Helgade rum i Östra Göinge – Kyrkor, kapell, missionshus, begravningsplatser

Glimåkra kyrkogård

Glimåkra kyrkogård

Kyrkogården i Glimåkra ger ett luftigt, prydligt och ”ungt” intryck. Avgränsningarna är få mellan den medeltida kyrkogården och de senare utbyggnaderna mot söder och öster. Kyrkogården avslutas i öster sömlöst upp mot en ekbacke. Den medeltida kyrkogården ligger runt kyrkan. Minneslunden ligger söder om den gamla kyrkogården upp mot folkhögskolans tomt och övriga nya delar ligger mot söder i kyrkogårdens nedre östra del. Flygfotot nedan ger en bra överblick av helheten.

Flygfoto över Glimåkra kyrka och kyrkogårdar. Kyrkan ligger i öst-västlig riktning och folkhögskolan i söder. Kyrkogården har byggts ut mot öster och de senaste delarna har lagts mot söder i kyrkogårdens nedre östra del. Foto: Pär-Martin Hedberg HioPhoto. Källa: *Bebyggelseregistret (BeBR) – Riksantikvarieämbetet (raa.se)*

Sedan den nya kyrkan stod färdig 1838 har kyrkogården byggts ut i flera steg. Tre nya delar tillkom under 1800-talet. Beslut togs 1843 om kyrkogårdens utvidgande med 6 och 9/10 kappland jord (1062 kvadratmeter). Ersättning till prästgårdens ägare, vilken fick släppa till marken, skulle utgå med sex kappor, hälften korn och hälften råg årligen.

Beslut om ytterligare en kyrkogårdsutvidgning togs 1865. Den 18 september 1866, mättes ytterligare 2 och 9/10 kappland upp. (466 kvadratmeter) Denna gång togs en del av prästgårdens trädgård. År 1869 anlades kyrkogårdsmurar söder, väster och norr om kyrkogården. Som kuriosa kan nämnas att kartläggningen av utvidgningen 1867 kostade 34 riksdaler och 87 öre. Gode männens övervarande av lantmäteriförättningen kostade 10 riksdaler och 35 öre.

När sedan markberedning och annat nödvändigt förberedande arbete gjordes är mer oklart, sannolikt under 1870-talet. Det kunde gå lång tid mellan beslut och handling. Stora förändringar gjordes under 1870-talet, jorden omgrävdes och gångar stensattes. Femtio kastanjer och en hagtornshäck planterades. Två portar och fyra grindar i smidesjärn sattes upp vid kyrkogårdens ingångar.

Den 8 maj 1888 nämns ännu en kyrkogårdsutvidgning. Även denna gång skall marken tas från Glimåkra Nr 1, det vill säga det som då gick under benämningen kyrkoherdebostället. Utvidgningen bestäms till att sträcka sig 83 alnar söder om kyrkogårdens dåvarande södra gräns och att norra ringmuren förlängs 91 alnar. Utvidgningen innebar att folkskolans brunn fick fyllas igen och flyttas till annan plats. En av skolans ekonomibyggnader fick också flyttas. Kyrkogårdsutvidgningen uppmättes under 1890. Först 1904 beslutade kyrkorådet att ofördröjligen börja markberedningen.

På kyrkogårdens sydvästra del uppfördes ett bårhus av länsarkitekten Manne Carlman. Ritningarna är daterade 1943. När bårhuset byggdes ut 1999 upptäcktes en stenläggning, sannolikt rester av en byggnad från 1500- eller 1600-tal.

*Kyrkogården saknar synlig avgränsning mot öster och har en närmast sömlös övergång i ekdungen bakom. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Kyrkogården ger ett ungt och öppet intryck. Gravarna är över lag välvårdade och påtagligt många stenar visar stolt upp ägarnas yrkestitlar. Glimåkras näringsliv de senaste 100 åren går att följa på detta sätt. Att vara bonde var, och är, något man är stolt över. Om vi ser till antalet bönder på kyrkogården kan man förledas att tro att vi befinner oss på slätten och inte i en skogsbygd, men jordbruket har alltid varit viktigt här.

Här finns stolta stenar över allt från bankkamrer till orgeltramperska och lieslipare. Karna (torpar Karna) Persson gick till historien som orgeltramperska i Glimåkra kyrka. Hon trampade alltså bälgarna som gav orgeln luft. Kanske är detta den mest udda titeln på kyrkogården, men det finns fler, ett urval: Stationsmästare, internatföreståndare, smedmästare, glasblåsare, bergbrytare, bagarmästare, målarmästare, verkmästare, källarmästare, folkskollärare, kontraktsprost, vagnfabrikör och smågrishandlare, köpman, järnhandlare, fältflygare, bergmästare, glasbruksdirektör, handlare, skogsägare, polis, kyrkvärd, stenhuggare, fanjunkare & svärdsman, kristallglasblåsare, åkeriägare, dragon, och ett antal titlar till.

*Heinrich Richters och Karna Perssons gravvårdar. Heinrich Richter kom från Böhmen och var till yrket glasmålare. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

*Kyrkogården mot väster. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

Det finns många enskilda vårdar värda att nämna, Blinda Bengtas minnessten är en av dessa.

*Blinda Bengtas minnessten. Foto: Nils-Åke Sjösten*.

”Blinda Bengta” är en av de som är kända i lite vidare kretsar. Den 3 februari 1845 föddes hon i Svenarps by, Glimåkra socken. Strax efter födseln drabbades Bengta av en ögonsjukdom som gjorde henne blind. Hemförhållandet var inte så bra och Bengta ansågs vanvårdad och vid åtta års ålder förflyttades hon till fattighuset. Bengta fick vara med i folkskolan och hon lyssnade sig till kunskaper. Hon var så läraktig att hon efter ett tag anlitades som biträdande lärare för barnen. Hennes första dikt beskrev hennes hem- fattigstugan. Tjugotre dikter samlades in till ett häfte år 1865 och upplagan på två tusen exemplar såldes slut. Förordet var skrivet av författaren Onkel Adam (Carl Anton Wetterberg, 1804-1889). Hon skrev dikter till bröllop, födelsedagar, begravningar, basarer och nykterhetsfester. Hon fick också ett vykort med sin bild infälld mot en bakgrund av sockenkyrkan. Blinda Bengtas dikter gavs ut en andra gång 1912. Bengta Lindh gick ur tiden den 9 augusti 1920.

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Åsa Eriksson Green. (2019) Glimåkra kyrka Lunds stift. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne.

Glimåkra kyrkoarkiv O I Handlingar ang. kyrkogården, förekommande delar.

Äldre svenska måttenheter. längd-, yt-, vikt-, rymdmått WWW.ukforsk.se

sv.wikipedia.org/wiki/Manne_Carlman

Riksantikvarieämbetet: bebyggelseregistret.raa.se

Filadelfia i Broby

Nya missionshuset i Broby del 2

I inlägget Baptisternas missionssal i Broby berättade vi om Nya missionshusets tillkomst omkring 1910 och Broby baptistförsamling som bildades 1911.

Församlingen upphörde år 1931 efter en stormig tillvaro. Därefter fortsatte ortens baptister samlas i missionssalen med jämna mellanrum, på initiativ av husets ägare, makarna Nils Niklasson och Bengta Jeppsdotter. Kanske var det först då lokalen fick den funktion som samlingsplats för bön och gemenskap, som makarna avsåg från början.

Mötesreferat i Kristianstadsbladet den 11 juni 1935, fyra år efter församlingens nedläggning.

Nils Niklasson erinrade på det refererade mötet att detta var det fyrtionde pingstmötet som han ordnat i Västraby och Broby. Det första bör ha ägt rum 1896, då paret Niklasson-Jeppsdotter ännu bodde i Västraby. Kontinuiteten och de positiva ordalagen i tidningen är en kontrast mot de problem som baptistförsamlingen tampades med under sin tid.

Den lilla notisen från 27 december 1939 visar att gudstjänster hölls även andra tider på året än pingsten.

Nils Niklasson dog 1938 och Bengta Jeppsdotter 1946. De bodde i missionshuset i Broby de sista åren. Mötena i missionshuset fortsatte ytterligare några år efter Nils död. I arvskiftet efter Bengta tillföll fastigheten makarnas son Josef, som var bankkamrer. Med honom började en ny epok i husets historia, som kom att bli kort.

En kort industriepok

Josef Niklasson sålde missionshusfastigheten, Broby 4:27, till den Norrköpingsbaserade firman C.A. Petersson AB. Köpeskillingen var 30 000 kronor. Den 8 november 1948 skrev Kristianstadsbladet:

En ny industri har under hösten sett dagen i Broby. Det gäller tillverkning av arbetskläder. Det är en norrköpingsfirma, som startat denna nya industri. För ändamålet inköpte man den Nicklassonska fastigheten invid stationen och den till denna hörande missionssalen, vilken på sin tid uppfördes av framlidne lantbrukaren Nils Nicklasson, men under senare tid icke för sitt ursprungliga ändamål varit använd. Här har man lämpliga lokaler och här finns jämväl tomtutrymme till utvidgning, ifall detta skulle bli behövligt. Ett tjogtal personer äro här dagligen sysselsatta. Detta är den andra fabriken i samhället, som till stor del sysselsätter kvinnlig arbetskraft. Vid bokbinderiet är ett liknande antal kvinnliga, men även manliga arbetare anställda.

Denna industriepok pågick i maximalt fem år och tycks helt ha fallit i glömska. Varför firman C.A. Petersson AB i Norrköping startade verksamhet i Broby är en öppen fråga. Tredje generationen efter C.A. Petersson driver ännu företag i textilbranschen i Norrköping. De har tyvärr inga upplysningar om den korta etableringen i Broby.

Nya missionshuset blir pingstvännernas Filadelfia

Pingstvänner etablerade sig i Broby omkring 1920, som en bönering kopplad till Betaniaförsamlingen i Vinnö (nuvarande Kristianstads kommun). Sommaren 1934 bildade man en egen fristående pingstförsamling i Broby, som kom att äga eller disponera en lokal på Storgatan, nära marknadsplatsen. Omkring 1950 flyttade en vaktmästarfamilj in i huset på Storgatan. Det var Holger Tydesjö (tidigare Persson) med hustru och en son. Under åren på Storgatan utökades familjen med ytterligare tre söner.

Pingstförsamlingen köpte Nya missionshuset vid Hövdingen 1953 och familjen Tydesjö flyttade dit. Holger Tydesjö var församlingens föreståndare och en flitig skribent i pingströrelsens tidning Evangelii Härold. Familjen bodde i lägenheten på bottenvåningen till 1956, då flytten gick till en nybyggd villa i västra Broby.

Bröderna Daniel och Emanuel Tydesjö på gårdsplanen söder om huset, senast vintern 1956. I källaren förvarades salt sill i lerkrus. Där nere fanns också ett badkar, som inte lockade till bad. Fotot utlånat av Emanuel Tydesjö.

En av sönerna i familjen Tydesjö, Emanuel född 1950, berättar att missionshuset var gult när de flyttade in, alltså samma färg som när det revs i början av 2023. I trädgården öster om huset (nuvarande ICA:s parkering) fanns fruktträd och grönsaksodlingar. Söderut, mot Folkets hus, fanns en stor äng där det ibland hölls tältmöten.

I lägenheten på andra våningen bodde ytterligare en familj, som också tillhörde pingstförsamlingen. Denna familj bodde kvar till 1962 och flera hyresgäster avlöste varandra därefter.

Till skillnad från baptistförsamlingen på sin tid, så hade pingstvännerna i Broby pastorer. Dessa bodde dock aldrig i missionshuset, utan i egna villor. Bostäderna i missionshuset var avsedda för vaktmästarfamiljer, som mot en låg hyra såg till att salen var uppvärmd, ren och snygg inför gudstjänsterna.

Hyresgäster och vaktmästare söktes via annonser pingströrelsens veckotidning Evangelii Härold. Bostad i missionshuset ingick som en del i lönen. Klipp ur EH nr 41/1956 och 41/1962.

Församlingsliv

I församlingens verksamhet ingick möten och gudstjänster, där inte bara predikan, utan även sång och musik var viktiga inslag. Söndagsskolan och missionen var också av stor betydelse. Insamlade pengar blev till stöd åt unga missionärsfamiljer som reste ut och arbetade på andra kontinenter.

*Sångarna i Broby Filadelfia på 1950- eller 1960-talet. Foto utlånat av Emanuel Tydesjö.*

Välkomstmöte för nya pastorn Olof Holm ägde rum helgen 10-11 mars 1962. Längst bak till vänster står Hildur och Olof Holm. Notera den dubbla dörren till höger i bild. Den ledde till en farstu. Senare sattes dörren igen och farstun revs. Fotot utlånat av Östra Göinge pingstförsamling genom Thorwald Wämmerfors.

En omfattande och välbehövlig renovering gjordes då pingstförsamlingen övertog huset. Vid ett senare tillfälle, på 1960-talet, sattes ytterdörren mot Tydingegatan igen, liksom ytterdörren och farstun på missionssalens östra sida (se föregående foto). En ny ytterdörr togs upp några meter norrut på östra fasaden; det innebar att besökarna inte kom in direkt i samlingssalen, utan till en foajé varifrån man kunde gå in i samlingssalen genom en dubbeldörr. Denna dubbeldörr finns redan på fotot från 1962 ovan.

Missionssalens södra fasad med spår av två igensatta fönster. Vi vet inte hur salen var inredd från början, men sedan minst 1950-talet har estraden varit åt detta håll. Man tog bort fönster på väggen bakom predikoestraden, för att undvika se predikanten och sångarna i motljus. Vi har sett flera exempel på detta i vårt projekt. Foto: Ingela Frid, 22 maj 2019.

Pingstvännernas organisation i Östra Göinge har ändrats ett par gånger. Brobyförsamlingen upphörde 1955 och anslöt sig till den utpost som Knislinges pingstvänner redan hade bildat, knuten till Kristianstads pingstförsamling. Förklaringen till att Brobyförsamlingen lades ner vid denna tidpunkt, lär ha varit ekonomiska bekymmer efter den kostsamma renoveringen av det nya Filadelfia.

Utposten Broby-Knislinge hade egen pastor och fanns kvar till 1979. Det året bildade utposten Östra Göinge pingstförsamling, som ännu finns. Filadelfiahuset i Broby, som detta inlägg handlar om, behöll man fram till 1991. Knislinge hade egna lokaler, som kommer att beskrivas i kommande inlägg.

En byggnad med värde?

Östra Göinge kommun gav i början av 1980-talet ut ett antal skrifter med beskrivningar av byggnader och miljöer i de olika orterna. En viss bedömning av byggnadernas kulturhistoriska värde gjordes, som vägledning för fastighetsägare och framtida kommunala beslut kring bebyggelsen. Om Filadelfia i Broby skrev man ”… trots en del förändringar i form av igensatta fönster och en ny dörr har byggnaden ett visst värde. Den är typisk för väckelserörelsens samlingslokaler kring sekelskiftet”.

*Ur ”Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby.” Foto från 1983. Samlingssalen fanns innanför de tre fönstren till vänster i bild. Övriga huset rymde bostäder.*

Sista epoken 1991-2023

Pingstförsamlingen sålde Filadelfiahuset till Uno Berg, som drev möbelbutik i grannfastigheten. Tillträdet skedde den 1 mars 1991. Uno Berg använde delar av huset som möbellager, medan bostadsdelen gjordes om till damfrisering och fotvård. Unos dotter Carina Sjöberg drev där damfriseringen Carinasalongen. Uno Berg avled 2017 och Carina Sjöberg ärvde fastigheten. Hon sålde den senare till Östra Göinge kommun med överenskommelse att driva sin frisersalong ytterligare en tid. I början av 2023 avslutades den sista epoken för missionshuset, som jämnades med marken.

Samlingssalen stod mestadels tom de sista åren. På fondväggen kan man skönja färgskiftningar där skylten med namnet Jesus har suttit. Framför trappan upp till estraden syns luckorna i golvet, som döljer dopgraven. Foto: Harry Olsson 2018.

*Dubbeldörren till samlingssalen. Foto: Harry Olsson.*

*Under 2023 års första veckor revs det gamla missionshuset, som en gång kallats Nya Missionshuset. Huset jämnades med marken och numera finns inget spår kvar. Foto: Ingela Frid.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Göinge hembygdsförenings arkiv, Broby hembygdspark: – Broby baptistförsamling, protokollsbok och matrikel. – Fotoarkiv.

Hässleholms baptistförsamlings arkiv, Skånes Arkivförbund, Lund: – Handlingar vid Skånes Distriktförenings av baptistförsamlingars årsmöten, årgångarna 1911-1932.

Östra Göinge kommuns arkiv: -Fastighetshandlingar, digitaliserade

Kristianstadsbladet, datum framgår i texten.

Sahrling, Rune. 2005. Pingströrelsen i Skåne – historia och utveckling. Värnamo.

www.digitaltmuseum.se

Wall, Krister & Åström, Hans (red.), 1985. Byggnader och miljöer i Göingebygd. Broby, Kulturnämnden, Östra Göinge kommun. Broby.

Muntliga källor: Emanuel Tydesjö, Carina Sjöberg, Thorwald Wämmerfors, Eva Håkansson, Eddie Martinsson och Gert Persson. Tack till Mikael Persson, Kristianstadsbladet och Henrik Arvidsson, Östra Göinge kommun.

Pastor Betty och Betel i Glimåkra

Detta inlägg kommer att skilja sig från andra texter i vår blogg. Det är nämligen få av de helgade rum vi skrivit om i projektet som redan är så väldokumenterade och omskrivna som Lilla Hem och Betel i Glimåkra. Journalisten Gösta Olsson, bördig från Simontorp strax nordost om Glimåkra, har bl.a. skrivit Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, en uttömmande berättelse om missionsföreningen Betel utgiven 2019. Skriften är väl illustrerad med fotografier och rekommenderas varmt till den som vill veta mer. Detsamma gäller en artikel i Glimåkra hembygdsförenings årsbok från 2002 av samma författare.

Till höger, omslaget till Gösta Olssons skrift om Betel från 2019.

Jag har alltså fått leta efter en ingång i ämnet som inte redan är omskriven. Jag, liksom många andra före mig, fastnade i berättelsen om Emma Lindkvist och Betty Svensson som grundade församlingen i Glimåkra 1916. I synnerhet Betty Svensson är väl omskriven. Hon har ibland kallats Sveriges första kvinnliga präst vilket är en sanning med modifikation, eftersom hon inte var prästvigd enligt Svenska kyrkans regelverk där kvinnor fick tillgång till prästämbetet först 1959. Hon var däremot vigd till pastor i USA i the Pentecost Bands of the World – en rörelse som har nära band med pingströrelsen. Intyget över pastorsvigningen är utfärdat i Indianapolis i USA 1901 och är publicerat i skriften av Gösta Olsson. Det är här jag hittar min ingång till Betty och Betel i Glimåkra, för det visar sig att det inte finns så mycket skrivet om hennes tid i USA. Så, hur hittade hon dit? Vem var hon innan hon emigrerade?

Jag börjar från början och hittar Betty som Bengta Svensdotter i husförhörslängden för Jämshögs socken där hon föddes i Ljungryda år 1866, i flyttlängderna står det att hon är bonddotter, enligt husförhörslängden var hennes far murare. Den 27 oktober 1884 döptes hon i Oppmanna baptistförsamling. I husförhörslängden som börjar 1888 är det antecknat att Betty är baptist och hon verkar ha varit ensam om det i sin familj.

Från Ljungryda, Jämshög till Illinois, USA

Vid 23 års ålder, den 1 mars 1890, lämnar Betty sin familj och hemmet i Ljungryda och påbörjar sin resa till Illinois i USA. I Malmö poliskammares emigrantregister står att hon ska resa till Gerlaw i Illinois. Jag hittar inga spår av henne där. Men i den amerikanska folkräkningen för år 1900 finns hon i en annan liten stad; Oblong. Betty kallar sig i USA för Bessie Swanson. I Oblong delar hon ett hus med fyra andra unga människor som, liksom hon själv, är engagerade i the Pentecost Bands. Det är makarna Peter och Ina Hansen, och de ensamstående kvinnorna Retta Fields och Susie Schlatte. Alla utom Ina Hansen står angivna som ”minister” vilket motsvarar titeln pastor på svenska.

The Pentecost Bands of the world bestod till största delen av unga, ogifta kvinnor och män – absolut flest kvinnor – som spred sin tro genom missionsverksamhet i mellersta USA med början 1880. Under 1890-talet initierades missionärsverksamhet i Tyskland, Liberia, Norge, Australien och Kanada. En utbildningsinstitution fanns för att förbereda missionärerna innan de skickades ut i världen. Snart bytte rörelsen namn till Missionary bands of the world.

I efterforskningarna om Bettys liv i USA kom jag i kontakt med ett amerikanskt forskningsprojekt om rörelsen the Pentecost Bands. Det visar sig att forskarna är väl bekanta med Betty och att deras arbete kan komplettera min undersökning och ge ny insikt i Bettys liv och engagemang. Betty återvände efter 11 år i USA till Sverige 1901 just för att bygga upp en missionärsverksamhet. Hon reste i sällskap med makarna Hansen som skulle på ett liknande uppdrag i Norge.

*Två kvinnor i The Pentecost Bands kring 1900. Den sittande kvinnan är möjligtvis Betty Svensson. Tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.*

Gruppfoto taget vid sommarläger, Harvest Home camp meeting, år 1900. Lägret hölls i Terre Haute i Indiana i USA. Det kan möjligtvis vara Betty som står med axeln mot fönstret i bildens högre del. Fotot tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Åter i Sverige 1901

I tidskriften The Pentecost Herald framgår att Betty tillsammans med en kvinna vid namn Anette Persson drev verksamhet i Jämshög. Vid denna tid bodde Betty hos föräldrarna i Jämshög. 1910 flyttade hon till Oppmanna där hon bodde på en gård som ägdes av en annan baptist. 1911–1916 bodde hon i Vånga socken först i vad som i församlingsboken anges som ”Baptisthus”, sedan i en lägenhet i baptistförsamlingens ägo, lokaliserad på byns allmänning. Om Anette Persson är just nu inte mer känt än att hon deltog i verksamheten i Vånga.

*Betty Svensson ”missionärinnan” från Amerika predikar hos baptistsamfundet i Lund 1903. Publicerat i Lunds dagblad, 1903-03-07.*

Klipp ur The Pentecost Herald i mars 1905. Här står Bessie Swanson och Annette Pierson som ansvariga för missionsverksamheten i Sverige. Tidningsklipp tillhandahållet och publicerat med tillstånd av Chris Hansen.

Verksamheten i Glimåkra

År 1916 köper Betty och Emma Lindkvist det som ska bli deras första lokal i Glimåkra, ett före detta ölkafé och biljardhall längs Lönsbodavägen. Huset rymmer både bostad åt de två kvinnorna och möteslokal och får namnet ”Lilla hem”. Lilla hem är ett traditionellt gatehus eller torp och rymmer inte alla de människor som kommer dit och visar intresse för samlingarna.

*Lilla Hem vid Lönsbodavägen i Glimåkra, foto från tidigt 1900-tal tillhörigt Glimåkra hembygdsförening.*

Året därpå köper därför Betty och Emma en gammal skyttepaviljong belägen på Norregårds marker och denna paviljong blir det nya Glimåkra Betel. Här kom missionsförsamlingen att driva sin verksamhet till år 2001 då byggnaden förstördes i en brand.

Med tanke på de erfarenheter som Betty bör ha fått under sin tid med the Pentecost Bands så är det inte konstigt att verksamheten tog fart så snabbt i Glimåkra – engagemanget från Emma och Betty och, i synnerhet Bettys till synes aldrig sviktande tro på att Herren skulle ingripa och lösa alla deras motgångar ledde sannolikt till en del av de orädda beslut som fattades i verksamhetens namn. I Gösta Olssons skrift redogörs bl.a. för hur det gick till när Skyttepaviljongen köptes in – utan pengar på fickan men med blind tro på en lösning. Emma Lindkvist hade inte samma erfarenhet som Betty. Hon var född i en statarfamilj i Gudmuntorps socken och utbildade sig så småningom till sömmerska. Var och när hon träffade Betty är inte klarlagt, men kyrkböckerna visar att hon aldrig emigrerade till Amerika.

Fd skyttepaviljongen i Glimåkra som blev Betel, 1910-talet. Fotot hämtat ur en minnesskrift över Skånes baptistförsamlingar 1910-1920. Betel i Glimåkra benämns som ”alliansbönhus”, dvs ett bönhus som man delar med ett annat samfund. Betty Svensson rörde sig själv över gränsen mellan baptismen och missionsförbundet.

Emma Lindkvist gifte sig och flyttade från Glimåkra i början av 1920-talet. Betty Svensson bodde kvar i Lilla hem till sin död 1949. Hon ligger begravd på Glimåkra kyrkogård. På hennes gravsten står hon med titeln Evangelist.

Glimåkra kyrkogård. Här vilar evangelist Bettie Svensson, 1866-1949. Minnesversen är Matt. 5: 7-9, ur Bergspredikan: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Foto: Ingela Frid.

Det måste ha varit en omvälvande resa Bengta/Bessie/Betty gjorde under sitt liv. Född i skogsbygden i lilla Jämshögs socken, där hon som den enda i sin familj beslutade sig för att bli baptist. Det var ingen självklar eller enkel väg vid en tid då många baptister fortfarande utsattes för trakasserier för att de motsatte sig statskyrkans teologi. Hur detta tog sig uttryck varierade starkt från plats till plats och socken till socken.

Även om baptiströrelsen i Sverige är känd för att tidigt ha gett kvinnor förtroende så måste den radikala rörelse som Betty mötte i USA ha varit något aldrig tidigare skådat. En rörelse där kvinnor fick vara drivande och aktiva, där kvinnor och män hade samma förutsättningar att bli pastor och att predika, starta nya församlingar och bygga kyrkor!

………………..

Betels senare öden

Betel i Glimåkra var länge ett begrepp för många i orten med omnejd. Verksamheten var livlig, inte minst för barn och ungdomar och då särskilt kören ”Unga röster”. I början av 1970 beslutade Glimåkra missionsförsamling att bygga ut Betel. Behovet var stort, framför allt för söndagsskolans räkning. Lokalpressen rapporterade att man avsåg bygga till den 10-kantiga gamla skyttepaviljongen med 7 meter på byggnadens fulla bredd, så att lokaler för bl.a. hobbyverksamhet och bordtennis skulle kunna inredas i bottenvåningen. Ytterligare en rymlig lokal skulle byggas intill den befintliga möteslokalen. Kostnaden för det hela beräknades landa på cirka 60 000 kronor.

Betels årliga missionsauktioner var en viktig tradition för många besökare. Britt-Louise Ramsten beskriver detta på ett varmt och personligt sätt i kapitlet ”Betel i Glimåkra var något speciellt”, som gästskribent i Gösta Olssons skrift (se källförteckning).

Tidigt en morgon i mars 2001 totalförstördes Betel i en anlagd brand. Missionsförsamlingen beslutade sig för att inte återuppbygga sitt Betel, utan istället fortsätta sin verksamhet genom att samarbeta med EFS i Glimåkra i deras missionshus på Bagareliden. Tillsammans bildade man Glimåkra missionsförening.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

https://freemethodistfeminist.com/pentecost-bands/

Bengtsson, Jan & Ragnarson, Per, Glimåkra: en by, en bygd, ett sekel : 1900-talet i bilder, Glimåkra hembygdsförening, Glimåkra, 2007

Olsson, Gösta. 2002. ”Skyttepaviljongen i Björkbacken blev Glimåkrabornas Betel”. I: Glimåkra hembygdsförenings årsbok 2002. Glimåkra.

Olsson, Gösta, Fallfärdig skyttepaviljong blev Glimåkrabornas Betel, [utgivare okänd], [Sverige], 2019

Kyrkoarkiven för Glimåkra, Vånga, Oppmanna och Jämshögs socknar.

Census records, folkbokföring, USA år 1900.

The Pentecost Herald, 1905-03-15.

Muntliga uppgifter från Chris Hansen, som forskar om the Pentecost Bands.

Knislinge missionskyrka

År 1880 bildades Hjersås och Knislinge Friförsamling som en lokalförsamling av Svenska Missionsförbundet. De grundande medlemmarna kom från olika byar i trakten; Gyevik och Dönaberga i närheten av Immeln samt Haraberga, Brännskulla och Knislinge.

En tomt vid Helge å

I en tidningsnotis från mars månad 1893 rapporteras från missionsförsamlingens årsmöte ”En viktig fråga diskuterades: Anser församlingen att Missionshus behöfver byggas och om så är, hvar?” Den lilla lokalförsamlingen hade avvaktat uppförandet av ett eget missionshus eftersom Hjersåslilla missionsförening hade ett missionshus i närheten och förhoppningen var att man skulle kunna samverka. Av någon anledning kom dessa planer på skam, och församlingen beslutade därför att bygga ett missionshus för egen räkning. Man kom att arrendera en tomt på Helge å östra sida som hörde till en del av hemmanet Hjärsåslilla nr 4. Ett drygt år senare, i augusti 1894, bjöd församlingen via en tidningsannons in till två dagars invigning under medverkan av flera predikanter.

*Klipp ur Kristianstadsbladet 1893 resp. 1894-12-08.*

Missionskyrkan

I samband med en lantmäteriförrättning 1905 köpte friförsamlingen tomten. Den tillhörande kartan visar att bebyggelsen var koncentrerad till tomterna närmast ån och att åkermark tog vid öster därom. Missionshustomten var den nordligast bebyggda tomten. Utöver missionskyrkan, där det också rymdes en bostad för predikant med familj, låg i tomtens nordöstra hörn en liten uthusbyggnad som förmodligen var ett dass. Närmaste granne i söder var ett bostadshus med uthuslänga som ägdes av församlingens ordförande Nils Jeppsson.

*Karta från lantmäteriförrättning 1905 i samband med att församlingen friköper tomten. Röd pil pekar ut fastigheten. Källa: Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor*.

Häradskartan från 1926–1934. I bildens högra del syns Helge å och på dess östra strand är tomten med missionskyrkan och möjligtvis pastorsbostaden markerade med en röd cirkel. Häradskartan är hämtad från kartbild.com.

Många ombyggnationer

1938 renoverades missionskyrkan och direkt norr om detta uppfördes en fristående pastorsbostad. Fotografier från tiden vittnar om att båda byggnaderna var putsade och avfärgade i ljus kulör. Båda hade sadeltak, sannolikt täckta med ett flackt tvåkupigt tegel. Missionskyrkan hade en ingång i öster och stora fönster med två spröjsade lufter nedtill och två enkla lufter upptill. Längs fasaden fanns en frodig blomsterrabatt. Pastorsbostaden var en tidsenlig villa med dörr åt söder, i riktning mot missionskyrkan. Den predikantbostad som tidigare rymdes i missionshuset byggdes vid samma tillfälle om till en vaktmästarbostad och en mindre samlingslokal. På slutet av 1950-talet grävdes en källarvåning ut under huset för att rymma ungdomslokaler. 1965 renoverades den stora salen i missionskyrkan enligt tidens ideal; bland annat kläddes innertaket med brädor likt ett flackt tunnvalv och inredningen förnyades. Korpartiet markerades av en valvbåge i ek och i fönstren sattes gultonade glasrutor. Under 1970-talet kläddes både missionskyrkan och pastorsbostaden med vitt fasadtegel.

*1938 byggdes en pastorsbostad direkt norr om Missionskyrkan.* *Det var en tidsenligt, slätputsad villa. Fotografiet är taget kring 1955 och hämtat ur Minnesskrift för Knislinge missionsförsamling utgiven samma år.*

*Knislinge missionskyrka med den före detta pastorsbostaden i bakgrunden, sommaren 2023. Foto: Åsa Eriksson Green.*

Verksamheter

I minnesskriften från 1955 berättas om regelbundna gudstjänster och möten i församlingens samtliga missionshus, kör- och musikverksamhet och söndagsskola. Det berättas också om ett stort engagemang för ”den yttre missionen” genom ekonomisk stöttning av missionärer på olika platser i världen. Bland annat hölls en årlig auktion på annandag jul för att samla in pengar för syftet. Syföreningens arbete lyfts särskilt fram som en stor inkomstkälla som i sin tur möjliggjorde församlingens sociala arbete och stöttning av missionärer. Sedan 1959 drivs scoutverksamhet i församlingen. När verksamheten 1969 hade brist på lokaler fick man av dåvarande Knislinge kommun möjlighet att använda den gamla Åstringagården i samhällets centrum som sedan blev en vedertagen lokal för scoutrörelsen. Under 2000-talet har missionshuset återigen moderniserats och scoutverksamheten flyttat tillbaka till missionskyrkan.

*Stora salen i missionskyrkan. Salen fick sin utformning vid en inre renovering på 1960-talet. Foto: Ingela Frid.*

Efter många renoveringar och ombyggnationer finns inte många ursprungliga detaljer kvar i missionshuset. Men de dubbla fyllningsdörrarna som leder in i stora salen har sannolikt varit med under alla år. Foto: Ingela Frid.

*Det unika och tidstypiska räcket kring nedgången till källarvåningen skvallrar om att källartrappan tillkom på 1950-talet. Foto: Ingela Frid.*

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Knislinge missionsförsamling. 1955. Minnesskrift utgiven vid Knislinge missionsförsamlings sjuttiofemårsjubileum den 17 – 18 september 1955. Knislinge.

Lantmäteriet, historiska kartor.

Kristianstadsbladet.

Börje Andersson, Knislinge, muntliga uppgifter.

Lapidariet i Sibbhult

Lapidariet på Sibbhults kyrkogård förtjänar att uppmärksammas i ett eget inlägg. Ordet lapidarium är bildat av det latinska ordet lapis och betyder ungefär ”samling av stenar”. I vid mening passar beskrivningen förstås in på i stort sett alla begravningsplatser. Men om man med lapidarium menar en utställning av en viss kategori stenar så blir begreppet mera korrekt.

*Sibbhults kyrka sedd inifrån lapidariet. Foto: Ingela Frid, mars 2021.*

Frågan om vad som händer med gravstenar från tillbakalämnade gravplatser är omstridd och ofta mycket känslig. På många håll har man sparat gravstenar t.ex. lutade mot en kyrkogårdsmur (på in- eller utsidan), eller lagt dem mer eller mindre välordnat på markyta på eller utanför kyrkogården.

Vad är då speciellt med Sibbhults lapidarium? Det är välordnat, genomtänkt och skapat vid ett och samma tillfälle. Gravstenarna är hämtade från flera olika kyrkogårdar. Syftet är alltså inte här att ta vara på avställda gravstenar från just denna kyrkogård (sådana finns för övrigt inte ännu, då kyrkogården är förhållandevis nyanlagd).

Projektet

Upprinnelsen till det hela är projektet Sibbhult – ett nav i stenhjulet som genomfördes under några år i början av 2010-talet. Det var ett samarbete mellan bl.a Stenindustriförbundet, SLU, Regionmuseet, Göinge utbildningscenter och Göinge hembygdsförening. Projektet fick finanisellt stöd huvudsakligen från Länsstyrelsen och EU genom jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Tanken var att på flera sätt framhäva stenindustrins betydelse för Sibbhult – och vice versa! Inom ramen för projektet producerades även en utställning om stenindustrins bakgrund och framväxt på gamla stationstomten, samt en slinga i landskapet med stopp vid olika minnesmärken från stenindustrin.

*Vid ingången till lapidariet. Foto: Ingela Frid.*

Utformning och urval

Visionen för lapidariet beskrivs i några punkter:
• att ta hand om och visa ett betydelsefullt kulturarv
• att presentera detta kulturarv på ett intressant och pedagogiskt sätt
• att öka intresset för natursten, såväl regionalt som nationellt
• att öka kunskaperna om hur natursten, i olika tider, kunnat bearbetats till gravstenar
• att visa hur gravstenar sett ut vid olika tider i olika delar av landskapet

Projektledare för lapidariet var Ann-Britt Sörensen och Anna Andreasson. För formgivningen stod landskapsarkitekt Mona Wembling. Femton kyrkogårdar runtom i Skåne inventerades i syfte att samla underlag och kunskap om gravstenars form och variationer under olika tider.

När lapidariet så småningom var färdigt för invigning, bestod det av 53 stående gravstenar och 6 hällar, som i en följd exemplifierar gravstensmodet (om ordet får användas) från 1800-talets första halva och framåt. Den nyaste gravstenen är från 1974. Stenarna är hämtade från ett femtontal kyrkogårdar, varav de närmaste är Broby och Hjärsås. Trelleborg, Malmö, Ängelholm och Veberöd är andra orter som är representerade. Gravstenarna är deponerade i lapidariet och kommer förstås från återlämnade gravar.

En pdf med kort beskrivning av lapidariets gravstenar samt landskapsarkitektens ritning, kan laddas ner. Den är hämtad från hemsidan sten.se, se källförteckningen.

*För bättre läsbarhet, ladda ner en tvåsidig pdf med information och karta. Källa: sten.se.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Kristianstadsbladet 2012-01-26. Ett unikt lapidarium växer fram i Sibbhult. Byline: Emma Ståhl.

www.stenhistoria.nu

http://media.sten.se/2013/05/Sibbhult.pdf

www.wembling.com

Glimåkra missionshus

*Missionshuset i april 2018, foto: Ingela Frid.*

Missionshuset i Glimåkra är med sin långt mer än 100-åriga historia ett av de äldsta i kommunen som ännu är i bruk. Tillkomsten hänger ihop med den flitiga lekmannaverksamhet som bedrevs av predikanter och kolportörer från Kristianstads traktatsällskap och Nordöstra Skånes missionsförening under andra halvan av 1800-talet.

Kristianstads traktatsällskap bildades redan 1855 och hade delvis en fot i Svenska kyrkan, genom att flera präster var med i verksamheten och predikade på möten och samlingar.

Det var dock långt ifrån alla präster som såg positivt på den frikyrkliga verksamheten. Somliga brydde sig inte nämnvärt, andra motarbetade de fria rörelserna mer eller mindre energiskt, beroende på hur stark frikyrkligheten var i den aktuella församlingen.

Möten ägde ofta rum i privata hem, stugor och gårdar. När det krävdes större plats, t.ex. då skarorna av intresserade växte eller då populära predikanter var på besök, var det ganska vanligt att skolsalar uppläts. Så var det på många håll, även i Glimåkra fram till 1892. Det året kom en ny kyrkoherde till församlingen.

*Ett kort referat i Svenska Morgonbladet (1892-07-29) från ett två dagar långt missionsmöte i Glimåkra.*

Den nya kyrkoherden Henrik Boström hörde till de präster som inte uppskattade de frireligiösa. Nyaste Kristianstadsbladet skriver den 20 augusti 1894:

Missionsvännerna i Glimåkra sägas ej hafva varit betänkta på att bygga missionshus, om de ej blifvit tvungna dertill på grund af deras nuvarande prests ovänliga ställning emot dem. Han har nemligen stängt skolorna för religiösa sammankomster, oaktadt företrädaren upplåtit dem för Kristianstads traktatsällskaps predikanter. Han har för öfrigt häftigt polemiserat med de frireligiöse. Och i denna kärlekslösa polemik har, såsom en insändare förut påpekat, aldrig gjorts någon skillnad på kyrklig och okyrklig lekmannaverksamhet. Följden har blifvit, att missionshus bygts äfven i Glimåkra. Det är beläget på en hög och fri plats mellan kyrkan och jernvägsstationen.

Elsa Bengtsson målade 1957 en duk med några motiv av missionshuset. Det höga och fria läget som nämns i tidningsklippet ovan, kan skönjas på den här bilden. Missionshuset är ännu inte tillbyggt. Utsnitt av duken, foto: Ingela Frid.

Det fanns vid den här tiden ingen organiserad missionsförening eller liknande i Glimåkra. Det var istället en privatperson som tog initiativet och lät bygga ett missionshus. I en notis beskrivs huset som ”bygdt af trä och innehåller en stor sal, 16 alnar bred och 24 alnar lång, med läktare samt en mindre sal jämte boningsrum m.m.” Invigningen skedde under högtidliga former i samband med ett stort missionsmöte den 19 augusti 1894.

Året därpå bildades Glimåkra Lutherska Missionshusförening vars syfte var att överta, äga och underhålla missionshuset. Huset stod på ofri grund fram till 1913, då tomten friköptes från Glimåkra kommun för 200 kronor. Några pengar betalades dock inte, utan istället uppläts missionshuset för kommunalstämmor och en del andra arrangemang de närmaste tio åren. Under den tiden skrevs köpeskillingen av med 20 kronor per år. Den 8 september 1915 blev föreningen lagfaren ägare till fastigheten.

Elsa Bengtssons bild visar informativt hur kyrksalen såg ut före ändringarna. Väggarnas ljust blågröna färg och dekorationsmålningarna, gjorda med schabloner, är sannolikt från tidigt 1900-tal. Åhörarna sitter på traditionella missionshusbänkar. Estraden ser ut att ha ett skrank, som talarstolen och orgeln är sammanbyggda med. Orgelns belysning består av stearinljus. Ingen av de två dörrarna finns kvar idag. Utsnitt från Elsa Bengtssons duk målad 1957, fotograferat av Ingela Frid.

Samlingsplats för samarbeten

Glimåkras folkbibliotek huserade i missionshusets lilla sal från omkring 1915 och några decennier framåt. Missionshuset fyllde även på andra sätt behovet av en offentlig samlingslokal i byn. Man hyrde bl.a. ut till Glimåkra föreläsningsförening och IOGT.

*Nykterhetsorganisationen IOGT annonserar om fest i missionshuset 1897. (Kristianstadsbladet)*

Den polarisering mellan statskyrkan och frikyrkan som kyrkoherde Boström verkade för blev inte långvarig i Glimåkra. Missionshuset blev snart (och är fortfarande) en viktig samarbetspartner till Svenska kyrkan. Från omkring 1920 och några årtionden framåt hölls konfirmationsundervisningen i missionshuset. Från 1940-talet förlades även en del av Svenska kyrkans församlingsaftnar där. Mellan åren 1956 och 1968 bedrevs viss skolundervisning i missionshuset.

Att missionshuset tidigt öppnades för många skilda verksamheter, kan bero på att det inte var knutet till någon särskild frikyrklig inriktning. Det gemensamma för missionshusföreningens ledamöter och medlemmar var just huset. På samfundsnivå utspelades en lärostrid inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) som 1911 resulterade i bildandet av missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Nordöstra Skånes missionsförening, med säte i Hjärsåslilla, anslöt sig till BV. I Glimåkra bildades en EFS-förening först 1964.

EFS och BV kom på så vis så småningom att samexistera i Glimåkra missionshus med delat ägarskap. För BV:s del var det Nordöstra Skånes missionsförening som var ägare. Bibeltrogna Vänner i Glimåkra hade en informell vänkrets och organiserade sig aldrig i föreningsform. Nordöstra Skånes missionsförening ombesörjde söndagspredikningar och månadsturer, det senare innebar att en resepredikant besökte orten och några närliggande byar varje månad, och höll andakt både i missionshuset och offentliga möten i privata hem. I en minnesskrift från 1983 skriver man ”Missionshuset har vi tillsammans med EFS och verksamheten fungerar så, att vi inte behöver störa varandra.”

*Kyrksalen fotograferad i oktober 2023. Foto: Ingela Frid.*

Om- och tillbyggnader

Några större förändringar i missionshuset skedde inte förrän i mitten av 1960-talet. Då byggdes missionshuset om invändigt och fick i stort sett den planlösning det har idag. Det var också först vid denna ombyggnad som wc installerades och de gamla kaminerna försvann till förmån för elvärme.

Nästa stora förändring skedde åren 1986-1988. Då byggdes huset till tre meter västerut. Den del som tidigare varit bostad ändrades för att ge barn- och ungdomsverksamheten större utrymme. Behovet hade funnits ett bra tag. Redan i mitten av 1970-talet rapporterades att EFS-föreningen i Glimåkra samlade runt 150 barn och ungdomar i scoutgrupper, musikundervisning, körer och studiecirklar.

*Kyrksalen mot väster, med cafédel och kök bakom vikväggen. Foto: Ingela Frid.*

När ombyggnaden stod klar 1988 hade missionshuset ett nytt, stort kök och en cafédel som gränsar till kyrksalen med en vikvägg. Kyrksalens estrad hade blivit större och de gamla sittbänkarna var utbytta mot stoppade stolar. Tack vare många ideella arbetstimmar kunde kostnaden hållas nere. Nyinvigningen sommaren 1988 leddes av representanter från både EFS och Nordöstra Skånes missionsförening.

År 2001 drabbades ett annat missionshus i Glimåkra, Svenska Missionsförbundets Betel, av en anlagd brand. Betel gick inte att rädda och det skulle bli mycket dyrt att bygga upp på nytt. Lösningen blev att missionsförbundet köpte BV:s del i Glimåkra missionshus. Det skedde 2008.

EFS och Glimåkra missionsförsamling bildade tillsammans Glimåkra missionsförening, som numera äger huset.

*En broderad tavla klarade sig undan branden i Betel och hänger nu i missionshuset. Foto: Ingela Frid.*

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Glimåkra kyrkoarkiv (SE/LLA/13111), församlingsböcker

Kristianstadsbladet m.fl. tidningar, datum framgår i texten. Hämtat från http://tidningar.kb.se.

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Imberg, Rune m.fl. 2011. I Jesu spår. Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner 1911-2011. BV förlag, Stockholm.

Nordöstra Skånes missionsförening. 1858-1983. Några minnesanteckningar vid 125-årsjubileet 1983 utgivna av styrelsens arbetsutskott. Knislinge 1983.

Sjunnesson, Sven m.fl. (red). 2009. Som en glimmande skatt i en åker. Glimåkra folkhögskola 1959-2009. Utgiven av Glimåkra folkhögskola.

Svensson, Mats. ”Missionshuset. Glimtar från de hundra åren”. I: Glimåkra hembygdsförening Årsbok 1995.

Muntliga uppgifter från Jane Gudmundsson, ordförande i Glimåkra missionsförening.

Församlingshemmet i Östanå

Under närmare tre decennier på 1900-talet levde drömmen om att bygga en småkyrka i Östanå, som en utpost till kyrkan i Broby. Av olika skäl blev det aldrig någon småkyrka och projektet avsomnade omkring 1970.

Men drömmen om egna lokaler i Östanå fanns kvar hos den svenskkyrkliga församlingen. Pappersbruket i Östanå var en stor arbetsgivare och många av invånarna var barnfamiljer. Verksamhet för barn och ungdomar var viktigt för kyrkan, då som nu.

I början av 1970-talet övertogs Östanå pappersbruk av Klippankoncernen. Innan dess hade för brukets räkning byggts en större villa på en vacker plats vid Helgeå. Villan var avsedd för brukets disponent, men med den nya ägarens organisation behövdes ingen sådan tjänstebostad i Östanå. Den nybyggda villan lades ut till försäljning.

*Villan i Östanå i april 2018. Trots sitt ganska anspråkslösa yttre har villan faktiskt en yta på 280 kvadratmeter. Foto: Ingela Frid.*

Brobyförsamlingens mångåriga önskan såg nu ut att kunna gå i uppfyllelse. Efter beslut i kyrkofullmäktige köptes villan i Östanå för 315.000 kr och tillträdet skedde den 1 februari 1973. Inte långt därefter invigdes villan som församlingshem.

Trots att villan var byggd som bostad, behövde nästan ingenting byggas om eller ändras för att passa som församlingshem och rum för kyrkans olika verksamheter. Det största rummet, med vacker utsikt mot ån genom stora fönster, blev gudstjänstlokal. En målning av Gert Kaffa tjänstgjorde som altartavla. Den Östanåbaserade syföreningen Nytta och Nöje donerade en dopskål och ett par ljusstakar i silver, samt ett antependium vävt av textilkonstnär Kerstin Olsrud. Församlingen satt på lösa stolar placerade i rader. Musiken framfördes på piano och klockringningen skedde med slagpinne på en klocka monterad på en ställning i gudstjänstrummet.

Villan kom under alla år att kallas ”Församlingshemmet”. Under nästan 30 år fylldes församlingshemmet med en mängd olika aktiviteter, inklusive regelbundet gudstjänstfirande.

Verksamhet i Östanå

Syföreningen Nytta och Nöje hade sin fasta punkt i församlingshemmet i Östanå. De genomförde årligen auktioner där de sålde olika alster, framför allt textilt hantverk förstås men även t.ex. ljus som de stöpt i församlingshemmets källare. Pengarna som kom in skänktes till kyrklig verksamhet och andra ändamål som syföreningens medlemmar beslutade om. En gång om året anordnade syföreningen grötfest med underhållning för bygdens äldre invånare.

Paula Alfredsson som sedan 1991 arbetar som barnledare i Östra Broby församling, ger sin minnesbild av församlingshemmets verksamhet och interiör. Hon ledde barngrupper i Östanå ett tiotal år, en verksamhet som oftast höll till i källarvåningen, där det fanns många bra rum. Den stora tomten gav också möjlighet att ha en del aktiviteter för barnen utomhus. Massor av barn deltog i verksamheten och alla bodde i Östanå. Syföreningen Nytta och Nöje hade en egen, rymlig lokal i huset. Intill gudstjänstlokalen fanns ett stort rum som användes som bibliotek. Ett väl tilltaget kök fanns också i huset. Toalettutrymmena hade tidstypiskt 70-talsporslin. I källaren fanns dusch och bastu; spår av husets ursprungliga syfte men tveksamt om dessa faciliteter användes under kyrkans tid.

*Fasaden som vetter mot Helgeå täcks nästan helt av fönster. Rummet innanför fönstren inrymde gudstjänstlokal. Foto: Ingela Frid, april 2018.*

Församlingshemmet säljs

Minskat intresse för verksamheten och höga driftskostnader gjorde till slut att kyrkan såg sig tvingad att sälja församlingshemmet i Östanå. Det skedde 2003. Försäljningen väckte stor sorg bland Östanås invånare – trots att ytterst få av dem var med i kyrkans verksamhet på platsen. Östanå byalag erbjöds först att köpa huset till ett förhållandevis lågt pris, men avböjde på grund av driftskostnaderna. Byalaget fick dock vara med och avgöra vem som skulle få köpa huset. De första ägarna efter kyrkan satsade på konferensverksamhet. Sedan dess har huset haft flera ägare och nyligen (oktober 2023) har det återigen varit till salu.

/Ingela Frid, ingela@kulturhistoria.se

Källor:

Runfors, Börje m.fl. 2004. Östanåboken. Bjärnum/Kristianstad.

Samtal med Paula Alfredsson, församlingshemmet i Broby, 2023-10-23.

www.hemnet.se

Lutherska missionshuset i Broby

Den 12 februari 1950 invigdes det nya missionshuset på Ekebacken i Broby. Byggnaden var däremot inte ny, den hade uppförts som bostad åt familjen Krook redan 1902 och kallas därför även Krookska villan. Det är en pampig tegelvilla, inbäddad i en trädbeklädd sluttning. Fasaden är huvudsakligen murad med rött tegel, med detaljer som hörnkedjor och fönsteromfattningar av gult tegel. Byggnaden är lägre i norr med ett iögonfallande torn i söder, vilket avslutas med ett plåtklätt tälttak. Mitt på framsidan, mot trädgården och samhället, finns en stor glasveranda med snickarglädje.

Sven Alfred Krook var kronolänsman och hade några år tidigare blivit änkling. 1901 gifte han om sig och år 1902 flyttade han med den nya familjen, hustrun Olga Sofia Struve och sonen Erik från första äktenskapet, in i villan på Ekebacken. År 1906 föddes också sonen Sven in i familjen. Från villan på höjden hade familjen Krook utsikt över hela Broby samhälle.

*Lutherska missionshuset 2015. Foto i Göinge hembygdsförenings arkiv.*

Nu var det medlemmarna i Broby Lutherska missionsförening som kunde låta blicken vandra; från Brobygården där man haft sin verksamhet de första tjugo åren, till lokstallet som varit föreningens samlingsplats i 56 år. Under åren hade föreningen med regelbundenhet använt Ekebacken (även kallad Björket och Hertzmans backe) till utflykter och festligheter, i synnerhet i samband med midsommarfirandet – och nu var missionshuset beläget mitt i grönskan.

Missionsföreningen hade bedrivit verksamhet i samhället sedan 1870-talet. På 1890-talet köpte de in ett gammalt lokstall väster om järnvägen i Broby och byggde om det till missionshus. År 1901 bildades Broby Kristliga Ungdomsförening. Syftet var att erbjuda verksamheter för de unga som hade avslutat söndagsskolan och konfirmerat sig – här såg man ett behov att erbjuda ett alternativ till nykterhetsföreningarna där man ansåg ”… en föga kristlig ande rådande”.

*Missionsföreningens sång- och musikförening år 1907. Artikel inför föreningens 60-årsjubileum. Publicerad i Norra Skåne den 18 januari 1961.*

Det blev också en stor uppslutning till ungdomsföreningen och musik med såväl orkester som sång kom att bli central för verksamheten. I en tidningsartikel i samband med ungdomsföreningens 60-årsjubileum konstateras beträffande en annan viktig verksamhet; ”På årsmötet 1923 tages ett, som det visar sig mycket betydelsefullt initiativ, då man bildar De ungas syförening. Genom den årliga arbetsauktionen tillföres föreningen åtskilligt med välbehövliga slantar.” (Norra Skåne onsdag 18 januari 1961)

*De ungas syförening samlad i juli 1925. Fotot tillhör Broby Lutherska missionsförening.*

*Tidningsklipp från den 12 oktober 1948.* *Ännu nyttjades gamla lokstallet som missionshus.*

När tillfället gavs att köpa in den Krookska villan var missionsföreningen redan på jakt efter en ny lokal. Lokstallet var i dåligt skick. Det stod dessutom på ofri grund och man fick inte tillstånd att köpa marken. Planer gjordes för att köpa en tomt och bygga ett nytt missionshus men när Krookska villan blev till salu efter kronolänsman Krooks död våren 1948, bedömdes detta vara ett bättre alternativ. Byggnaden köptes in av missionsföreningen och ungdomsföreningen gemensamt år 1948. Köpeskillingen uppgick till 65 000 kronor varav hälften samlades in genom gåvor, och det övriga täcktes av det sparande som varit avsett för ett nytt missionshus.

Två klipp ur Norra Skåne. Den 11 augusti 1949: det blivande missionshuset hade använts vid brandövning. Den 1 mars 1950 rapporterades att missionshuset intill Ekebacken var närapå färdigt.

En omfattande ombyggnad vidtog och en stor sal skapades på bottenvåningen, medan en liten sal rymdes på läktaren. På andra våningen byggdes en vaktmästarbostad och i källaren toaletter. Föreningsmedlemmen Gustav Petersson målade själv en fondtavla till stora salen med motivet Jesus i Getsemane inför invigningen den 12 februari 1950.

Bild över Broby samhälle 1951, sannolikt tagen från kyrktornet. Närmast kameran syns torget och gästgivargården och strax där bakom järnvägsspåren. I fonden, markerad med röd pil, syns den Krookska villan som vid tiden nyligen köpts in av missionsföreningen och byggts om till missionshus. Foto från bilddatabasen Carlotta, Kulturen i Lund.

Flygbild över Östra Broby från 1957. Missionsföreningen har hållit till i Krookska villan i sju år. Tomten är markerad med röda linjer på fotot. Av byggnaden syns enbart delar av taket men trädgården syns ganska väl med en trädrad längs gatan mot samhället och en centralt belägen, sannolikt grusad, gång upp mot huset. I mitten av tomten vidgar sig gången till en större rundel. Troligtvis kunde man svänga runt med en kärra eller en bil här. Trädgårdsanläggningen är sannolikt från tiden då familjen Krook bodde i villan. Här syns svaga spår efter mindre grusgångar i gräsmattan som hörde det tidiga 1900-talets trädgårdsanläggningar till. I ryggen har villan en höjd beväxt med olika lövträd, sannolikt i stor utsträckning ek, varför platsen även kallas Ekebacken. Foto från bilddatabasen Carlotta, Kulturen i Lund.

Personliga minnen

Birgitta Sjunnesson, som i princip föddes in i föreningen, har generöst berättat om sina minnen från missionsföreningen och tiden i Krookska villan. Birgitta berättar att det bedrevs söndagsskola med många barn i villan (statistiken redovisar 70 barn under 1950-talet). Även om Birgittas familj var medlemmar i Lutherska missionsföreningen, ansluten till Bibeltrogna Vänner, gick hon i söndagsskola i baptistkapellet i Hylta där hon växte upp. I övrigt var familjen mycket aktiv i missionsföreningens gemenskap som sträckte sig över stora delar av Skåne och Småland. Återkommande aktiviteter under åren var dels en sommarfest i Ekebacken intill missionshuset och den fjärde advent hölls en stor adventshögtid som var populär såväl bland föreningens medlemmar som allmänheten.

*Söndagsskolans julfest i missionshuset 1958. Fotot tillhör Broby Lutherska missionsförening.*

Vid den traditionsenliga sommarfesten serverades kaffe. Gamla som unga hjälpte till och besökare kom från när och fjärran. Vid adventsfesten var det sång och musik med hög klass med orkester, kör och solister. Birgitta berättar att predikningarna kunde kännas långa när man var liten, och att hon längtade till gemenskapen som tog vid när predikanten var färdig. När hon blev något äldre cyklade hon tillsammans med sina syskon och kusiner från hemmet i Hylta till missionshuset i Broby för att själv sjunga med i föreningens ungdomskör.

När jag ber Birgitta berätta om något särskilt minne från föreningens år i Krookska villan berättar hon genast om de ungdomsdagar som föreningen bjöd in till. Deltagarna kom från många olika håll och bodde, undervisades, åt och umgicks tillsammans. I samband med dessa dagar var Birgitta en av dem som stod för matlagningen. När vaktmästarbostaden i villan på 1970-talet stod utan hyresgäst väcktes idén hos ungdomsföreningens medlemmar att göra om lägenheten till en ungdomslokal. Även vinden som låg intill lägenheten inreddes av medlemmarna som själva snickrade, målade, satte in fönster och möblerade utrymmet så att det kunde användas som serveringslokal. Birgitta målar bilden av en varm gemenskap där alla bidrog med det de kunde.

Broby Lutherska missionsförening är ansluten till Evangelisk Luthersk Mission, som tidigare hette Bibeltrogna vänner. Den regionala organisationen ELM-Syd höll sitt årsmöte 2014 i missionshuset i Broby. Efteråt serverades lunch och på bilden ses Birgitta Sjunnesson i färd med att bära fram en välfylld bricka till buffén. Foto tillhandahållet av Broby Lutherska missionsförening i Broby genom Bodil Roos Persson.

Efter 67 år i Krookska villan, år 2017, blev de aktiva i missionsföreningen allt färre och kostnaderna för att värma upp och underhålla missionshuset allt större. Man beslutade därför att sälja huset till Östra Göinge kommun, som efter en grundlig renovering driver förskola i byggnaden. En del av pengarna från husförsäljningen donerades till missionsgårdarna i Breanäs respektive Strandhem (Örkelljunga).

Lutherska Missionsföreningen har, liksom den alltid haft, ett nära samarbete med Broby-Emmislövs församling inom Svenska kyrkan och håller numera sina möten i Broby församlingshem.

/Åsa Eriksson Green, asa.eriksson@regionmuseet.se

Källor:

Einarsson, Arthur (red.). 2018. Hus i Guds tjänst. Missionshusens historia inom Evangelisk Luthersk Mission Syds verksamhetsområde. BV förlag, Helsingborg.

Broby Kristliga Ungdomsförening: en återblick på föreningens 50-åriga verksamhet… Hässleholm 1951.

Jubilerande Broby-förening har gett bygdens ungdom god fostran. Norra Skåne, 18 januari 1961.

Samtal med Birgitta Sjunnesson 2023-10-19 (Åsa Eriksson Green)

Samtal med Torsten Niklasson och Rune Gunnarsson 2019 (Ingela Frid)

Skärmutställning om projektet

I våras producerade vi, i nära samarbete med Regionmuseet, en skärmutställning där vi berättar om projektet och några av de helgade rummen, i ord och bild.

Skärmutställningen kommer att visas här i höst:
Glimåkra bibliotek den 30 okt till 20 nov
Knislinge bibliotek den 22 nov till 6 dec

Bibliotekens öppettider och adresser finns på www.snokabibliotek.se.

Vi kommer inte att hålla föredrag i höst. Istället ska vi presentera och sammanfatta hela projektet i början av 2024. Tid och plats är inte bestämt ännu, men vi återkommer om det!

Känn er alltid välkomna att kontakta oss i projektgruppen!

/Ingela, Åsa och Nils-Åke

*Utställningen är framtagen i samarbete med Regionmuseet, med stöd av studieförbundet Sensus.*

Knislinge kyrkogårdar

*Utsikt från södra kyrkogårdens sydligaste del mot den mellersta och gamla kyrkogården. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

Knislinge kyrkogård och kyrka ligger på den medeltida kyrkogårdstomten som utvidgats i olika omgångar. Den äldsta delen av kyrkogården ligger närmast kyrkan och begränsas i norr, öster och väster av kyrkogårdsmuren av gråsten avtäckt med stora flata stenhällar. Muren finns omnämnd redan på 1600-talet. Från 1616 finns en notis om att fem famnar mur lades. Omkring 1850-talet utvidgades kyrkogården mot söder. I samband med utvidgningarna uppstod en utdragen kamp mellan kyrkoråd och kyrkostämma om de då 31 almarnas vara eller icke vara. Kyrkorådet försökte gång på gång, fram till långt in på 1900-talet, få bort de stora almarna utan att få något större gehör för det från kyrkostämman. I dag finns 7 almar kvar, flertalet av de övriga togs bort 2000 och 2001.

Ännu vid 1800-talets slut var kyrkogården uppdelad mellan byarna. Kyrkogårdens östra delar tillhörde framför allt sockenborna bosatta öster om ån och de västra delarna socknens västra delar. Ämbetsberättelsen från 1881 berättar att: grafplatserna äro fördelade bland de olika byelagen och deras hemman, hvilkas innehafvare enligt en i äldre tider upprättad bänklängd och hafva sina bestämda platser i kyrkan. Denna indelning fanns åtminstone 1795. Byarna hade alltså sina bestämda platser så väl i kyrkan som på kyrkogården. De äldsta kyrkogårdsdelarna, den gamla kyrkogården och den mellersta kyrkogården är inte enhetliga i sina utformningar. Här finns både låga och höga, äldre gravstenar, delvis med bevarade grusgravplatser och en del stenomgärdningar.

*Resta mot vapenhusets nordvägg: Klockarestenen, Barnastenen och Familjen Tufvessons sten. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

Gamla gravhällar och andra minnen efter äldre gravar

De tre äldsta gravhällarna är från 1600- och 1700-talen. De står resta mot vapenhusets norra vägg men har ursprungligen legat över gravar, vars läge man numera inte känner till. Det kan tänkas, att någon av dessa gravar låg inom det markområde som nu täcks av vapenhuset. En av stenarna, den kulturhistoriskt värdefulla Klockarestenen, tjänstgjorde som trappsteg utanför ingången till vapenhuset. Enligt äldre beskrivningar tillhör den klockarna Lars Olsson och hans efterträdare Hans Mortenson samt deras maka. (Hans Mortenson konserverade Lars Olssons änka). Den andra, något mindre stenen är den så kallade Barnastenen, rest över tre flickor och tre gossar till åboen Jöns Svensson i Knislinge. I inskriptionen anges också att vården är huggen av O: P: S i Tommarp 1787. År 1911 låg Barnastenen fortfarande kvar ute på gamla kyrkogården. På Barnastenen är fyra av barnen avbildade som lindebarn, ett av dem klätt i flickdräkt och det sjätte är ifört svepning (beteckning för dödfött). Bildhuggaren kan möjligen vara en av ”Apelgrenarna”- en stenhuggeriskola på Österlen. En liknande sten på S:t Olofs kyrkogård som återger fyra barn uppvisar stora likheter med den i Knislinge, och Knislingestenen tillhör sannolikt denna skola. Stenen har även en religiös text. Religiösa inskriptioner över barn är sällsynta runt sekelskiftet 1800, varför Knislingestenen är värd att uppmärksamma även i detta hänseende. Den tredje spruckna hällen togs upp från kyrkogården 1934 och är till åminnelse av Tufve Tufvesson och hans familj. Alla tre hällarna är av kalksten.

*Mellankyrkogården och gamla kyrkogården från söder. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

En udda kombination av stående gravhäll och treklöverkors finns på Knislinge kyrkogårds norra sida, till vänster om grindarna. Treklöverkors med kantiga former, i stil med detta, brukar benämnas ”Norgekors”. Norgekors förekom från slutet av 1850-talet till 1870-talet. Om korset, och hällen i det här fallet, är gjuten i Norge eller kopierad av ett svenskt gjuteri går inte att avgöra.

Mer om denna häll finns att läsa i min årsboksartikel ”Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge”, se källförteckningen. Artikeln kommer även att publiceras här på bloggen längre fram i höst.

Mellersta kyrkogården

På kyrkostämma den 6 juni och 20 november 1898 samt den 22 oktober 1899 beslöt man om en utvidgning av kyrkogården, dock först efter mycken diskussion rörande det lämpliga området. Bland annat nämns den så kallade pestkyrkogården vid Olingevägen. Till sist slog kyrkorådet fast att ingen annan placering än i kyrkans omedelbara närhet var intressant. Resultatet blev att kyrkogården skulle utvidgas åt söder. Den 23 november 1903 blev kyrkogårdsmuren avsynad och godkänd, den sista fasen av arbetet genomfördes 1913 och 1915 då dikningsarbeten genomfördes. Liksom på gamla kyrkogården delades mellersta kyrkogården in efter byarna.

Den södra kyrkogården och senare utvidgningar

I maj 1927 gav kyrkostämman rådet i uppdrag att vidta åtgärder för kyrkogårdens utvidgning mot söder i anslutning till den mellersta kyrkogården. Den skulle ske på mensalhemmanets ägor. I december 1927 togs beslut om att arealen skulle vara: längd 150 meter, bredd 75 meter. Anläggningsarbetet var slutfört i januari 1932. Enligt ett beslut från 1929 hade dock bara halva ytan tagits i anspråk. Den södra kyrkogårdsdelen har en strikt modern karaktär med gräsgravplatser liggande i raka linjer. Gravvårdarna är låga.

I bakgrunden ligger den äldre delen av nya kyrkogården. I förgrunden nya kyrkogårdens utvidgning mot väster. Längre västerut finns ytterligare ett område för kistgravar som ännu inte tagits i bruk. Foto: Nils-Åke Sjösten.

Urnlunden

En urnlund anlades 1939 i Nya kyrkogårdens västra ända, ritad av trädgårdskonsulent Gustav Ferlenius, Bäckaskog. På den senast tillkomna kyrkogården finns naturlund, urnlund, urngravplatser och en minneslund. De olika områdena omges av buskage och har i huvudsak gemensamma planteringar. Urnlunden är indelad i ”Raklunden” och ”Ringlunden”. I Raklunden skall gravvårdarna vara stående eller liggande och ej av natursten. Ringlunden anges i två kvarter, i den första skall gravvårdarna vara av liggande huggen eller bearbetad, ej polerad sten. I den andra utgörs gravvårdarna av naturstenar. Som framgår av bilden finns flera mindre ringar som komplettering till de ovan nämnda.

Naturlunden

Nästa utvidgning utfördes väster om gamla kyrkogården och invigdes 1986. I Naturlunden utgörs gravvårdarna av natursten.

*Ovan: minneslunden. Till höger Dahlslunden. Foto: Nils-Åke Sjösten.*

Minneslunden ligger väster om mellankyrkogården och längst västerut ligger Dahlslunden. Dahlslunden är avsedd för kistbegravningar och gravstenarna utgörs av naturstenar.

Kyrkogårdsmuren

Murarna kring kyrkogården är lagda av gråsten med grovputsade fogar. De är täckta med flata stenhällar. I murens västparti finns fragment av äldre gravhällar. När den första muren byggdes vet vi inte. Muren runt den äldre kyrkogården har förbättrats under tidens lopp och lagts om i i flera omgångar. Sådana arbeten nämns bl. a 1616, då man lade fem famnar mur. På murens östra och västra sidor lades 1899 stenplattor från den gamla södermuren, medan den nya södermuren fick cementplattor. Muren kring nya kyrkogården av gråsten är lagd 1932.

Från äldsta delen av kyrkogården leder en västlig sidoingång till den tidigare komministerbostadens trädgårdstomt. Denna ingång togs upp 1952. Fram till sekelskiftet 1900, fanns en liknande port på samma ställe. Den var försedd med en valvbåge av tegel, troligen liknande de som finns på Gryts kyrkogård. Den östliga sidoingången mot församlingshemmets tomt togs upp 1948. Båda ingångarna har järngrindar. Kyrkogårdens huvudingång finns i norra muren. Grindstolparna från 1882 finns kvar men grindarna av gjutjärn byttes ut mot nya 1977.

Porten i muren från gamla kyrkogården till den tidigare komministerbostaden. Till höger i bild syns bårhuset byggt 1890 som materialhus. Ett bisättningsrum inreddes i huset och 1952 restaurerades byggnaden för att enbart tjänstgöra som bårhus. *Foto: Nils-Åke Sjösten.*

/Nils-Åke Sjösten, bianca2010@live.se

Källor:

Herjulfsdotter, Ritwa. 2012, 2014. Kulturhistorisk undersökning. Gravvårdar av gjutjärn. Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Börjesson, Kerstin. Knislinge kyrka, Lunds stift: Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning. Regionmuseet Kristianstad 2019-11-11 (s 18ff).

Johnsson, Folke. 2004. Sankt Hans kyrka i Knislinge. Postumt utg. av Knislinge hembygdsförening. (s 107-122).

Sjösten, Nils-Åke. Gjuten och smidd gravkonst i Östra Göinge i: Göinge Hembygdsförening, Hjärsås Hembygdsförening, Knislinge Hembygdsförening. Årsbok 2023 (s 41-55).

Knislinge kyrkogårdsförvaltning.