Helgade rum i Östra Göinge – Sida 11 – Kyrkor, kapell, missionshus, begravningsplatser

Knislinge kyrkas interiör och inventarier

Kyrkans byggnadshistoria beskrivs i ett tidigare inlägg. Här följer en kort redogörelse över kyrkans inre. Men först ett par ord om de senaste seklernas om- och tillbyggnader av kyrkan. Dessa har varit många genom århundradena och det finns inte utrymme att ta upp alla. De viktigaste kan i korthet beskrivas enligt följande:

År 1803 beskrevs den gamla absiden som förfallen. Skadorna bestod bland annat i sprickbildning i tribunbågsmuren och korgaveln. Absiden revs och ersattes samma år av den nuvarande sakristian. Även korgaveln och tribunbågen mellan koret och den nya sakristian byggdes om. Kyrkans västra ingång togs upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen.

Under 1924 genomfördes en stor renovering. De då kvadermålade väggarna vitmålades och kyrkans medeltida kalkmåleri togs fram av konstnär Yngve Lundström. Under 1935 kompletterades sakristians och korets fönster med glasmålningar av Lundström.

*Glasmålningarna av Yngve Lundström. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Kalkmålningarna

Under 1966-67 konserverades de romanska målningarna av Våga Lindell-Andersson. Den romanska sydportalen, som varit igenmurad, öppnades återigen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, fanns utmed långhusets murar.

En läktare upptar hela långhusets västra travé och når också ett stycke in i nästa. Läktarbjälklaget bärs upp av fyra åttkantiga träpelare i fyra rader. Pelarnas kapitäl har lite olika form och har olika tillkomsttid. De äldsta delarna kan vara från 1700-talet och kanske återanvända från de läktare som tidigare funnits i kyrkan. Under listverket finns en svartmålad bård med inskrift i guld och i speglarna mellan pilastrarna finns målade tavlor utförda av Alexander Jungner 1748. Tavlorna har tidigare suttit i barriären till två läktare byggda 1746. Motiven kommer från bibeln och föreställer; Syndafallet, Jesus på korset, Israels strid mot Amalek, Jacobs dröm med himlastegen, Andeutgjutelsen samt Jesu uppståndelse ur graven. Trappinbyggnadernas paneler föreställer; Adam och Eva, Noas offer, Moses på Sinai, Jesu dop, Moses i vassen samt Elia med korparna. Jungner har också målat liknande tavlor till Kviinge och Gryts kyrkor.

Målningarna i valven antas vara utförda omkring 1460, kort efter att koret och långhuset fick stjärnvalv. Målningarna är utförda av mästare som tillhörde Vittskövlegruppen. Dessutom har Nils Håkansson medverkat.

De senmedeltida valvmålningarna av Vittskövlegruppen. Ovan: Valven är rikt utsmyckade med gruppens målningar och det finns inte utrymme att beskriva alla här. Till vänster i bild ser vi draken (leviatan); en bild av djävulen och vid denna ser vi prinsessan, symboliserande tron och kyrkan. Foto: Nils-Åke Sjösten.

*Från vänster Jakob den äldre, Nicolaus av Myra med hjälpsökande och Jakob den yngre. Foto: Ingela Frid.*

Fotot till höger: Målningarna i triumfbågen och triumfbågsväggen är från romansk tid och sannolikt tillkomna i nära anslutning till att kyrkans äldsta delar stod färdiga, sannolikt flera årtionden före sekelskiftet 1200. Målningarna som håller mycket hög kvalitet döljs delvis av de senare slagna valven. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Triumfbågens fint huggna kvaderstenar syns genom den tunna putsen. Målningarna på valvbågens undersida är tydligast och föreställer Agnus Dei, Guds lamm, flankerat av två biskopsfigurer som trampar på drakliknande figurer eller möjligen fiskar eller delfiner. En målad bård finns också på vederlagen och under denna på vägglivet syns fragment av målningar. Målningsrester finns bevarade på östra sidan kring valvbågen och ovanför valvbågen. Ovan valven kan man ännu se triumfmursmålningarnas övre parti. På flera ställen i triumfbågen finns inmurat ekträ. Dessa har sannolikt utgjort fästen för ett krucifix eller en hel kalvariegrupp. Trästycken finns även på triumfbågsmurens östra sida, kanske fästen för ett korskrank eller liknande.

I den västra valvkappan finns en dekormålning från 1700-talet i form av en baldakin i gult och svart. Liknande baldakinmålningar har varit vanliga intill predikstolar, exempelvis den i Hjärsås kyrka.

I södra bänksidan finns ett uppehåll framför sydportalen som leder in till tornet. Dörröppningen består av en rundbågig öppning med invändigt raksluten nisch. I dörröppningen sitter den medeltida porten av kraftiga, breda ekplankor. Insidan är rödmålad med fragment av en svartmålad inskrift. Utsidan är beslagen med smala järnband, fastspikade med kraftiga nitar och med ett ringhandtag av smidesjärn. I muren, vid sidan om dörren, sitter en dragbom av ek, vilken stänger porten från insidan.

Detalj av den medeltida järnbeslagna dörren framför sydportalen. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Tornets murverk är oputsat med undantag av långhusets södra mur, den forna yttermuren där puts och kalkavfärgning ännu finns bevarad. Små kvadratiska fönsteröppningar med träluckor finns i söder, öster och väster. I södra långhusmuren kan man ännu se den yttre mursmygen till ett av kyrkans ursprungliga fönster. Mot norr finns även en liten rundbågig öppning med tegelmurad omfattning vilken leder in till vinden. På klockvåningen står en klockstol av kryssförsträvade bockar av fur och ek. Ovanför klockstolen finns en inbyggnad för det mekaniska tornuret från 1781. Det mekaniska urverket är sedan 1977 ersatt av ett elektriskt urverk.

Inredning och inventarier

Altare och altaruppsats

Altaret är tillverkat av målat och skulpterat trä. Dess ålder är okänt men kan delvis vara samtida med altaruppsatsen från 1500-talets slut eller tidigt 1600-tal. Altaret är ett s.k. additionsaltare (enbart texter, inga bilder). Altaruppsatsen är möjligen tillverkat vid Daniel Thomisen. Thomisen hade gått i lära för Mogens Snedker i Malmö och någon gång efter 1582, när han fått mästarvärdighet etablerade han en egen verkstad i Malmö. Thomisen största och mest självständiga verk är predikstolen i S:t Petri kyrka, 1599. Thomisen avled 1603. Altaruppsatsen restaurerades 1724.

*Altare av okänd mästare och altaruppsats sannolikt tillverkad av Daniel Thomisen.* *Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Predikstol

Predikstolen tillverkades 1747 av bildhuggaren och före detta gästgivaren Johan Ullberg den yngre (1708-1778) i Finja och anses tillhöra ett av hans främsta verk. Ullberg var mycket produktiv och var verksam i 48 kyrkor. Till predikstolen hör en baldakin tillverkad några år efter korgen samt en vinkelbyggd trappa med uppgång från koret.

Orgeln

Orgeln på läktaren är ett verk av orgelbyggaren Johannes Künkel, och den invigdes 1980. Künkel byggde också en orgel till Kviinge kyrka (1983–1984). Delar av en äldre orgel byggd av E. A. Setterquist & Son år 1892, finns magasinerad. Fasaden från 1892 är dock kvar i kyrkan och är återanvänd till den nuvarande orgeln.

Kyrksilver

De flesta silverpjäserna gick förlorade i branden i Hjärsås prästgård 1895. Samma år köptes kommunionskalk, patén, vinkanna och oblatask från guldsmed B. Erlandsson i Kristianstad. Brudkronan skänktes till kyrkan nyårsafton 1950.

Sockenbudskalken från 1732 var fram till 1876 skriven på Knislinge kyrka, Den förvaras nu bland Hjärsås kyrksilver. En sockenbudsflaska stämplad 1869, finns också i behåll. Resten av silvret förstördes i branden.

Klockorna

Kyrkan har två klockor. Storklockan gjöts 1728 av Andreas Wetterholtz i Malmö. Vid gjutningen användes malmen från kyrkans två äldre klockor. Lillklockan gjöts av Gehr Meyer 1731.

/ Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11.

Cronwall Mabel. Byggnadsarkeologisk undersökning av Knislinge kyrka. Kristianstads läns museum 1989.

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. (Postumt utgiven av Knislinge hembygdsförening)

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Utgiven av Knislinge Hembygdsförening.

Svenskt konstnärslexikon V (1967), s 427, Allhems förlag.

https://wikipedia.org/wiki/daniel_thomisen

Övraryds missionshus

En samlingslokal för många!

I Övraryd, i norra delen av Glimåkra socken, bildades en friförsamling inom missionsförbundet år 1880. Församlingen höll under de första fyrtio åren bönemöten i olika gårdar i trakten; framför allt hos familjen Ekstrand i Norraryd vilka även drev söndagsskola under många år. Gösta Olsson har i Göinge hembygdsförenings årsbok för 1991 skrivit en artikel som belyser verksamheten i Övraryd.

*Övraryds missionshus i maj 2020. Foto: Åsa Eriksson Green, Regionmuseet.*

År 1920 bildades Öfraryds och Kräbbleboda missionsförening ur friförsamlingen, för att bättre ordna verksamheten på platsen. Ett erbjudande om en mindre fastighet med en befintlig byggnad på hade inkommit och den 30 mars samma år skrevs köpebrevet under; föreningen och friförsamlingen hade fått sin första, egna möteslokal. Missionsföreningen hade vid tiden 20 medlemmar. Den första styrelsen bestod av tre kvinnor och fyra män varav ordföranden, Lars Svensson, var den som undertecknade köpekontraktet med Olu Olsdotter, ägare till fastigheten.

*Missionshustomten avsöndrades från Övraryd 1:5.*

Byggnaden på den inköpta tomten användes som snickeri, enligt uppgift för tillverkning av spinnrockar. När den uppförts ursprungligen är oklart. Föreningens medlemmar började genast att ställa i ordning salen i byggnadens östra del och en veranda, riktad mot vägen i söder, som skulle utgöra entré. Sedan fortsatte man med renovering av ett kök och en kammare som fanns i byggnaden. Längre fram inreddes även ett rum på övervåningen.

I församlingsboken för åren 1914-1951 för Glimåkra socken kan man utläsa att köket och kammaren åtminstone under några år användes som bostad. Men tillgången på samlingslokaler i trakten var dålig och byggnaden hyrdes tidvis ut till socknen som småskolebyggnad, lånades ut till en lokal småbrukarförening för föredrag och senare även till Frälsningsarmén och till en pingstförsamling. Den generösa inställningen att dela sina lokaler hade enligt uppgift sin grund i predikanten Måns Månsson som ansåg att alla missionsvänner – oavsett om de tillhörde missionsförbundet, EFS, baptistsamfundet, statskyrkan m.fl. – borde få använda byggnaden för sina sammankomster. Hur det blev med det ekumeniska samarbetet vet vi inte riktigt. Vad vi däremot vet är att en pingstförsamling uppförde ett kapell i Hackeboda 1932 och att Svenska kyrkan i början av 1940-talet byggde en egen lokal i Kräbbleboda. Allt inom en radie av två kilometer.

Kopplade till den äldre friförsamlingen i Övraryd fanns sedan tidigare en syförening och en ungdomsförening. Till detta kom söndagsskolan där ca 60 barn var inskrivna under 1920-talet. I det nya missionshuset och dess trädgård grundades en tradition med heldagsmöten med tre predikningar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen.

*Söndagsskola i Övraryd på 1920-talet. Söndagskollärarna heter Karl Johan Andersson och Vendela Månsson. Bildkälla: Brogårdhsamlingen, Osby bibliotek.*

Övraryd finns skriftligen belagt första gången 1555, då det skrevs Øffraryett. Vid enskiftet 1816 utgjordes byn av två större gårdar och ett antal torp, varav ett låg i anslutning till den plats där Övraryds missionshus ligger idag.

Missionshuset ligger med långsidan lite snett ställd mot vägen. I dess östra del finns en delvis glasad veranda som utgör entré till bönesalen. Dessa delar var de första att iordningställas av föreningen efter tillträdet. I den västra delen av byggnaden ligger en kammare och ett kök, med utgång mot baksidan. Byggnaden är invändigt välbevarad och även om salen målats och underhållits vittnar detaljer som takbjälkar och golvplankor om byggnadens ålder. Ett äldre, handkolorerat fotografi – gissningsvis från tiden kring 1930-40-tal – visar byggnaden med en grund av plocksten lagd i kalkbruk.

Framför missionshuset står Johannes Ekstrand (1875-1958), son till predikant Måns Månsson i Norraryd som var med och startade missionsföreningen. Söndagsskollärarinnan Vendela på föregående bild var Johannes syster. Fotografiet hänger inom glas och ram i missionshuset. *Avfotograferat av Ingela Frid.*

Fasaden är klädd med rödmålad locklistpanel medan fönstersnickerier, dörrar och knutar är vitmålade. Gavelpanelen åt väster är ännu inte färdigmålad. Byggnaden täcks av ett sadeltak med tvåkupiga pannor. Längsmed vägen sitter ett trådstängsel mellan stolpar av granit. En gånggrind sitter mitt för verandan och en bredare körgrind finns väster om huset. Under 1900-talet har byggnaden tilläggsisolerats och panelen bytts mot en grövre så kallad lockpanel.

*Den lilla förrådsboden i förgrunden har Sven-Erik Johansson byggt tillsammans med ett av sina barnbarn. Den ersatte en större, fallfärdig vedbod. Foto: Ingela Frid, maj 2020.*

Interiör

Invändigt har bland annat bönesalen målats och fått en ny altarmålning av den lokale konstnären Linderoth. Salens långbänkar med profilsågade gavlar är sannolikt desamma sedan byggnaden blev missionshus.

*Bakom tavlan i fonden döljer sig ett litet fönster. Foto: Åsa Eriksson Green.*

Än dricks här kyrkkaffe med jämna mellanrum…

Övraryds missionshus är ännu i bruk, om än sällan. Osby missionsförsamling (ansluten till Equmenia) ordnar gudstjänst här ett par gånger om året. (De sista fyra bilderna är tagna av Ingela Frid.)

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Olsson, Gösta. 1991. ”Övraryd – gammal väckelsebygd, snickarverkstad blev missionshus”. I: Göinge hembygdsförenings årsbok 1991. Broby.

https://kartbild.com/#14/56.4218/14.1926/0x40010

https://www3.isof.se/beb/

https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html

Muntliga uppgifter från Sven-Erik Johansson, Kräbbleboda, april och maj 2018.

Knislinge kyrka

Byggnadshistoria

Knislinge kyrka från öster, foto: Nils-Åke Sjösten. Knislinge kyrka från söder, brefkort 4156c, N:s L, Sthlm.

Knislinge kyrka, helgad åt S:t Hans, började byggas före sekelskiftet 1200. Bygget anses vara utfört av Tove Stenmästare (även kallad Knislingemästaren) och han högg även dopfunten. Detta antagande bygger på tesen att byggmästaren som regel även högg funten. Några skulpturala utsmyckningar i kyrkobyggnaden som styrker detta samband, finns inte. Den höga kvalitén på stenhuggeriet i kyrkans utsmyckning som portalomfattning och triumfbågens utförande pekar snarare på att delar av kyrkan kan vara något äldre än dopfunten (Börjesson 2019).

Knislinge kyrkas proportioner, de höga murarna, tillsammans med den välhuggna romanska sockeln, påminner inte alls om kyrkorna i Kviinge och Gryt, utan snarare om de äldre kyrkorna i Vä och Vinslöv, inga jämförelser i övrigt. Utifrån det enda suddiga fotografi av Broby medeltidskyrka som jag funnit, taget 1858, synes dess proportioner påmint om Kyrkan i Knislinge. Kyrkorna i Knislinge och Kviinge antas ha byggts ungefär samtidigt. Om Tove Stenmästare som har huggit funten inte är byggherre till kyrkans kor och långhusets två första travéer (i överförd mening: två valv) så bör denna del av kyrkan vara äldre än Kviinge kyrka, vilken anses vara uppförd av Tove Lärling runt sekelskiftet 1200.

*Ovan: den välgjorda romanska sockeln. Till höger dopfunten, huggen av Tove Stenmästare (Knislingemästaren).* *Foto: Nils-Åke Sjösten*.

En absid har också funnits vilken bör ha tillhört den första byggnadsperioden. Omfattningar kring dörrar och fönster samt hörnkedjor och sockel är kvaderhuggna. Kyrkan har varit putsad utvändigt redan under romansk tid. Till en början hade kyrkan syd- och nordportal samt två högt sittande rundbågiga fönster på vardera norra och södra sidorna. Uppgifter om ursprungliga fönster i koret eller absiden saknas.

Långhusets västra del har tillkommit senare, med samma bredd som långhuset. Långhusets ursprungliga västgavel har varit lite tjockare än kyrkans övriga murar vilket kan tyda på att ett torn varit påtänkt redan vid kyrkans första byggnadsfas.

Omkring 1400-talets mitt försågs långhuset och koret med stjärnvalv av tegel. Valven dekorerades med kalkmålningar av en mästare som tillhörde Vittskövlegruppen. En av dess mästare var Nils Håkansson vilken är känd genom en inskription i Ysane kyrka. Håkansson kan även ha varit verksam i Knislinge kyrka. I samma skede som valvslagningen uppfördes också ett torn framför sydportalen. Samtidigt som sydtornet byggdes kan ett eventuellt äldre västtorn ha raserats ned till samma höjd som långhuset.

S:t Hans kyrka, långhus kor och absid. De byggnadsdetaljer som tillhör senare byggperioder är tornet, förmodligen byggt i mitten av 1400-talet. Absiden ersattes 1803 med en sakristia. Vapenhuset byggdes sannolikt 1843. Bilden är hämtad ur: Johnsson, Folke. Sankt Hans kyrka i Knislinge, Lund 2004.

Under senmedeltid byggdes ett vapenhus framför nordportalen. Konturerna efter dess spetsigt formade takfall syns ännu i norra fasaden. Norra vapenhuset finns avtecknat i plan år 1786 i samband med uppmätning av byns inägor. Vapenhuset tycks ha haft ungefär samma storlek i plan som tornet i söder. Så småningom revs större delen av långhusets ursprungliga västgavel, mellan långhusets västparti och de två östra valvtravéerna, och västpartiet valvslogs.

På 1600-talet omtalas i räkenskaperna virke till en ”kyrkstapel”. Om denna stått på kyrkogården är dock osäkert. Kyrkstapeln kan avse en träkonstruktion för klockorna i tornet. Möjligen kan klockorna ha hängt i en fristående stapel under en period då brister funnits i klocktornet.

Sydportalen murades igen under 1747-1748.

Enligt kyrkans underhållsplan togs Kyrkans västra ingång upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen. År 1901 genomfördes restaurerings- och ombyggnadsarbeten som innebar att västra vapenhusets murar höjdes cirka en halv meter.

Åren 1966-67 öppnades den igenmurade romanska sydportalen upp igen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. I triumfbågsmuren bakom altarna hade det funnits rundbågsformade nischer. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, syntes utmed långhusets murar. Av kyrkans ursprungliga fasadutsmyckning kan nämnas nordportalens rika utförande genom den profilerade omfattningen av välhuggen ljusgrå kalksten. Ingen tympanonsten är synlig idag och har sannolikt inte funnits. I dörrnischen ligger en tröskelsten.

Av den äldsta kyrkans ursprungliga fönsteröppningar finns ett fönster ännu synligt i västpartiets södra fasad. Konturerna efter två romanska fönsteröppningar anas utvändigt på långhusets norra sida. Långhuset och koret saknar murat listverk men murarna avslutas upptill av en kraftig rundstav av vitmålat trä. Ett liknande listverk finns på Kviinge kyrka och bör ha tillkommit på 17- eller 1800-talen. Sakristian har formen av en halv oktagonal och är uppmurad av tegel vars konturer syns genom den tunt pålagda putsen. Längst ned på fasaden finns en låg sockel av kalkstenskvader som sannolikt är återanvänd från den nedrivna absiden. Kvadrar ingår också i trappan till prästingången i östra sidan. Konturerna efter ytterligare två romanska fönsteröppningar syns utvändigt på långhusets norra sida. Långhusets östra och västra gavlar har murats på med trappsteg av tegel.

På långhusets östra gavel, som är kyrkans romanska långhusgavel, är påmurningen sekundär medan den västra trappgaveln kan ha gjorts under sen medeltid när södra tornet byggdes och försågs med trappgavlar. Även koret bör ha varit påmurat med tinnar men östra gaveln murades om i början av 1800-talet och saknar trappsteg idag.

Läs mer om kyrkans interiör och inventarier i ett annat inlägg.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Broby hembygdspark: Göinge hembygdsförenings arkiv.

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11.

Cronwall Mabel. Byggnadsarkeologisk undersökning av Knislinge kyrka. Kristianstads läns museum 1989.

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. (Postumt utgiven av Knislinge hembygdsförening).

Johnsson, Pehr. 1929. Anteckningar om Knislinge socken i Kristianstads län.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademin, Stockholm.

Kviinge kyrkas inventarier

I förra inlägget beskrevs Kviinge kyrkas byggnadshistoria. Här följer en genomgång av de viktigaste inventarierna.

Dopfunten

Med dopfunten återvänder vi till kyrkans byggnadstid. Dopfunten höggs troligen någon gång under 1190-talets sista år av ”Tove Lärling”, lärling till Tove Stenmästare. Dopfuntarna i Kviinge, Knislinge och Oppmanna visar en allmän stilgemenskap. Den ursprungliga foten till funten är borta, men ersattes av en ny 1954, ritad av Erik Cinthio. Bilderna runt funten förmedlar berättelser ur bibeln och om tillvarons innersta väsen. Det stora dopfatet i driven mässing tillverkades 1645, liksom dopskålen skänktes det till kyrkan av Jens Peder Olsager.

Till vänster: Dopfunten huggen av Tove Lärling, ovan dopfatet tillverkat 1645 och skänkt av ”Jens Pederssen udi Olsager”, d.v.s. Ålsåkra; ett hemman i Kviinge socken någon kilometer söder om kyrkbyn.
*Foto: Nils-Åke Sjösten.*

Predikstol och altaruppsats

Predikstolen i Kviinge har tillskrivits Statius Otto von Lüneburg. Den tillkom 1605. I sin senare gärning kallades han bland annat 1611 till Malmö för att tillsammans med Jakob Kremberg utföra altartavlan för Sankt Petri kyrka. Statius Otto har tillskrivits skulpturverken på många predikstolar i Skånska kyrkor, bland andra den i Färlöv. Han kom så småningom i tjänst hos Christian IV. Professor Gregor Paulsson (1915) talar i sin akademiska avhandling om en grupp predikstolar som kallas Kviingegruppen.

Till vänster predikstolen tillverkad av bildhuggare Statius Otto, daterad 1605. Till höger Maglovaltaret skapat av skulptören J N Coldingius, 1671. Foto: Nils-Åke Sjösten.

I tidiga skrifter benämns altartavlan i Kviinge för Maglovaltaret efter kyrkoherde Maglow (1621-1700), som beställde den 1671. Maglov ansåg inte att den medeltida altaruppsatsen stämde överens med tidens krav. Skulptören som skapade den hette Jan Nicolai Coldingius och den målades av Jac Per Traegardus.

Orglarna

Den första orgeln i Kviinge kyrka byggdes 1835 av den kände orgelbyggaren Pehr Zacharias Strand (1797-1844). Orgeln med orgelläktaren kostade 2177 riksdaler, det vill säga 47 riksdaler mer än kyrkans takstol, eller motsvarande halva koppartaket.

Strandorgeln på den gamla läktaren i Kviinge kyrka.

Strand var en av Sveriges främsta orgelbyggare och upphovsman till ett 80-tal orglar. Hans mästerverk i Lunds domkyrka har 61 stämmor och fyra manualer.

Det beslutades 1931 att en ny orgel skulle uppföras i Kviinge kyrka av orgelbyggare Carlsson. Genom musikdirektör A Halls försorg sparades tre pipor från Strandorgeln. År 1981 sattes dessa pipor i Strandorgeln i Gryts kyrka, vilket gjorde den till en av de få kompletta Strandorglar som finns bevarade i Sverige. Den nuvarande orgeln i Kviinge kyrka är byggd 1983-84 av Johannes Künkel.

Kyrksilvret

Av kyrksilvrets delar är nattvardskalken (kommunionskalken) och patenen de intressantaste. Kalken från 1609 är tillverkad av Vä-mästaren Hans Klausen och härstammar från kyrkoherde Claus Pedersens tid. Kalken är av förgyllt silver i rikt drivet och ciselerat arbete. Cuppan har mittrand, och dess fot är klädd med drivna akantusblad. På fotens insida finns två stämplar: Vä stadsstämpel samt H. K. i monogram. Hans Klausen var en av de främsta bland sin samtids nordiska konstnärer. Samtliga av Klausens verk i Broby, Kviinge, Kristianstad, Mörrum, Nävlinge och Vankiva finns bevarade.

Inskrift på kalkens fot: ”Denne Kalck Blef Giort Thil Qvidinge Kierke i Göinge Herrit Anno 1609.” Patenen (Oblattallriken) är av förgyllt silver och den är gjord av samme mästare. Patenen har på undersidan inskriptionen: HR CLAUS PEDERSÖNN LOD GIÖRE DENNE TIL QVIDINGE. – VEBGE – SÖN. 1609. Av det äldre silvret kan även nämnas oblatasken som tillverkades 1762.

/ Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Landsarkivet i Lund: Kviinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13222)

Regionmuseet i Kristianstad: Leon-Nilsson, Torsten, ritningsarkiv

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Paulsson, Gregor. 1915. Skånes dekorativa konst under tiden för den importerade renässansens utveckling till inhemsk form. Lunds universitet (diss.), tryckt i Stockholm.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge/Vinslöv.

Svenskt biografiskt lexikon. 2007-2011.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademien, Stockholm.

Ångström, Inga-Lena. 1992. Altartavlor i Sverige under renässans och barock : studier i deras ikonografi och stil 1527 – 1686. Stockholms universitet (diss.).

Kviinge kyrka

Kviinge kyrka ligger på den norra delen av Kristianstadsslätten, där den bryts av mindre skogsområden och vid den plats där Helgeå möter sitt biflöde Almaån. Kyrkan är som många andra kyrkor i området ett exempel på en tidigmedeltida östdansk kyrkobyggnad. Byggnadsstilen är följaktligen romansk, dess form är typisk för tiden, ett rektangulärt långhus, ett lägre smalare kor och i det här fallet avslutat med en absid i öster.

*Kyrkan från söder för mer än 100 år sedan. Anonymt vykort.*

Kviinge kyrka anses ha byggts strax före sekelskiftet 1200 och strax efter att Knislinge kyrka byggts, eller rentav samtidigt. Dateringen baseras på dopfuntens ålder och den mästare som ackrediteras till denna. Byggnadens typiska romanska formspråk, resterna av ett romanskt fönsterfall, triumfbågens form och den släthuggna sockeln runt det som återstår av den ursprungliga kyrkan säkrar dateringen. Ett vapenhus har funnits där markeringen i putsen visar läget för den nu igensatta södra ingången. Vapenhuset kan ha byggts 1390. Dateringen grundas på en inskription i en numer försvunnen sten som stod utanför vapenhuset vid den södra kyrkdörren. På stenen stod ett bakvänt P, N 1390, och mellan P och N en symbol bestående av ett kors stående på ett hjärta. Vapenhuset revs 1869. I dag kallas tornrummet för vapenhuset.

*Kyrkans tidigmedeltida utseende enligt rekonstruktion av artikelförfattaren.*
*Till höger: Planritning från 1939, ur Borgman (1962)*

Tornet tillkom någon gång efter 1450, sannolikt i nära anslutning till valvslagningen som genomfördes under perioden 1450-1470. Fundamenten till två altare finns i kyrkan, i långhusets sydöstra del (under predikstolen) och i det nordöstra hörnet. Det norra sidoaltaret var av tradition vigt åt jungfru Maria.

I dag finns synliga kalkmålningar enbart i absiden. Tre gånger har har man frilagt och kalkat över valvmålningar i kyrkan. 1941 upptäcktes målningar av Vittskövletyp från 1470-talet i ett långhusvalv. Kormålningarna under Skyvalvet, framme vid altaret har inte undersökts men är sannolikt även de från 1470-talet. Målningarna i absiden som togs fram vid renoveringen 1971 har tillskrivits ”Fjälkingegruppen” ,vilken var verksam under perioden 1430-1460. Motivet föreställer: ”Gud Fader på regnbågstronen med den korsfäste sonen i sina armar”, ett motiv typiskt för tiden. Dessa målningar är de enda som är synliga i dag.

Till vänster de senmedeltida målningarna i absiden. Foto: Nils-Åke Sjösten. Till höger kortakets skymålning och devisen på triumfbågen: ”Ära vare Gud i höjden”. Målningarna kalkades över vid renoveringen 1971. I bild syns också de gamla kyrkbänkarna. Foto ur restaureringsunderlaget.

Tak och golv

Trots problem med trasiga blytak genom århundradena och därav regelbundna restaureringar av takstolarna, vilket bokföringen kunnat ge besked därom, finns fortfarande medeltida partier av takstolen i behåll. Kyrkan är byggd på mark som uppenbart inte lämpat sig för odling, den består av fuktig pinnmo i vilken kapillarkrafterna bidrar till att dra upp fukt i kyrkan. Grundförhållandena har medfört ständig golvfukt och rörelser i konstruktionen som lett till sprickbildningar. Vid restaureringen 1971 hittades flera golvskikt, det första bestående av lera, över det sand och kullersten. Kullerstenen som tillkommit under 1300-talets slut följdes under renässansen av ett enfärgat blyglaserat plattgolv i brunt eller grönt, av tegel.

Plattorna var dekorerade med en fransk lilja infälld i en snedställd kvadrat. Motivet förekommer ofta på mynt från tiden och liknande plattor finns på Regionmuseet i Kristianstad. Golven, som senare har varit av trä, har fått bytas ut flera gånger de senaste århundradena på grund av fukt.

*Golvplatta efter teckning av C-A Mildner 1972*.

Golvet lades om 1971 och en arkeologisk undersökning genomfördes. C-A Mildners planritning (1973) över den arkeologiska utgrävningen visar att långhusets norra port var belägen vid nykyrkans västra del. På ritningens övre vänstra hörn syns den romanska gravhäll som nu står i tornrummet (se bild längst ner i artikeln). Stenen hade använts som trappsteg. Det framgrävda kullerstensgolvet och altarfundamentet finns också inritat.

*C-A Mildners planritning över de arkeologiska utgrävningarna 1973*.

Nykyrkan

Nykyrkan byggdes 1792 sannolikt för att möta den nya, mer utrymmeskrävande nattvardsgångs-ordningen i första hand och en kommande platsbrist i kyrkan i andra hand. Befolkningsökningen i Kviinge gjorde sig inte gällande förrän under 1840-talet enligt befolkningsstatistiken, vilken dock tidvis var illa skött. Statistiken fördes av prästen, och är långt ifrån tillförlitlig i det här fallet. Uppgifterna kunde variera med +/- 100 personer på en befolkning runt 600 personer, under ett år. Sett över årtionden ses en befolkningsökning som synes vara rimlig i förhållande till kringliggande socknar.

Dessin till utvidgande af Qviinge kyrka i Christianstads län. Approberas Stockholms slott 10 maji 1790.

Ur sockenstämmoprotokoll i Kviinge kyrkoarkiv (förvaras på Landsarkivet i Lund).

Läktarbarriären som tidigare satt på den gamla kyrkans läktare, vilken utvidgades 1751, flyttades sedan till nykyrkan. Alexander Jungner (eller Jonger) har, för 200 riksdaler, målat tavlorna på läktarbarriären 1752. Liknande barriärer finns även i Knislinge (1751) och Gryts (1750) kyrkor. Barriärerna är målade i brunrött med textfält i guldskrift. I fälten finns oljemålningar med bibelmotiv.

*En av tavlorna på läktarbarriären med korsfästelsemotivet. Fotona är tagna av Nils-Åke Sjösten.*

Fukt och byggproblem

Kyrkan har krävt fortlöpande restaurering och underhåll genom århundradena. Det skulle ta för stor plats i en framställning av det här formatet för att redogöra för en bråkdel av det. Vi kan konstatera att många renoveringar beror av kyrkans placering på vattensjuk mark. Byggandet av nykyrkan medförde nya problem och orsakade stora kostnader, vilka mycket berodde på konstruktionsfel och andra brister. I samband med renoveringen 1971 upptäcktes en lutning på kor och absid. Valvet över absidens dörröppning visade stora svagheter. De uppkomna sprickorna i absiden murades igen och det drogs ett dragstag tre meter över marknivån, med ankarslut. Konstruktionen är väl synlig på murens utsida. Ett 1700-talsfönster i absiden murades också igen. Utan dessa åtgärder hade sannolikt absiden förr eller senare rasat.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Landsarkivet i Lund: Kviinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13222)

Regionmuseet i Kristianstad: Leon-Nilsson, Torsten, ritningsarkiv

Borgman, Harry. 1962. Kviinge kyrka. Okänd ort.

Paulsson, Gregor. 1915. Skånes dekorativa konst under tiden för den importerade renässansens utveckling till inhemsk form. Lunds universitet (diss.), tryckt i Stockholm.

Sjösten, Nils-Åke. 2014. Kviinge kyrka under 800 år. Knislinge/Vinslöv.

Svenskt biografiskt lexikon. 2007-2011.

Tynell, Lars. 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Kungl. Vitterhetsakademien, Stockholm.

Ångström, Inga-Lena. 1992. Altartavlor i Sverige under renässans och barock : studier i deras ikonografi och stil 1527 – 1686. Stockholms universitet (diss.).