Emmislövs äldsta kyrkogård är med all sannolikhet lika gammal som kyrkan, med andra ord från tidig medeltid. Om den allra äldsta historien vet vi förstås inga detaljer. Den tidigaste skriftliga källan är en beskrivning av kyrkan och kyrkogården från 1662. Där noteras att kyrkogårdsmuren är av gråsten, att en del av den är täckt med spån och en del med taksten. Det nämns också att det finns en port men ingen kyrkolada. En karta från 1698 ger en uppfattning om kyrkogårdens då ännu lite medeltida rundade form. Det syns två ingångar till kyrkogården, markerade med rött.
Underhållet av kyrkogårdsmuren, portarna och grindarna kan från och med 1600-talets slut spåras i de kyrkliga räkenskaperna. Under mer än två sekler händer inget mer än att kyrkogårdens inhägnad – mycket viktig bl.a. för att hindra hungrig boskap att äta av gräset – hålls i ordning. Vi kan t.ex. läsa från året 1839: ”portar och luckor till kyrkogården med pelare av eke, allt måladt och beslagit, enligt räkning och sockenstämmobeslut”. År 1857 reserverades pengar till en nödvändig omläggning av kyrkogårdsstängslet.
Utvidgning av gamla kyrkogården
Så blev då den medeltida kyrkogården till slut för liten. Den 13 maj 1858 fattade sockenstämman beslut att kyrkogården skulle utvidgas söderut mot häradsvägen och ta i anspråk en bit mark som tillhörde Emmislövs by. Murare Anders Lindell från Osby fick uppdraget att flytta muren. Murare Balkenhaus gjorde 1860-61 åtta nya portpelare, till vilka Kühl levererade 1200 stycken murtegel. Kyrkogrindarna fick samtidigt en uppfräschning av målare Lindgren och 1863 skaffade Nils Olsson, Västraby, kulor till kyrkogårdsstolparna.
På fotot nedan framgår att man vid något tillfälle planerade räta vägen. ”Hörnen i gärdsgården afses att afskäras och vägen rätas”. Fotoåret är okänt, men 1941 fanns planer på att räta vägen Broby-Haraberga. Trots den ålderdomliga stavningen kan fotot vara från detta tillfälle. Nya kyrkogården, som syns till höger om vägen, anlades 1913 och med tanke på mängden gravstenar bör den ha varit i bruk i ett antal år.
Bilden har troligtvis bilagts ansökan till vägstyrelsen, som skickade den vidare till landsantikvarien, som avstyrkte förslaget.
Nya kyrkogården
Den nya kyrkogården söder om vägen anlades 1913 efter ett beslut i kyrkorådet. Marken avsöndrades från åkermark som tillhörde annexhemmanet, Emmislöv nr 11, vars gårdstomt ligger i direkt anslutning till gamla kyrkogårdens norra mur.
Begravningskapellet byggdes 1952 efter en ritning av domkyrkoarkitekt Eiler Graebe. Samma år avslutades för övrigt en stor invändig renovering av kyrkan.
En ytterligare utvidgning söderut av nya kyrkogården skedde 1981. Den syns på fotot ovan, bakom (söder) om begravningskapellet.
Vid en rundvandring på kyrkogårdarna konstateras snabbt att vi befinner oss i en bygd där jordbruket länge varit den största näringen. Det finns inga slott och herresäten i närheten, därför heller inga patronatsgravar eller adliga gravar. Däremot finns en del väldigt påkostade familjegravar, framför allt från sent 1800-tal och framåt. Av inskriptionerna kan man utläsa att det rör sig om ägare och arrendatorer till gårdar, ofta kombinerat med förtroendeuppdrag inom kyrkan, häradet, bankväsendet och kommunen.
Kyrkogårdens äldsta gravstenar?
Invid vapenhusets (nuvarande sakristians) västra mur har man sparat kyrkogårdens äldsta bevarade gravvård, rest över ”Ola Person i Seflake”. Denna man, hemmahörande i Säflacka, avled den 25 februari 1691. Kyrkböckerna ger tyvärr inga fler upplysningar om honom än just att han avled detta datum.
Ett fragment av en gammal gravhäll står vid kyrkogårdsmuren väster om kyrkan, nära ingången. Inskriptionen tyder på att det är en vård över bl.a. ett barn, men uppgifterna räcker inte för att kunna forska vidare i kyrkböckerna.
Idag förekommer återanvändning av gravstenar. Idén är inte ny. Gamla gravstenar har på många håll under årens lopp fått nytt liv som trappor, golv i grovkök, murtäckning, eller krossats och använts som underlag på gångvägar. I Emmislövs kyrka har något som ser ut att vara en gravhäll i kalk fått bli en slitstark trappa. Det skedde troligen 1851, då uppgången till predikstolen ”ändrades” enligt kyrkoräkenskaperna.
Seder och bruk vid begravningar i Emmislöv på 1800-talet
Några av Agda Perssons (1843-1924) minnen upptecknades 1921 av hennes son skriftställaren Pehr Johnsson. De förvaras i Folklivsarkivet i Lund.
Förr var det allmän sed, att i händelse något barn dog, ävenledes äldre, skulle befolkningen i kringliggande hus och gårdar gå åstad och “se liket”. Detta skedde dock först efter det den döde lagts i kistan och där vederbörligen pyntats. Kistan skulle ävenledes stå öppen vid begravningen och hade gästerna då ännu en gång taga den döde i betraktande. Locket tillskruvades alltid av den snickare, som förfärdigat kistan. (LUF M 466).
Då Per Nilsson i Getaberga begrovdes passade jag upp där. Det var, om jag icke missminner mig, under 1850-talet. Då gästerna kommo skulle de erhålla ost och bröd samt öl. Jag och en annan uppasserska, stodo innanför dörren. Sedan var det mycken välfägnad. Begravningen varade i två dagar och då gästerna skulle fara därifrån fingo de ost och bröd, liksom då de kommo. En del av gästerna voro ända från Ousby, en del från Vånga. Dessa sista hade en spettkaka med sig och var det den första av detta slag som jag sett. Dessa kakor voro förut icke vanliga i Emitslöf. (LUF M 467).
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Texten är en nedkortad och delvis omarbetad version av en artikel i boken om Emmislövs kyrka och kyrkoby (Frid & Jensén 2018).
Källor:
Frid, Ingela & Sven Jensén. 2018. Emmislöv – historia och kultur kring en medeltidskyrka. Göinge hembygdsförening.
Lunds universitets folklivsarkiv, M-arkivet
Göinge hembygdsförenings arkiv
Regionmuseet i Kristianstad, sockenarkivet
Lantmäteriet, historiska kartor