Idag är det svårt att föreställa sig att Bränskulla, idylliskt inbäddat bland åkrar, ängar och skogsbackar har varit en nod i den industrialiserade brytningen av diabas i nordöstra Skåne. Bränskulla var bara ett av flera stenbrott i trakten och när exploateringen tog fart 1890 strömmade arbetskraften till de små byarna. Bara i Bränskulla ska ett trettiotal ha varit anställda inom stenbrytningen, vilket var betydligt fler än de som redan bodde på platsen. I berget arbetade som mest 300 personer.
Gården Bränskulla finns belagd i skriftliga källor redan 1611, och ägarlängden är dokumenterad lika länge. Här bodde under andra halvan av 1800-talet Anders och Sissa Persson med sina barn. Familjen var troende och Anders var en av de grundande medlemmarna när en lokalförsamling av missionsförbundet bildades här i juni 1880. De andra grundarna kom från byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga och Knislinge.
Det sannolikt nyuppförda missionshuset i Bränskulla år 1895. Kring bordet i mitten sitter familjen Persson som ägde gården. Det är Anders och Sissa och deras tre barn, från vänster Nils, Hanna och Maria. Till höger om Sissa sitter Anders mor. Den äldre mannen på bänken mot huset är Sissas bror. Nils kom att ta över gården och bygga ännu ett missionshus på platsen. Fotograf: Bröderna Persson/Oppmanna-Vånga hembygdsförening/Regionmuseet Skåne.
De första åren hölls möten hemma hos medlemmarna. Makarna Persson öppnade sitt hem för resepredikanter som skickades ut från Skånes missionssällskap. De predikade, övernattade och reste sedan vidare till andra församlingar. Den första verksamhet som bedrevs lokalt i Bränskulla var söndagsskolan. Ett första missionshus byggdes på gården 1895 av Anders och Sissa Persson. Ett svartvitt fotografi visar sannolikt den nyligen, ännu omålade byggnaden som var timrad på en sockel av plocksten. Gavelpartiet var klätt med locklistpanel där varje locklist hade en liten, finsågad och rombformad spets. I det övre gavelpartiet sitter ett runt, spröjsat fönster. Mot nocken sitter fint utsirad snickarglädje och till och med vindskivorna är profilhyvlade. Taket var klätt med papp på en listtäckning. Åt öster fanns en lägre länga som sannolikt var en äldre byggnad. Sockeln var hög och murad med fältsten och kalkbruk. Spåntaket är synbart slitet och lappat på några ställen. En öppen veranda löpte längs hela den södra fasaden på den äldre byggnaden och bidrog till att de två byggnadskropparna kopplades samman.
Framför byggnaden fanns en plantering med bland annat bolltistlar och en hög stenpelare avsedd för en krukväxt. Runt planteringen löper sandgångar som varit krattade men på bilden har trampats av allas fötter. Människorna är söndagsklädda och utplacerade i grupper framför byggnaden. Kring ett dukförsett bord sitter Anders och Sissa Persson och Anders mor, omgivna av barnen Nils, Hanna och Maria.
I Bränskulla utvecklades en rik folkrörelse som utöver missionsförsamlingen även kom att omfatta en blåbandsförening som verkade för nykterhet och en musikförening. Alkoholbruket och dess konsekvenser blev allt tydligare i och med att stenbrytningen tog fart. Källorna anger att den varmt religiöse Anders Persson tillsammans med några arbetare kände ett kall att agera mot fylleri på arbetsplatserna och i vardagslivet genom att erbjuda en meningsfull fritid åt människorna på orten. Blåbandsföreningen kallade sig ”Samhällets väl” och kom att hålla välbesökta möten i missionshuset.
Notiser i dagstidningarna visar exempel på verksamhet och samverkan inom blåbandsföreningen och missionsförsamlingen. År 1897 annonseras om en slädfärd för Immelns och Västraby blåbandsföreningen med slutstation Brännskulla missionshus. År 1905 höll blåbandsföreningen en ”Stor Bazar” i missionshuset med allt från lotteri till musikkonsert.
I fotografiets övre kant står ”Minne av Söndagskolfesten i Bränskulla 1920”. Bakom den stora barngruppen syns det gamla missionshuset, där även den östra delen fått ett papptak. Läraren är stenarbetaren Karl Olsson som bodde i Hallsjödal. Fotografiet är tillhandahållet av Ingela Frid och hämtat ur ett släktalbum.
Detta första missionshus brann ner 1929 och med det församlingens protokollsböcker vilka hade kunnat ge värdefull insyn i verksamheten. Ett nytt missionshus stod dock klart redan till jul samma år. Det uppfördes av Anders och Sissas son Nils Persson, som vid invigningen överlät nyttjanderätten över byggnaden till församlingen. Det nya missionshuset presenteras i en egen artikel.
Järnvägen kom till Glimåkra 1886. Det var en förlängning av banan Kristianstad-Immeln, som hade blivit klar och invigd året innan. Glimåkra förblev banans ändstation fram till 1909, då sträckan vidare till Älmhult var färdig. I samband med detta frigjordes en del av det södra banområdet, som inte längre behövdes för omlastning då Glimåkra inte längre var ändstation.
På det tidigare södra stationsområdet byggdes två boningshus. Längst söderut låg det så kallade skomakarhuset (Västra Järnvägsgatan 2), byggt 1919 och rivet 2003. På granntomten byggdes det hus som sedermera kom att rymma Liberala Katolska kyrkan (Västra Järnvägsgatan 4).
Västra Järnvägsgatan 4 på flygfoto från 1962. Ett vanligt bostadshus med två våningar under ett brutet tak. Fasaden är slätputsad och vitmålad och taket täcks av eternitplattor. Entrén, mitt på fasaden mot vägen, är indragen i en rundbågig nisch med en ovanliggande balkong. På ena hörnet finns skyltfönster intill en snedställd ingång med egen trappa till en butikslokal. Fotokälla: Arkiv Digital.
En lantmäterikarta upprättad 1928 visar att huset på Västra Järnvägsgatan 4 ännu inte var byggt vid den tidpunkten. Det dröjde dock inte länge, för redan 1929 noteras i församlingsboken att fotograf Olof Herman Fransson flyttar in i ”eget hus” i kvarteret Byggmästaren. Olof Fransson ändrade senare sitt namn till Franzén. Förutom fotografyrket ska han också ha varit radiohandlare. Franzén med fru flyttade från huset 1935 och samma år flyttade snickare Bror Persson från Väsby och hans norska hustru Nancy Back-Persson in. Många glimåkrabor minns ännu paret och kanske framför allt Nancy som drev damfrisering i butikslokalen som senare skulle bli kapell.
Foto från Nancy Back-Perssons salong daterat 1933. Nancy står till höger, kvinnan till vänster är en frisörelev. Om dateringen stämmer så betyder det att Nancy övertog salongen några år innan hon och maken köpte huset och flyttade in. Källa: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.
Det är oklart om butikslokalen fanns i huset från början eller om den tillkom senare, men helt omöjligt är det inte att Olof Franzén redan från början lät bygga för sin fotoateljé/radiohandel. Det finns även en uppgift om att damfrisörskan Elisabet Larsson drev salongen innan Nancy tog över. Elisabet Larsson bodde i Glimåkra en mycket kort period, mindre än ett år, under 1932-33. Hon bodde dock aldrig i villan på Västra Järnvägsgatan.
Den 20 juni 1975 annonserade Nancy Back-Persson i Kristianstadsbladet att hon lade ner sin frisersalong efter mer än 40 år.
Nancy Back-Persson lade ner frisersalongen 1975, då hon nådde pensionsåldern 65 år. Bror Persson dog 1979, Nancy flyttade till annan bostad och sålde huset till Elis Andersson. Med honom börjar epoken Liberala katolska kyrkan, vanligen förkortad LKK.
Liberala Katolska kyrkan
Elis Andersson, född 1935 i Lane-Ryr, kom närmast från Norrköping. Det som tog honom till Glimåkra var en tjänst som anpassningslärare för synskadade på folkhögskolan. I Stockholm hade han kommit i kontakt med LKK och efter teologistudier prästvigdes han den 23 september 1973. Han tjänstgjorde i LKK:s församling i Norrköping till 1979 då flytten gick till Glimåkra. I det nya hemmet på Västra Järnvägsgatan öppnade han Alla helgons kapell.
Elis Andersson i mitten av 1970-talet. Fotokälla: Communio.
Vad är då Liberala Katolska kyrkan? På wikipedia och kyrkans egen hemsida framgår att LKK grundades i England 1916 ur den gammalkatolska kyrkan, som i sin tur är en utbrytning ur den Romersk-katolska kyrkan i slutet av 1800-talet. Ytterligare delningar har skett senare med påföljd att det idag finns flera organisationer som kallar sig Liberala Katolska kyrkan. Det rör sig om skilda uppfattningar i vissa teologiska frågor och är ingenting vi ska fördjupa oss i här.
Liturgin i LKK baseras på äldre romersk-katolsk ritual med inslag ur den anglikanska traditionen. Kyrkan kom till Sverige 1925 och har idag (2022) församlingar eller kyrkogrupper på sex orter.
I ett reportage i Kristianstadsbladet från 1982 kan man läsa följande.
Vem hade kunnat ana att den gamla damfriseringen på Västra Järnvägsgatan i Glimåkra skulle förvandlas till ett liberal-katolskt kapell? Där förr offrades på fåfängans altare, bland kammar, speglar och torkhuvar, är nu platsen för för mässor med ritualer i katolsk anda. Över det lilla kapellet lägrar sig doften av rökelse och väggarna är prydda av kors och krucifix.
Det var för två år sedan som den liberala katolska kyrkan slog upp portarna i Glimåkra. Någon församling i egentlig mening är det inte fråga om, utan man lyder under en församling i Norrköping.
-Vi är bara en sex-sju personer som mest, säger Elis Andersson. Men man brukar ju säga om företag att det tar tre år att etablera sig. Kanske det gäller för oss också.
Kapellet är inrett med med ett altare och några klappstolar av plast. Det behövs inte så många stolar för det är sällan söndagsmässorna besöks av någon större menighet.
-Det är inte antalet det kommer an på, men visst är det roligt när det kommer några stycken, säger han. Det betyder mycket för mig själv att ha verksamheten igång.
Till vardags är Elis Andersson lärare för synskadade på Glimåkra folkhögskola.
-I mitt arbete aktar jag mig noga för att propagera för min trosriktning, säger han. Men ibland talar jag om vikten att ha en gudstro.
Det är inte lätt att introducera ett nytt samfund, i alla fall inte när det rör sig om en så föga känd trosriktning som den liberala katolska kyrkan. I landet som helhet finns bara 2000 medlemmar.
-Vi möter en viss misstänksamhet från glimåkraborna, säger Elis Andersson. Det är synd för kristna människor borde vara toleranta mot varandra.
Liberala katolska kyrkan bildades i England. Man hävdar att den är en utveckling av den gammalkatolska kyrkan och främsta kännetecknen är utöver frihet för den enskilde att utforma sin tro, ett bevarande av det sakramentala systemet och den apostoliska successionen.
-Vi är traditionsbevarare, säger Elis Andersson och syftar bland annat på bruket av vigvatten och rökelse.
I slutet av 1987 gästades kapellet i Glimåkra av LKK:s dåvarande svenska överhuvud, biskop Lennart Söderström. I ett reportage i Kristianstadsbladet får vi reda på att LKK i Glimåkra vid den tiden hade 15-20 aktiva medlemmar och kontakt med ytterligare ett 60-tal personer. Biskopen berättar att inom LKK får varken biskopar, präster eller andra någon lön. Allt arbete sker ideellt.
-De ska inte vara bundna till prästyrket av ekonomiska skäl. Det är en fördel för prästen att leva under samma villkor som andra i samhället.
Alla Helgons Katolsk-Ortodoxa kyrkoförsamling 1997-2005
Våren 1997 tog LKK-eran i Glimåkra slut. Då lämnade nämligen Elis Andersson kyrkan, på grund av nya idéer och riktningar som han inte kunde ställa upp på. Dock fortsatte han fira mässa i sitt kapell på Västra Järnvägsgatan och snart anslöt han sig till Svenska Ortodoxa ärkestiftet.
Därmed såg en ny församling dagens ljus i Glimåkra. Elis Andersson blev prästvigd på nytt och blev fader Sergius. Församlingen fick namnet Alla Helgons Katolsk-Ortodoxa kyrkoförsamling i Glimåkra.
Elis Andersson slutade sitt arbete på folkhögskolan 1999, men fortsatte leda församlingen som fader Sergius fram till den 29 mars 2005, då han pensionerades även från detta uppdrag. Han och hustrun Aina bestämde sig för att flytta till en lägenhet och behövde göra sig av med en del saker. Elis Andersson skänkte då en stor mängd föremål till sin ”gamla” kyrka LKK, närmare bestämt dess kyrkogrupp i Lund som just var i färd med att starta sin verksamhet. I kyrkans egen tidning Communio nämns att gåvan innefattar bland annat:
4 mässhakar i olika färger, med tillbehör, en vit och en violett kåpa, en monstrans, strålkors och altarsten, ett rökelsekar, ett etui med behållare för konsekrerade oljor, ett sjukbesöksset, kassok, cincturer, albor, surplice, prästskjortor och birettor… Att se all denna härlighet inger en känsla av stor ödmjukhet och respekt inför Elis långa och hängivna verksamhet för LKK.
De närmast följande åren efter 2005 förändrades miljön runt huset snabbt. En busshållplats i närheten ansågs för liten för kollektivtrafikens utveckling. Östra Göinge kommun och Skånetrafiken delade på finansieringen av en hållplats på utökad yta längst söderut mellan Västra respektive Östra Järnvägsgatan. Skomakarhuset (Västra Järnvägsgatan 2) var redan rivet.
Knappt var den busshållplatsen invigd förrän det stod klart att den var underdimensionerad. Ett nytt byggprojekt drogs igång och inkluderade även en pendlarparkering. Kommunen köpte in villan på Västra Järnvägsgatan 4 under sommaren 2009 och rivningen skedde så gott som omedelbart. Idag finns inte ett spår kvar.
Vykort troligen från 1940-talet. Västra Järnvägsgatan söderifrån. Till höger syns gaveln på det aktuella huset och trappan till dåvarande damfriseringen.
Västra Järnvägsgatan ur samma vinkel den 29 juni 2022. Bortom busskurerna, ungefär vid den gula blomsterplanteringen, låg villan som denna artikel handlar om. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Ragnarson, Per. 2010. ”Ett hus gick ur tiden”. I: Glimåkra hembygdsförening. Årsbok 2010. Glimåkra.
Glimåkra hembygdsförening. Årsbok 2003. Förord: Dags för förnyelse!
Det söndagsklädda sällskapet har ställt upp på bryggan inför färden med ångbåten Svea över Immelns blå vatten. Det är Svenstorps baptistförsamling som ska på utflykt och året är 1918. Människorna är finklädda; småpojkar i sjömanskostym och flickor med flätat hår och kappor. I båtens för står en man med dragspel och i bakgrunden till höger en annan med gitarr.
Foto ur Regionmuseets samlingar.
I vanliga fall träffades församlingsmedlemmarna i baptistkapellet i Hylta, där de hade samlats till gudstjänst sedan kapellet byggdes år 1874. Församlingen bildades dock redan 1857 i samband med ett kollektivt dop i ån vid gården Stora Björkeröd, en dryg mil norr om Hylta. Baptistförsamlingen i Tågaröd – som den namngavs – var den fjärde att bildas i Skåne och hade under det första året 80 medlemmar från ett ganska utspritt område. Innan kapellet i Hylta byggdes huserade man i flera olika lokaler i trakten.
Kapellet sett från söder. Närmast i bild utbyggnaden från sent 1800-tal.
Byn Hylta omnämns officiellt första gången 1909. Då fanns dock redan en etablerad bebyggelse på platsen som utöver bostäder och kapell omfattade kvarn, sågverk och järnvägsstation. De historiska kartorna vittnar om att byn växte fram väster om Sibbhultaån, i nära anslutning till en broplats. Marken tillhörde huvudsakligen Svenstorps och Påarps byar vars namn finns belagda redan under 1500-talet. Vid storskiftet på 1830-talet fanns åtminstone ett torp och några, förmodligen kvarnbyggnader, vid ån. På andra sidan brofästet är bebyggelse belagd sedan 1733. Under 1880-talet anlades järnvägssträckan mellan Kristianstad och Glimåkra och byn fick en station. I jakt efter ett stationsnamn föll valet på Hylta, möjligtvis efter ett skogsområde i närheten som kallades Hyltan.
År 1874 byggdes baptistkapellet på mark tillhörig Svenstorp nr 2. I uppsatsen om Svenstorps baptistförsamling av Arne Jönsson berättas att det var ägaren till Svenstorp 2 som upplät mark och donerade timret. Församlingsmedlemmen tillika söndagsskolläraren Måns Olsson i Toarp, anlitades för bygget. Kapellet ligger med långsidan utmed vägen, i skifteshandlingarna kallad Svenstorps kyrkväg. På en kraftig sockel av fältsten med kalkade fogar, står den avlånga kapellbyggnaden. Fasaden är klädd med rödfärgad locklistpanel. Ursprungligen omfattade byggnaden en stor och en liten sal och ett väl tilltaget kök. Den lilla salen ska under 1930-talet ha byggts om till bostad åt pastorn. I den södra änden av kapellet gjordes en tillbyggnad i slutet av 1800-talet. Tillbyggnaden omfattade två rum och kök avsedda som bostad åt systrarna Anna och Karna Nilsson. Här markeras byggnadskroppen av tre anmärkningsvärt höga och spetsiga gavlar vilka vänder sig åt tre olika väderstreck. Gavelröstena som är utsmyckade med detaljer i snickarglädje är likadana som på det intilliggande bostadshus som söndagsskolelärarinnan Anna Svensdotter och församlingens ordförande Nils Person uppförde kring 1898.
Stora salen med predikoestrad. ”Bered dig att möta din Gud” är en känd och ofta använd fras i både sånger och utsmyckningar. Citatet är hämtat ur profeten Amos bok i Gamla testamentet. Här i Hylta har ordet ”din” utelämnats av skäl vi inte känner till. Foto: Åsa Eriksson Green. Stora salen sedd mot söder. Högra dörren leder till församlingens vestibul och ytterdörren på husets västra sida, mot gatan. Innanför vänstra dörren skymtar f.d. Lilla salen. ”Har du mod att följa Jesus” är titeln på en sång av Lina Sandell. Raden förekommer dock i flera sånger och det är okänt vilken man hade i åtanke här. Foto: Åsa Eriksson Green.
Kapellets stora sal ligger i byggnadens norra del. Salen fick sin utformning under 1930-talet då bland annat en läktare revs och ett fönster mitt på norra väggen sattes igen. Salen målades av den lokale målarmästaren tillika församlingsmedlemmen Leonard Nilsson. Rummet har ett välvt brädtak från långsida till långsida och dragjärn som stabiliserar ytterväggarna. Taket och det övre väggfältet på kortväggarna är vita. Väggarna har en ljusgrön bröstningspanel av liggande brädor, och i övrigt svagt ockragula väggar. Mot den norra ytterväggen finns ett upphöjt podium med en talarstol likt en traditionell skolkateder. Över podiet är orden BERED DIG ATT MÖTA GUD! omgivet av skira, blomsterslingor målade.
I salen finns föremål från församlingens över hundraåriga historia i byggnaden bevarade; sittbänkar, undervisningsmaterial, historiska fotografier och mycket mer. Mot den bakre väggen står en välbevarad fana med texten Svenstorp B:t, F:s Söndagsskola. Här finns berättelser om församlingens historia och om många av de människor som präglat verksamheten. Skolplanscher med långa ord uppdelade i stavelser, daterade 1853, vittnar om en tid under 1800-talet när en vardagsskola bedrevs här.
Söndagsskolans fana finns kvar i kapellet, liksom en mängd andra inventarier och böcker från församlingens verksamhet. Foto: Åsa Eriksson Green.
Församlingen som så talrikt deltog i utflykten på Immeln 1918 bedrev under åren en omfattande verksamhet med vardagsskola, söndagsskola, juniorarbete, ungdomsförening, syförening och sång- och musikförening. I likhet med många andra församlingar blev medlemmarna allt färre under 1900-talet. År 1979 köpte Uno Bengtsson kapellet och lyfte därmed en börda från den krympande församlingen. Ytterligare tio år existerade församlingen, men verksamheten upphörde till slut nästan helt och 1989 valde man att lägga ner församlingen. De få kvarvarande medlemmarna anslöt sig till Östermalmskyrkan i Kristianstad.
Vi skriver nu 2022 och Hylta baptistkapell finns kvar i Uno Bengtssons familj. Huset fungerar som privatbostad och familjen är mån om att bevara arvet och minnena. Ett par gånger om året öppnas Stora salen för studiebesök och lokalhistoriska träffar, ofta i samarbete med Hjärsås hembygdsförening. Dessutom bjuder traditionen sedan många år att Glimåkra-Hjärsås församling (Svenska kyrkan) ordnar friluftsgudstjänst i kapellets trädgård en gång varje sommar. Vid regn hålls gudstjänsten inomhus, i Stora salen. Hylta baptistkapells historia har med andra ord inte alls nått sitt slut.
/ Åsa Eriksson Green (med några mindre tillägg av Ingela Frid), asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Jönsson, Arne. 2003. Svenstorps baptistförsamling 1857-1989. Från Stora Björkeröd till Svenstorp. (opublicerad, tillgänglig bl.a. på biblioteken i Broby och Glimåkra).
En bok om Immeln, Immelns bygdeförening. 2020.
Karlsson, Gunvald. 1996. Östra Göinge i gamla vykort. Europeiskt bibliotek, Zaltbommel.
Pingströrelsen, eller Filadelfia som den ofta kallas i Sverige, har sitt ursprung i baptismen och uppstod 1906 i Los Angeles, USA. Rörelsen tog sig förhållandevis snabbt till Sverige. Baptistförsamlingen Filadelfia i Stockholm var den första att övergå till den nya rörelsen och därför blev namnet Filadelfia i stort sett synonymt med pingströrelsen i Sverige.
Huset som idag har adressen Storgatan 21 i Broby var Filadelfias första lokal i Östra Göinge. Huset byggdes dock av en annan folkrörelse nämligen nykterhetsrörelsen.
Ordenshuset som blev Brobys första Filadelfia. Foto: Ingela Frid, i maj 2018.
IOGT-logen ”Broby Välgång” bildades 1894 och hade i början sina samlingar i privata hem. Redan året därpå, närmare bestämt den 12 juli 1895, beslutade man att bygga ett ordenshus för sina möten. Drygt ett år senare stod huset klart. Byggmästare var T. Westergren från Västraby i Emmislövs församling och den totala kostnaden för byggföretaget var 1010 kronor. Summan kan jämföras med att en manlig industriarbetare vid samma tid tjänade i snitt strax under två kronor om dagen.
IOGT-logens medlemsantal ökade och så småningom tvingades man inse att lokalen på Storgatan blivit på tok för liten för logens verksamhet. När möjligheten att förvärva mangårdsbyggnaden till en av gårdarna under Broby nr 4 uppstod tog man den. Den 6 november 1916 invigdes det nya och betydligt större ordenshuset (nuvarande Folkets hus). Ortens pingstvänner övertog det gamla ordenshuset på Storgatan, men tyvärr finns inga källor som upplyser om exakt när detta skedde.
Enligt pingströrelsens jubileumsböcker bildades en pingstförsamling i Broby ”omkring 1920” och hade då sin lokal ”vid marknadsplatsen”, en platsangivelse som stämmer med det gamla ordenshuset. Om man lägger pussel med det lilla som finns av arkivmaterial och källor från pingströrelsens äldsta tid i Broby, så framgår att det fanns en bönering vid den aktuella tiden och att en församling bildades först 1934. Det var alltså böneringen som huserade i huset vid marknadsplatsen. Den hade sannolikt sitt ursprung i pingstförsamlingen Betania i Vinnö. Man höll olika möten, ofta i privata hem, dit alla var välkomna, för att bygga upp intresset för rörelsen. Annonsen till höger är saxad ur Evangelii Härold (pingströrelsens tidskrift).
Annons i Evangelii Härold nr 28/1918. Maria Verner var född 1871 i Kviinge och hette som ogift Cato.
”Vinnörörelsen” är smått legendarisk i pingstväckelsens historia. Det började med att paret Tilda och Nils Svensson i slutet av 1800-talet engagerade sig i den nybildade missionsföreningen i Färlöv i nuvarande Kristianstads kommun. År 1915 fick missionsföreningen kontakt med pingströrelsens förkunnelse genom besökande predikanter. Det ledde till en andlig nyorientering och några år senare övergick föreningen till att bli en fristående pingstförsamling under namnet Betania, ledd av Nils Svensson med stort stöd och inflytande av hela familjen. Nils och Tilda hade många barn varav flera blev aktiva inom pingströrelsen både lokalt och globalt.
Från pingstförsamlingen i Broby finns tyvärr inget bevarat arkivmaterial från tiden före 1934. Först det året går det att säkerställa att det fanns en församling på orten och inte ”bara” en bönering. År 1952 köpte församlingen fastigheten Hövdingen 4 mitt i Broby och flyttade dit sin verksamhet.
Storgatan 21 i Broby är sedan många år privatbostad.
Frälsningsarmén hade inga trupper i Östra Göinge, däremot fanns en utpost – om man kan kalla de gamles hem för en sådan. De gamles hem var ett vilohem för de fattiga äldre. Hemmet drevs av Frälsningsarméns så kallade slumstation i Kristianstad, vars arbete fokuserade på människor i socialt utsatta situationer. Slumstationen stöttade samhällets fattigaste med bland annat mat, kläder och ved.
De gamles hem startades 1924 av slumsystern Anna Sekt, eller Adjutant Sekt, som med hjälp av en donation köpte en byggnad i Immeln för syftet.
Vykort från okänt år, troligen 1940-talet. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby.
Byggnaden hade tidigare varit en arbetarbostad som tillhört Svensk träindustri AB, som bland annat drev en träskofabrik på orten. Immeln var vid samma tid ett förhållandevis nytt samhälle som innan järnvägen etablerades på 1880-talet varit en liten by med gårdarna Gyvik, Skarvik och Vrångafälla. Råvaror som skog och sten, möjligheten till skeppning över Immeln tillsammans med järnvägens etablering gav förutsättningar för en mängd industrier att etablera sig här. Det var en snabb förändring som platsen genomgick. På ett par decennier förvandlades den från bondby till industrisamhälle.
Svensk Träindustri AB exporterade mängder av träskor till Tyskland under första världskriget. Efter krigsslutet upphörde efterfrågan nästan helt och exporten avstannade. År 1919 blev träskofabriken med maskiner och lager totalförstörd i en brand. Det fanns därmed inte längre något behov av arbetarbostaden.
Då uppstod tillfället att etablera de gamles hem på platsen. Utan en byggnad för syftet och järnvägen som möjliggjorde en relativt snabb och smidig resa från Kristianstad, hade inte verksamheten blivit möjlig.
Den gamla arbetarbostaden möblerades genom gåvor till slumstationen. Från starten bedrevs här, under ca åttio år, en vilohemsverksamhet. Här fick de fattigaste och mest behövande äldre i Kristianstad vila ut, äta mat som lagades av någon annan, sova i rena lakan och andas ren och frisk luft under ett par sommarveckor. På vilohemmet arbetade inledningsvis tre slumsystrar med att ta hand om de äldre. På ett foto från 1925 sitter sju äldre kvinnor, en äldre man, en liten pojke, två kvinnor i sjuksköterskeuniform och en civilklädd medelålders kvinna i gräset i skuggan under ett träd, med ett rött hus med vita snickerier i bakgrunden. Huset har en veranda med snickarglädje och slingrande klätterväxter. På baksidan finns en utbyggnad med småspröjsade fönster. Omkring huset breder ett pastoralt jordbrukslandskap ut sig, där ögat kunde vandra över ängar och skog, i sällskap av fågelsång och blomsterdoft.
Hur den dagliga verksamheten på hemmet i Immeln såg ut vet vi inte, men i Frälsningsarméns tidning Stridsropet finns ett par artiklar om ett annat av Frälsningsarméns vilohem; Ekbacken i Skuru utanför Stockholm. Artiklarna beskriver hur de gamla väcks med kaffebricka på sängen på morgonen, sedan serveras frukost 9.30, eftermiddagskaffe och därefter middag kl 18. Däremellan hålls andakt, högläsning och sångstund – likväl fanns tid för vila, läsning eller handarbete. Liknande vilohem för äldre drevs även i Norrköping, Jönköping, Visby och Halmstad. I ett upprop för finansiell hjälp i Stridsropet år 1926 anges att dessa hem gett ”en härlig semestertid åt 420 trötta, utarbetade gamla kvinnor.”
Till de gamles hem i Immeln kom både äldre män och kvinnor. Fotografierna ovan är tagna under verksamhetens första år. Huruvida den lille pojken på den övre bilden är en gäst eller någon av personalens barn framgår inte. Samma bild publicerades i tidskriften Husmodern nr 23, 1927. Fotografierna tillhör Frälsningsarméns kår i Kristianstad.
Frälsningsarméns kår i Kristianstad bildades i december 1886 och hade från 1911 sina lokaler på Västra Storgatan. Därifrån utgick slumsystrarna som drev kårens sociala verksamhet i Kristianstad och de gamles hem. Kåren lades ner 2003 och därmed försvann även verksamheten i Immeln. De gamles hem såldes och är idag privatbostad.
