År 1991 sålde Östra Göinge Pingstförsamling sin lokal Filadelfia vid Hövdingen och köpte fastigheten på Västergatan 9. Där finns idag Pingstkyrkan.
Pingstkyrkan i Broby i juni 2020. Foto: Ingela Frid.
Äldsta delen av huset, med gavel mot Västergatan, är (åtminstone till viss del) byggd av material från den gamla provinsialläkarbostaden som låg vid torget i Broby fram till cirka 1930.
Läkarbostadens fastighetsgränser vid torget utstakades 1857 och boningshuset uppfördes året efter: ”På en alns gråstensfot, uppföras af timmer med såkallat båle till 2½ tums storlek, väl sammansatt och drivet samt utvändigt förses med brädbeklädnad, som med passande färg bestrykes. Yttre taket göres slätt af granspån med homeja och bestrykes med vanlig blandning af tjära, olja och harz”.
Huset var gediget, men efter drygt 70 år ansågs det uttjänat. Broby municipalsamhälles byggnadsnämnd sammanträde den 4 oktober 1930 och beviljade bygglov för ”en doktorsbostad mitt emot gästgivaregården å gamla doktorsbostadstomten. Byggnaden skall innehålla 7 rum och kök n.b. samt 4 rum i övre våningen”. Formuleringen antyder att den gamla bostaden redan var borta. Nya läkarbostaden stod klar 1932. Den blev senare kommunens tekniska kontor och ingår fortfarande i den kommunala administrationen.
Fd provinsialläkarvillan från 1932. Foto: Ingela Frid augusti 2024.
Det är svårt att veta vilka delar av det gamla huset som flyttades. Man kan i största allmänhet anta att man har återanvänt en del av byggnadsmaterialet. Mer än så kan man inte säga utan att vara ute på djupt vatten. De båda byggnaderna skiljer sig en hel del i stil och proportioner.
Gamla provinsialläkarbostaden som fram till 1930 låg vid torget i Broby. Fotot finns i Göinge hembygdsförenings arkiv i Broby hembygdspark. Fotograf är sannolikt Pehr Johnsson.
Huset var privatbostad tills Pingstförsamlingen köpte det 1991 av Bengt Svensson, som bott där med sin familj sedan 1970-talet. Bengt Svensson drev livsmedelsbutiken Matöppet i Broby och hade nyligen blivit änkling då han sålde huset på Västergatan till pingstförsamlingen.
Fasaden från söder, innan Pingstförsamlingens övertagande och senare tillbyggnad. Fotot hämtat från Wall & Åström 1985.
Järnskylten tillverkades av studenter vid yrkeshögskolan i Kristianstad. Den satt på fasaden på Filadelfia i Knislinge, tills församlingen sålde huset 1997.
Pingstförsamlingens verksamhet från 1991 och framåt
Första tiden hade man gudstjänsterna i en sal som idag är församlingsvåning. I början av 1990-talet byggdes huset till med en stor kyrksal. Församlingsmedlemmar ställde upp med en hel del material och arbete. Allt virke skänktes av Kurt Nehlin i Östaröd, Glimåkra. Man fick det uppsågat på ett sågverk i Hästveda. Byggmästare var Hans Nilsson, också han medlem i församlingen.
Kyrkbänkarna kommer från Bergmans möbler i Lönsboda och flyttades med från Filadelfia vid Hövdingen. De har klätts om minst en gång. Armaturerna i kyrksalen kommer från en församling i Mellansverige som annonserade ut dem i tidningen Dagen.
Pingstkyrkans kyrksal från början av 1990-talet. Fotona är tagna av Ingela Frid i oktober 2022.
Av församlingens verksamhet, förutom möten och gudstjänster, kan nämnas second hand-butiken i källarvåningen som har öppet ett par gånger i veckan. Samlingsutrymmen i kyrkan upplåts bl.a. till kursverksamhet. Sommarlägret för Tjernobylbarn som Broby blivit känt för, grundades i mitten av 1990-talet av församlingsmedlemmarna Berit och Rolf Tillman. Pingstförsamlingen var huvudman för lägret de första åren och är fortfarande en av de engagerade organisationerna tillsammans med bl.a. Svenska kyrkan och ett stort antal av bygdens företagare, föreningar och privatpersoner.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.
Tillman, Berit; Tillman, Rolf & Larsson, Annika. 2022. Tjernobylbarnen: nödropet som väckte en hel bygd. Värnamo.
Wall, Krister & Åström, Hans (red.), 1985. Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby, Kulturnämnden, Östra Göinge kommun. Broby.
Liksom huset som inrymde Knislinges första Filadelfia, har även det andra sitt ursprung i egnahemsrörelsen. De båda husen byggdes med några decenniers mellanrum.
Bilden visar ett utsnitt ur häradsekonomiska kartan upprättad 1934-38. Egnahemstomter anlades på mark som hade tillhört en av de två gårdar, som sedan skiftet hade beteckningen Knislinge 9. Det framtida Filadelfias tomt är markerat med en röd rektangel. När denna del av kartbladet ritades, var endast några enstaka villor byggda.
Mitt i bilden ses en liten trekantig grönyta, som kallas Trekantsparken eller Sigfrids park. Den finns kvar ännu idag. På tomten med beteckningen 4:47 i bildens nedre halva ligger idag bl.a. vårdcentralen. Den ljusblå linjen markerar den del av nuvarande Ringvägen, som ännu inte var anlagd när kartan ritades. Denna vägdel anlades mellan de nya tomterna och kopplade samman Trekantsparkens sydvästra spets med dagens Bygatan.
Egnahemsvillan som blev Filadelfia
I boken Svensk villabebyggelse, tyvärr utan tryckår, framgår att villan byggdes 1935 och att Olof Bengtsson var såväl byggmästare som arkitekt. De övriga villorna som byggdes längs Ringvägen var i samma stil. Alla var avsedda att förvärvas förmånligt av anställda på Knislinge skofabrik.
Att kunna köpa en egen villa var en utopi för de flesta unga par i Sverige på 1930-talet. För Vilhelm Jönsson och hans hustru Anna, född Blixt, blev det verklighet.
Vilhelm var född i Emmislöv 1909 och arbetade i skofabriken. Anna var född i Kviinge 1912. Paret gifte sig 1934.
Den 12 mars 1935 skrev Vilhelm Jönsson på köpebrevet för fastigheten Knislinge 9:120. Säljare var Knislinge skofabrik. Lagfart beviljades den 15 maj samma år. År 1939 lades fastigheten samman med en bit mark som var avstyckad från en grannfastighet. Den nybildade fastigheten fick beteckningen 9:206. Senare fick hela kvarteret namnet Logen.
Paret fick tio år tillsammans i den rymliga villan. Den 1 juli 1944 dog Anna av havandeskapsförgiftning. Vilhelm bodde kvar till minst 1946, och snart därefter flyttade han till Knislinge Östergård där han bodde till sin död 1979. Han gifte aldrig om sig.
Ringvägen sedd från norr, vykort från 1940- eller 50-talet. Tredje villan från höger är det blivande Filadelfia.
Filadelfiaförsamlingen blir ägare
Av notiser i Kristianstadsbladet framgår att villan hade minst två ägare mellan Vilhelm Jönsson och Filadelfiaförsamlingen. Bertil och Greta Olsson blev ägare någon gång mellan 1946 och 1948. De sålde i sin tur, troligen 1948, till Hjalmar och Marta Johansson för 21000 kronor. Paret Johansson, som var hemmahörande i Osby och sannolikt aldrig bodde i huset, sålde 1948 vidare till Filadelfiaförsamlingen för 23000 kronor.
Det är då fråga om Kristianstads Filadelfiaförsamling, eftersom Knislingeförsamlingen hade upphört 1944 och istället bildat en utpost till Kristianstad. Trots att man därmed formellt förlorade sin självständighet, så hade Knislingegruppen även i fortsättningen egen ekonomi och administration med årsmöte osv.
Husköpet 1948 var väl genomtänkt. ”År 1945 inköptes en centralt belägen tomt, och man beslöt att bygga men hindrades av byggnadsrestriktionerna” står i ett referat i pingströrelsens tidskrift Evangelii Härold s 997/1953. Från Kristianstads Filadelfiaförsamlings årsmöte 1946 rapporterades i samma tidskrift (s 252) ”Bland mötets viktigare beslut må omnämnas uppförande av predikolokal i Knislinge”.
Genast efter husköpet inreddes en samlinglokal och en predikantbostad. Olle Sandstedt, som vid den aktuella tiden var anställd som evangelist, flyttade in i bostaden. Året därpå efterträddes han av predikant Helmer Ödman, som bodde där med fru och tre barn. Ödman arbetade i församlingen 1949-52.
Församlingen bygger ut
Snart behövdes större utrymme för verksamheten. Genom en tillbyggnad 1953 ökades husets yta avsevärt. Den nya samlingssalen rymde 150 personer och bakom talarstolen inreddes två klassrum för söndagsskolan. Tack vare ideellt arbete kunde gruppen hålla kostnaderna nere. Notan landade på cirka 27000 kronor inklusive inredning, värme och elektrisk anläggning. Summan motsvaras idag av en halv miljon kronor.
Efter utbyggnaden, foto från okänt år. Fotot hämtat ur Sahrling 2005.
Högtidlig invigning hölls helgen 26-27 september 1953. Flera talare var inbjudna och möten hölls i en fullsatt sal båda dagarna. Utpostens föreståndare Staffan Jeppsson var förstås en av predikanterna. Sångare från Kristianstad och Knislinge medverkade.
Nya mötessalen i Knislinge Filadelfia efter tillbyggnaden 1953. Fotot utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Innan man byggt dopgrav i kapellet ska dopförrättningarna enligt uppgift ha skett utomhus, i trakten av Glimåkra. I det första Filadelfia hade man byggt dopgrav 1941 och samma år som det nya Filadelfia byggdes ut, annonserade man ut en dopgrav med tillhörande doppvärmare och en ljusskylt.
Evangelii Härold årgång 1953, sid 406
Något om verksamheten i Knislinge Filadelfia
Referaten från årsmöten ger glimtar av verksamheten. Knislingegruppen hade 47 medlemmar vid 1949 års utgång. Ett år senare hade siffran ökat till 49 och samtidigt var ett 70-tal barn inskrivna i söndagsskolan. Aktiviteten tycks ha hållit sig däromkring genom hela 1950-talet.
Filadelfias söndagsskola i Knislinge 1950. Till vänster i bild ses en del av husets. Evangelist Olle Sandstedt stående längst till vänster. Fotot utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Friluftsmöte omkring 1948 i Sigfrids park, granne med nya Filadelfia. Evangelist Ivar Rudgard spelar dragspel. I mörk kostym John Nilsson, som ofta sjöng solo. I mitten med mörk hatt och mörk gitarr Ingegerd Lindholm, som senare blev missionär i Kina. Till höger om henne, utan gitarr, Anna-Stina Carlsson. Fotot utlånat av John Nilssons son Bertil.
Filadelfias sångare omkring 1948. Nr 4 från vänster i översta raden är evangelist Olle Sandstedt, den första som flyttade in i det nya Knislinge Filadelfia. Det är dock osäkert om fotot är taget där. Utlånat av Bertil Nilsson, Knislinge.
Bostadsrummen tycks ha bebotts under hela husets tid som Filadelfia. Så sent som 1970 bodde en pastor där, nämligen John Bertil Bengtsson. Några år senare hade en annan hyresgäst flyttat in, som inte var pastor eller predikant. Ett rum med kök var under åtminstone en period avskilt som vaktmästarbostad.
Annons i Evangelii Härold nr 45/1959
Östra Göinge Pingstförsamlingbildas
De 14 pingstvännerna i Broby upplöste sin församling 1955 och anslöt sig till Kristianstads Filadelfiaförsamling, och bildade därmed utpost tillsammans med Knislinge. Gruppen var livskraftig och 1979 valde man att bilda Östra Göinge pingstförsamling. Då hade församlingen 111 medlemmar och pastor var Per-Olof Svensson.
Utposten, sedermera Östra Göinge Pingstförsamling, hade länge kvar sina lokaler i både Broby och Knislinge. Filadelfia i Broby såldes 1991 och man valde snart att satsa på utbyggnad av den nya Pingstkyrkan på Västergatan i Broby (som ska beskrivas i ett kommande inlägg). Huset på Ringvägen 17 i Knislinge såldes 1997 och är idag privatbostad.
Ringvägen 17 i Knislinge, sommaren 2023. Foto: Ingela Frid.
Södra delen av Sigfrids park (Trekantsparken), juli 2023. Foto: Ingela Frid.
/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se
Källor:
Knislinge kyrkoarkiv (SE/LLA/13207)
Östra Göinge häradsrätts arkiv (SE/LLA/10083) – Lagfartsböcker.
Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.
Evangelii Härold. Nummer och år framgår i texten.
Kristianstadsbladet 1949-02-?? (Klippbok i Göinge hembygdsförenings arkiv i Broby hembygdspark)
Broby gamla kyrkogård från sydväst. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Broby medeltida kyrkogård ligger runt kyrkan, vilken är den tredje kyrkan på samma plats. Kyrkogården, som saknar kvartersindelningar, har inget kvar av sin medeltida karaktär. Den hade ursprungligen en näst intill kvadratisk form med något rundade kanter, enligt äldre kartmaterial. En kyrkogårdsmur finns omnämnd från 1600-talet och framåt. En utvidgning av kyrkogården utfördes sannolikt kring 1852 åt söder, väster och troligtvis även åt norr.
Kyrkogårdens norra del från väster. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Vid arkeologiska utgrävningar som genomfördes 1998 noterades en nordlig gräns för gravläggning, vilken möjligen antyder att kyrkogårdens äldre gräns var cirka 8 meter söder om den nuvarande. Utvidgningen av kyrkogården verkar ha varit genomförd 1852, då enligt räkenskapsböckerna en ny kyrkogårdsmur lades. Året därefter sattes ett järnstaket upp. Planteringar runt kyrkogården utfördes 1860 av en trädgårdsmästare från Hanaskog.
Utvidgning blev nödvändig eftersom den ursprungliga kyrkogården på ca ett halvt tunnland ansågs otillräcklig för sitt ändamål. I samband med att den medeltida kyrkan revs 1871, omgestaltades hela kyrkogården och den gamla kyrkogårdsmuren revs. Det noteras i detta sammanhang att antalet kvarstående gravstenar var ytterst få. Några av de stenar som uppenbarligen stod på plats 1870 har sedan avlägsnas i modern tid. I kyrkogårdens östra del, nästan in under träden fanns för ett tiotal år sedan ett antal små gravstenar på rad. Dessa stenar över åtskilliga späda barn vittnade om den höga barnadödligheten i allmänhet och möjligen också om den stora hungersnöden i Sverige 1867–1869. Tyvärr är dessa stenar nu borttagna. Av de få som finns kvar från tiden före 1871 kan nämnas vården över kyrkoherde Anders Åkerberg, död 1815 och kyrkvärden Åke Svensson med fru Ingjer Nilsdotter (1868 respektive 1864.) Ett helhetsintryck är att kyrkogården är ganska ”tom”, vårdarna står i små klungor eller helt ensamma med stora gräsytor emellan.
En vy av kyrkogården mot väster ger ett ”tomt” intryck, vårdarna står i små klungor med stora gräsytor däremellan. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Från och med 1911 blev gravsättningarna få på gamla kyrkogården i och med att den nya begravningsplatsen hade anlagts, och har inte återupptagits i sparsam omfattning förrän under senare år. Ett fåtal moderna gravplatser finns på gamla kyrkogården vars gravvårdar i övrigt tillhör 1800-tal och tidigt 1900-tal. Gravvårdarna från slutet av 1800-talet är av enklare karaktär. Runt sekelskiftet sker en förändring och vårdarna blir mer påkostade. Vid en rundvandring på kyrkogården får man uppfattningen att kyrkogården under perioden fram till 1919 då inga nya gravar tillkom under lång tid, är till mångt och mycket kyrkoherdarnas, församlingsfunktionärernas, de framgångsrikas och de förtroendevaldes gravplats. Det finns även en och annan vård över en åbo, fru och gårdsdräng in emellan de stora, dessa då härstammande från sent 1800-tal. Noterbart, som tidigare nämnt, är alltså att flera valt att begravas på denna kyrkogård även efter 1911 då den nya kyrkogården funnits tillgänglig. Den centrala placeringen mitt i byn kan ha bidragit till detta liksom att platsen ansetts lämplig för kyrkans tjänare. Bland de mer nutida gravvårdarna tillkomna efter 1970, kan nämnas den tillhörig kontraktsprosten Uno Karlsson med frun Carin (2003/2006) och de över Undervisningsrådet Bengt Jacobson (2001) med hustru Margit (2017), artisten Hugo Franzen (2008) och smeden Allan Alfredsson (2006), vilken själv har tillverkat sitt smidda gravkors.
Huvudingången från väster med inkörsport och två gånggrindar. Foto: Nils-Åke Sjösten.
Kyrkogården omges i norr och öster av en stödmur av sten medan östra och södra sidorna inhägnas av en järnkätting mellan granitpelare på en låg stensockel. Ingångar till kyrkogården finns från norr, väster och söder med grindpelare murade av tegel med pyramidformat krön. Västra ingången är störst med en inkörsport och två gånggrindar mellan fyra grindpelare medan norra och södra ingångarna är mindre. I kyrkogårdens nordöstra hörn finns en förrådsbyggnad nedgrävd under kyrkogårdstomten. Kyrkogården är omgärdad av en trädkrans. Området är numera grästäckt till största delen och de tre gångarna som förbinder entréerna är singeltäckta med undantag för mittpartiet av den västra som är täckt med sjöstensplattor.
I förra inlägget berättade vi om hur Hanaskogs missionsförenings arbete startade på 1880-talet och hur det gick till när det första missionshuset byggdes 1924. Det inlägget sätter punkt efter den våldsamma brand som totalförstörde byggnaden och lämnade föreningen utan en fast hemvist. Föreningen hade åren före branden moderniserat missionshuset vilket vittnar om en aktiv verksamhet som behövde lokalerna – och även hade förmåga att finansiera en modernisering.
Slutet som blev en ny början
Det var lördagseftermiddagen den 29 november 1969 som några grannar larmade brandkåren när de såg lågor slå ut genom missionshusets tak. Byggnaden var redan övertänd när brandkåren kom till platsen och när branden väl släckts var allt som fanns kvar några bänkar, två gamla orglar och en elspis. Kvar stod också uthuset med dass och brygghus.
Det tog inte föreningen lång tid att fatta beslutet att bygga ett nytt missionshus – det stod att läsa redan i måndagens tidning då även branden rapporterades. Det tog nära två år att få den nya byggnaden klar och under tiden använde föreningen olika lokaler i byn för verksamheten. Till exempel hölls söndagsskolan i barnmorskelokalen som låg i källaren till ett flerfamiljshus på Kviingevägen 34.
Invigningen av det nya missionshuset skedde söndagen den 5 september 1971 med flera predikanter, körsång och kaffeservering.
Nya missionshuset och invigningen presenterades i Kristianstadsbladet av signaturen ”Mill”, Mildred Hilleskog, mångårig reporter och välkänd i Göinge. Mildred var själv medlem i missionsföreningen.
Det nya missionshuset
Byggnaden ritades av ingenjör Ingemar Helgesson i Växjö och uppfördes under ledning av byggmästare Per Persson, Knislinge, på samma tomt som det gamla missionshuset, men nu med långsidan längs gatan. Medlemmarna bidrog med mycket frivilligarbete och donerade både pengar och byggnadsmaterial.
Missionshuset fick en rektangulär grundform, i ett plan med källare under hela huset. Den övre våningen fick en traditionell planlösning i modern tappning. Många missionshus byggdes med en stor sal och en mindre sal, för olika sorters verksamhet – så även detta. Men istället för en fast planlösning installerades en modern vikvägg mellan salarna så att utrymmet kunde anpassas efter behov. Stora salen fick talarstol, kors och altarhylla samt stoppade stolar, som senare byttes ut mot begagnade bänkar. I källaren inreddes kök, lokaler för kaffe och servering samt lokaler för hantverks- och pysselverksamhet.
Stora salen med imponerande takhöjd. Predikant Josef Månsson i Åsljunga skänkte det stora korset av ek till det nybyggda missionshuset. Foto: Ingela Frid, juni 2024.
Vikdörrarna ger möjlighet att öppna nästan hela väggen mellan lilla och stora salen. Foto: Ingela Frid.
I källaren finns bl.a. kök med serveringsdisk, och samlingslokal för kyrkkaffe och andra aktiviteter. Foto: Ingela Frid.
Ännu pysslas det i missionshusets hobbyrum. Ett 15-tal barn samlas regelbundet och skapar i alla möjliga material. Foto: Ingela Frid.
Utvändigt kläddes fasaderna med vitt fasadtegel och sadeltaket med sinuskorrugerade eternitskivor. Byggnadens långsida fick kvadratiska enluftsfönster på regelbundna avstånd längs hela fasaden. Under fönstret vid sydvästra hörnet sitter en metallskylt med texten ”MISSIONSHUSET”. Några år efter invigningen byggdes ett tak över huvudingången på västra gaveln. I det nordvästra hörnet av tomten står än idag det rödfärgade brygghuset med utedass kvar. Verksamheten i det nya missionshuset var under många år intensiv med bl.a. syförening och pysselgrupp utöver gudstjänster.
Huset med bryggstuga och dass från det första missionshusets tid. Till höger, nya missionshusets sydvästra del. Såväl fönster som tegel är ursprungliga från byggåret 1971. Foto: Ingela Frid.
Kontinuitet och förnyelse
I skrivande stund, år 2024, används pysselrummen i missionshusets källarplan fortfarande av barngrupper. Övriga huset, inklusive missionssalen, används så gott som aldrig och enligt muntliga uppgifter undersöker föreningens medlemmar möjligheten att sälja byggnaden. Orsaken är inte, som på så många andra håll, att medlemsantalet sviktar och verksamheten ebbar ut. I Hanaskog verkar utvecklingen snarare gå åt andra hållet. År 2003 blev Fredrik Carlsson komminister i Kviinge församling som tillhör Svenska kyrkan. Kviinge är den socken som Hanaskog tillhör. Fredrik Carlsson tillhör den tredje generationen av sin familj i missionsföreningen. Sedan 2003 har missionsföreningens medlemmar i allt högre grad hjälpt till i Kviinge församlings gudstjänster och övriga verksamhet och Kviinge kyrka har blivit en ny samlingslokal för verksamheten. Föreningen heter sedan år 2009 Evangelisk-Luthersk Mission (ELM) i Hanaskog.
Hanaskogs missionsförening, av Irene Enarsson, år 2019.
Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018
Imberg, Rune; Einarsson, Arthur & Gunnarsson, Tord (red.), I Jesu spår: Evangelisk luthersk mission – Bibeltrogna vänner, 1911-2011, BV-förlag, Stockholm, 2011
Stort tack till Kerstin Carlsson, Hanaskog, som tog emot oss i missionshuset och gav oss möjlighet att ta bilder av interiören!
Den 14 september 1924 invigdes Hanaskogs missionsförenings missionshus. Det byggdes strax söder om stationssamhället, på mark som 1912 avsöndrats från Hanaskogs gård och sedan styckats i tomter. Missionsföreningen var däremot inte ny, den hade redan funnits i ett fyrtiotal år och bygget var en gemensam ansträngning av församlingens medlemmar.
Söndagsskola på Hanaskogs gård
Den första missionsverksamheten i Hanaskog utgick från Hanaskogs gård som på 1880-talet innehades av Grevinnan Anna Maria Lovisa och Greven Hans Gustaf Wachtmeister. Grevinnan var drivande i att anordna söndagsskola för barnen till såväl de familjer som bodde och arbetade på godset som barnen i samhället. Hon initierade även symöten för föreningens kvinnor, vars alster sedan såldes på årliga auktioner.
Hanaskogs gård. Vykort.
Makarna Wachtmeister lämnade Hanaskogs gård 1892 och verksamheten med söndagsskola ebbade ut. Missionsföreningen fick nu en tillfällig hemvist i Kviinge småskola där predikningar hölls varannan söndag. En arbetsförening grundades liksom en ambulerande predikantverksamhet med möten i medlemmarnas hem varje månad. Till dessa möten kom predikanter från Nordöstra Skånes Missionsförening. Predikanterna stannade ofta någon natt och reste sedan vidare till nästa förening, gård eller missionshus.
Från slott till koja
I Hanaskog var det Fröken Karna Svensson, en hängiven missionsvän, som gav de kringresande predikanterna husrum. Karna var född i Oppmanna 1835 men kom tidigt att flytta till torp nr 4 under Hanaskog tillsammans med sina föräldrar och syskon. Så småningom hade familjen fem barn. Karna flyttade som 17-åring till Knislinge socken och arbetade som piga. Tio år senare kom hon tillbaka till familjens torp där hon kom att bo till sin död 1907. Karna som var väverska bidrog också med många alster till syföreningens auktioner.
Ungdomsförening bildas
År 1906 startades söndagsskolan upp igen. Såväl inspektorn på Hanaskogs gård och kyrkoherden engagerade sig så att verksamheten fick bedrivas i småskolans lokaler dock utanför den gängse gudstjänsttiden i sockenkyrkan, för att inte konkurrera med denna. Fri ved beviljades till söndagsskolan och fröken Hilda Pamp, som var lärarinna, utsågs att stötta, leda och råda de två unga – icke namngivna – flickor som tagit initiativ till verksamheten. Det verkar ha varit en aktiv tid i föreningen och samma år bildades även en ungdomsförening. Ungdomsföreningen ordnade möten med föreläsningar, predikan och sång, julfest för ungdomen och sommarfester ute i skogarna med upp till 300 deltagare.
Men efter att sockenstämman beslutat att bygga en ny småskola, och den gamla uppläts till annan verksamhet, stod föreningen återigen utan fast möteslokal. Avsaknandet av en fast punkt påverkade föreningens verksamhet som under några år förde en tynande tillvaro.
Föreningen bygger missionshus
År 1912 avsöndrades dock en del mark strax söder om Hanaskogs stationssamhälle och tomter började säljas. Marken hade tidigare hört till Hanaskogs gård. Två av dessa tomter köptes in av föreningen för 269 kr och år 1924 kom missionshuset att uppföras här. I en skrivelse fastslog föreningen att inga andra samfund än Nordöstra Skånes och Hässleholms missionsföreningar samt missionssällskapet bibeltrogna vänner fick utöva verksamhet i missionshuset. Både huset och tomten överläts omedelbart till Nordöstra Skånes Missionsförening.
Karta från 1912 över den mark som avsöndrades från Hanaskogs gård och delades in i tomter. Senare tillkomna anteckningar visar tomternas fastighetsförteckningar. Tomterna som missionsföreningen köpte är markerade med röd rektangel. Karta från historiska kartor på www.lantmateriet.se.
Själva bygget gick snabbt. Tomten röjdes den 1 maj 1924 och invigningen skedde fyra månader senare, den 1 september samma år. Ansvarig byggmästare var Åke Persson från Broby och föreningens medlemmar bidrog med timmer och arbetskraft. Byggnaden hade gaveln åt söder, mot det som idag är Radhusvägen. Det var en panelklädd och rödfärgad byggnad med vita knutar och fönster, täckt av ett sadeltak. I norr fanns en separat ingång genom ett litet vindfång och i nordväst ett tillbyggt utrymme med pulpettak.
Av fönstersättningen att döma låg en stor sal i södra delen av byggnaden. Huvudingången låg i öster. Utöver den stora salen fanns här också en liten sal och en vaktmästarbostad om två rum och kök. På tomten uppfördes så småningom också ett brygghus med utedass och ett stall.
Ett tidigt foto av missionshuset. Fotot finns i missionsföreningens ägo. Avfotografering och bearbetning: Harry Olsson.
Inneboende vaktmästarfamilj
Under de tio första åren bodde makarna Anders och Hanna Åkesson med sina fem barn i vaktmästarbostaden. Hannas pappa, Nils Nilsson Lind, var predikant och fram till 1932 ordförande i missionsföreningen. Hanna själv hade en tid varit sekreterare i den Kristliga ungdomsförening som bildats 1906. I utbyte mot fri ved var det makarnas ansvar att husera de gästande predikanterna.
Nu började en mycket aktiv tid för föreningen med regelbunden verksamhet som söndags- och månadsturer (då Nordöstra Skånes Missionsförenings predikanter kom och predikade på rullande schema) uppbyggelsemöten, missionsmöten, söndagskolfester, samkväm och auktioner m. m. Enligt Nordöstra Skånes missionsförenings jubileumsbok från 1933 gick mellan 70 och 100 barn söndagsskolan varje år under åren 1924 till 1933.
Utsnitt ur häradsekonomiska kartan över Hanaskog I mitten av kartans nedre del är missionshuset markerat med en röd rektangel. I kartans nedre, högra hörn ligger Hanaskogs gård. Källa: Kartbild.com.
Fotografiet ovan är en beskuren version av ett flygfoto som tillhör Arkiv Digital (www.arkivdigital.se). Bilden är en scanning av en provkopia (råkopia). Arkiv Digital har flera miljoner liknande bebyggelsebilder från hela Sverige.
Framtidstro med abrupt avbrott
Under 1950- och 1960-talen moderniserades missionshuset: vatten, avlopp och el drogs in, man målade om, lade nya golv och investerade i ny inredning. Moderniseringarna finansierades genom att alla medlemmar bidrog med 10 kr och så samlades pengar in genom brevaftnar och paketauktioner. Medlemmarna investerade även sin tid och skaffade material. Vid den här tiden såldes stallet för 100 kr och vi kan förmoda att pengarna gick till byggnadens modernisering.
Men så, lördagen före den första advent 1969, ska några barn ha lekt på vinden till missionshuset och glömt kvar ett ljus. En omfattande eldsvåda totalförstörde missionshuset. Än en gång stod föreningen utan en egen lokal. Men det skulle inte dröja länge innan ett nytt missionshus fanns på plats. Om detta skriver vi i ett senare inlägg.
Einarsson, Arthur (red.), Hus i Guds tjänst: missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde, BV-förlag, Helsingborg, 2018
Nordöstra Skånes missionsförening: Några minnesanteckningar till sjuttiofemårshögtiden 1933: Utarbetad av Kommitterade. (1933)
Hanaskogs missionsförening, av Irene Enarsson, år 2019.
