Pastor Betty och Betel i Glimåkra

Detta inlägg kommer att skilja sig från andra texter i vår blogg. Det är nämligen få av de helgade rum vi skrivit om i projektet som redan är så väldokumenterade och omskrivna som Lilla Hem och Betel i Glimåkra. Journalisten Gösta Olsson, bördig från Simontorp strax nordost om Glimåkra, har bl.a. skrivit Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, en uttömmande berättelse om missionsföreningen Betel utgiven 2019. Skriften är väl illustrerad med fotografier och rekommenderas varmt till den som vill veta mer. Detsamma gäller en artikel i Glimåkra hembygdsförenings årsbok från 2002 av samma författare.

Till höger, omslaget till Gösta Olssons skrift om Betel från 2019.

Jag har alltså fått leta efter en ingång i ämnet som inte redan är omskriven. Jag, liksom många andra före mig, fastnade i berättelsen om Emma Lindkvist och Betty Svensson som grundade församlingen i Glimåkra 1916. I synnerhet Betty Svensson är väl omskriven. Hon har ibland kallats Sveriges första kvinnliga präst vilket är en sanning med modifikation, eftersom hon inte var prästvigd enligt Svenska kyrkans regelverk där kvinnor fick tillgång till prästämbetet först 1959. Hon var däremot vigd till pastor i USA i the Pentecost Bands of the World – en rörelse som har nära band med pingströrelsen. Intyget över pastorsvigningen är utfärdat i Indianapolis i USA 1901 och är publicerat i skriften av Gösta Olsson. Det är här jag hittar min ingång till Betty och Betel i Glimåkra, för det visar sig att det inte finns så mycket skrivet om hennes tid i USA. Så, hur hittade hon dit? Vem var hon innan hon emigrerade?

Jag börjar från början och hittar Betty som Bengta Svensdotter i husförhörslängden för Jämshögs socken där hon föddes i Ljungryda år 1866, i flyttlängderna står det att hon är bonddotter, enligt husförhörslängden var hennes far murare. Den 27 oktober 1884 döptes hon i Oppmanna baptistförsamling. I husförhörslängden som börjar 1888 är det antecknat att Betty är baptist och hon verkar ha varit ensam om det i sin familj.

Från Ljungryda, Jämshög till Illinois, USA

Vid 23 års ålder, den 1 mars 1890, lämnar Betty sin familj och hemmet i Ljungryda och påbörjar sin resa till Illinois i USA. I Malmö poliskammares emigrantregister står att hon ska resa till Gerlaw i Illinois. Jag hittar inga spår av henne där. Men i den amerikanska folkräkningen för år 1900 finns hon i en annan liten stad; Oblong. Betty kallar sig i USA för Bessie Swanson. I Oblong delar hon ett hus med fyra andra unga människor som, liksom hon själv, är engagerade i the Pentecost Bands. Det är makarna Peter och Ina Hansen, och de ensamstående kvinnorna Retta Fields och Susie Schlatte. Alla utom Ina Hansen står angivna som ”minister” vilket motsvarar titeln pastor på svenska.

The Pentecost Bands of the world bestod till största delen av unga, ogifta kvinnor och män – absolut flest kvinnor – som spred sin tro genom missionsverksamhet i mellersta USA med början 1880. Under 1890-talet initierades missionärsverksamhet i Tyskland, Liberia, Norge, Australien och Kanada. En utbildningsinstitution fanns för att förbereda missionärerna innan de skickades ut i världen. Snart bytte rörelsen namn till Missionary bands of the world.

I efterforskningarna om Bettys liv i USA kom jag i kontakt med ett amerikanskt forskningsprojekt om rörelsen the Pentecost Bands. Det visar sig att forskarna är väl bekanta med Betty och att deras arbete kan komplettera min undersökning och ge ny insikt i Bettys liv och engagemang. Betty återvände efter 11 år i USA till Sverige 1901 just för att bygga upp en missionärsverksamhet. Hon reste i sällskap med makarna Hansen som skulle på ett liknande uppdrag i Norge.

Två kvinnor i The Pentecost Bands kring 1900. Den sittande kvinnan är möjligtvis Betty Svensson. Tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.
Gruppfoto taget vid sommarläger, Harvest Home camp meeting, år 1900. Lägret hölls i Terre Haute i Indiana i USA. Det kan möjligtvis vara Betty som står med axeln mot fönstret i bildens högre del. Fotot tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Åter i Sverige 1901

I tidskriften The Pentecost Herald framgår att Betty tillsammans med en kvinna vid namn Anette Persson drev verksamhet i Jämshög. Vid denna tid bodde Betty hos föräldrarna i Jämshög. 1910 flyttade hon till Oppmanna där hon bodde på en gård som ägdes av en annan baptist. 1911–1916 bodde hon i Vånga socken först i vad som i församlingsboken anges som ”Baptisthus”, sedan i en lägenhet i baptistförsamlingens ägo, lokaliserad på byns allmänning. Om Anette Persson är just nu inte mer känt än att hon deltog i verksamheten i Vånga.

Betty Svensson ”missionärinnan” från Amerika predikar hos baptistsamfundet i Lund 1903. Publicerat i Lunds dagblad, 1903-03-07.
Klipp ur The Pentecost Herald i mars 1905. Här står Bessie Swanson och Annette Pierson som ansvariga för missionsverksamheten i Sverige. Tidningsklipp tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Verksamheten i Glimåkra

År 1916 köper Betty och Emma Lindkvist det som ska bli deras första lokal i Glimåkra, ett före detta ölkafé och biljardhall längs Lönsbodavägen. Huset rymmer både bostad åt de två kvinnorna och möteslokal och får namnet ”Lilla hem”. Lilla hem är ett traditionellt gatehus eller torp och rymmer inte alla de människor som kommer dit och visar intresse för samlingarna.

Lilla Hem vid Lönsbodavägen i Glimåkra, foto från tidigt 1900-tal tillhörigt Glimåkra hembygdsförening.

Året därpå köper därför Betty och Emma en gammal skyttepaviljong belägen på Norregårds marker och denna paviljong blir det nya Glimåkra Betel. Här kom missionsförsamlingen att driva sin verksamhet till år 2001 då byggnaden förstördes i en brand.

Med tanke på de erfarenheter som Betty bör ha fått under sin tid med the Pentecost Bands så är det inte konstigt att verksamheten tog fart så snabbt i Glimåkra – engagemanget från Emma och Betty och, i synnerhet Bettys till synes aldrig sviktande tro på att Herren skulle ingripa och lösa alla deras motgångar ledde sannolikt till en del av de orädda beslut som fattades i verksamhetens namn. I Gösta Olssons skrift redogörs bl.a. för hur det gick till när Skyttepaviljongen köptes in – utan pengar på fickan men med blind tro på en lösning. Emma Lindkvist hade inte samma erfarenhet som Betty. Hon var född i en statarfamilj i Gudmuntorps socken och utbildade sig så småningom till sömmerska. Var och när hon träffade Betty är inte klarlagt, men kyrkböckerna visar att hon aldrig emigrerade till Amerika.

Fd skyttepaviljongen i Glimåkra som blev Betel, 1910-talet. Fotot hämtat ur en minnesskrift över Skånes baptistförsamlingar 1910-1920. Betel i Glimåkra benämns som ”alliansbönhus”, dvs ett bönhus som man delar med ett annat samfund. Betty Svensson rörde sig själv över gränsen mellan baptismen och missionsförbundet.

Emma Lindkvist gifte sig och flyttade från Glimåkra i början av 1920-talet. Betty Svensson bodde kvar i Lilla hem till sin död 1949. Hon ligger begravd på Glimåkra kyrkogård. På hennes gravsten står hon med titeln Evangelist.

Glimåkra kyrkogård. Här vilar evangelist Bettie Svensson, 1866-1949. Minnesversen är Matt. 5: 7-9, ur Bergspredikan: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Foto: Ingela Frid.

Det måste ha varit en omvälvande resa Bengta/Bessie/Betty gjorde under sitt liv. Född i skogsbygden i lilla Jämshögs socken, där hon som den enda i sin familj beslutade sig för att bli baptist. Det var ingen självklar eller enkel väg vid en tid då många baptister fortfarande utsattes för trakasserier för att de motsatte sig statskyrkans teologi. Hur detta tog sig uttryck varierade starkt från plats till plats och socken till socken.

Även om baptiströrelsen i Sverige är känd för att tidigt ha gett kvinnor förtroende så måste den radikala rörelse som Betty mötte i USA ha varit något aldrig tidigare skådat. En rörelse där kvinnor fick vara drivande och aktiva, där kvinnor och män hade samma förutsättningar att bli pastor och att predika, starta nya församlingar och bygga kyrkor!

………………..

Betels senare öden

Betel i Glimåkra var länge ett begrepp för många i orten med omnejd. Verksamheten var livlig, inte minst för barn och ungdomar och då särskilt kören ”Unga röster”. I början av 1970 beslutade Glimåkra missionsförsamling att bygga ut Betel. Behovet var stort, framför allt för söndagsskolans räkning. Lokalpressen rapporterade att man avsåg bygga till den 10-kantiga gamla skyttepaviljongen med 7 meter på byggnadens fulla bredd, så att lokaler för bl.a. hobbyverksamhet och bordtennis skulle kunna inredas i bottenvåningen. Ytterligare en rymlig lokal skulle byggas intill den befintliga möteslokalen. Kostnaden för det hela beräknades landa på cirka 60 000 kronor.

Betels årliga missionsauktioner var en viktig tradition för många besökare. Britt-Louise Ramsten beskriver detta på ett varmt och personligt sätt i kapitlet ”Betel i Glimåkra var något speciellt”, som gästskribent i Gösta Olssons skrift (se källförteckning).

Tidigt en morgon i mars 2001 totalförstördes Betel i en anlagd brand. Missionsförsamlingen beslutade sig för att inte återuppbygga sitt Betel, utan istället fortsätta sin verksamhet genom att samarbeta med EFS i Glimåkra i deras missionshus på Bagareliden. Tillsammans bildade man Glimåkra missionsförening.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

https://freemethodistfeminist.com/pentecost-bands/

Bengtsson, Jan & Ragnarson, Per, Glimåkra: en by, en bygd, ett sekel : 1900-talet i bilder, Glimåkra hembygdsförening, Glimåkra, 2007

Olsson, Gösta. 2002. ”Skyttepaviljongen i Björkbacken blev Glimåkrabornas Betel”. I: Glimåkra hembygdsförenings årsbok 2002. Glimåkra.

Olsson, Gösta, Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, [utgivare okänd], [Sverige], 2019

Kyrkoarkiven för Glimåkra, Vånga, Oppmanna och Jämshögs socknar.

Census records, folkbokföring, USA år 1900.

The Pentecost Herald, 1905-03-15.

Muntliga uppgifter från Chris Hansen, som forskar om the Pentecost Bands.

Knislinge missionskyrka

År 1880 bildades Hjersås och Knislinge Friförsamling som en lokalförsamling av Svenska Missionsförbundet. De grundande medlemmarna kom från olika byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga, Brännskulla och Knislinge.

En tomt vid Helge å

I en tidningsnotis från mars månad 1893 rapporteras från missionsförsamlingens årsmöte ”En viktig fråga diskuterades: Anser församlingen att Missionshus behöfver byggas och om så är, hvar?” Den lilla lokalförsamlingen hade avvaktat uppförandet av ett eget missionshus eftersom Hjersåslilla missionsförening hade ett missionshus i närheten och förhoppningen var att man skulle kunna samverka. Av någon anledning kom dessa planer på skam, och församlingen beslutade därför att bygga ett missionshus för egen räkning. Man kom att arrendera en tomt på Helge å östra sida som hörde till en del av hemmanet Hjärsåslilla nr 4. Ett drygt år senare, i augusti 1894, bjöd församlingen via en tidningsannons in till två dagars invigning under medverkan av flera predikanter.

Klipp ur Kristianstadsbladet 1893 resp. 1894-12-08.

Missionskyrkan

Missionskyrkan omkring 1955. Hämtat ur Minnesskrift för Knislinge missionsförsamling, som gavs ut samma år.

I samband med en lantmäteriförrättning 1905 köpte friförsamlingen tomten. Den tillhörande kartan visar att bebyggelsen var koncentrerad till tomterna närmast ån och att åkermark tog vid öster därom. Missionshustomten var den nordligast bebyggda tomten. Utöver missionskyrkan, där det också rymdes en bostad för predikant med familj, låg i tomtens nordöstra hörn en liten uthusbyggnad som förmodligen var ett dass. Närmaste granne i söder var ett bostadshus med uthuslänga som ägdes av församlingens ordförande Nils Jeppsson. 

Karta från lantmäteriförrättning 1905 i samband med att församlingen friköper tomten. Röd pil pekar ut fastigheten. Källa: Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor.
Häradskartan från 1926–1934. I bildens högra del syns Helge å och på dess östra strand är tomten med missionskyrkan och möjligtvis pastorsbostaden markerade med en röd cirkel. Häradskartan är hämtad från kartbild.com.

Många ombyggnationer

1938 renoverades missionskyrkan och direkt norr om detta uppfördes en fristående pastorsbostad. Fotografier från tiden vittnar om att båda byggnaderna var putsade och avfärgade i ljus kulör. Båda hade sadeltak, sannolikt täckta med ett flackt tvåkupigt tegel. Missionskyrkan hade en ingång i öster och stora fönster med två spröjsade lufter nedtill och två enkla lufter upptill. Längs fasaden fanns en frodig blomsterrabatt. Pastorsbostaden var en tidsenlig villa med dörr åt söder, i riktning mot missionskyrkan. Den predikantbostad som tidigare rymdes i missionshuset byggdes vid samma tillfälle om till en vaktmästarbostad och en mindre samlingslokal. På slutet av 1950-talet grävdes en källarvåning ut under huset för att rymma ungdomslokaler. 1965 renoverades den stora salen i missionskyrkan enligt tidens ideal; bland annat kläddes innertaket med brädor likt ett flackt tunnvalv och inredningen förnyades. Korpartiet markerades av en valvbåge i ek och i fönstren sattes gultonade glasrutor. Under 1970-talet kläddes både missionskyrkan och pastorsbostaden med vitt fasadtegel.

1938 byggdes en pastorsbostad direkt norr om Missionskyrkan. Det var en tidsenligt, slätputsad villa. Fotografiet är taget kring 1955 och hämtat ur Minnesskrift för Knislinge missionsförsamling utgiven samma år.
Knislinge missionskyrka med den före detta pastorsbostaden i bakgrunden, sommaren 2023. Foto: Åsa Eriksson Green.

Verksamheter

I minnesskriften från 1955 berättas om regelbundna gudstjänster och möten i församlingens samtliga missionshus, kör- och musikverksamhet och söndagsskola. Det berättas också om ett stort engagemang för ”den yttre missionen” genom ekonomisk stöttning av missionärer på olika platser i världen. Bland annat hölls en årlig auktion på annandag jul för att samla in pengar för syftet. Syföreningens arbete lyfts särskilt fram som en stor inkomstkälla som i sin tur möjliggjorde församlingens sociala arbete och stöttning av missionärer. Sedan 1959 drivs scoutverksamhet i församlingen. När verksamheten 1969 hade brist på lokaler fick man av dåvarande Knislinge kommun möjlighet att använda den gamla Åstringagården i samhällets centrum som sedan blev en vedertagen lokal för scoutrörelsen. Under 2000-talet har missionshuset återigen moderniserats och scoutverksamheten flyttat tillbaka till missionskyrkan.

Stora salen i missionskyrkan. Salen fick sin utformning vid en inre renovering på 1960-talet. Foto: Ingela Frid.
Efter många renoveringar och ombyggnationer finns inte många ursprungliga detaljer kvar i missionshuset. Men de dubbla fyllningsdörrarna som leder in i stora salen har sannolikt varit med under alla år. Foto: Ingela Frid.
Det unika och tidstypiska räcket kring nedgången till källarvåningen skvallrar om att källartrappan tillkom på 1950-talet. Foto: Ingela Frid.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Knislinge missionsförsamling. 1955. Minnesskrift utgiven vid Knislinge missionsförsamlings sjuttiofemårsjubileum den 17 – 18 september 1955. Knislinge.

Lantmäteriet, historiska kartor.

Kristianstadsbladet.

Börje Andersson, Knislinge, muntliga uppgifter.

Lapidariet i Sibbhult

Lapidariet på Sibbhults kyrkogård förtjänar att uppmärksammas i ett eget inlägg. Ordet lapidarium är bildat av det latinska ordet lapis och betyder ungefär ”samling av stenar”. I vid mening passar beskrivningen förstås in på i stort sett alla begravningsplatser. Men om man med lapidarium menar en utställning av en viss kategori stenar så blir begreppet mera korrekt.

Sibbhults kyrka sedd inifrån lapidariet. Foto: Ingela Frid, mars 2021.

Frågan om vad som händer med gravstenar från tillbakalämnade gravplatser är omstridd och ofta mycket känslig. På många håll har man sparat gravstenar t.ex. lutade mot en kyrkogårdsmur (på in- eller utsidan), eller lagt dem mer eller mindre välordnat på markyta på eller utanför kyrkogården.

Vad är då speciellt med Sibbhults lapidarium? Det är välordnat, genomtänkt och skapat vid ett och samma tillfälle. Gravstenarna är hämtade från flera olika kyrkogårdar. Syftet är alltså inte här att ta vara på avställda gravstenar från just denna kyrkogård (sådana finns för övrigt inte ännu, då kyrkogården är förhållandevis nyanlagd).

Projektet

Upprinnelsen till det hela är projektet Sibbhult – ett nav i stenhjulet som genomfördes under några år i början av 2010-talet. Det var ett samarbete mellan bl.a Stenindustriförbundet, SLU, Regionmuseet, Göinge utbildningscenter och Göinge hembygdsförening. Projektet fick finanisellt stöd huvudsakligen från Länsstyrelsen och EU genom jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Tanken var att på flera sätt framhäva stenindustrins betydelse för Sibbhult – och vice versa! Inom ramen för projektet producerades även en utställning om stenindustrins bakgrund och framväxt på gamla stationstomten, samt en slinga i landskapet med stopp vid olika minnesmärken från stenindustrin.

Vid ingången till lapidariet. Foto: Ingela Frid.

Utformning och urval

Visionen för lapidariet beskrivs i några punkter:
• att ta hand om och visa ett betydelsefullt kulturarv
• att presentera detta kulturarv på ett intressant och pedagogiskt sätt
• att öka intresset för natursten, såväl regionalt som nationellt
• att öka kunskaperna om hur natursten, i olika tider, kunnat bearbetats till gravstenar
• att visa hur gravstenar sett ut vid olika tider i olika delar av landskapet

Projektledare för lapidariet var Ann-Britt Sörensen och Anna Andreasson. För formgivningen stod landskapsarkitekt Mona Wembling. Femton kyrkogårdar runtom i Skåne inventerades i syfte att samla underlag och kunskap om gravstenars form och variationer under olika tider.

När lapidariet så småningom var färdigt för invigning, bestod det av 53 stående gravstenar och 6 hällar, som i en följd exemplifierar gravstensmodet (om ordet får användas) från 1800-talets första halva och framåt. Den nyaste gravstenen är från 1974. Stenarna är hämtade från ett femtontal kyrkogårdar, varav de närmaste är Broby och Hjärsås. Trelleborg, Malmö, Ängelholm och Veberöd är andra orter som är representerade. Gravstenarna är deponerade i lapidariet och kommer förstås från återlämnade gravar.

En pdf med kort beskrivning av lapidariets gravstenar samt landskapsarkitektens ritning, kan laddas ner. Den är hämtad från hemsidan sten.se, se källförteckningen.

För bättre läsbarhet, ladda ner en tvåsidig pdf med information och karta. Källa: sten.se.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Kristianstadsbladet 2012-01-26. Ett unikt lapidarium växer fram i Sibbhult. Byline: Emma Ståhl.

www.stenhistoria.nu

http://media.sten.se/2013/05/Sibbhult.pdf

www.wembling.com

Glimåkra missionshus

Missionshuset i april 2018, foto: Ingela Frid.

Missionshuset i Glimåkra är med sin långt mer än 100-åriga historia ett av de äldsta i kommunen som ännu är i bruk. Tillkomsten hänger ihop med den flitiga lekmannaverksamhet som bedrevs av predikanter och kolportörer från Kristianstads traktatsällskap och Nordöstra Skånes missionsförening under andra halvan av 1800-talet.

Kristianstads traktatsällskap bildades redan 1855 och hade delvis en fot i Svenska kyrkan, genom att flera präster var med i verksamheten och predikade på möten och samlingar.

Det var dock långt ifrån alla präster som såg positivt på den frikyrkliga verksamheten. Somliga brydde sig inte nämnvärt, andra motarbetade de fria rörelserna mer eller mindre energiskt, beroende på hur stark frikyrkligheten var i den aktuella församlingen.

Möten ägde ofta rum i privata hem, stugor och gårdar. När det krävdes större plats, t.ex. då skarorna av intresserade växte eller då populära predikanter var på besök, var det ganska vanligt att skolsalar uppläts. Så var det på många håll, även i Glimåkra fram till 1892. Det året kom en ny kyrkoherde till församlingen.

Ett kort referat i Svenska Morgonbladet (1892-07-29) från ett två dagar långt missionsmöte i Glimåkra.

Den nya kyrkoherden Henrik Boström hörde till de präster som inte uppskattade de frireligiösa. Nyaste Kristianstadsbladet skriver den 20 augusti 1894:

Missionsvännerna i Glimåkra sägas ej hafva varit betänkta på att bygga missionshus, om de ej blifvit tvungna dertill på grund af deras nuvarande prests ovänliga ställning emot dem. Han har nemligen stängt skolorna för religiösa sammankomster, oaktadt företrädaren upplåtit dem för Kristianstads traktatsällskaps predikanter. Han har för öfrigt häftigt polemiserat med de frireligiöse. Och i denna kärlekslösa polemik har, såsom en insändare förut påpekat, aldrig gjorts någon skillnad på kyrklig och okyrklig lekmannaverksamhet. Följden har blifvit, att missionshus bygts äfven i Glimåkra. Det är beläget på en hög och fri plats mellan kyrkan och jernvägsstationen.

Elsa Bengtsson målade 1957 en duk med några motiv av missionshuset. Det höga och fria läget som nämns i tidningsklippet ovan, kan skönjas på den här bilden. Missionshuset är ännu inte tillbyggt. Utsnitt av duken, foto: Ingela Frid.

Det fanns vid den här tiden ingen organiserad missionsförening eller liknande i Glimåkra. Det var istället en privatperson som tog initiativet och lät bygga ett missionshus. I en notis beskrivs huset som ”bygdt af trä och innehåller en stor sal, 16 alnar bred och 24 alnar lång, med läktare samt en mindre sal jämte boningsrum m.m.” Invigningen skedde under högtidliga former i samband med ett stort missionsmöte den 19 augusti 1894.

Året därpå bildades Glimåkra Lutherska Missionshusförening vars syfte var att överta, äga och underhålla missionshuset. Huset stod på ofri grund fram till 1913, då tomten friköptes från Glimåkra kommun för 200 kronor. Några pengar betalades dock inte, utan istället uppläts missionshuset för kommunalstämmor och en del andra arrangemang de närmaste tio åren. Under den tiden skrevs köpeskillingen av med 20 kronor per år. Den 8 september 1915 blev föreningen lagfaren ägare till fastigheten.

Elsa Bengtssons bild visar informativt hur kyrksalen såg ut före ändringarna. Väggarnas ljust blågröna färg och dekorationsmålningarna, gjorda med schabloner, är sannolikt från tidigt 1900-tal. Åhörarna sitter på traditionella missionshusbänkar. Estraden ser ut att ha ett skrank, som talarstolen och orgeln är sammanbyggda med. Orgelns belysning består av stearinljus. Ingen av de två dörrarna finns kvar idag. Utsnitt från Elsa Bengtssons duk målad 1957, fotograferat av Ingela Frid.

Samlingsplats för samarbeten

Glimåkras folkbibliotek huserade i missionshusets lilla sal från omkring 1915 och några decennier framåt. Missionshuset fyllde även på andra sätt behovet av en offentlig samlingslokal i byn. Man hyrde bl.a. ut till Glimåkra föreläsningsförening och IOGT.

Nykterhetsorganisationen IOGT annonserar om fest i missionshuset 1897. (Kristianstadsbladet)

Den polarisering mellan statskyrkan och frikyrkan som kyrkoherde Boström verkade för blev inte långvarig i Glimåkra. Missionshuset blev snart (och är fortfarande) en viktig samarbetspartner till Svenska kyrkan. Från omkring 1920 och några årtionden framåt hölls konfirmationsundervisningen i missionshuset. Från 1940-talet förlades även en del av Svenska kyrkans församlingsaftnar där. Mellan åren 1956 och 1968 bedrevs viss skolundervisning i missionshuset.

Att missionshuset tidigt öppnades för många skilda verksamheter, kan bero på att det inte var knutet till någon särskild frikyrklig inriktning. Det gemensamma för missionshusföreningens ledamöter och medlemmar var just huset. På samfundsnivå utspelades en lärostrid inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) som 1911 resulterade i bildandet av missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Nordöstra Skånes missionsförening, med säte i Hjärsåslilla, anslöt sig till BV. I Glimåkra bildades en EFS-förening först 1964.

EFS och BV kom på så vis så småningom att samexistera i Glimåkra missionshus med delat ägarskap. För BV:s del var det Nordöstra Skånes missionsförening som var ägare. Bibeltrogna Vänner i Glimåkra hade en informell vänkrets och organiserade sig aldrig i föreningsform. Nordöstra Skånes missionsförening ombesörjde söndagspredikningar och månadsturer, det senare innebar att en resepredikant besökte orten och några närliggande byar varje månad, och höll andakt både i missionshuset och offentliga möten i privata hem. I en minnesskrift från 1983 skriver man ”Missionshuset har vi tillsammans med EFS och verksamheten fungerar så, att vi inte behöver störa varandra.”

Kyrksalen fotograferad i oktober 2023. Foto: Ingela Frid.

Om- och tillbyggnader

Några större förändringar i missionshuset skedde inte förrän i mitten av 1960-talet. Då byggdes missionshuset om invändigt och fick i stort sett den planlösning det har idag. Det var också först vid denna ombyggnad som wc installerades och de gamla kaminerna försvann till förmån för elvärme.

Nästa stora förändring skedde åren 1986-1988. Då byggdes huset till tre meter västerut. Den del som tidigare varit bostad ändrades för att ge barn- och ungdomsverksamheten större utrymme. Behovet hade funnits ett bra tag. Redan i mitten av 1970-talet rapporterades att EFS-föreningen i Glimåkra samlade runt 150 barn och ungdomar i scoutgrupper, musikundervisning, körer och studiecirklar.

Kyrksalen mot väster, med cafédel och kök bakom vikväggen. Foto: Ingela Frid.

När ombyggnaden stod klar 1988 hade missionshuset ett nytt, stort kök och en cafédel som gränsar till kyrksalen med en vikvägg. Kyrksalens estrad hade blivit större och de gamla sittbänkarna var utbytta mot stoppade stolar. Tack vare många ideella arbetstimmar kunde kostnaden hållas nere. Nyinvigningen sommaren 1988 leddes av representanter från både EFS och Nordöstra Skånes missionsförening.

År 2001 drabbades ett annat missionshus i Glimåkra, Svenska Missionsförbundets Betel, av en anlagd brand. Betel gick inte att rädda och det skulle bli mycket dyrt att bygga upp på nytt. Lösningen blev att missionsförbundet köpte BV:s del i Glimåkra missionshus. Det skedde 2008.

EFS och Glimåkra missionsförsamling bildade tillsammans Glimåkra missionsförening, som numera äger huset.

En broderad tavla klarade sig undan branden i Betel och hänger nu i missionshuset. Foto: Ingela Frid.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Glimåkra kyrkoarkiv (SE/LLA/13111), församlingsböcker

Kristianstadsbladet m.fl. tidningar, datum framgår i texten. Hämtat från http://tidningar.kb.se.

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.

Nordöstra Skånes missionsförening. 1858-1983. Några minnesanteckningar vid 125-årsjubileet 1983 utgivna av styrelsens arbetsutskott. Knislinge 1983.

Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.

Svensson, Mats. ”Missionshuset. Glimtar från de hundra åren”. I: Glimåkra hembygdsförening Årsbok 1995.

Muntliga uppgifter från Jane Gudmundsson, ordförande i Glimåkra missionsförening.

Församlingshemmet i Östanå

Under närmare tre decennier på 1900-talet levde drömmen om att bygga en småkyrka i Östanå, som en utpost till kyrkan i Broby. Av olika skäl blev det aldrig någon småkyrka och projektet avsomnade omkring 1970.

Men drömmen om egna lokaler i Östanå fanns kvar hos den svenskkyrkliga församlingen. Pappersbruket i Östanå var en stor arbetsgivare och många av invånarna var barnfamiljer. Verksamhet för barn och ungdomar var viktigt för kyrkan, då som nu.

I början av 1970-talet övertogs Östanå pappersbruk av Klippankoncernen. Innan dess hade för brukets räkning byggts en större villa på en vacker plats vid Helgeå. Villan var avsedd för brukets disponent, men med den nya ägarens organisation behövdes ingen sådan tjänstebostad i Östanå. Den nybyggda villan lades ut till försäljning.

Villan i Östanå i april 2018. Trots sitt ganska anspråkslösa yttre har villan faktiskt en yta på 280 kvadratmeter. Foto: Ingela Frid.

Brobyförsamlingens mångåriga önskan såg nu ut att kunna gå i uppfyllelse. Efter beslut i kyrkofullmäktige köptes villan i Östanå för 315.000 kr och tillträdet skedde den 1 februari 1973. Inte långt därefter invigdes villan som församlingshem.

Trots att villan var byggd som bostad, behövde nästan ingenting byggas om eller ändras för att passa som församlingshem och rum för kyrkans olika verksamheter. Det största rummet, med vacker utsikt mot ån genom stora fönster, blev gudstjänstlokal. En målning av Gert Kaffa tjänstgjorde som altartavla. Den Östanåbaserade syföreningen Nytta och Nöje donerade en dopskål och ett par ljusstakar i silver, samt ett antependium vävt av textilkonstnär Kerstin Olsrud. Församlingen satt på lösa stolar placerade i rader. Musiken framfördes på piano och klockringningen skedde med slagpinne på en klocka monterad på en ställning i gudstjänstrummet.

Villan kom under alla år att kallas ”Församlingshemmet”. Under nästan 30 år fylldes församlingshemmet med en mängd olika aktiviteter, inklusive regelbundet gudstjänstfirande.

Verksamhet i Östanå

Syföreningen Nytta och Nöje hade sin fasta punkt i församlingshemmet i Östanå. De genomförde årligen auktioner där de sålde olika alster, framför allt textilt hantverk förstås men även t.ex. ljus som de stöpt i församlingshemmets källare. Pengarna som kom in skänktes till kyrklig verksamhet och andra ändamål som syföreningens medlemmar beslutade om. En gång om året anordnade syföreningen grötfest med underhållning för bygdens äldre invånare.

Paula Alfredsson som sedan 1991 arbetar som barnledare i Östra Broby församling, ger sin minnesbild av församlingshemmets verksamhet och interiör. Hon ledde barngrupper i Östanå ett tiotal år, en verksamhet som oftast höll till i källarvåningen, där det fanns många bra rum. Den stora tomten gav också möjlighet att ha en del aktiviteter för barnen utomhus. Massor av barn deltog i verksamheten och alla bodde i Östanå. Syföreningen Nytta och Nöje hade en egen, rymlig lokal i huset. Intill gudstjänstlokalen fanns ett stort rum som användes som bibliotek. Ett väl tilltaget kök fanns också i huset. Toalettutrymmena hade tidstypiskt 70-talsporslin. I källaren fanns dusch och bastu; spår av husets ursprungliga syfte men tveksamt om dessa faciliteter användes under kyrkans tid.

Fasaden som vetter mot Helgeå täcks nästan helt av fönster. Rummet innanför fönstren inrymde gudstjänstlokal. Foto: Ingela Frid, april 2018.

Församlingshemmet säljs

Minskat intresse för verksamheten och höga driftskostnader gjorde till slut att kyrkan såg sig tvingad att sälja församlingshemmet i Östanå. Det skedde 2003. Försäljningen väckte stor sorg bland Östanås invånare – trots att ytterst få av dem var med i kyrkans verksamhet på platsen. Östanå byalag erbjöds först att köpa huset till ett förhållandevis lågt pris, men avböjde på grund av driftskostnaderna. Byalaget fick dock vara med och avgöra vem som skulle få köpa huset. De första ägarna efter kyrkan satsade på konferensverksamhet. Sedan dess har huset haft flera ägare och nyligen (oktober 2023) har det återigen varit till salu.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.

Samtal med Paula Alfredsson, församlingshemmet i Broby, 2023-10-23.

www.hemnet.se