Kviinge kyrka

Kviinge kyrka ligger på den norra delen av Kristianstadsslätten, där den bryts av mindre skogsområden och vid den plats där Helgeå möter sitt biflöde Almaån. Kyrkan är som många andra kyrkor i området ett exempel på en tidigmedeltida östdansk kyrkobyggnad. Byggnadsstilen är följaktligen romansk, dess form är typisk för tiden, ett rektangulärt långhus, ett lägre smalare kor och i det här fallet avslutat med en absid i öster.

Kviinge kyrka anses ha byggts strax före sekelskiftet 1200 och strax efter att Knislinge kyrka byggts, eller rentav samtidigt. Dateringen baseras på dopfuntens ålder och den mästare som ackrediteras till denna. Byggnadens typiska romanska formspråk, resterna av ett romanskt fönsterfall, triumfbågens form och den släthuggna sockeln runt det som återstår av den ursprungliga kyrkan säkrar dateringen. Ett vapenhus har funnits där markeringen i putsen visar läget för den nu igensatta södra ingången. Vapenhuset kan ha byggts 1390. Dateringen grundas på en inskription i en numer försvunnen sten som stod utanför vapenhuset vid den södra kyrkdörren. På stenen stod ett bakvänt P, N 1390, och mellan P och N en symbol bestående av ett kors stående på ett hjärta. Vapenhuset revs 1869. I dag kallas tornrummet för vapenhuset.

Tornet tillkom någon gång efter 1450, sannolikt i nära anslutning till valvslagningen som genomfördes under perioden 1450-1470. Fundamenten till två altare finns i kyrkan, i långhusets sydöstra del (under predikstolen) och i det nordöstra hörnet. Det norra sidoaltaret var av tradition vigt åt jungfru Maria.

I dag finns synliga kalkmålningar enbart i absiden. Tre gånger har har man frilagt och kalkat över valvmålningar i kyrkan. 1941 upptäcktes målningar av Vittskövletyp från 1470-talet i ett långhusvalv. Kormålningarna under Skyvalvet, framme vid altaret har inte undersökts men är sannolikt även de från 1470-talet. Målningarna i absiden som togs fram vid renoveringen 1971 har tillskrivits ”Fjälkingegruppen” ,vilken var verksam under perioden 1430-1460. Motivet föreställer: ”Gud Fader på regnbågstronen med den korsfäste sonen i sina armar”, ett motiv typiskt för tiden. Dessa målningar är de enda som är synliga i dag.

Till vänster de senmedeltida målningarna i absiden. Foto: Nils-Åke Sjösten. Till höger kortakets skymålning och devisen på triumfbågen: ”Ära vare Gud i höjden”. Målningarna kalkades över vid renoveringen 1971. I bild syns också de gamla kyrkbänkarna. Foto ur restaureringsunderlaget.

Tak och golv

Trots problem med trasiga blytak genom århundradena och därav regelbundna restaureringar av takstolarna, vilket bokföringen kunnat ge besked därom, finns fortfarande medeltida partier av takstolen i behåll. Kyrkan är byggd på mark som uppenbart inte lämpat sig för odling, den består av fuktig pinnmo i vilken kapillarkrafterna bidrar till att dra upp fukt i kyrkan. Grundförhållandena har medfört ständig golvfukt och rörelser i konstruktionen som lett till sprickbildningar. Vid restaureringen 1971 hittades flera golvskikt, det första bestående av lera, över det sand och kullersten. Kullerstenen som tillkommit under 1300-talets slut följdes under renässansen av ett enfärgat blyglaserat plattgolv i brunt eller grönt, av tegel.

Plattorna var dekorerade med en fransk lilja infälld i en snedställd kvadrat. Motivet förekommer ofta på mynt från tiden och liknande plattor finns på Regionmuseet i Kristianstad. Golven, som senare har varit av trä, har fått bytas ut flera gånger de senaste århundradena på grund av fukt.

Golvet lades om 1971 och en arkeologisk undersökning genomfördes.  C-A Mildners planritning (1973) över den arkeologiska utgrävningen visar att långhusets norra port var belägen vid nykyrkans västra del. På ritningens övre vänstra hörn syns den romanska gravhäll som nu står i tornrummet (se bild längst ner i artikeln). Stenen hade använts som trappsteg.  Det framgrävda kullerstensgolvet och altarfundamentet finns också inritat.

Nykyrkan

Nykyrkan byggdes 1792 sannolikt för att möta den nya, mer utrymmeskrävande nattvardsgångs-ordningen i första hand och en kommande platsbrist i kyrkan i andra hand. Befolkningsökningen i Kviinge gjorde sig inte gällande förrän under 1840-talet enligt befolkningsstatistiken, vilken dock tidvis var illa skött. Statistiken fördes av prästen, och är långt ifrån tillförlitlig i det här fallet. Uppgifterna kunde variera med +/- 100 personer på en befolkning runt 600 personer, under ett år. Sett över årtionden ses en befolkningsökning som synes vara rimlig i förhållande till kringliggande socknar.

Läktarbarriären som tidigare satt på den gamla kyrkans läktare, vilken utvidgades 1751,  flyttades sedan till nykyrkan. Alexander Jungner (eller Jonger) har, för 200 riksdaler, målat tavlorna på läktarbarriären 1752. Liknande barriärer finns även i Knislinge (1751) och Gryts (1750) kyrkor. Barriärerna är målade i brunrött med textfält i guldskrift. I fälten finns oljemålningar med bibelmotiv.

Fukt och byggproblem

Kyrkan har krävt fortlöpande restaurering och underhåll genom århundradena. Det skulle ta för stor plats i en framställning av det här formatet för att redogöra för en bråkdel av det. Vi kan konstatera att många renoveringar beror av kyrkans placering på vattensjuk mark. Byggandet av nykyrkan medförde nya problem och orsakade stora kostnader, vilka mycket berodde på konstruktionsfel och andra brister. I samband med renoveringen 1971 upptäcktes  en lutning på kor och absid. Valvet över absidens dörröppning visade stora svagheter. De uppkomna sprickorna i absiden murades igen och det drogs ett dragstag tre meter över marknivån, med ankarslut. Konstruktionen är väl synlig på murens utsida. Ett 1700-talsfönster i absiden murades också igen. Utan dessa åtgärder hade sannolikt absiden förr eller senare rasat.