Missionshusen vittnar på tydligast tänkbara sätt om bygdens frikyrkliga verksamhet. Men har väckelsen också avsatt spår på våra kyrkogårdar? Det var en av frågorna vi ställde oss när vi formulerade projektet ”Helgade rum”. När vi nu, några år senare, har skärskådat och dokumenterat kyrkogårdarna är det lättare att reflektera över frågan. Inte helt oväntat dyker nya frågor upp. Till exempel: Vilka spår kan man vänta sig att hitta? Vet vi ens vad vi ska vi leta efter?
Projektets ramar tillåter inte en alltför djupgående analys, därför nöjer vi oss med det korta svaret: Ja, väckelsen har satt spår på kyrkogårdarna – i mycket begränsad omfattning hos vissa enskilda individer och familjer. Det rör sig om inskriptioner på gravstenar. Inskriptionerna är dels citat ur Bibeln och rörelsernas egna sångböcker eller sångtraditioner, dels yrkestitlar och motsvarande.
Titlar
Vi har funnit två gravstenar där titlarna har otvetydig koppling till frikyrkorörelsen; evangelist Bettie Svensson och pastor Felix Lundqvist. Båda tillbringade lång tid i sina respektive verksamheter och var sin bygd trogen i många år.
Felix Lundquist var pastor i Svenstorps baptistförsamling 1951-61. Hans grav finns på Hjärsås kyrkogård. Bettie (Betty) Svensson grundade Betel i Glimåkra och är begravd på kyrkogården i byn. Foto: Ingela Frid.
Inskriptioner
Bibelcitat och psalmverser är mycket vanliga på gravstenar från 1800-talet och framåt. De är i sig inget tecken på att den avlidne var aktiv i en viss kyrklig verksamhet, utan är snarare ett uttryck för tidens trend. Bibeln är gemensam för alla, och många psalmer fanns (och finns) i både Svenska kyrkans och andra samfunds sångböcker. För att skönja frikyrkliga spår gäller det att se och veta varifrån citaten är hämtade. Det senare förenklas i de fall källan anges i inskriptionen.
På gravstenarna på bilderna ovan står dock inte citatens ursprung. Bibelcitatet på Amanda och Bertha Möllers gravsten på Glimåkra kyrkogård, Är Kristus mitt liv blir döden min vinning, anknyter till Filipperbrevet (1:21). På familjen Åkessons gravsten på Broby nya kyrkogård står en rad ur ett av de mest kända och citerade bibelställena: Johannesevangeliet (3:16), Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. På gravstenen räckte det med en rad – man utgick från att betraktaren hade kännedom om sammanhanget. Inskriptionerna ovan har en ovanligt personlig prägel, vilket kan tyda på att personerna hyste trosvisshet och var aktiva i någon kyrka.
På makarna Otterlunds gravsten i Glimåkra läser vi Jesus Kristus Guds sons blod renar oss från alla synder, hämtat ur 1 Johannesbrevet (1:17). På Elof Jönssons familjegrav står kort och gott Återseendet står kvar. Citatet är mycket vanligt på gravstenar och i dödsannonser, ofta i frikyrkliga sammanhang.
Två exempel på hänvisningar till sånger ses på bilderna ovan. Sionstoner var EFS’ sångbok åren 1889-1986 och kom ut i flera olika upplagor. Gravstenen finns på Broby nya kyrkogård. Bröderna Karlsson som är begravda på Hjärsås kyrkogård har en hänvisning till den svenska psalmboken på sin gravsten.
På makarna Tage och Ida Perssons gravsten på Glimåkra kyrkogård citeras första raden ur den mycket populära sången Långt bortom rymder vida. Texten skrevs 1895 av Augusta Lönborg och tonsattes senare av Julius Dahlöf. Sången publicerades första gången 1930 i två olika sångböcker, nämligen pingströrelsens Segertoner och EFS Ungdomsförbunds Kom. Därefter har den funnits med i sång- och psalmböcker inom Frälsningsarmén, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan i Sverige och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Sven-Erik Simonssons grav finns på Broby nya kyrkogård. På gravstenen kan vi läsa första delen av refrängen i Lydia Lithells sång Det enda jag vet från 1956. Lydia Lithell var kantor, kompositör och aktiv inom baptistsamfundet.
Spår av lokal frikyrkoverksamhet?
Gravstenarna som presenteras ovan är ett litet urval av många på våra kyrkogårdar, som bär olika inskriptioner som kan härledas till kända bibelställen och sånger. Men faktum är att många som varit aktiva och engagerade i församlingar och motsvarande, har gravstenar utan några som helst spår av detta. Vi vet namnet på många som vigt sitt liv åt frikyrkan på olika sätt utan att det syns på deras gravstenar.
Två exempel på detta ser vi här: Makarna P. Anton och Ida Nilssons och deras dotter Mirjams gravsten på Broby nya kyrkogård, och Marta Gregorius gravsten på Hjärsås kyrkogård. Familjen Nilsson var mycket aktiva i baptiströrelsen och Marta Gregorius var medlem i pingstförsamlingen.
För att vara säker på olika personers tillhörighet till vissa församlingar eller föreningar måste vi då hitta deras namn i matriklar, protokollsböcker och andra arkivhandlingar. Slutsatsen är helt enkelt att kyrkogårdarna bär spår av bygdens väckelsehistoria, om än inte i särskilt hög grad. Den som vill söka de frikyrkliga spåren, bör snarare söka efter missionshusen och de bevarade källorna.
Vid prostvisitationen 1897 bedömdes kyrkogården runt kyrkan vara otillräcklig samtidigt som man noterade att plats för vidare utvidgning saknades. Kyrkostämman tog upp frågan om ny kyrkogård första gången 1903. Sedan dröjde det till 1907 innan ett förslag upprättat av länsträdgårdsmästare Ekenstam antogs. Länsträdgårdsmästaren fick också i uppdrag att utföra arbetet med anläggandet samt inköp av träd och buskar. Nya begravningsplatsen ligger cirka 500 meter söder om gamla kyrkogården, intill Helge å.
Begravningsplatsen avgränsas längs hela östra sidan av branta slänter ner mot Helge å. Slänterna är bevuxna med ek, björk, sälg med mera. Grovt indelat består begravningsplatsen av fem delar med olika karaktär vilka motsvaras av kyrkogårdens utvidgningar. Den äldsta delen är idag den mest sydliga, och begravningsplatsen har successivt utvidgats åt norr.
Kyrkogårdens äldsta del, kvarter 1-12
Vy åt söder. Gravkapellet invigt 1910. Kvarter 8 ligger till närmast till vänster i bild, följt av kvarter 7, och kvarter 9 närmast till höger följt av kvarter 10, se kartan nedan. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Plan över 1910 års kyrkogård och dess 12 kvarter. Källa: Rapport 2015:13, se referenslistan.
Gravkapellet, vy mot norr. Kvarter 4 ligger närmast till vänster om gången, följt av kvarter 3 och 2, och kvarter 5 ligger närmast till höger om gången, följt av kvarter 6. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Gravkapellet, invigt 1910, ritades av Algot Johanssons Byggnads- och ritbyrå i Kristianstad. Ritningen visar kapellet i centrum omgivet av fyra lika stora kvarter och längs dessa ett rätlinjigt gångsystem. Kapellet har åttkantig form och är murat av tegel som är putsat och vitkalkat. Mellan mursidorna finns halvkolonner som kröns av urnor. Taket har formen av ett åttkantigt tälttak målat i ärggrön nyans. Även taket kröns av en urna. Gravkapellet stod länge outnyttjat och bedömdes vid 2000 talets början vara i så dåligt skick att det skulle rivas. I stället renoverades kapellet och har fått funktion som ett populärt kapell för både bröllop, dop och begravning.
Kvarter 1–12 utgör den äldsta delen av begravningsplatsen. Hela den äldre delen ligger inbäddad i grönska, åt öster och söder i form av en trädridå av blandade trädslag. Sammantaget dominerar yngre gravvårdar från 1930-talet och framåt. I kvarter 5, 6 och 9 finns flest äldre vårdar från 1900-talets början. Kännetecknande är de breda räta grusbelagda huvudgångarna som sammanstrålar vid kapellet som utgör mittpunkten i anläggningen.
Delar av kyrkogården avsattes som allmän begravningsplats medan områden i anslutning till gångarna avsågs för försäljning. De dyraste platserna fanns utmed den östra sidan mot Helgeå. En stor del av området täcks också av gräsbesådda ytor med mindre ansenliga gravplatser. Några av de större gravplatserna håller på att omformas till askgravplatser. De kringgärdade gravplatserna återfinnes i kvarter 6 samt i den östra delen av kvarter 5, där ett 50-tal av de totalt omkring 100 befinner sig. I kvarterens 4, 5, 8, 9 finns flest gravplatser utan gravvård, vilket har sin förklaring i att här fanns det så kallade ”allmänna varvet”.
De stora kringgärdade, påkostade gravplatserna i öster. Foto: Nils-Åke Sjösten.Vy i riktning mot nordost, visande de gräsbesådda ytorna med mindre ansenliga gravplatser. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Utvidgningen 1930, kvarteren 13-21 samt minneslunden
Nästa fas i begravningsplatsens utveckling var planering för tillkomsten av ytterligare kvarter i norr och väster. Ritningsmaterialet till detta är daterat år 1931. För det norra området finns ytterligare ett ritningsförslag, framställt tio år senare och som överensstämmer bättre med nuvarande utseende. Kyrkogården utvidgades med två långsmala områden i norr och i väster efter ritningar av ovan nämnde Ekenstam. Den norra delen av området utfördes möjligen först 1941 och då efter ritning av Gustaf Persson. Norrut tar ett klassiskt planerat område vid, med regelbundna kvarter med i huvudsak buxbomsomfattade gravplatser. I väster avslutas området med en halvcirkelformad anläggning med mindre urngravplatser.
Översikt över kvarteren 13-21 samt minneslunden. Källa: Rapport 2015:13, se referenslistan.
1930 årsutvidgning, södra delen. De äldre gravplatserna i kvarter 11 och 12 skymtar i bakgrunden. Foto: Nils-Åke Sjösten.1930 års utvidgning, vy från nordost. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Ett kvarter benämnt 13 U, urngravskvarter, avviker med grässådda ytor och små gravplatser i räta rader med sammanhängande planteringar längsmed raderna. Gravvårdarna i 13 U är från 2000-talet. Övriga kvarter skiljs åt av meterhöga klippta häckar av tuja. Vårdarna är i huvudsak uppsatta under perioden 1930–1970. Kvarter 19 har formen av en halvcirkel och är beläget på ett nedsänkt parti öster om kvarter 13–18. Minneslunden är belägen utanför kvarter 19 i öster.
Det halvcirkelformadekvarteret 19. Öster om detta ligger minneslunden. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Utvidgningen 1957, kvarteren 21-27
Del av gravkartan medöversikt över kvarteren 21-27. Källa: Rapport 2015:13, se referenslistan.
Den tredje etappen i begravningsplatsens utveckling är anläggandet av det område som på gravkartan motsvaras av kvarter 21–27, efter ett förslag ritat av Hilding Claesson. Marken för denna utvidgning köptes in 1956. Ett förslag till hur detta område skulle anläggas är daterat till 1957. Marken avsågs vara gräsbevuxen och gångarna belagda med kalkstensplattor. Ekar tillsammans med buskar skulle vara placerade utmed de raka grusgångar som delade kvarteren åt. Detta är ett utseende som bevaras än idag. Kvarter 22–27 har en gemensam utformning med klippta häckar, trädrader och gångar med röda kalkstensplattor. Utvidgningen begränsas i norr av de administrativa byggnaderna.
Vy från öster över kvarteren 22-27 med ett tak av de storvuxna trädens grenar. Foto: Nils-Åke Sjösten.Vy från väster över kvarter 27, utvidgningens norra del. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Stående, huvudsakligen låga, rektangulära gravvårdar är placerade utefter en sammanhängande gravplatsplantering åt norr. Bakom dessa, åt söder, finns en rad med liggande naturstensformade gravvårdar utlagda i gräsmattan. I den norra änden av gräsmattan står en storvuxen ek och under denna finns en plantering med rhododendron samt en bänk. Ytterligare en stor ek står i kanten till minneslunden och sträcker sina grenar in över gräsmattan. I söder leder en gång belagd med gatsten fram till platsen för en naturformad sten med inskription, ljusbärare samt en bänk. Gravsättning har skett med början kring 1960 i de södra delarna. Kvarteren är tydligt åtskilda från varandra med grusgångar och klippta häckar, avgränsningarna förstärks av trädrader av ek. Ekarnas kronor breder ut sig över kvarteren. Inom vartdera kvarteret är gravvårdarnas utformning strikt reglerad; i kvarter 23 och 27 är gravvårdarna huvudsakligen låga och rektangulära. I kvarter 22 och 24 är gravvårdarna huvudsakligen höga och rektangulära.
1982 års utvidgning, kvarter 28-30
Del av gravkartan med översikt över kvarteren 28-30. Källa: Rapport 2015:13, se referenslistan.
Fjärde etappen i framväxten av nya begravningsplatsen, kvarter 28-30, påbörjades omkring 1982 då ett underlag togs fram för ytterligare gravkvarter åt norr. Ritningarna motsvarar i stora drag den anläggning som kan ses idag. Fem år senare, 1987, togs ett ritningsförslag på minneslund fram och år 2000 ett förslag till det senast utvidgade området, den 5:e utvidgningen. Båda de senast tillkomna utvidgningarna är ritade av landskapsarkitekt Lennart Lundqvist.
Vy genom västra delen av kvarter 28. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kvarteren skiljs från varandra av grusgångar. I öster avgränsas området av ett järnstaket innan slänten mot Helge å tar vid. I söder klippta häckar av körsbärskornell, spirea och en rad av ekar, likaså åt norr. I väster mot en garagebyggnad. Den västra delen av kvarteret har inga gravar. Här finns inga gravsatta före 1970. Inom kvarteret finns bara låga breda vårdar i grå, röd och svart granit. Inom området finns två större planteringar som fungerar som ryggplanteringar åt de närmast intill liggande gravplatserna. Anmärkningsvärt är den rika förekomsten av titlar bland de gravsatta trots att de gravsatts så sent i tiden. Bland titlarna kan nämnas Jägmästare, Skrothandlare, Konditor, Köpman och Trävaruhandlare. Karaktärsdrag för kvarteren är grusade gångar, meterhöga klippta häckar som avgränsar tillsammans med trädrader med ekar vars kronor bildar tak över kvarteren.
Vy genom kvarter 28, östra delen. Foto: Nils-Åke Sjösten.Sydöstra delen av kvarter 29. Foto: Ingela Frid. Västra delen av kvarter 29. Foto: Ingela Frid.
Utvidgningen år 2000, kvarter 31-33
Del av gravkartan medöversikt över kvarteren 31-33. Källa: Rapport 2015:13, se referenslistan.
Kvarteren 31-33 utgör den femte och senaste utvidgningen av begravningsplatsen. Detta område har ett friare och mer organiskt formspråk. Begravningsplatsen avgränsas i norr av buskage som övergår i det kringliggande friluftsområdets växtlighet. I väster utgörs avgränsningen av en stödmur med ett svart järnstaket och i öster av en grusgång. Kvarteret består i stort sett av en gräsmatta vars mitt markeras av en plantering med rhododendron och två träd. Norr om planteringen finns en askgravlund.
Kvarter 33 utmärker sig med små gravplatser markerade med naturstenar och utan permanenta planteringar. Kvarteret avgränsas av grusgångar i väster, av klippt spireahäck och trädrad av ek i söder, samt av blandade buskage i övrigt.
Kvarter 33 med gravvårdar av natursten. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kvarter 32 avgränsas av grusgångar i väster, norr och öster samt av klippt spireahäck och en trädrad av ekar i söder. Kvarteret domineras av gräsmatta och två större, sammanhängande planteringar. Gravsatta finns endast i kvarterets nordöstra del. Kvarteret har gravplatser med låga vårdar och perenna planteringar.
Kvarter 32. Foto: Ingela Frid.
En del av kvarter 31 är anlagd utmed stödmuren och består av en perennplantering. Askgravlunden består av tre grupper av huggna granitpelare, grupperade fyra och fyra. Pelarna är placerade mitt i gräsmattan och de gravsattas namn står på små kopparplattor på pelarna.
Kvarter 31. Foto: Ingela Frid.
Kyrkogårdens karaktär
Broby nya kyrkogård är en stor anläggning, den är 320 meter lång och mellan 70 och drygt 110 meter bred, enligt en översiktlig mätning från lantmäteriets karta. Trots storleken ges en känsla av skilda rum. Rummen skapas av välplanerad växtlighet och gångar. Siktlinjerna är begränsade och ingenstans ser man hela kyrkogården. Kyrkogården har fyra ingångar genom järngrindar från väster. Området hålls samman av ett nät av grusade gångar utan egentlig enhetlig struktur. Det är detta gångsystem som knyter samman områdets olika delar (som i stort sett motsvaras av de olika utvidgningsskedena).
Begravningsplatsen karaktäriseras av en rik och varierad grönstruktur som inte är enhetlig, strukturen understryker snarare de olika utvidgningar som gjorts. Gemensamt för hela begravningsplatsen är att trädkrans inom området saknas mot ån i öster, där släntens varierade grönska ändå upplevs som en inramning av området. Begravningsplatsens södra och äldsta del omges av trädrader av kastanj och oxel i söder respektive väster. Storvuxna ekar markerar de västöstliga riktningarna mellan de olika kvarteren på den mellersta delen av begravningsplatsen samt delar av gränsen mot väster. Detta är den största, samman hängande grönstrukturen på begravningsplatsen och omfattar kvarteren 22–30. Ekarnas kronor skapar rum där trädens kronor breder ut sig som tak över de olika gravkvarteren. Begravningsplatsens nordligaste och senast utvidgning karaktäriseras av oregelbundet utplacerade trädgrupper. Begravningsplatsen är väl planerad och planterad inom samtliga sina delar. Det finns sammanlagt 100 träd på området i en blandning av både medelålders och äldre träd, yngre och även nyplanterade träd.
Eriksson Green, Åsa; Jakobsson, Åsa & Petersson, Emilie. 2014. Östra Broby kyrkogård och begravningsplats vård och underhållsplan. Rapport 2015:13. Regionmuseet i Kristianstad.
Broby nuvarande kyrka är den tredje på samma plats. Den medeltida kyrkan, byggd någon gång under 1100-talets senare årtionden, revs 1871-73 och en ny, större kyrka i ”Götisk stil” byggdes. 1930 brann denna kyrka, kvar fanns bara dess murverk, men detta kunde till stora delar tas till vara för ett nytt kyrkbygge efter reparationer och kompletteringar under 1931/32. Nya bjälklag och förstärkande pilastrar utfördes av betong. Tornets övre del murades om. Långhuset och koret valvslogs med nya, höga kryssvalv och sidoskeppen med tunnvalv av tegel. Ett stort fönster i korets östra sida murades igen. Nya golv av tegel lades. I norra tvärskeppet gjordes en ny läktare och under denna inreddes utrymmen som skärmades av mot kyrkorummet. Arkitekt var Henrik Sven Wranér (1894–1965) på Kungliga byggnadsstyrelsen i Stockholm. Den nya kyrkan invigdes 14 augusti 1932 av biskop Edvard Rodhe.
År 1937 installerades ett tornur. Under 1949 utfördes ut- och invändiga reparationer på kyrkan. Tornspirans stomme förstärktes och tornets yttertak lades om 1951. Under 1957 genomgick kyrkans interiör en renovering. Snickerier och väggar målades om. Nytt värmesystem för oljeburen värme installerades 1967. En större renovering av kyrkan gjordes 1985–1986. Renoveringen omfattade el och värme. Koppartaket lades om 1995. I originalkonstruktionen var takstolen för svag och kopparplåtarna för stora för att bära vikten på 10 ton, taket hade rört sig genom åren. År 2002 byggdes en glasvägg mellan långhuset och den södra korsarmen. Ritningar till åtgärderna togs fram av arkitekt Michal Hudak.
Exteriör
Den nuvarande kyrkan har formen av en korskyrka med långhus och två breda korsarmar samt ett rakt avslutat kor i öster och ett torn med kvadratisk grundplan i väster. Långhuset, korsarmarna och koret har samma höjd på murarna och yttertaken samma nockhöjd. Huvudsakligen består kyrkan av 1870-talets stomme, men några ändringar gjordes. Tornspiran och tornets övre våning fick en lite enklare utformning och ett fönster i tornets södra sida förminskades. En sakristia vid korets norra sida revs, dess ingång till koret samt ett stort fönster mot öster murades igen. En ny smal fönsteröppning gjordes i korets södra mur. Huvudingången till kyrkan är från väster genom tornet. En bred portal upptar nästan hela västra fasaden i bottenplan. Tornet är försett med en hög spetsig spira med fyra takfall. Nederst i varje takfall finns en urtavla till tornuret. Tornet och kortaket kröns av kors och över nock till södra korsarmen finns en vindflöjel av järn med kyrkans byggnadsår och en stjärna.
Interiör
Kyrkans interiör har en traditionell indelning med vapenhus/förhall i tornets bottenvåning med ingång till långhuset. Koret är beläget i öster. Sidoskeppen är numera tillstängda mot kyrkorummet och inredda till olika biutrymmen, bland annat sakristia.
Långhuset mot öster i riktning mot altaret. Över mittgången, i de tre valven, hänger bronslampor i Art Deco/Swedish Grace-stil. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Långhuset mot väster i riktning mot tornets två nedre våningar med ingången och orgelläktaren. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Den fasta inredningen i kyrkan är enhetligt utförd i 30-talsstil med drag av nyklassicism, art deco och Swedish grace. Snickerierna är ådringsmålade i grågröna och gröna toner. De större innerdörrarna i kyrkan har samma utförande som ytterdörrarna till korsarmarna och koret med mjukt rundade hörn och geometriskt formad dekor som för tanken till barocken.
Över dörren till förhallen finns en inskriftstavla med texten: DENNA KYRKA UPPFÖRD 1871-73 NEDBRANN 1930 ÅTERUPPFÖRDES I NUVARANDE SKICK 1931-32 UNDER KONUNG GUSTAV V:S 25TE REGERINGSÅR BISKOP I STIFTET VAR EDV. RODHE KYRKOHERDE I FÖRSAMLINGEN VAR J. E. JACOBSON KYRKOVÄRDAR VORO JÖNS BENGTSON OCH WALD. GERDTS. ARBETET UTFÖRDES AV A. ANDERSSON Ö. B. ERIKSSON KALMAR. ARKITEKT VAR S. H. WRANÉR.
En trappa vid norra sidan av förhallen leder upp till läktaren i tornets andra våningsplan. Trappräcket är uppbyggt av balusterformade brädor i barockstil. Uppe på läktaren finns dock ett räcke med samma barockformade balusterbrädor som i förhallen. En hög spiraltrappa av stål leder upp till tornets tredje våning. På tredje tornvåningen finns ett gammalt trampverk till klockorna. I öster leder en dörröppning in till vinden och en trätrappa leder vidare till tornets fjärde våning, klockvåningen. I klockvåningen hänger två klockor av brons i en klockstol av järnbalkar. Båda klockorna är gjutna 1930. Den ena klockan har en inskription av Harald Jonsson:
O, hören mig, jag bringar bud till tidens barn från evighetens Gud Jag ringer friden och i aftonglöden jag ringer in det liv som världen kallar döden.
Tornets spira är konstruerad av bultade furubjälkar. Takstolarna över långhusets, korsarmarna och koret är uppbyggt av ett så kallat stångbärverk av furuplank.
Golvet i förhallen i väster är lagt med mörkrött storstenstegel i rutnätsmönster. Väggarna och innertaket är putsade och vitmålade med kvastad yta. Kring innertaket finns en kraftig taklist i grönt och turkos. Golvet i mittgången är lagt med tegel men har en något annorlunda mönsterläggning. I bänkkvarteren är golvet av ljust gråmålade brädor. Långhuset domineras av de höga valven och de stora fönsteröppningarna.
Från långhusets tre höga rektangulära kryssvalv hänger stora lampkronor i brons utförda i tidstypisk art deco stil/Swedish grace. Väggarna och valven är putsade och vitmålade som i förhallen. Fönsteröppningarna har vida smygar och kraftigt sluttande fönsterbänkar lagda med samma tegel som till golvet. De gröna fönsterbågarna och röda fönsterbänkarna är det enda färginslaget i ytterväggarna.
Långhusets valv består utöver de tre kryssvalven också av ett större, kvadratiskt, i korsmitten längst i öster. Valven utgår från tresidiga konsoler i yttersidorna, utan valvpelare. Mellan de tre västra och den östra travén finns en kraftig, bred spetsbågsformad gördelbåge. Triumfbågen har formen av en hög och smal spetsbåge och är putsad och vitkalkad. Koret ligger tre steg högre än långhuset och trappan upptar hela triumfbågens bredd. Golvet i koret har samma utseende som i långhuset. Vid långhusets västra sida når orgelläktaren ut ett stycke från läktarvåningen.
Södra korsarmen med det glasade avdelande gallerverket. utrymmet används för barnverksamheten. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Södra korsarmen är avdelad från korsmitten och kyrkorummet genom ett glasat gallerverk uppbyggt av cirklar och olika korsformer i gråmålat trä. Trägallret är målat i grönt och i framkant finns också ett par pelare av samma typ som till den västra läktaren. Det nedre gallerverket och pelarna bär upp ett senare tillkommit, övre glasparti med liknande former. Södra korsarmen används för barnverksamheten och går att stänga till med ett draperi mot långhuset. Utrymmet är inrett med bord och stolar samt ett förråd mot väster bakom en skärmvägg med två dörrpartier. I sidoskeppet sitter väggarmaturer i form av tidstypiska ljusplåtar.
Altarrundeln med altarskåpet stående mot östra korväggen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Koret
Koret ligger tre steg högre än långhuset och trappan upptar hela triumfbågens bredd. Golvet i koret har samma utseende som i långhuset. Triumfbågen har formen av en hög och smal spetsbåge och är putsad och vitkalkad. Större delen av korets yta upptas av altarringen som bildar en halvcirkel framför altaret och altarskåpet som står mot östra korväggen. Barriären är uppbyggd av spegelfyllda sidor med knäfall och överliggare klädda med beige tyg. Träverket är målat i grönt med kammålad mönstring. Framför altaret är golvet upphöjt i en liten rundel och täckt av en flossamatta som går i röda och lila färger.
Altaret är samtida med den nuvarande kyrkan och murat av rött tegel, sannolikt med altarskiva av trä. Ett mindre bordsaltare av grönådrat trä står framför huvudaltaret på altargolvet. Altartavlan är ett arbete av den svensk-franske konstnären Rudolf Gowenius. Gowenius finns representerad med arbeten även i bland annat domkyrkorna i Uppsala och Luleå. Altartavlan är uppdelad som en triptyk med Maria och Jesusbarnet på den norra tavlan, korsfästelsen i mitten och uppståndelsen på södra tavlan. Triptyken är utförd med intarsia av olikfärgade träslag i mörka färgtoner med en guldfärgad träram, tillbakablickande på det medeltida kyrkorummet. Tavlan blev färdig bara några veckor före kyrkans invigning.
Läktarens snickerier är grönmålade liksom övrig inredning.
Bänkinredningen
Bänkinredningen ritades av arkitekt Wranér och tillkom i samband med åter uppbyggnaden 1931-32. Kyrkans bänkinredning upptar långhusets östra del. Bänkarna är slutna med raka gavlar och dörrpartier och ådringsmålade i olika gröna nyanser. Gavlarna och dörrarna samt bänkryggarna är spegelindelade med rektangulära fält. År 2011 togs de bakersta bänkarna bort för att ge plats för kök, stolar och bord till kyrkkaffet.
Predikstolen med ingång från sakristian, träskulpturen av Maria och Jesusbarnet. I bild syns också norra korsarmen med sakristian. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Predikstolen
Predikstolen är uppbyggd från ett podium och har ingång från sakristian i norra korsarmen. Ingen ingång finns till predikstolen från kyrkorummet. Intill predikstolen står också en skulptur i trä av Maria och Jesusbarnet. Ingång till koret är genom triumfbågen, valvbågen mellan kor och långhus. Predikstolen ritades sannolikt av arkitekt Wranér inför ombyggnaden 1931. Predikstolskorgen är av trä och har sexsidig form uppbyggd från en murpelare med trappa från sakristian. Predikstolkorgen har raka sidor vilka, liksom dörrbladen till kyrkan, är uppbyggda av speglar som bildar ett geometriskt mönster och har en dekor av hjulkors. Över predikstolen finns en åttkantig baldakin uppbyggd av ett tandsnittslistverk med en flack trekantsgavel över. Baldakinen kröns av ett kors. Både predikstolen och baldakinen är målade med kammålning i en grön nyans samt detaljer i ljusare grönt och gult.
Dopfunten och den smidda ljusbäraren. Bakom dopfunten syns altarskåpet utfört 2012 av Michal Hudak tillsammans med Alltmöjligtverkstaden i Broby. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Dopfunten
Längst fram vid det lilla dopaltaret finns en dopfunt av kalksten från Ignaberga, ritad av arkitekt Wranér, samt en smidd ljusbärare. Funtens cuppa har formen av ett halvt klot med inskriften LÅTEN BARNEN KOMMA TILL MIG i ovankant. Cuppan står på en cylindriskt formad fot med kannelyrbehuggning. Till dopfunten hör ett fat av tenn från 1932.
Vid dopfunten finns ett altarskåp utfört 2012 av Michal Hudak tillsammans med Alltmöjligt verkstaden i Broby. Skåpet representerar ett gotiskt fönster mot det nya livet. Tavlan är av trä och uppbyggd kring en rund mittavla med halvrunda luckor som kan fällas ut. På mitttavlan och luckans insidor finns bibeltexter och målade motiv som anspelar på dopet, livet och tidens flykt. Tavlan är målad i starka färger av framför allt grönt, grått, rött.
Orgel och orgelläktare
Orgelläktaren och tornets övre våningar nås från trappan i förhallen. Läktaren upptas till största delen av orgelhuset. Läktarens östra sida är inredd med gradänger och bänkar och orgelns spelbord står vid läktarens södra sida.
Ingången i väster i tornets första våning ochorgelläktaren med orgeln.Foto: Nils-Åke Sjösten.
Orgeln byggdes 1932 av E A Zetterqvist och Son och har 18 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Orgelhuset är av grönmålat trä. Fasaden är uppbyggd av det synliga pipverket formade som en trappstegsgavel.
Övrigt
Det mesta från kyrkans föregångare på platsen är antingen sålt, rivet eller brunnet. Bland det som kunnat spåras finns de träpelare som numera pryder verandan till Folkets Hus, samt sakristians skrivbord som finns i hembygdsparken. I södra korsarmen finns ett skåp byggt av delar från den gamla kyrkans altaruppsats och predikstol vilka ropades in vid en auktion på 1870-talet av riksdagsmannen och handlanden Hans Johansson i samband med att den gamla kyrkan skulle rivas. Skåpet tillverkades sedan av Brobysnickaren Johan Fredriksson. Detta skåp står sedan 1978 i kyrkan.
Brobysnickaren Johan Fredrikssons skåp tillverkat av medeltidskyrkans altaruppsats och predikstol. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Vid dopaltaret hänger en liten ängel, bevarad från medeltidskyrkan.
Två epitafier, som var på restaurering vid branden 1930, föreställande 1700-talskyrkoherdeparet Nicolaus och Anna Elisabeth Rusch hänger på långhusets södra vägg. På norra väggen sitter ett litet krucifix och två stentavlor med tio guds bud.
Från den medeltida kyrkan finns en nattvardskalk bevarad tillverkad av silversmeden Hans Klaussen i Vä 1598. Brobykalken räknas som ett av hans främsta arbeten.
Bland övriga inventarier märks ett lidandekrucifix på norra väggen, skänkt av Ragnar Nilsson, Säflacka, vidare två svarta diabastavlor med de tio budorden, skänkta av Broby Kyrkliga Arbetsförening, samt ett processionskors.
På norra skeppväggen finns ett Series Pastorum i glas, med Tydrik (1400-talet ) som äldsta namn. Nyare forskning har kunnat komplettera med tre namn: Nils Gyding 1530, Peder Thomessen 1542 samt Knud H 1573. Bland de mer namnkunniga kyrkoherdarna finns C O Angeldorff, som översatte sommarpsalmen 200 (I denna ljuva sommartid) i Brobys nyuppförda prästgård 1855.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Börjesson K (2019) Broby Kyrka Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad
Johnsson, Pehr. 1935. ”Östra Broby kyrka, den gamla och den nya”, i Lunds stifts julbok 1935 (s 40–52)
Norling , Erik. 1988. ”Endast några få föremål kunde räddas ur den eldhärjade kyrkan”, i Kristianstadsbladet 11 april 1988
Kyrkan mitt i byn och runt denna ligger den medeltida kyrkogården. Flygfoto från 1961 av AB Stockholms Aero. Fotot tillhör Arkiv Digital (www.arkivdigital.se) och är en scanning av en provkopia (råkopia). Arkiv Digital har flera miljoner liknande bebyggelsebilder från hela Sverige.
Den äldsta delen av Hjärsås kyrkogård utgjorde en liten oregelbunden kvadrat som omgav kyrkan. En kyrkogårdsmur finns omnämnd från 1660-talet och var då murad av gråsten, kalkad och täckt med breda stenflisor. I muren fanns fyra luckor (ingångar) och en port. Kring luckorna var det målat med kimrök (färg baserat på ett fint kolpulver). Strax söder om kyrkans långhus finns tre gravkors, troligen medeltida. Ytterligare ett medeltida gravkors av glimmerskiffer finns bevarat på Statens historiska museum i Stockholm.
De tre medeltida korsen söder om kyrkan. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Det medeltida korset av glimmerskiffer förvarat på Statens historiska museum. Foto: Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons.
År 1662 omnämns en klockstapel på kyrkogården i kyrkans räkenskaper. Det första tornets övre delar var sannolikt rivna vid denna tid. Klockan och klockstapeln skadades vid branden 1696 så att man därefter fick kalla till gudstjänst med hjälp av en trumma som spelmannen Ohluf Mattison lånade ut. En ny klockstapel byggdes 1704 för en ny klocka och 1749 tillkom en mindre klocka i klockstapeln.
Utvidgningarna
Kyrkogården har vidgats i flera omgångar. Kring 1824 vidgades kyrkogården med en smal remsa mot väster. Denna remsa börjar sannolikt i höjd med bårhusets placering (som byggdes ett halvsekel senare), och sträcker sig ned till den enkelsidiga allén som kantar grusgången mot porten genom den norra muren. Därefter utvidgades kyrkogården återigen mot väster 1916 och 1961 på gamla prästgårdstomten. Senare utvidgningar gjordes i huvudsak söder om dessa delar. Den äldsta delen av kyrkogården och utvidgningarna fram till 1961 kringgärdas av en kraftig stenmur täckt med grov stenflis. Nya kyrkogården längst i söder begränsas också av en mur och längst i öster av en häck. Kyrkogården omges av knuthamlade träd i norr och väster och en enkel allé mitt för huvudingången i norr. Enstaka träd finns på de äldre delarna medan den södra kyrkogården har en allé av höga träd.
I anslutning till norra kyrkogårdsmuren, intill den först utvidgade delen av kyrkogården ligger ett bårhus byggt av tegel från vapenhuset som revs 1870. Delar av bårhuset har byggts om och rymmer numera kylrum för kistor.
Bårhuset byggt 1870 med tegel från det rivna vapenhuset. Foto: Nils-Åke Sjösten.1916 års utvidgning av kyrkogården i sitt första skede framgår av detta vykort från Dan Nilssons samling, utgiven på CD av Göinge hembygdsförening.1916 års utvidgning i sin fulla utsträckning. Vykort från Dan Nilssons samling, utgiven på CD av Göinge hembygdsförening.
År 1961 genomfördes ytterligare en utvidgning åt väster. Denna utvidgning utgör drygt 70 meter av kyrkogårdens totala längd om 215 meter från öster till väster. 1961 års utvidgning syns genom kvarterens planering men också i södra murens beklädnad, som här övergår från grov flis-sten till en mer rektangulärt huggen sten.
Kyrkogården från väster mot öster. Den stenlagda gången i centrum av bilden visar utsträckningen av kyrkogårdsutvidgningen 1961. Utvidgningen börjar i öster vid grusgången i höjd med häcken. Foto: Nils-Åke Sjösten.Vy från gamla kyrkogården i öster mot utvidgningarna i väster. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Grindarna
Flera grindar finns. Norra grinden till gamla kyrkogården består av tre öppningar med en större parkgrind och två mindre gånggrindar av järnsmide mellan fyra grindpelare av tegel och med klotformad krön av granit. Skillnaden i marknivå är som högst mellan kyrkogårdens östra sida och byvägen och här finns en stentrappa upp genom muren. Ytterligare en grindöppning i muren leder till en gård söder om kyrkan. I de senare kyrkogårdsdelarna finns två grindöppningar; en större parkgrind i järnsmide och längst västerut en lite mindre, sentida grind.
Några intressanta gravvårdar
Mot den södra muren strax öster om porten till utvidgningarna i söder står tre smidda kors av ålderdomlig och odekorerad modell lutade mot stenmuren. Dessa kors har tidigare stått vid tre barngravar. Barnen tillhörde samma familj. Det var Beata Charl. Ström, född och död 1840; Anna Emilia Ström (1837–1842) och Hans ström, född och död 1845. Intill södra kyrkogårdsmuren står också en gravsten rest av församlingsbor till minne av änkan Karna Svensson som dog vid nära 102 års ålder. Intill södra kyrkogårdsmuren på den utvidgade delen av kyrkogården finns en gravsten av granit med ett infällt porträtt av brons. Gravstenen är rest över Bror Färe som hade stor betydelse för bygden och grundade Färe Armaturfabrik i Sibbhult.
Tre tidiga smidda kors lutade mot den södra muren. Foto: Nils-Åke Sjösten.
I kyrkogårdsmuren mot väster har borttagna gamla gravstenar bevarats genom att muras in i densamma. De är inte lätta att uppmärksamma på grund av att växtligheten framför muren skymmer dem.
Borttagna äldre gravstenar inmurade i den västra muren. Foto: Nils-Åke Sjösten. I norra delen av gamla kyrkogården finns ett nyanlagt område med askgravplatser med liggande stenar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Nya kyrkogården
Kyrkogården är också vidgad mot söder, utanför muren. Här finns förutom kvarter för jordbegravning också urngravplats med liggande naturstenar, en naturlund och minneslund. Intill naturlunden står en skulptur i diabas på en hög stenpelare. Skulpturen är utförd av Christer Bording, Glimåkra. I minneslunden finns en utsmyckning i form av ett klot av diabas från Naturstenskompaniet i Högsma, hugget av stenhuggare Evald Johansson och polerat av Ewe Nilsson.
I minneslunden: Klotet av diabas hugget av stenhuggare Evald Johansson. Foto: Nils-Åke Sjösten.Kvarter för jordbegravning utanför södra muren. I överkant syns personal- och förrådsbyggnaderna. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Skulptur i naturlunden utförd av Christer Bording. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Både på kyrkogårdens äldre delar och senare utvidgningar står gravstenarna i raka rader i gräsmatta med mindre planteringsramar kring gravstenen. Endast ett fåtal grusgravplatser finns bevarade. Planteringsramarna är av sten eller boxbom och huvudingångarna är singeltäckta. En del klippta buxbomshäckar kantar gångarna på gamla kyrkogården. Helhetsintrycket är att kyrkogården består av tre väl avskilda delar: medeltidskyrkogården och utvidgningen 1824 utgör en del bakom allén. Utvidgningarna 1916 och 1961 och därefter i väster, utgör i sig en öppen, sammanhängande del. Gränsen mellan utvidgningarna från 1916 och 1961 syns i planläggningen om man är uppmärksam, och genom den ändrade murbeläggningen från ”stora skärv”, till mer uniformt huggna rektangulära block. Lite för sig själv, på andra sidan en trädridå och tidigare nämnda mur finns den nya kyrkogården.
/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se
Källor:
Bebyggelseregistret.raa.se. Lantmäteriet: Översikt över Hjärsås kyrkogård.
Dan Nilssons vykorts-samling. Utgivna på CD av Göinge hembygdsförening.
Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons
Vy över Hjärsås kyrka från öster. Foto: Ulf Klingström, CC0, via Wikimedia Commons
Ett försök till närmare datering av Hjärsås kyrka är satt till 1230-talet och baseras på kyrkans blandstil med både romanska och tidiggotiska drag såsom exempelvis den spetsbågiga sydportalen. På listverk, sockel, hörnkedjor och kring fönster och dörrar är det ursprungliga teglet räfflat för att imitera huggen sten. Räfflad tegelsten finns även som dekorativt element inne i kyrkan. Förekomsten av räfflat tegel tyder också på att kyrkan tillhör den äldsta tegelbyggnadsperioden. Dateringen till 1200-talets början stöds också av ett mynt med Valdemar Seir (1202-1241) funnet på kyrkogården vid utgrävningar 1928. Det antas ha legat en träkyrka på samma plats sedan tidigt 1100-tal. Några arkeologiska spår efter en sådan har dock inte återfunnits.
Kyrkan bestod till en början av långhus, lägre och smalare kor samt absid. Kanske redan på 1300-talet, byggdes kyrkan till med ett vapenhus av tegel framför sydportalen. Under samma århundrade eller möjligen 1400-tal tillkom också en byggnad mot väster, troligen i form av ett torn. Detta tillägg murades i gråsten men endast dess nedre våning finns bevarad.
Ursprungligen har de äldsta delarna av kyrkan haft synligt rött tegelmurverk med räfflat tegel kring bland annat omfattningar och i hörnkedjor. Med undantag av en del av den romanska kyrkans sockel är det äldre tegelmurverket nu tunt överputsat så att teglets konturer är synliga. Putsen är vitmålad med dekormålning i järnoxidrött och kimröksgrått kring hörnkedjor, fönsteröppningar, listverk och sockelparti. På långhusets södra sida finns en stor målad sol.
Sockeln på de senromanska delarna är rikt artikulerad och uppbyggd av ett högt, putsat och gråmålat parti nederst och ett övre, oputsat parti i form av en hålkäl mellan två vulster. Både långhuset, koret och absiden har murade takgesimser (profilerad list mellan vägg och tak) i form av en rundbågefris med dekorativt utformade konsoler. Koret och absidens gesimser har dessutom en sågtandsfris upptill. Numera är frisen målad i omväxlande röda och gråa fält i rundbågarna och en kvadermålning upptill. Långhusets fris löper också runt den ursprungliga västgaveln, numera ett invändigt murparti i tornet.
Synligt i långhusets södra fasad finns ristningar och markeringar av äldre byggnadshistoriska spår. Spåren består av vapenhusets takgavel, den gamla sydportalens konturer och konturerna efter två ursprungliga romanska fönster. Sydportalen som under lång tid var kyrkans huvudingång är numera igensatt och endast synlig i fasaden genom ett utsparat murparti för två indragna halvkolonner som utgjort portalomfattning.
Långhusets södra fasad med spår av vapenhusets takgavel, konturerna av två ursprungliga romanska fönster, den nu igensatta sydportalen sockel och övriga tegelmurverk. Foto: Nils-Åke Sjösten.
År 1696 orsakade en svår eldsvåda i byn skador på kyrkans taklag, murar och valv.. Efter branden gjordes lagningar på murar och valv samt taklag. Yttertaket lades om med bly och spån. År 1733 uppfördes en sakristia vid korets norra sida, utvändigt klädd med träspån Inredningen till sakristian skänktes av kyrkoherde Thomaeus och finns fortfarande kvar.
De nuvarande fönsteröppningarna till långhuset, koret och absiden är sentida. Fönsteröppningarna finns bara mot söder då norra sidorna är förbyggda med sakristian och nykyrkan. Långhuset och koret har tre stora stickbågiga fönsteröppningar med gråmålade träfönster. Det mittersta bör upptill vara upptaget i en äldre öppning då fönstervalvet har en annan, lite spetsig form, och bevarad kvadermålad dekor upptill. Övriga fönster bör vara från 1800-talet.
Utöver de stickbågiga fönstren finns ett runt fönster mot öster. Detta bör vara från 1870-talet. Fönsterbågarna är liksom i de större öppningarna av gråmålat trä.
De senare tillbyggnaderna i form av tornet, sakristian och korsarmen har spritputsade och vitkalkade fasader. Tornet saknar synlig sockel medan sockeln på sakristian och korsarmen består av utskjutande, ojämnt avslutad, gråmålad sockel. Tornet saknar takgesims. Flera ankarslutar (murankare) finns i tornets fasader samt mot väster, årtalet 1773 i järnbokstäver. Ett par ankarjärn är även synliga i korsarmens gavelsida. Nykyrkans fönster har en rak form med gråmålade träfönster i samma stil som på långhuset. Till sakristian finns ett mindre träfönster med två fönsterlufter. Fönsterbågens beslag är av 1700-talstyp. Två fönster finns också i tornets bottenvåning mot norr och söder. Fönstren har svagt stickbågig form och fönsterbågar med samma utseende som långhusfönstren. Till tornets övre våning finns sex ljudöppningar. Öppningarna har stickbågig form och är försedda med tjärade ljudluckor.
Nuvarande huvudingång är sedan 1870 i tornets västra sida. Ingången är en enkel stickbågig muröppning med rakt avslutad dörr och ett stort överljusfönster. Till korsarmen finns en stor portöppning i norra sidan. Över murpartiet sitter ett stort halvcirkelformat fönster.
Till sakristian finns en liten rakt avslutad ytterdörr med gråmålad brädpanel. Dörren är modern men innanför denna sitter en ursprunglig ytterdörr av ekplankor, utvändigt järnbeslagen och insidan rödmålad och försedd med ett kraftigt lås av järnsmide. Till tornets övre våningar finns en ingång från söder. En hög murad trappa leder upp till ingången som är en liten rektangulär muröppning med en pansarklädd trädörr, sannolikt från 1773 när tornet i sin nuvarande form stod färdigt. Vid korsarmens östra sida finns en trappnedgång till pannrummet som är inrymt under korsarmens nordöstra del.
År 1787 finns uppgifter i församlingens räkenskaper om att kyrkans fasader hade dekorerats med grå färg kring hörn och. Puts och dekormålningar har tillkommit efter att vapenhuset och tornet byggdes.
1739 fick kyrkfönstren sin nuvarande utforming och storlek. 1773 byggdes kyrktornet på och fick sitt nuvarande utseende. På tornets två översta tinnar finns två vindflöjlar. Dess södra flöjel bär årtalet 1704 och satt tidigare på klockstapeln och den andra anger tornets påbyggnadsår, 1773. Åren 1796–1797 uppfördes en bred korsarm åt norr. 1870 revs vapenhuset vid södra sidan och teglet återanvändes vid byggandet av bårhuset. Ett förhus till norra korsarmen revs samtidigt och ny huvudingång togs istället upp i tornets västra sida.
Interiör
I slutet av 1800-talet tillkom sannolikt en kvadermålning med oljefärg på väggarna och i korsvalvet gjordes en hårdhänt framtagning av de medeltida kalkmålningarna. År 1926-28 gjordes en inre renovering för ny värmeledning, ombyggnad av bänkarna samt ommålning av väggar och valv. Viss konservering av de redan framtagna kalkmålningarna utfördes av C O Swensson, Göteborg. Samtidigt togs flera målningar fram, såsom draperimålningen vid predikstolen. Den invändiga kvadermålningen från 1800-talet togs möjligen bort vid denna tid. År 1939 blev kalkmåleriet återigen översedda och väggar och valv målades om. Kyrkans medeltida dopfunt som under en tid fungerat som blomkruka i prästgårdsträdgården återbördades till kyrkan. Läktaren i väster byggdes om för en ny orgel.
Från vestibulen under läktaren leder en glasad pardörr in till kyrksalen som även omfattar den östra delen av tornets bottenvåning. Långhuset har ett förhållandevis brett skepp med hög takhöjd. I väggpartierna syns ännu det ursprungliga romanska tegelmurverkets konturer genom den tunna putsen. De medeltida valven är uppbyggda från väggkonsoler i stället för pilastrar. Ingen sköldbåge finns utan valven har sitt upplag från yttermuren i norr och söder samt triumfbågen och den ursprungliga gavelmuren mot väster.
Både valv och väggar är putsade och vitkalkade. Inga medeltida kalkmålningar har påträffats i långhuset, däremot upptas nästintill hela södra sidan av långhusets östra valvtravé både valv och väggar av en monumental baldakinmålning från 1700-talet. Intill predikstolen syns konturerna efter en igensatt fönsteröppning. Ytterligare en fönsterkontur samt den igensatta sydportalen syns i södra sidan av den mellersta valvtravén.
Triumfbågen är mycket hög och vid och upptar nästan hela väggen. I sidorna av triumfbågen, under vederlagen finns markeringar ristade i putsen. Ristningarna markerar möjligen någon igenmurad anläggning, kanske infästning efter ett korskrank eller en trabesbjälke för ett triumfkors.
Nedtill i norra väggen finns ett par sakramentsnischer; den ena med spetsigt valv och den andra i form av en fyrkantig nisch med överliggare av trä. En spetsigt formad nisch finns också på södra korväggen. Högre upp i norra korväggen finns en ursprunglig, romansk fönsteröppning, med sekundära nischer vid sidorna. I norra korväggen leder en dörröpnning in till sakristian.
Tribunbågen är efter valvslagningen i koret dold från kyrkorummet men är bevarad synlig ovan valven. Liksom triumfbågen är tribunbågen mycket hög och murad med räfflat tegel.
Sakristian vid korets norra sida byggdes 1733. Dörren från sakristian till koret är utförd på samma sätt som den ursprungliga ytterdörren i öster och kan möjligen vara flyttad från vapenhusets ingång eller den gamla sydportalen när vapenhuset revs 1870. Valven över koret, absiden och långhuset är oisolerade och de gamla tegelmurarna ovan valven är oputsade. På sina ställen förefaller teglet glaserat vilket möjligen kan vara orsakat av brand.
Valven och målningarna
Någon gång under 1400-talets senare årtionden försågs kyrkorummet med tegelvalv, vilka putsades och vitmålades samt delvis förseddes med kalkmålningar i korvalvet och absiden under 1500-talets början. Kyrkan är känd för sina takmålningar från 1500-talet. Målningarna skildrar konstnärens föreställning av den andliga världen både i himlen och helvetet, samt treenigheten med Jungfru Maria. Det är oklart vem konstnären är men historikerna tror att de är gjorda antingen av ”Mickelmästaren” från Jylland eller av ”Vallenbäcksmästaren” från Själland. Målningarna utgör en detaljerad framställning av domedagen. Detaljer som ansågs stötande målades över igen i samband med framtagningen på 1800-talet. Senare framtagning och konservering har frilagt även dessa delar. I målningarna syns renässansens utvecklade kunskaper om perspektivmålning, vilket märks framför allt i framställningen av Jerusalem i norra valvkappan. Utmärkande för målningarna är en ljusgrå ranka målad som bottenmotiv, samt röda slingrande rankor i svicklarna syns stora fantasifulla blommor och mellan figurmåleriet kompletteras med slingrande textband. De välsignade framställs till vänster och de förtappade till höger. I fonden av den vänstra bilden syns änglar som visar vägen till paradiset. På den högra framställs de förtappade som pinas i helvetet och en drakliknande leviatan (ett mytologiskt sjöodjur). På södra korväggen syns fragment av en oidentifierad målning samt möjligen Sankt Göran med sin lans. Sankta Maria kröning som himmelrikets drottning visas i den vänstra valvkappan. På norra väggen finns ett motiv av kvinnorna på väg till graven och i fonden en vy över Jerusalem.
Kalkmålningarna i koret. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Motivet Sankta Marias kröning antyder att målningarna bör ha tillkommit innan reformationen men kanske så sent som under 1520-talet. Under 1500-talet valvtäcktes även långhuset, dessa valv verkar dock inte ha dekorerats med kalkmålningar. 1888 framtogs målningarna i kortaket och gavs en skarpare färgton. Åren 1925–1928 genomgick kyrkan en restaurering då korets övriga målningar togs fram med ursprungliga färger. Även en draperimålning ovanför predikstolen från 1700-talet togs fram.
I centrum nedre halvan;Kalkmålningarna på södra korväggen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Målningen i absiden föreställer Kristus som världsdomaren i mitten omgiven av änglar, apostlarna, Sankta Maria, Johannes döparen och Sankte Per med nycklarna till himmelriket. Av Kristusbilden i mitten finns nästan inget kvar.
Åren 1757–58 utfördes en rad uppsnyggningsarbeten i kyrkan. En läktare fanns redan vid kyrkans norra sida och nu byggdes ytterligare en längst i väster. Målaren Maltzan, då tydligen verksam i Kristianstad målade om inredningen. Maltzan är troligen identisk med Adam Friedrich Waltzau född omkring 1710 och död 1780 i Jönköping. Maltzan var målarmästare i Karlskrona och utförde dekorationsmålningar. Maltzan har målat en snarlik baldakinmålning i Hannas kyrka, Gärsnäs församling. Baldakinmålningarna i Hjärsås målades på väggarna intill altaruppsatsen, predikstolen och på läktarna målades inskriptioner. Utvändigt på långhusfasaden målade Maltzan en solvisare.
Kyrkklockorna
Tornets övre våningar är mycket enkelt inredda. Ingången i tornets södra sida leder in till en murtrappa som slutar ovan valven. Våningsbjälklag saknas på denna nivå men en smal landgång leder fram till en sekundär muröppning till långhusvinden i Öster. Från valvens ovansida leder en trätrappa vidare upp till ett övre bjälklag vilket utgör klockvåning. I klockvåningen hänger två klockor. Storklockan från 1704 som göts om 1812 och senast 1936 av M&O Ohlssons klockgjuteri i Ystad. Lilla klockan är från 1748. Klockorna hänger i en klockstol av fur uppbyggd av kryssförsträvande stolpar. Klockvåningen är öppen mot tornets taklag som är från 1700-talet då de övre våningarna uppfördes.
Lillklockan. Glockenmeister, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons. Storklockan. Glockenmeister, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons.
Orglarna
Hela tornbottenvåningen täcks av orgelläktaren som bildar ett mellanbjälklag under tornvalvet. Tornvalvet är ett putsat och vitmålat kryssvalv möjligen slaget med att det nuvarande tornet byggdes. Tornets nedre plan är öppet mot långhuset genom tornbågen. Läktarbarriär är placerad utmed långhusets västra sida, intill tornbågen. En liten orgel med klassicerande fasad i grått och guld står i tornbågens öppning. Orgeln byggdes 1939 av T H Frobenius & co, Lyngby, Danmark. Orgeln har två manualer och pedal. Fasaden är uppbyggd av fem rektangulära fält med synligt pipverk, ett högre i mitten och lägre mot sidorna krönta av akroterier (dekorativa element) och dekor av akantusbladverk vid sidorna.
Vy från långhuset genom tornbågen med orgelläktaren.Musikpedagog Åsa Otterlund spelar påFrobenius orgel. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Orgeln på orgelläktaren i norra korsarmen är inköpt från Setterquist & Son och installerades 1888. Fasadritningen har bearbetats av arkitekt Ferdinand Boberg. Orgelfasaden är i princip i originalskick och även det ursprungliga pipverket är bevarat. Avsyning och provspelning gjordes av musikdirektör Nils Nilsson (1841–1912) i Kristianstad. Invigningen skedde 29 september 1889. Orgeln restaurerades 2001 av Ålems Orgelverkstad.
Orgeln från Setterquist & son på läktaren i Norra korsarmen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Altaret
En altartavla tillkom kring 1620, liksom nya bänkar och en läktare i långhuset. 1840 ersattes kyrkans murade altare av ett altare i trä utfört i empirestil. Det nuvarande träaltaret står i gränsen mellan koret och absiden På altarets framsida finns en spegelfyllning med ett IHS-monogram och bladornament och vid sidorna stora, volutformade konsoler. Altaret är marmoreringsmålat i rödrosa och rödbruna nyanser med förgyllda detaljer. Ovanpå altaret står ett altarkors av förgyllt trä från 1870-talet. Korset är försett med törnekrona, INRI-skylt och svepning. Korset är integrerat med en förgylld strålkrans som omger det runda absidfönstret. Altarringen består av svarvade balusterdockor marmoreringsmålade i rödbrunt och en profilerad, gråmarmorerad överliggare. Knäfallet är av grått tyg. Den draperimålning som målades som fond till 1700-talets altare är inte synlig i dag.
Koret med altare och altarring. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Predikstolen
Predikstolen är rikt dekorerad med skuren dekor i renässansstil med typiska detaljer som lejonmaskaroner, stiliserad växtdekor, musseldekor, kolonetter och rudbågsfält. Korgen har en smal, åttkantig form med raka sidor, karnisformad (list i S-kurveform) botten och ett inskriftsfält under tandsnittlistverk upptill. Mellan korgen och baldakinen finns en väggpanel i ekådring med ett rundbågsfält och pilastrar. Baldakinen är åttasidig och uppbyggd av ett bjälklag dekorerat med voluter och tandsnittlistverk. Innertaket är dekorerat med stjärnor och baldakinen kröns av trekantsgavlar med ansikten och skulpturer. Trappan är tillkommen senare med en sidopanel av ek med förgyllning. Predikstolen är inköpt 1593 från den danske bildhuggaren Daniel Thomisens verkstad i Malmö. 1888 målades predikstolen om i ekfärg från att tidigare varit tidsenligt bemålad. På predikstolen står texten: ”VERBUM DOMINI MANET IN AETERNUM” (Herrens ord varar i evighet).
Daniel Thomisens predikstol från 1593 med Maltzans drapermålning från 1757-58 runt denna. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Dopfunten
Dopfunten med sitt medeltida skaft och med cuppa från 1939. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Dopfuntens fot dateras till 1200-talet och kan ha tillverkats på Gotland. Skaftet har en hög konisk form, nedtill utsvängd till en fot. Upptill avslutas skaftet av en rund skaftring. Cuppan är från 1939 och har en rund vid botten samt raka, svagt utåt vidgade sidor. Till dopfunten hör ett tolvkantigt dopfat av driven och punsad mässing tillverkat av Fritiof Dahlqvist konstsmide Osby 1939.
Bänkarna
I stort sett hela långhuset och tornbottenvåningens östra del upptas av en sluten bänkinredning på var sida om mittgången. I sydöstra hörnet står predikstolen. Ett uppehåll i bänkinredningen finns vid ingången till nykyrkan som öppnas mot långhuset genom två höga och vida rundbågar som bärs upp av en murpelare i mitten. Bänkarna och läktarbarriären är försedda med marmorerade speglar i rosa och grå toner. Läktaren bärs upp av tre rader träkolonner. Golven i långhuset och utrymmena i tornets bottenvåning är av vitlaserat trä och omålat trä i bänkkvarteren.
Vy från nykyrkan ut mot långhuset. Till vänster i bild predikstolen med drapermålning; till höger orgelläktaren i tornvalvet. Från nykyrkan ses några bänkrader i valvens öppningar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Bänkarna kan vara från sent 1700-tal eller 1800-talets första hälft och byggdes om på 1920-talet. På statens historia museum finns bevarade delar av äldre bänkinredning från 1600-1700-talen.
Detalj av äldre bänkinredning, fotot är från 1927. Harald Faith-Ell, Public domain, via Wikimedia Commons.
Series pastorum
I nykyrkan hänger två tavlor med series pastorum med ramverk som troligen utgör återanvända äldre epitafier från 1600-1700-talen. Den ena som redovisar prästlängden 1426–1890 har en ram utförd i barockstil. Den andra tavlans prästlängd sträcker sig från 1890 och framåt.
Series pastorum på nykyrkans östra och västra väggar. Ramverket utgöres sannolikt av återanvända epitafier från 1600-1700-talen. Foto: Nils-Åke Sjösten.
