Missionshusen vittnar på tydligast tänkbara sätt om bygdens frikyrkliga verksamhet. Men har väckelsen också avsatt spår på våra kyrkogårdar? Det var en av frågorna vi ställde oss när vi formulerade projektet ”Helgade rum”. När vi nu, några år senare, har skärskådat och dokumenterat kyrkogårdarna är det lättare att reflektera över frågan. Inte helt oväntat dyker nya frågor upp. Till exempel: Vilka spår kan man vänta sig att hitta? Vet vi ens vad vi ska vi leta efter?
Projektets ramar tillåter inte en alltför djupgående analys, därför nöjer vi oss med det korta svaret: Ja, väckelsen har satt spår på kyrkogårdarna – i mycket begränsad omfattning hos vissa enskilda individer och familjer. Det rör sig om inskriptioner på gravstenar. Inskriptionerna är dels citat ur Bibeln och rörelsernas egna sångböcker eller sångtraditioner, dels yrkestitlar och motsvarande.
Titlar
Vi har funnit två gravstenar där titlarna har otvetydig koppling till frikyrkorörelsen; evangelist Bettie Svensson och pastor Felix Lundqvist. Båda tillbringade lång tid i sina respektive verksamheter och var sin bygd trogen i många år.
Felix Lundquist var pastor i Svenstorps baptistförsamling 1951-61. Hans grav finns på Hjärsås kyrkogård. Bettie (Betty) Svensson grundade Betel i Glimåkra och är begravd på kyrkogården i byn. Foto: Ingela Frid.
Inskriptioner
Bibelcitat och psalmverser är mycket vanliga på gravstenar från 1800-talet och framåt. De är i sig inget tecken på att den avlidne var aktiv i en viss kyrklig verksamhet, utan är snarare ett uttryck för tidens trend. Bibeln är gemensam för alla, och många psalmer fanns (och finns) i både Svenska kyrkans och andra samfunds sångböcker. För att skönja frikyrkliga spår gäller det att se och veta varifrån citaten är hämtade. Det senare förenklas i de fall källan anges i inskriptionen.
På gravstenarna på bilderna ovan står dock inte citatens ursprung. Bibelcitatet på Amanda och Bertha Möllers gravsten på Glimåkra kyrkogård, Är Kristus mitt liv blir döden min vinning, anknyter till Filipperbrevet (1:21). På familjen Åkessons gravsten på Broby nya kyrkogård står en rad ur ett av de mest kända och citerade bibelställena: Johannesevangeliet (3:16), Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. På gravstenen räckte det med en rad – man utgick från att betraktaren hade kännedom om sammanhanget. Inskriptionerna ovan har en ovanligt personlig prägel, vilket kan tyda på att personerna hyste trosvisshet och var aktiva i någon kyrka.
På makarna Otterlunds gravsten i Glimåkra läser vi Jesus Kristus Guds sons blod renar oss från alla synder, hämtat ur 1 Johannesbrevet (1:17). På Elof Jönssons familjegrav står kort och gott Återseendet står kvar. Citatet är mycket vanligt på gravstenar och i dödsannonser, ofta i frikyrkliga sammanhang.
Två exempel på hänvisningar till sånger ses på bilderna ovan. Sionstoner var EFS’ sångbok åren 1889-1986 och kom ut i flera olika upplagor. Gravstenen finns på Broby nya kyrkogård. Bröderna Karlsson som är begravda på Hjärsås kyrkogård har en hänvisning till den svenska psalmboken på sin gravsten.
På makarna Tage och Ida Perssons gravsten på Glimåkra kyrkogård citeras första raden ur den mycket populära sången Långt bortom rymder vida. Texten skrevs 1895 av Augusta Lönborg och tonsattes senare av Julius Dahlöf. Sången publicerades första gången 1930 i två olika sångböcker, nämligen pingströrelsens Segertoner och EFS Ungdomsförbunds Kom. Därefter har den funnits med i sång- och psalmböcker inom Frälsningsarmén, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan i Sverige och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Sven-Erik Simonssons grav finns på Broby nya kyrkogård. På gravstenen kan vi läsa första delen av refrängen i Lydia Lithells sång Det enda jag vet från 1956. Lydia Lithell var kantor, kompositör och aktiv inom baptistsamfundet.
Spår av lokal frikyrkoverksamhet?
Gravstenarna som presenteras ovan är ett litet urval av många på våra kyrkogårdar, som bär olika inskriptioner som kan härledas till kända bibelställen och sånger. Men faktum är att många som varit aktiva och engagerade i församlingar och motsvarande, har gravstenar utan några som helst spår av detta. Vi vet namnet på många som vigt sitt liv åt frikyrkan på olika sätt utan att det syns på deras gravstenar.
Två exempel på detta ser vi här: Makarna P. Anton och Ida Nilssons och deras dotter Mirjams gravsten på Broby nya kyrkogård, och Marta Gregorius gravsten på Hjärsås kyrkogård. Familjen Nilsson var mycket aktiva i baptiströrelsen och Marta Gregorius var medlem i pingstförsamlingen.
För att vara säker på olika personers tillhörighet till vissa församlingar eller föreningar måste vi då hitta deras namn i matriklar, protokollsböcker och andra arkivhandlingar. Slutsatsen är helt enkelt att kyrkogårdarna bär spår av bygdens väckelsehistoria, om än inte i särskilt hög grad. Den som vill söka de frikyrkliga spåren, bör snarare söka efter missionshusen och de bevarade källorna.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se