska gods och gårdar D. 7 Skåne: Norra delen: Norra Åsbo, Södra Åsbo, Västra Göinge, Östra Göinge och Bjäre härader. Uddevalla: Förlaget Svenska gods och gårdar.

Generalstabskartan, 1880-tal, hämtad från www.kartbild.com.