Idag är det svårt att föreställa sig att Bränskulla, idylliskt inbäddat bland åkrar, ängar och skogsbackar har varit en nod i den industrialiserade brytningen av diabas i nordöstra Skåne. Bränskulla var bara ett av flera stenbrott i trakten och när exploateringen tog fart 1890 strömmade arbetskraften till de små byarna. Bara i Bränskulla ska ett trettiotal ha varit anställda inom stenbrytningen, vilket var betydligt fler än de som redan bodde på platsen. I berget arbetade som mest 300 personer.
Gården Bränskulla finns belagd i skriftliga källor redan 1611, och ägarlängden är dokumenterad lika länge. Här bodde under andra halvan av 1800-talet Anders och Sissa Persson med sina barn. Familjen var troende och Anders var en av de grundande medlemmarna när en lokalförsamling av missionsförbundet bildades här i juni 1880. De andra grundarna kom från byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga och Knislinge.
De första åren hölls möten hemma hos medlemmarna. Makarna Persson öppnade sitt hem för resepredikanter som skickades ut från Skånes missionssällskap. De predikade, övernattade och reste sedan vidare till andra församlingar. Den första verksamhet som bedrevs lokalt i Bränskulla var söndagsskolan. Ett första missionshus byggdes på gården 1895 av Anders och Sissa Persson. Ett svartvitt fotografi visar sannolikt den nyligen, ännu omålade byggnaden som var timrad på en sockel av plocksten. Gavelpartiet var klätt med locklistpanel där varje locklist hade en liten, finsågad och rombformad spets. I det övre gavelpartiet sitter ett runt, spröjsat fönster. Mot nocken sitter fint utsirad snickarglädje och till och med vindskivorna är profilhyvlade. Taket var klätt med papp på en listtäckning. Åt öster fanns en lägre länga som sannolikt var en äldre byggnad. Sockeln var hög och murad med fältsten och kalkbruk. Spåntaket är synbart slitet och lappat på några ställen. En öppen veranda löpte längs hela den södra fasaden på den äldre byggnaden och bidrog till att de två byggnadskropparna kopplades samman.
Framför byggnaden fanns en plantering med bland annat bolltistlar och en hög stenpelare avsedd för en krukväxt. Runt planteringen löper sandgångar som varit krattade men på bilden har trampats av allas fötter. Människorna är söndagsklädda och utplacerade i grupper framför byggnaden. Kring ett dukförsett bord sitter Anders och Sissa Persson och Anders mor, omgivna av barnen Nils, Hanna och Maria.
I Bränskulla utvecklades en rik folkrörelse som utöver missionsförsamlingen även kom att omfatta en blåbandsförening som verkade för nykterhet och en musikförening. Alkoholbruket och dess konsekvenser blev allt tydligare i och med att stenbrytningen tog fart. Källorna anger att den varmt religiöse Anders Persson tillsammans med några arbetare kände ett kall att agera mot fylleri på arbetsplatserna och i vardagslivet genom att erbjuda en meningsfull fritid åt människorna på orten. Blåbandsföreningen kallade sig ”Samhällets väl” och kom att hålla välbesökta möten i missionshuset.
Notiser i dagstidningarna visar exempel på verksamhet och samverkan inom blåbandsföreningen och missionsförsamlingen. År 1897 annonseras om en slädfärd för Immelns och Västraby blåbandsföreningen med slutstation Brännskulla missionshus. År 1905 höll blåbandsföreningen en ”Stor Bazar” i missionshuset med allt från lotteri till musikkonsert.
Detta första missionshus brann ner 1929 och med det församlingens protokollsböcker vilka hade kunnat ge värdefull insyn i verksamheten. Ett nytt missionshus stod dock klart redan till jul samma år. Det uppfördes av Anders och Sissas son Nils Persson, som vid invigningen överlät nyttjanderätten över byggnaden till församlingen. Det nya missionshuset presenteras i en egen artikel.
/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se
Källor:
Knislinge missionsförsamling 1880-1955
Knislinge missionsförsamling 100 år, 1880-1980
Nilsson, Britt. En släktgård berättar – uppsats i historia. (opubl.)